Jag ringde Jonathan under måndagen: Han skulle aldrig ringa tillbaka – Conny Janner

Om Jag ringde Jonathan under måndagen:

Han ser död ut … En dag i mars tar Jonathan sitt liv och allt är slut, vårt liv är över. Jag hamnar på en resan genom chock, sorg och vilsenhet, genom saknad och tomhet.

Hur hanterar vi något sådant, vi och alla de runt omkring oss?

Vilka omvägar gick jag i veckor, månader och år och vilka strategier byggde jag upp för att gå under radarn? För att överleva, i resterna av livet med Jonathan. För att inte besvära alla runt omkring.

Det här handlar om hur mitt inre härjade. Hur jag uppfattade vad folk, myndigheter och arbetsgivare gjorde och inte gjorde. Det handlar om förändrade relationer, kamp och att känna utanförskap i allt det här. Ensamheten i allt det här.

Finns det något typiskt manligt i detta? Från min och Jonathans relation som far och son till vad han gjorde och jag hamnade i? Borde jag ha sett vad som var på väg? Min skuld i det? – Och Jonathan, all musik från Kent till Hellström. Vad betydde den?

Det skulle ta fem år att hitta ett haltande men fungerande liv, ett annat liv.

Det här är alltså en självbiografisk bok där författaren Conny Janner berättar om hur han plötsligt en dag förlorade sin son Jonathan och om den smärtsamma sorgen som följde därefter. En stor del av boken handlar om Conny och Jonathans gemensamma kärlek till musiken och vad den innebar för deras relation.

Det var länge sedan jag läste något så här naket. (Vid närmare eftertanke har jag nog inte gjort det sedan jag läste I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist.) Under största delen av läsningen satt jag med en klump i halsen och en tyngd i bröstet – och det är jag tacksam för. Den här boken är på riktigt, och det ska kännas. Sättet författaren beskriver chocken, saknaden och sorgen på är så verkligt att det gör ont.

Men det handlar inte bara om mörkret och förlusten. Boken är också en hyllning till Jonathan. Genom att fina och roliga minnen lyfts fram blir beskrivningen av Jonathan lika levande som smärtan efter hans bortgång.

Conny nämner om och om igen hur man inte får sluta prata om Jonathan. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att hålla igång ett samtal om honom än att sätta den här boken i handen på någon. I och med att jag har fått läsa den, har jag också fått lära känna Jonathan och kommer att bära med mig skildringen av honom under en lång, lång tid. 

Något annat som jag kommer att bära med mig är reflektionerna kring psykisk ohälsa och självmord bland yngre. Det här är något som vi pratar mer om i dag än någonsin förut, men det räcker inte. Vi måste gräva djupare inom oss själva och bland samhällets strukturer för att få reda på exakt vad det är som gör att så många mår dåligt och väljer att ta sina liv. Något måste förändras.

Det här är en sådan där bok som jag vill rekommendera alla att läsa. Oavsett bakgrund och tidigare erfarenheter tror jag att vem som helst kan lära sig och ta med sig något härifrån.

Jag ringde Jonathan under måndagen: Han skulle aldrig ringa tillbaka kan du köpa från bland annat Adlibris och Bokus.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.