Skanna eller scanna?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva skannade framför scannade. Så här blev resultatet:

Vinnaren i veckans onsdagsomröstning blev alltså alternativ två, scannade. Är det också det som är rätt?

Njae, det beror lite på hur man ser det. Både skanna och scanna finns med i SAOL och SO, vilket innebär att båda varianterna används i det svenska språket. I SAOL är det dock tydligt att det är skanna som förespråkas; skanna hellre än scanna står det nämligen där.

Föga förvånande är ordet inlånat från engelskans scan och scanner, och det kom in i svenskan på 1960-talet. När det gäller just engelska lånord är det ganska vanligt att vi håller fast vid originalstavningen, även när det finns goda anledningar att försvenska den. Ett exempel på en av dessa goda anledningar är att stavningen med k i stället för c bättre överensstämmer med svenska stavningsregler. S + c brukar ju annars uttalas som ett s-ljud (som i t.ex. scen), inte som ett mjukt s + k (som i t.ex. sken) eller ett hårt s + k (som i t.ex. skalle). Undantag, som scampi och scarf, råkar också vara lånord där originalstavningen har klamrat sig fast i språkbruket. Poängen med en försvenskad stavning är att ju oftare vi håller oss till konsekventa stavningsregler, desto enklare blir det för oss alla att stava fler ord rätt. Vi behöver då inte veta ordets ursprung för att göra en kvalificerad gissning om hur det ska stavas.*

Men, som sagt, är det inte ovanligt att vi håller hårt i originalstavningen. En snabb sökning bland slumpmässigt utvalda textsamlingar i Språkbankens verktyg Korp, visar att scanna är nästan dubbelt så vanligt förekommande som skanna (4 140 träffar vs. 1 879). Om det här är ett mönster som kommer att bestå även i framtiden får tiden utvisa. Vilket alternativ som är populärast om tjugo år beror helt enkelt på hur vi språkbrukare väljer att stava ordet.

Sammanfattningsvis och avslutningsvis rekommenderar jag samma stavning som framför allt SAOL förespråkar, nämligen skanna/skannade. När det gäller ord som dessa är dock risken för missuppfattningar ganska liten, och därför kan du som skribent känna dig lite friare i ditt eget val. Kom dock ihåg – som alltid – att vara konsekvent med din stavning, åtminstone inom en och samma text.

*Läs gärna det här inlägget för fler goda argument för en försvenskad stavning: (Näs)sprejen eller (näs)sprayen?

Sträck eller streck?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva att någon är vaken ett visst antal timmar i sträck eller i streck. Så här blev resultatet:

Vinnande ur veckans onsdagsomröstning gick alltså alternativ ett, sträck.

Om du har följt mina omröstningar ett tag kanske du kommer ihåg att jag i somras tog upp valet mellan att fylla ett glas till brädden och att fylla det till bredden*. Fallet med sträck eller streck är ett exempel på samma tema.

I svenskan skiljer vi oftast inte längre på uttalet av korta e och ä, och därför är det svårt för oss att hålla isär stavningen av ord som bara skiljer sig åt på just den här punkten. Det är därmed lätt hänt att man fyller ett glas till bredden när man egentligen menar att fylla det till brädden. Det händer också att vi håller oss vakna i ett streck i stället för i ett sträck. (Det är alltså det sistnämnda – och veckans vinnande alternativ – som är korrekt i det här fallet.)

Sträck betyder, enligt SAOL, sträckningsanordning; sträckning, fåglars regelbundna flykt och utan uppehåll. Streck däremot betyder kort linje; oförutsett hinder i planerna, lina för tvättkläder och busigt påhitt. I vissa fall kan det kanske vara ett busigt påhitt att hålla sig vaken i 36 timmar i sträck (fast för mig låter det mest som tortyr), men i det här fallet är det en lite mer bokstavlig tolkning som gäller. Man låter helt enkelt bli att sova i 36 timmar – utan uppehåll – och därmed är sträck det enda möjliga alternativet.

Min rekommendation är därför att du försöker skilja på de båda uttrycken, både när det gäller sträck/streck och brädden/bredden.

*Här kan du läsa hela inlägget om du är nyfiken: Ett glas fyllt till brädden eller bredden?

Nös eller nyste?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att säga nös framför nyste. Så här blev resultatet:

Vinnande ur omröstningen gick alltså alternativ ett, nös. Är det också det som är rätt?

Jajamän! Fast det hade nyste också varit. Enligt bland annat Språkrådet är det nämligen fritt fram att välja mellan nös och nyste*. Och som om det inte var ett tillräckligt övertygande svar på frågan så listar också SAOL och SO båda alternativen, vilket ger ytterligare stöd för att valet ligger hos dig som språkbrukare. Värt att notera är dock att nös anges först. I SO från 2009 står det ”nös äv. nyste” och i samtliga exempel förekommer endast den förstnämnda formen. I SAOL från 2015 står det ”nös el. nyste” i själva listningen och i böjningslistan står nyste inom parentes. Detta är en indikation på att nös är den form som är populärast bland språkanvändare.

Som lite extra ordlistekuriosa kan jag också nämna att nyste fanns med som alternativ redan i SAOL 1 från 1874. Det verkar som att nyste är en form som uppkommit senare än nös, men ett helt nytt påfund är den alltså inte.

För att vidare undersöka vilken av varianterna som är vanligast gjorde jag en snabb sökning bland slumpvis utvalda textsamlingar (allt från myndighetstexter till blogginlägg) i Språkbankens verktyg Korp. Där visade det sig att nös ger nästan tretton gånger så många träffar som nyste (723 vs. 57 träffar). Det tyder på att tesen om att nös är det vanligare alternativet verkar stämma.

Vanligare innebär inte nödvändigtvis mer korrekt (beroende på vilken språksyn man har, så klart), men det innebär att färre språkbrukare kommer att reagera när den formen används. Att använda en alternativ form som inte är så vanlig (vare sig det gäller stavning eller – som i det här fallet – böjning) kan fånga mottagarens uppmärksamhet och stjäla fokus från det faktiska budskapet i din text. När det gäller ett relativt okontroversiellt val – som mellan nös och nyste – är risken inte så stor, men i andra fall – som mellan de/dem och dom – kan valet ha större påverkan på läsaren.

Sammanfattningsvis: Både nös och nyste är korrekta och accepterade preteritumformer av nysa. Välj vilken form du vill, men var medveten om att nös är vanligare.

*Enligt ett inlägg på Språkrådets Twitter (följ den här länken för att se hela inlägget: rös/ryste, nös/nyste).

(Näs)sprejen eller (näs)sprayen?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva nässprej framför nässpray. Så här blev resultatet:

De allra flesta har alltså röstat på alternativ två, nässprayen. Är det också det som är rätt?

Njae, det beror lite på hur man ser det. Slår man upp sprej/spray i SAOL och SO kan man se att båda stavningarna finns listade, vilket tyder på att båda används och är accepterade i allmänspråket. Enligt SO verkar valet mellan de båda vara lite friare (där står det sprej el. spray) än enligt SAOL (där står det sprej hellre än spray). Det ska dock noteras att sprej är det första alternativ som anges i SO, och det är också denna stavning som förekommer i samtliga exempelmeningar i listningen. Det ger ett litet hum om vilken variant som anses vara lämpligast.

Sprej är alltså det alternativ som lyfts fram som mest korrekt, framför allt enligt SAOL. Ordet är (föga förvånande) inlånat från engelskan, och som så ofta när det handlar om lånord är det en försvenskning av stavningen som förespråkas. Försvenskningar görs för att det ska bli enklare för oss som språkbrukare att gissa oss till hur ett ord ska stavas utan att vi vet dess ursprung, och också för att ordet lättare ska kunna böjas enligt svensk grammatik.

Ibland försvenskas största delen av ett ord: till exempel fåtölj som kommer från franskans fauteuil

och ibland bara dess böjning: till exempel plural av container som blir containrar på svenska, trots att ordet på originalspråk (engelska) böjs med s-ändelse (containers).

I fallet med sprej handlar det om en blandning: dels har man ändrat på stavningen av substantivet i dess grundform (från spray till sprej), dels har man ändrat dess pluralform i både bestämd och obestämd form (från sprays till sprejer/sprejerna*). På så sätt passar det bättre in i svenskan, både stavningsmässigt och böjningsmässigt. (Huruvida det ser snyggare eller fulare ut är dock en annan fråga …)

Sammanfattningsvis: Båda stavningarna är okej att använda, men rekommendationen är att du hellre väljer att skriva sprej än spray (vilken sprej det än handlar om).

*När det gäller pluralformerna går det även att stava dem med ay: sprayer/sprayerna – men det är fortfarande ej-stavningen som rekommenderas.

Har du hög eller högt IQ?

I går frågade jag mina följare på Instagram vilket grammatiskt genus de föredrar för förkortningen IQ. Så här blev resultatet:

Det var alltså alternativ två, högt/ditt IQ som gick segrande ur omröstningen, vilket innebär att de flesta som röstade föredrar att räkna IQ som ett neutrum-ord (ett-ord). Är det också det som är rätt?

Nej, det är det faktiskt inte. Både SAOL och SO förespråkar kategoriseringen av IQ som ett en-ord. I SAOL ges inte ens några alternativ: där är det bara en IQ som gäller. I SO står det däremot ~n äv. ~t, plur. ~n äv. ~. Vid första anblick kan det verka lite kryptiskt, men det betyder att IQ i första hand är ett en-ord, men att det också används som ett-ord.

En anledning till att man kategoriserar IQ som utrum skulle kunna vara att det är en förkortning av ett sammansatt ord. Från början har vi lånat in IQ från engelskans intelligence quotient, och den svenska översättningen i sin helhet är intelligenskvot. När vi väljer vilket grammatiskt genus ett sammansatt substantiv ska ha är det dess sista delord som avgör. Därför heter det ett bord men en bordsduk och en telefon men ett telefonsamtal. Kvot är som bekant ett en-ord* och därför passar en IQ bättre än ett IQ.

Med det sagt är det dock inte så ovanligt att man säger högt IQ i stället för hög IQ. Utifrån mina (högst ovetenskapliga) observationer skulle jag till och med vilja hävda att det är ganska vanligt. Det räcker att googla på IQ och läsa bland sökresultaten för att se att valet av grammatiskt genus vacklar. Kanske beror det på att vi betraktar IQ som ett eget ord och inte nödvändigtvis som den förkortning det faktiskt är. Av någon anledning känns det då rätt för många av oss att klassa ordet som neutrum i stället för utrum. Trots detta rekommenderar jag att du skriver en/hög IQ i de fall där du vill vara noga med att följa svenska grammatiska regler.

Föredrar du att säga ett/högt IQ framför en/hög IQ? Varför?

* Intelligens råkar dock också vara ett en-ord, så i det här fallet hade det faktiskt inte spelat någon roll vilket av delorden vi väljer grammatiskt genus utifrån.

Att undra med eller utan frågetecken

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att avsluta en indirekt fråga med ett frågetecken eller en punkt. Så här blev resultatet:

Vinnande ur veckans onsdagsomröstning gick alltså alternativ två: den indirekta frågan som avslutas med en punkt i stället för ett frågetecken. Detta resultat var ungefär vad jag hade förväntat mig, men är det också det som är rätt?

Ja. Den här veckan är faktiskt svaret just så enkelt. Men självklart ska jag gå lite djupare för dig som är här för att språknörda lite.

Frågetecken använder vi (som namnet antyder) när vi ställer frågor – men bara direkta sådana. Exempel på den typen av frågor är:

Varför regnar det så mycket i Göteborg?
Är det rimligt att börja julpynta i oktober?
Hur får man en katt att tycka om en?
Vad heter du?

Frågor som dessa ställer vi oftast direkt till den vi vill få svar från. Indirekta frågor är däremot frågor som har bäddats in i påståendesatser. Det kan till exempel handla om att någon refererar till vad någon annan har frågat:

Han frågade varför det alltid regnar så mycket i Göteborg.
När hon såg tomtarna i skyltfönstret frågade hon personalen om det verkligen är rimligt att börja julpynta i oktober.

eller att någon har en undran som inte nödvändigtvis yttras högt eller kräver svar:

Hon undrar hur man får en katt att tycka om en.
Han såg på henne från andra sidan rummet och undrade vad hon hette.

Oftast avslutar vi påståendesatser med en punkt*, och det gäller också när det är någon som undrar något men inte ställer frågan direkt. Rekommendationen är därför att du avslutar dina indirekta frågor med just en punkt. Det kan kännas frestande att peta dit ett frågetecken i stället – du har ju upptäckt en förtäckt fråga i en påståendesats – men försök att stå emot.

*Förutom när något till exempel är riktigt överraskande eller sägs med hög röst, då är det så klart ett (eller upp till tre) utropstecken som gäller. Som avslutning på en del påståendesatser kan också tre punkter funka bättre än en (men det här skiljetecknet ska inte missbrukas).

Ska du skicka in ditt CV eller ditt cv?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva CV framför cv. Så här blev resultatet:

En övervägande majoritet röstade alltså på alternativ ett, CV. Det var också det resultatet jag hade förväntat mig (om än något jämnare), mest baserat på mitt intryck av att en stor del av oss väljer att skriva den här förkortningen med versaler i stället för gemener. Bara en enkel googling visar att CV skrivs just så i de allra flesta träffarna, åtminstone enligt min sökning. Men stämmer det då? Ska man skriva CV med stora bokstäver?

Nej, egentligen inte. Det finns ett par anledningar till att välja gemener i stället för versaler i det här fallet. För det första är det så förkortningen skrivs i både SAOL och SO. Där finns inte ens CV listat som alternativ, vilket gör det ganska tydligt att det är just den gemena varianten som anses vara korrekt. Den här anledningen kan vara god nog för många, men för dig som vill ha lite fördjupning så kommer det här ytterligare en anledning:

Cv är – som du säkert redan vet – en initialförkortning av curriculum vitae. Ofta skrivs en initialförkortning som inte kan uttalas som ett ord med versaler. Det här gäller framför allt förkortningar av namnkaraktär (till exempel SAOL) och fackspråkliga förkortningar (till exempel ASL – att skriva sig till läsning). Vissa förkortningar skrivs med versaler av hävd (till exempel VM) eller för att vi har lånat in dem från ett språk där de skrivs på det sättet (till exempel IQ). Men om förkortningen har blivit väletablerad i allmänspråket och inte riskerar att blandas ihop med något annat ord, skriver vi den med små bokstäver. Så gör vi bland annat med just cv, och även med vd, tv och adhd.

Rekommendationen är därför att du skriver cv och inte CV, åtminstone i texter där du är mån om att följa svenska skriv- och stavningsregler.

Hur skriver du helst cv: med stora eller små bokstäver? Varför?

Är du på väg nå(go)nstans?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva nånstans framför någonstans. Så här blev resultatet:

De allra flesta föredrar alltså alternativ två, den något längre varianten någonstans. Är det också den som är rätt?

I det här fallet är båda alternativen faktiskt att betrakta som korrekta – men vart och ett är lämpligast i olika typer av texter och sammanhang. Nånstans är en kortform och, enligt SAOL och SO, en vardagligare variant av någonstans. I informellt språk (särskilt i talspråk) skulle nog de flesta välja den kortare formen så länge man inte vill ge ordet särskild emfas – då kan det kännas motiverat att välja den längre. I mer formellt språkbruk, vare sig det handlar om skrift- eller talspråk, är det nog fler som föredrar någonstans.

Här är det alltså inte fråga om att något av alternativen i sig skulle vara fel. Båda orden finns och används, om än i lite olika sammanhang. Min teori är att någonstans är mycket vanligare i textform än i talspråksform och att det är därför som den varianten gick vinnande ur veckans omröstning. En snabb sökning bland slumpvis utvalda textsamlingar (med hjälp av Språkbankens verktyg Korp) visar att någonstans är ungefär fyra gånger så vanligt förekommande som nånstans (80 500 träffar respektive 19 600). Hur det förhåller sig när det kommer till talspråk är svårare att undersöka. Med tanke på att vi ofta premierar effektivitet och snabbhet när vi uttrycker oss muntligt gissar jag dock på att den kortare varianten väljs oftare än den längre när vi pratar med varandra.

I och med detta får de båda orden lite olika konnotationer. Jag tror att de flesta tolkar någonstans som det mer ordentliga, formella och därför korrekta alternativet, åtminstone i skriftspråk. I talspråk kan det nog uppfattas som lite styltigt. Att skriva nånstans kan i stället ge texten en vardagligare och mer avslappnad ton, vilket kan vara helt på sin plats i många sammanhang. Min rekommendation är därför att du väljer variant efter i vilken kontext du uttrycker dig, vare sig det handlar om skrift eller tal (mer formellt = någonstans, mindre formellt = nånstans). Snyggast är det förstås om du är konsekvent inom en och samma text eller talsituation.

Vilket alternativ föredrar du? Väljer du olika i olika situationer? Varför?

Tillväga eller till väga?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar tillväga framför till väga. Så här blev resultatet:

Vinnande ur omröstningen gick alltså alternativ ett, tillväga. Du som har följt omröstningarna ett tag vet säkert att det här är långtifrån första omröstningen som på något sätt behandlar ämnet att särskriva eller att inte särskriva flerordsuttryck. I en del av dessa omröstningar har det särskrivna alternativet fått flest röster*, och i en del har det hopskrivna alternativet segrat**. Huruvida resultaten har stämt med rekommendationerna har också varierat. Så hur står det till med den här veckans vinnande alternativ? Är det också det som är rätt?

Nja, inte riktigt. Denna gång har vi att göra med ett uttryck som faktiskt följer den generella regeln för när man ska särskriva respektive hopskriva flerordsuttryck: eftersom betoningen ligger på det andra ordet ska uttrycket särskrivas. Till väga anses alltså vara mer korrekt än tillväga.

Det ska dock nämnas att den hopskrivna varianten verkar vara ganska vanligt förekommande. Efter en snabb sökning på de båda alternativen i slumpvis utvalda textsamlingar i Språkbankens Korp fick faktiskt tillväga fler träffar än till väga (3 612 respektive 3 202). Samma trend visade sig ännu tydligare när jag bara sökte bland texter från sociala medier (65 548 respektive 45 564 träffar), men bland myndighetstexter var förhållandet det motsatta (1 087 respektive 3 850 träffar). Trots att storleken på de olika textsamlingarna skilde sig ganska mycket åt så verkar det alltså som att tillväga är vanligare än till väga i informella texter, och att det är tvärtom i mer formella texter.

Sammanfattningsvis är rekommendationen att du skriver till väga i stället för tillväga, särskilt i texter av mer formell natur. Och som vanligt är det viktigt att du är konsekvent i ditt val – åtminstone inom en och samma text.

Vad föredrar du: tillväga eller till väga? Varför?

*Läs till exempel Till()slut blev det ändå till slut och Skriver du allt mer eller alltmer?
**Läs till exempel: Här om dagen eller häromdagen? och Spelar över huvud taget någon roll?

Ett eller en tennisracket?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar ett eller en tennisracket, och så här blev resultatet:

En stor majoritet röstade alltså på alternativ ett, ett racket. Är det också det som är rätt?

Nej, inte enligt SAOL och SO som båda menar att det ska vara en racket (racketar i plural). En anledning till att det ändå finns viss tvekan om vilket grammatiskt genus racket har kan vara att ordet i sin obestämda form ser ut som ett ett-substantiv i bestämd form. Andra ett-ord som hus och träd får ju ändelsen -et i bestämd form singular (huset, trädet), därför är det inte så konstigt om vi omedvetet väljer att placera racket i samma kategori.

En annan anledning, som går lite hand i hand med den första, är att många inte säger racket, utan bara rack. De ska alltså köpa ett nytt tennisrack, inte en ny tennisracket. Rack med samma betydelse som racket finns listat i SAOL, men med noteringen vard. som indikerar att det är en vardaglig variant av ordet. Det finns en andra betydelse av rack, nämligen ställ el. hylla för elektronisk utrustning. I den här betydelsen anses rack vara ett ett-ord (rack även i plural), och detta gäller också för rack som kortform av racket. Det finns dock en tredje betydelse av ordet, nämligen bygelformig anordning för förening av rundhult med mast el. stång, och då är det ett en-ord. Skillnaden i grammatiskt genus mellan de olika betydelserna kan bero på att orden har olika ursprung och har kommit in i svenskan under olika tidsperioder.

Sammanfattningsvis heter det alltså en racket eller ett rack. Du kan använda vilken form av ordet du vill, men ha i åtanke att den kortare varianten uppfattas som mer vardaglig och informell än den längre.

Hur föredrar du att säga och skriva: en eller ett racket? Eller föredrar du den kortare formen?