Att undra med eller utan frågetecken

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att avsluta en indirekt fråga med ett frågetecken eller en punkt. Så här blev resultatet:

Vinnande ur veckans onsdagsomröstning gick alltså alternativ två: den indirekta frågan som avslutas med en punkt i stället för ett frågetecken. Detta resultat var ungefär vad jag hade förväntat mig, men är det också det som är rätt?

Ja. Den här veckan är faktiskt svaret just så enkelt. Men självklart ska jag gå lite djupare för dig som är här för att språknörda lite.

Frågetecken använder vi (som namnet antyder) när vi ställer frågor – men bara direkta sådana. Exempel på den typen av frågor är:

Varför regnar det så mycket i Göteborg?
Är det rimligt att börja julpynta i oktober?
Hur får man en katt att tycka om en?
Vad heter du?

Frågor som dessa ställer vi oftast direkt till den vi vill få svar från. Indirekta frågor är däremot frågor som har bäddats in i påståendesatser. Det kan till exempel handla om att någon refererar till vad någon annan har frågat:

Han frågade varför det alltid regnar så mycket i Göteborg.
När hon såg tomtarna i skyltfönstret frågade hon personalen om det verkligen är rimligt att börja julpynta i oktober.

eller att någon har en undran som inte nödvändigtvis yttras högt eller kräver svar:

Hon undrar hur man får en katt att tycka om en.
Han såg på henne från andra sidan rummet och undrade vad hon hette.

Oftast avslutar vi påståendesatser med en punkt*, och det gäller också när det är någon som undrar något men inte ställer frågan direkt. Rekommendationen är därför att du avslutar dina indirekta frågor med just en punkt. Det kan kännas frestande att peta dit ett frågetecken i stället – du har ju upptäckt en förtäckt fråga i en påståendesats – men försök att stå emot.

*Förutom när något till exempel är riktigt överraskande eller sägs med hög röst, då är det så klart ett (eller upp till tre) utropstecken som gäller. Som avslutning på en del påståendesatser kan också tre punkter funka bättre än en (men det här skiljetecknet ska inte missbrukas).

Ska du skicka in ditt CV eller ditt cv?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva CV framför cv. Så här blev resultatet:

En övervägande majoritet röstade alltså på alternativ ett, CV. Det var också det resultatet jag hade förväntat mig (om än något jämnare), mest baserat på mitt intryck av att en stor del av oss väljer att skriva den här förkortningen med versaler i stället för gemener. Bara en enkel googling visar att CV skrivs just så i de allra flesta träffarna, åtminstone enligt min sökning. Men stämmer det då? Ska man skriva CV med stora bokstäver?

Nej, egentligen inte. Det finns ett par anledningar till att välja gemener i stället för versaler i det här fallet. För det första är det så förkortningen skrivs i både SAOL och SO. Där finns inte ens CV listat som alternativ, vilket gör det ganska tydligt att det är just den gemena varianten som anses vara korrekt. Den här anledningen kan vara god nog för många, men för dig som vill ha lite fördjupning så kommer det här ytterligare en anledning:

Cv är – som du säkert redan vet – en initialförkortning av curriculum vitae. Ofta skrivs en initialförkortning som inte kan uttalas som ett ord med versaler. Det här gäller framför allt förkortningar av namnkaraktär (till exempel SAOL) och fackspråkliga förkortningar (till exempel ASL – att skriva sig till läsning). Vissa förkortningar skrivs med versaler av hävd (till exempel VM) eller för att vi har lånat in dem från ett språk där de skrivs på det sättet (till exempel IQ). Men om förkortningen har blivit väletablerad i allmänspråket och inte riskerar att blandas ihop med något annat ord, skriver vi den med små bokstäver. Så gör vi bland annat med just cv, och även med vd, tv och adhd.

Rekommendationen är därför att du skriver cv och inte CV, åtminstone i texter där du är mån om att följa svenska skriv- och stavningsregler.

Hur skriver du helst cv: med stora eller små bokstäver? Varför?

Är du på väg nå(go)nstans?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva nånstans framför någonstans. Så här blev resultatet:

De allra flesta föredrar alltså alternativ två, den något längre varianten någonstans. Är det också den som är rätt?

I det här fallet är båda alternativen faktiskt att betrakta som korrekta – men vart och ett är lämpligast i olika typer av texter och sammanhang. Nånstans är en kortform och, enligt SAOL och SO, en vardagligare variant av någonstans. I informellt språk (särskilt i talspråk) skulle nog de flesta välja den kortare formen så länge man inte vill ge ordet särskild emfas – då kan det kännas motiverat att välja den längre. I mer formellt språkbruk, vare sig det handlar om skrift- eller talspråk, är det nog fler som föredrar någonstans.

Här är det alltså inte fråga om att något av alternativen i sig skulle vara fel. Båda orden finns och används, om än i lite olika sammanhang. Min teori är att någonstans är mycket vanligare i textform än i talspråksform och att det är därför som den varianten gick vinnande ur veckans omröstning. En snabb sökning bland slumpvis utvalda textsamlingar (med hjälp av Språkbankens verktyg Korp) visar att någonstans är ungefär fyra gånger så vanligt förekommande som nånstans (80 500 träffar respektive 19 600). Hur det förhåller sig när det kommer till talspråk är svårare att undersöka. Med tanke på att vi ofta premierar effektivitet och snabbhet när vi uttrycker oss muntligt gissar jag dock på att den kortare varianten väljs oftare än den längre när vi pratar med varandra.

I och med detta får de båda orden lite olika konnotationer. Jag tror att de flesta tolkar någonstans som det mer ordentliga, formella och därför korrekta alternativet, åtminstone i skriftspråk. I talspråk kan det nog uppfattas som lite styltigt. Att skriva nånstans kan i stället ge texten en vardagligare och mer avslappnad ton, vilket kan vara helt på sin plats i många sammanhang. Min rekommendation är därför att du väljer variant efter i vilken kontext du uttrycker dig, vare sig det handlar om skrift eller tal (mer formellt = någonstans, mindre formellt = nånstans). Snyggast är det förstås om du är konsekvent inom en och samma text eller talsituation.

Vilket alternativ föredrar du? Väljer du olika i olika situationer? Varför?

Tillväga eller till väga?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar tillväga framför till väga. Så här blev resultatet:

Vinnande ur omröstningen gick alltså alternativ ett, tillväga. Du som har följt omröstningarna ett tag vet säkert att det här är långtifrån första omröstningen som på något sätt behandlar ämnet att särskriva eller att inte särskriva flerordsuttryck. I en del av dessa omröstningar har det särskrivna alternativet fått flest röster*, och i en del har det hopskrivna alternativet segrat**. Huruvida resultaten har stämt med rekommendationerna har också varierat. Så hur står det till med den här veckans vinnande alternativ? Är det också det som är rätt?

Nja, inte riktigt. Denna gång har vi att göra med ett uttryck som faktiskt följer den generella regeln för när man ska särskriva respektive hopskriva flerordsuttryck: eftersom betoningen ligger på det andra ordet ska uttrycket särskrivas. Till väga anses alltså vara mer korrekt än tillväga.

Det ska dock nämnas att den hopskrivna varianten verkar vara ganska vanligt förekommande. Efter en snabb sökning på de båda alternativen i slumpvis utvalda textsamlingar i Språkbankens Korp fick faktiskt tillväga fler träffar än till väga (3 612 respektive 3 202). Samma trend visade sig ännu tydligare när jag bara sökte bland texter från sociala medier (65 548 respektive 45 564 träffar), men bland myndighetstexter var förhållandet det motsatta (1 087 respektive 3 850 träffar). Trots att storleken på de olika textsamlingarna skilde sig ganska mycket åt så verkar det alltså som att tillväga är vanligare än till väga i informella texter, och att det är tvärtom i mer formella texter.

Sammanfattningsvis är rekommendationen att du skriver till väga i stället för tillväga, särskilt i texter av mer formell natur. Och som vanligt är det viktigt att du är konsekvent i ditt val – åtminstone inom en och samma text.

Vad föredrar du: tillväga eller till väga? Varför?

*Läs till exempel Till()slut blev det ändå till slut och Skriver du allt mer eller alltmer?
**Läs till exempel: Här om dagen eller häromdagen? och Spelar över huvud taget någon roll?

Ett eller en tennisracket?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar ett eller en tennisracket, och så här blev resultatet:

En stor majoritet röstade alltså på alternativ ett, ett racket. Är det också det som är rätt?

Nej, inte enligt SAOL och SO som båda menar att det ska vara en racket (racketar i plural). En anledning till att det ändå finns viss tvekan om vilket grammatiskt genus racket har kan vara att ordet i sin obestämda form ser ut som ett ett-substantiv i bestämd form. Andra ett-ord som hus och träd får ju ändelsen -et i bestämd form singular (huset, trädet), därför är det inte så konstigt om vi omedvetet väljer att placera racket i samma kategori.

En annan anledning, som går lite hand i hand med den första, är att många inte säger racket, utan bara rack. De ska alltså köpa ett nytt tennisrack, inte en ny tennisracket. Rack med samma betydelse som racket finns listat i SAOL, men med noteringen vard. som indikerar att det är en vardaglig variant av ordet. Det finns en andra betydelse av rack, nämligen ställ el. hylla för elektronisk utrustning. I den här betydelsen anses rack vara ett ett-ord (rack även i plural), och detta gäller också för rack som kortform av racket. Det finns dock en tredje betydelse av ordet, nämligen bygelformig anordning för förening av rundhult med mast el. stång, och då är det ett en-ord. Skillnaden i grammatiskt genus mellan de olika betydelserna kan bero på att orden har olika ursprung och har kommit in i svenskan under olika tidsperioder.

Sammanfattningsvis heter det alltså en racket eller ett rack. Du kan använda vilken form av ordet du vill, men ha i åtanke att den kortare varianten uppfattas som mer vardaglig och informell än den längre.

Hur föredrar du att säga och skriva: en eller ett racket? Eller föredrar du den kortare formen?

Ett glas fyllt till brädden eller bredden?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva att ett glas är fyllt till brädden eller bredden. Så här blev resultatet:

De flesta har alltså röstat på alternativ två, bredden. Är det också det som är rätt?

Nej, faktiskt inte. Att skriva bredden när det ska vara brädden är ett vanligt misstag som till stor del beror på att vi i modern svenska mycket sällan gör skillnad i uttal mellan korta e och korta ä. När det gäller ord som är snarlika i såväl stavning som betydelse, blir det extra svårt att välja rätt.

När det kommer till just bredd vs brädd finns det en betydelseskillnad mellan de båda orden, även om de vid första anblick ser nästan identiska ut. Bredd betyder, enligt SAOL, ”utsträckning i sidled” och (stor) ”täckning”, medan brädd betyder ”övre kantlinje” (särskilt av kärl). När vi tänker oss att något är fullt är det således fullt (upp) till brädden och inte till bredden. Följande exempelmeningar är alltså korrekta:

Dörrens höjd var 210 centimeter och dess bredd 80 centimeter.

Arenan var fylld till brädden.

I vardagsspråket är det jämförelsevis sällan som det är brädd/brädden och inte bredd/bredden vi menar, vilket kan göra det ännu svårare att komma ihåg att byta ut e:et mot ett ä. Trots det rekommenderar jag att du fyller dina glas till brädden och mäter dina dörrar på bredden (och höjden om det behövs, kanske djupet kan vara av intresse också).

Tycker du att det är svårt att hålla isär bredden och brädden?

Alltfler eller allt fler?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva alltfler eller allt fler. Så här blev resultatet:

De allra, allra flesta föredrar alltså den särskrivna varianten – allt fler – vilket stämmer överens med resultatet i omröstningen om alltmer vs allt mer*. Där visade det sig dock att resultatet gick emot det som anses vara korrekt, och därför även rekommendationen. Förhåller det sig på samma sätt med alltfler/allt fler?

Nej, faktiskt inte. Du som har läst inlägget angående alltmer vs allt mer kommer kanske ihåg att jag där gick igenom reglerna för den här typen av flerordsuttryck. Sammanfattningsvis ska uttryck hopskrivas när den starkaste betoningen ligger på det första ordet, och särskrivas när betoningen ligger på något av de andra orden. Det finns dock undantag: uttryck som helt enkelt särskrivs eller hopskrivs av hävd. Alltmer är ett sådant. Allt fler är det inte.

Det ska också nämnas att alltfler finns listat i SAOL, och att det är detta resultat som dyker upp både när man söker på den hopskrivna och den särskrivna varianten. Under själva listningen står det vanl. två ord, vilket innebär att uttrycket vanligen särskrivs. För att göra en jämförelse står det under alltmer ibl. två ord, vilket alltså innebär att det ibland särskrivs, men att hopskrivning är vanligare.

Med andra ord: allt fler ska särskrivas, främst på grund av att den starkaste betoningen ligger på uttryckets andra ord, men också för att det är den här varianten som är vanligast. Rekommendationen är alltså att du särskriver allt fler och hopskriver alltmer, trots att det kan kännas lite inkonsekvent.

Föredrar du att skriva allt fler eller alltfler? Varför? Skriver du olika i olika sammanhang?

* Läs hela inlägget här: Skriver du allt mer eller alltmer?

Promenad före eller innan middagen?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar före framför innan. Så här blev resultatet:

Vinnaren i veckans onsdagsomröstning är alltså alternativ ett, före. Valet mellan före och innan i den här typen av meningar är en klassisk språkfråga som länge har diskuterats fram och tillbaka. Men finns det verkligen ett rätt och ett fel val?

Nja … Det är kanske många som har lärt sig att det heter före middagen, men innan jag äter middag. Den stora skillnaden mellan dessa två formuleringar är att den första är en prepositionsfras och den andra en bisats. Prepositionsfraser består av prepositioner och rektioner. En rektion kan till exempel vara ett substantiv (middagen), ett pronomen i objektsform (oss) eller en längre substantivfras (den utsökta, vällagade middagen). Bisatser däremot innehåller minst ett finit verb*, och ordföljden är lite annorlunda än i en huvudsats. Den största skillnaden är att satsadverb (som inte, alltid och tyvärr) hamnar före det finita verbet i stället för efter, som är fallet i en huvudsats.

Den generella regeln för när man ska använda före respektive innan har alltså varit att före är en preposition som används i prepositionsfraser och att innan är en subjunktion** som används för att inleda bisatser. Det här är en regel som verkar ha spridits framför allt via Erik Wellanders klassiska bok Riktig svenska som kom ut för första gången 1939. Sedan dess har man under en lång tid lärt ut just den här regeln i skolorna, men den har aldrig riktigt fått ordentligt fäste i det allmänna språkbruket. På senare tid har man därför slopat regeln och låtit valet vara fritt.

Problemet med Wellanders regel är att den tolkas på ett mycket förenklat sätt. Det stämmer att före är en preposition och innan en subjunktion, men det är inte hela sanningen. Innan är nämligen både en subjunktion och en preposition. Det innebär att man i de flesta fall kan byta ut före mot innan, men inte tvärtom. Det går alltså lika bra att säga

Ska vi ta en promenad innan middagen? som Ska vi ta en promenad före middagen?

men det anses inte vara grammatiskt korrekt*** att säga

Ska vi ta en promenad före vi äter middag?

För den som har full koll på bisatser, prepositionsfraser, rektioner och annat är Wellanders regel nog inte så komplicerad att följa. Kanske var tanken bakom regeln att dra tydligare linjer mellan rätt och fel, och på så sätt förenkla för språkbrukarna. Men egentligen spelar ju valet inte så stor roll i just den här frågan: de båda orden är ju så nära besläktade att risken för missförstånd är minimal.

Det kan dock vara bra att veta att många har lärt sig att det är fel att säga och skriva innan före en prepositionsfras, och vill man undvika att irritera andra i onödan kan det därför vara bra att följa Wellanders regel. Bryr du dig inte så mycket om andras (rätt obefogade) irritation kan du däremot gott välja det du tycker känns och låter bäst.

* Finita verb i svenskan är verb som står i imperativ (stå!), presens (står) och preteritum (stod).
** Ett äldre ord för subjunktion är underordnad konjunktion.
*** Det här bruket förekommer dock frekvent i bland annat finlandssvenska.

Har du skilt eller skiljt dig?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar skilt framför skiljt. Så här blev resultatet:

Det var alltså alternativ ett, skilt, som gick vinnande ur den här veckans onsdagsomröstning. Men är det också det som faktiskt är rätt?

Det korta svaret är att båda formerna går lika bra att använda (enligt bland annat SAOL, SO och Språkrådet*). För dig som inte riktigt nöjer dig med det kommer här en lite längre förklaring:

En del verb som slutar på -ja (som skilja, glädja och stödja) förlorar j:et i vissa böjningsformer (till exempel gladde, stödde), medan j:et hänger kvar i andra (till exempel skiljer). I vissa former (som gläder/glädjer, stöder/stödjer och skilt/skiljt) kan man välja om man vill att j:et ska få vara kvar eller inte. Förr rekommenderade man de j-lösa varianterna när möjligheten fanns att välja, vilket innebär att många har lärt sig att man ska skriva gläder, stöder och skilde, och inte glädjer, stödjer och skiljde – trots att båda formerna är korrekta.

På senare tid verkar j-formerna ha ökat i popularitet. Man tror att det kan bero på påverkan från andra verb som slutar på -ja där j:et måste hänga med i former där det för de andra verben kan falla bort, till exempel presens av välja (väljer) och preteritum av skölja (sköljde). Det känns därför ganska naturligt för många att skriva och säga glädjer i stället för gläder eller skiljde i stället för skilde.

Det ska dock också nämnas att j-formen av till exempel skiljt inte är något nytt påfund. Enligt SAOB finns det belägg för den här formen sedan åtminstone 1700-talet.

Eftersom båda formerna anses korrekta är min rekommendation att du väljer den form du tycker bäst om. Men var konsekvent – åtminstone inom en och samma text.

Vilken form föredrar du: skilt eller skiljt? Varför?

*Läs hela (det korta) svaret här: Språkrådet på Twitter

Svårt att ha att (och?) göra med?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar ha och göra med framför ha att göra med. Så här blev resultatet:

Veckans vinnare är alltså alternativ två, ha att göra med. Jag fick inspiration till denna omröstning när jag själv satt och skulle skriva det här uttrycket och märkte att jag för en sekund tvekade: Heter det ha att göra med, eller ha och göra med?

Att det finns en osäkerhet kring om det ska vara ett att eller ett och är egentligen inte så konstigt. I vardagligt tal uttalar vi båda dessa ord som [å] (eller [o]):

Jag ska äta sill [å] potatis på midsommar.

Han älskar [å] promenera längs stranden.

Uttalet [å] när vi menar att gäller dock bara när vi syftar på infinitivmärket (att promenera, att skriva, att tala), och inte när vi använder att som subjunktion (han sa att han gillar att promenera, att hon talar så bra engelska beror på att hon har övat så mycket). Vi säger alltså

Han sa [att] han gillar [å] promenera. // [Att] hon talar så bra engelska beror på [att] hon har övat så mycket.

I uttrycket ha och/att göra med handlar det därmed antingen om ett och eller ett infinitiv-att, och båda låter alltså likadant i talspråk. Något annat som ytterligare kan försvåra valet är att vi på svenska ofta samordnar verb genom att stoppa in ett och mellan dem, till exempel så här:

Han ligger och solar. // Hon har suttit och läst hela dagen.

Vid den här typen av samordningar står de samordnade verben i samma form: i den första meningen är de båda i presens, och i den andra i supinum.* I uttrycket ha och/att göra med kan man däremot bara böja hagöra följer inte med. Det går alltså bra att säga

Att hon ansågs svår hade att göra med att hon vägrade följa instruktioner. // Att hon anses svår har att göra med att hon vägrar följa instruktioner.**

I den första meningen står ha i preteritum (hade) och i den andra i presens (har). Göra behåller dock sin infinitivform, vilket innebär att det inte kan vara ett samordnande och mellan de båda verben, utan ett infinitivmärke, nämligen att.

Efter den här ganska långa genomgången kan vi därför äntligen dra slutsatsen att rätt svar i veckans omröstning är alternativ två: ha att göra med. Det är också så jag rekommenderar att du skriver när du vill använda det här uttrycket i en text.

Skriver du och eller att när du använder det här uttrycket?

*Supinum är en infinit form som tillsammans med har skapar perfekt. Tillsammans med hade skapar den pluskvamperfekt.
**Uttrycket används här på ett annat sätt än i exempelmeningen från omröstningen, men det är fortfarande samma uttryck. Ha att göra med kan både beskriva orsaken till något och hur man upplever att det är att interagera med någon eller något.