Har du prövat eller provat?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar verbet provat framför prövat. Så här blev resultatet:

De allra flesta föredrar alltså det första alternativet, provat. Prova och pröva är två ord som grafiskt är så lika att det kan vara svårt att skilja dem åt betydelsemässigt. Ofta används de synonymt. Men är det rätt att använda dem så?

Enligt Språket (ett radioprogram från P1) använder man prova när det gäller grejer, men prövar när det gäller aktiviteter. Handlar det om något som ligger i ett gränsland mellan att anses vara en sak och en aktivitet så ska man lita på sin intuition och välja det som känns rätt. Applicerar vi den här regeln på veckans omröstning är rätt svar alltså:

Stressad? Har du prövat meditation?

SAOL och SO ger oss lite mer information. Enligt dem betyder prova att man använder något på försök och pröva att man utför ett prov på något (till exempel i situationer där man utför ett experiment, letar efter en lösning på ett problem eller vill undersöka om någon eller något uppfyller vissa specifika kriterier). Det är alltså rätt att säga:

Jag provade en tröja i affären.

och

Jag prövade att sluta dricka kaffe en vecka för att se om jag kunde sova bättre.

Det här stämmer väl överens med Språkets lite nedskalade råd här ovanför: en tröja är ju helt klart en sak och att dricka kaffe är definitivt en aktivitet. Jag kan dock tänka mig att det finns exempel där rådet är lite mer svårapplicerat, exempelvis i meningar där subjektets intention är avgörande för valet av verb. Till exempel:

Jag provade cykeln.

skulle kunna innebära att jag tog en liten tur på cykeln för att se om jag gillade den, medan

Jag prövade cykeln.

antyder att det kanske fanns fler alternativ att välja på (”cykeln i stället för mopeden”) eller att jag testade den för att se om den verkligen fungerade (”cykeln hade precis reparerats”). Pröva ger alltså meningen en lite annan ton. Men oftast använder man ju orden i en större kontext än så här, så mottagaren förstår av sammanhanget vad som menas.

Det finns alltså en viss skillnad mellan prova och pröva. Jag rekommenderar att du följer rådet om att kombinera prova med saker och pröva med aktiviteter för då blir det oftast rätt. Men eftersom risken för missförstånd är väldigt liten skulle jag vilja avsluta med att säga att det inte är hela världen om du blandar ihop orden och använder dem ”fel”.

Föredrar och/eller använder du något av orden mer? Varför?

Vill du läsa hela svaret från Språket så kan du göra det genom att följa den här länken: Prova/pröva

Skriver du allt mer eller alltmer?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva allt mer framför alltmer. Så här blev resultatet:

Vinnaren är alltså klart och tydligt den särskrivna varianten allt mer. Det förvånade mig faktiskt lite grann. Jag trodde att det skulle bli ett resultat i samma stil som det för här om dagen vs. häromdagen där det sistnämnda fick hela 71 procent av rösterna. (Inlägget om den omröstningen hittar du här: Här om dagen eller häromdagen?) Men självklart är det svårt att jämföra uttryck som är så olika varandra. (Bli därför inte förvånade om allt fler vs. alltfler dyker upp i en omröstning inom snar framtid – det vore intressant att se vilken linje det resultatet skulle följa.)

När jag jobbar med andras texter lägger jag ofta märke till en inkonsekvens när det kommer till stavningen av alltmer/allt mer. Ibland skrivs det med ett mellanslag, ibland utan – och ofta förekommer båda varianterna i en och samma text. Det tyder på att det finns en viss osäkerhet bland skribenter angående vad som är rätt och fel. Låt oss en gång för alla försöka reda ut hur det förhåller sig.

Man brukar vanligtvis särskriva flerordsuttryck där den starkaste betoningen ligger på det andra ordet. Man bör alltså skriva

framför allt och i stället
och inte
framförallt och istället.

Det logiska vore därför att särskriva även allt mer, eftersom den starkaste betoningen ligger på uttryckets andra del. Tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Det finns en del flerordsuttryck som särskrivs eller hopskrivs av hävd, trots att det egentligen bryter mot regeln jag just nämnde. Några av dem är

före detta, så pass, alltihop, häromdagen
och
alltmer.

Det är också den hopskrivna varianten som rekommenderas i både SAOL och SO, även om allt mer finns med som alternativ. Man kan dock fråga sig när vi började skriva ihop det här uttrycket och varför. Tittar man i SAOB anges nämligen inte den hopskrivna varianten någonstans (deras exempel kommer från 1800-talet). Att skriva ihop alltmer verkar alltså vara ett någorlunda modernt påfund (åtminstone om man ska tro mina ganska begränsade efterforskningar).

I vilket fall som helst är det ändå just den hopskrivna varianten som jag rekommenderar dig att använda om du skriver en text där du är mån om att följa svenska skriv- och stavningsregler.

Föredrar du att skriva allt mer eller alltmer? Varför?

Utav eller av?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar utav framför av. Så här blev resultatet:

Den klara vinnaren den här veckan blev alltså det kortare alternativet, av. Huruvida man ska välja av eller utav (särskilt i skriftspråk) är nog inte en helt ny fråga för de allra flesta. Huvudregeln är att utav alltid kan bytas ut mot av, men av kan inte alltid bytas ut mot utav. Det beror på att av kan fungera både som preposition och adverb, medan utav bara fungerar som preposition.

Det går därför bra att säga (och skriva) både
Jag mår bra utav att äta en stadig frukost varje morgon.
och
Jag mår bra av att äta en stadig frukost varje morgon.

Däremot funkar det inte att skriva
Sväng utav till vänster.
utan här är av det enda möjliga alternativet:
Sväng av till vänster.

Det finns dock undantag från huvudregeln. I vissa uttryck går det inte att ersätta utav med av, till exempel:

Hon sprang utav bara helvete.

För att hjälpa dig att välja (när det faktiskt går lika bra med vilket som) kan det vara bra att veta att utav ger texten en vardagligare och mer talspråkig känsla än av. Är det inte det du är ute efter så är det bäst att du håller dig till av. Det kan också vara bra att veta att det finns många som har fått lära sig att utav i princip alltid är fel att skriva. Vill du undvika att väcka irritation hos din läsare kan detta därför vara skäl nog att välja av i största möjliga mån.

Vilket av orden föredrar du? Varför? Väljer du olika i olika situationer?

Fr.o.m. eller fr o m?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva förkortningen för från och med med punkter eller mellanslag. Så här blev resultatet:

De allra flesta föredrog alternativ nummer ett, fr.o.m.. Och den här gången sällar jag mig gärna till majoriteten: det ser på något sätt snyggare ut med punkter än mellanslag i denna typ av förkortningar. Men som bekant är det inte alltid självklart att det som ser snyggast ut också är det som är korrekt enligt våra skrivregler. Så ska det vara punkter eller mellanslag?

Svaret är att det går lika bra med vilket som. Generellt sett är det dock alltid bäst att skriva ut förkortningar om det finns plats. Skriv alltså hellre

Den nya policyn gäller från och med nästa vecka.

än

Den nya policyn gäller fr.o.m. (fr o m) nästa vecka.

Måste du däremot korta ner din text kan du välja fritt om du vill använda punkter eller mellanslag i dina förkortningar. Nyckeln är konsekvens. Skriver du fr o m bör du också skriva t ex (samma sak gäller så klart om du använder punkter i stället). Väljer du mellanslag bör du hålla ett extra öga på att förkortningen inte råkar delas upp på två rader. För att undvika det kan du använda hårda mellanslag/blanksteg (ctrl + skift + mellanslag för pc / alt + mellanslag för Mac). Att vi verkar vara ganska många som tycker att förkortningar med punkter är tydligare (och snyggare!) än förkortningar med mellanslag är något som du kan tänka på om du står i valet och kvalet mellan de båda alternativen.

Hur skriver du förkortningar helst: med punkter eller mellanslag? Varför?

Dags för en U(u)-sväng?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva U-sväng framför u-sväng. Så här blev resultatet:

De allra flesta föredrar alltså att skriva U-sväng. Jag hade nog förväntat mig att de flesta skulle välja det andra alternativet, u-sväng. Det är vad jag själv hade valt; mestadels på grund av att jag har någon form av personlig aversion mot versaler inom en mening (om de inte inleder ett egennamn då alltså). Men hur ska det egentligen vara då?

Jo, i det här fallet stämmer omröstningsresultatet överens med våra svenska skrivregler. Det korrekta är att skriva uttrycket med en inledande versal. Samma regel gäller för andra sammansättningar som inleds med en bokstav där bokstaven inte är en förkortning av något. Skriv alltså

C-vitamin, A-lag och S-kurva

och inte

c-vitamin, a-lag och s-kurva.

I de två första exemplen är C:et och A:et bokstäver som beskriver vilken kategori resten av sammansättningen tillhör (C-vitamin och inte B-vitamin, A-lag och inte B-lag) och i den sista sammansättningen används S:et för att beskriva formen på en kurva i ett statistikdiagram.

U:et i U-sväng är ju inte heller en förkortning av något, utan beskriver bara formen på svängen i fråga, och därför bör du skriva uttrycket med en inledande versal (även om du som jag inte tycker att det är det mest estetiskt tilltalande alternativet).

Hur skriver du helst? Varför?

Är soffan från Ikea eller IKEA?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva Ikea framför IKEA. Så här blev resultatet:

De allra flesta har alltså valt alternativ två, IKEA. Och det är väl kanske inte så förvånande, särskilt inte med tanke på att det är så vi brukar se det här möbelföretagets namn. Men är det rätt att skriva så?

Njae, inte egentligen. Visserligen kan det finnas välgrundade anledningar till att man vill skriva ett ord med uteslutande stora bokstäver (till exempel för att understryka det eller för att det är en nybildad förkortning). Men just Ikea är ju en välkänd initialförkortning av Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd, och i svenskan finns en regel som säger att förkortningar som utläses som ett ord (och inte varje bokstav för sig) ska skrivas med gemener (små bokstäver). Man skriver alltså prao och aids, inte PRAO och AIDS. Den här regeln gäller också företagsnamn som utgörs av en förkortning, även om företaget själva skriver hela namnet med versaler. Således bör man skriva Ikea och inte IKEA när man nämner företaget i en text.

Råkar du däremot jobba på ett företag som skriver sitt namn helt med versaler (och du ska skriva en text där företaget står som avsändare) ska du så klart följa företagets riktlinjer.

Hur föredrar du att skriva den här typen av förkortningar? Varför?

En lyckad fredag(s)kväll?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva fredagkväll framför fredagskväll. Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså att skriva fredagskväll. Är det förvånande? Kanske inte. Hade resultatet blivit likadant om jag hade frågat om någon annan sammansättning innehållande veckodagar? Svårt att säga. Att det heter lördagsgodis och fredagsmys kan kännas som en självklarhet (antagligen åtminstone delvis på grund av att vi har hört begreppen så många gånger), men hur är det egentligen med sammansättningar som inleds med en veckodag och avslutas med -kväll?

För en gångs skull finns det ett ganska enkelt och kort svar på vad som anses vara rätt. Språkrådet rekommenderar foge-s i sammansättningar som inleds med en veckodag. Välj alltså hellre att skriva fredagskväll och söndagsmiddag än fredagkväll och söndagmiddag.

Skriver du helst med eller utan foge-s i den här typen av sammansättningar? Varför?

(Om du är nyfiken på varför det finns ett foge-s i vissa sammansättningar men inte i alla, förklarar Språkrådet det här: När ska det vara ett s i en sammansättning.)

God Jul! Eller …?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva God jul eller God Jul. Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså att stava båda orden med stor bokstav, åtminstone när man får så lite kontext som i det här fallet. Kanske skulle resultatet ha blivit annorlunda om jag hade använt en hel mening i stället, till exempel något i den här stilen:

Jag önskar dig en god jul! // Jag önskar dig en God Jul!

Problemet med att använda längre meningar som ger mer kontext är att det är svårare att hålla nere antalet valbara alternativ till bara två. I just det här exemplet skulle jag kunna tänka mig att det finns många som hade velat gå en mellanväg och skriva:

Jag önskar dig en God jul!

Hade jag själv röstat i veckans omröstning skulle jag ha haft svårt att bestämma mig. Tänker jag mig att julhälsningen står på ett paket eller ett julkort hade jag kunnat låta båda orden skrivas med stor bokstav. Hade uttrycket däremot varit en del av en dialog i en berättelse eller annan längre text (men fortfarande utgjort en komplett grafisk mening och alltså inte bara varit en del av en längre mening), hade jag hellre valt att skriva God jul!

Men hur ska det egentligen vara då? Jo, den generella regeln är att helgdagar skrivs med liten bokstav (förutsatt att de inte inleder en mening då, så klart). Det ska alltså vara

Jag önskar dig en god jul och ett gott nytt år.

och inte

Jag önskar dig en God Jul och ett Gott Nytt År.

Enligt Språkrådet finns det dock de som gärna gör undantag av estetiska skäl när det kommer till julkort och paket (som redan nämnt är jag en av dem), men ska man hårdra det är det inte helt korrekt att skriva så. Ibland kan det dock vara befogat att bryta mot en regel eller två, särskilt om man är medveten om att det är just det man gör och varför man gör det. Det värsta som kan hända i det här fallet är att din läsare påpekar att du har begått ett språkligt fel (men chansen att ditt budskap ändå har gått fram är stor).

Hur föredrar du att skriva? Skriver du olika i olika sammanhang?

Här kan du läsa hela Språkrådets svar på samma fråga: Skriver man God Jul och Gott Nytt …

Har du hobbies eller hobbyer?

I går frågade jag mina följare på Instagram vilken pluralform av hobby de föredrar: hobbies eller hobbyer. Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså den engelska böjningen, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på ordets ursprung. Men är det verkligen rätt att skriva hobbies på svenska?

Enligt SO och SAOB finns det (skriftliga) belägg för att hobby har använts i svenskan sedan 1916. I SAOL har ordet funnits med sedan 1950, och redan då var hobbyer pluralformen som rekommenderades. I den här utgåvan nämndes även böjningen hobbies som en variant, men i nästa utgåva av SAOL (från 1973) hade den engelska böjningen fått stryka på foten: där nämns den inte ens som ett alternativ. Och så har det i princip sett ut sedan dess (med undantag för SAOL 1998 och SO 2009 där hobbies återigen finns med som variant).

Anledningen till att man rekommenderar hobbyer i stället för hobbies är att den förstnämnda formen passar bättre in i svenska böjningsmönster, särskilt när det kommer till bestämd form plural. Hobbiesarna låter helt enkelt inte riktigt lika elegant som hobbyerna. Samma sak gäller ord som avokado. Visst går det bra att säga två avokados, men de där avokadosarna låter genast lite konstigt (i det här fallet skulle jag säga att den rekommenderade böjningen bara låter marginellt mindre konstig, men ändå: avokadorna ska det vara).

Sammanfattningsvis rekommenderar jag alltså att du skriver hobbyer hellre än hobbies, åtminstone i lite mer formella texter.

Vilken pluralform föredrar du? Varför?

Om du vill läsa mer om engelska vs. svenska pluralböjningar av engelska lånord, kan du göra det i det här blogginlägget från tidigare i år: Trailers eller trailrar.

Hungerns skörd – Nils-Petter Löf

Hur länge skulle du klara dig på maten i ditt kylskåp? Några dagar kanske, kanske längre. Men du vet att det finns mer i affären. Det är bara att gå, ta bilen eller bussen. Men vad gör du när en liter mjölk börjar kosta det femdubbla? Eller när bröddisken gapar tom?

Och detta är bara början. Det verkliga provet har inte kommit än. Någon tror sig sitta på en lösning som är lika omänsklig som brutal.

Hungerns skörd är en dystopisk berättelse om när samhället vaknar upp till en bister men tydlig sanning. Alla tecken har pekat på det. Dålig ekonomi och ett klimat som gett små, om ens några, skördar. En av våra viktigaste grundpelare räcker inte längre för att tillfredsställa alla.

Den här veckan har jag alltså haft nöjet att läsa Hungerns skörd av Nils-Petter Löf. Största delen av nöjet har kommit i form av skräckblandad förtjusning inför bokens högaktuella tema, nämligen klimatförändringar och vad som skulle kunna hända om de leder till att vi inte kan få tag på tillräckligt mycket mat. Hungerns skörd är i allra högsta grad en dystopisk berättelse, men (det något deprimerande) faktum(et) är att det inte känns som att de scenarion som beskrivs i boken är särskilt orimliga.

Som sagt så är det inte direkt en ljus och munter framtidsbild som Löf presenterar i sin nya bok. Det är inte bara naturen som ger upp, utan även samhället rasar samman. Det dröjer inte länge innan ”den starkaste överlever” blir standardmottot för de allra flesta, och våld, stölder och brist på empati för andra människor blir vardagsmat. Och det är väl kanske just på grund av det här mörkret som jag tycker om Hungerns skörd. Ja, det är tungt och eländigt, men det är också spännande och tankeväckande (och stundtals faktiskt kul också – en sund dos humor utportioneras med jämna mellanrum).

Vi får följa en rad olika karaktärer under berättelsens gång. Gemensamt för dem alla är att de är intressanta och unika. Ibland när jag läser böcker med fler än ett par perspektiv börjar jag efter ett tag att blanda ihop karaktärerna, men det är verkligen inte ett problem här. Varje person har en egen tydlig röst och personlighet, och det faktum att ett par av karaktärerna är rätt obehagliga och fattar omoraliska beslut håller berättelsen intressant.

Det sista som jag vill lyfta fram är hur väl spänningen behålls genom boken. Små ledtrådar lämnas här och var som gör att man hela tiden vill fortsätta läsa. När man tror att det är som värst blir det alltid lite värre (vilket jag tycker bara är positivt i den här typen av böcker). Särskilt spännande tycker jag att de politiska inslagen är, och hade gärna läst mer om bakgrunden till varför vissa beslut fattades och även mer om vad som hände efteråt. Det är nästan så man önskar sig en uppföljare …

Sammanfattningsvis är Hungerns skörd en spännande, skrämmande och läsvärd bok om klimathotet och hur det skulle kunna påverka världen generellt och oss här i Sverige specifikt.

Boken passar för dig som
– gillar dystopiska böcker
– vill läsa något som utspelar sig i Sverige
– gillar att läsa berättelser som berättas ur flera olika perspektiv
– inte har något emot att utsätta dig för lite mer klimatskräck.

Hungerns skörd kan du köpa på till exempel Bokus eller lyssna på på Storytel.

Jag har också recenserat Kärnpartiet av Nils-Petter Löf. Den recensionen kan du läsa här: Kärnpartiet – Nils-Petter Löf.