Blogg

Promenad före eller innan middagen?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar före framför innan. Så här blev resultatet:

Vinnaren i veckans onsdagsomröstning är alltså alternativ ett, före. Valet mellan före och innan i den här typen av meningar är en klassisk språkfråga som länge har diskuterats fram och tillbaka. Men finns det verkligen ett rätt och ett fel val?

Nja … Det är kanske många som har lärt sig att det heter före middagen, men innan jag äter middag. Den stora skillnaden mellan dessa två formuleringar är att den första är en prepositionsfras och den andra en bisats. Prepositionsfraser består av prepositioner och rektioner. En rektion kan till exempel vara ett substantiv (middagen), ett pronomen i objektsform (oss) eller en längre substantivfras (den utsökta, vällagade middagen). Bisatser däremot innehåller minst ett finit verb*, och ordföljden är lite annorlunda än i en huvudsats. Den största skillnaden är att satsadverb (som inte, alltid och tyvärr) hamnar före det finita verbet i stället för efter, som är fallet i en huvudsats.

Den generella regeln för när man ska använda före respektive innan har alltså varit att före är en preposition som används i prepositionsfraser och att innan är en subjunktion** som används för att inleda bisatser. Det här är en regel som verkar ha spridits framför allt via Erik Wellanders klassiska bok Riktig svenska som kom ut för första gången 1939. Sedan dess har man under en lång tid lärt ut just den här regeln i skolorna, men den har aldrig riktigt fått ordentligt fäste i det allmänna språkbruket. På senare tid har man därför slopat regeln och låtit valet vara fritt.

Problemet med Wellanders regel är att den tolkas på ett mycket förenklat sätt. Det stämmer att före är en preposition och innan en subjunktion, men det är inte hela sanningen. Innan är nämligen både en subjunktion och en preposition. Det innebär att man i de flesta fall kan byta ut före mot innan, men inte tvärtom. Det går alltså lika bra att säga

Ska vi ta en promenad innan middagen? som Ska vi ta en promenad före middagen?

men det anses inte vara grammatiskt korrekt*** att säga

Ska vi ta en promenad före vi äter middag?

För den som har full koll på bisatser, prepositionsfraser, rektioner och annat är Wellanders regel nog inte så komplicerad att följa. Kanske var tanken bakom regeln att dra tydligare linjer mellan rätt och fel, och på så sätt förenkla för språkbrukarna. Men egentligen spelar ju valet inte så stor roll i just den här frågan: de båda orden är ju så nära besläktade att risken för missförstånd är minimal.

Det kan dock vara bra att veta att många har lärt sig att det är fel att säga och skriva innan före en prepositionsfras, och vill man undvika att irritera andra i onödan kan det därför vara bra att följa Wellanders regel. Bryr du dig inte så mycket om andras (rätt obefogade) irritation kan du däremot gott välja det du tycker känns och låter bäst.

* Finita verb i svenskan är verb som står i imperativ (stå!), presens (står) och preteritum (stod).
** Ett äldre ord för subjunktion är underordnad konjunktion.
*** Det här bruket förekommer dock frekvent i bland annat finlandssvenska.

Har du skilt eller skiljt dig?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar skilt framför skiljt. Så här blev resultatet:

Det var alltså alternativ ett, skilt, som gick vinnande ur den här veckans onsdagsomröstning. Men är det också det som faktiskt är rätt?

Det korta svaret är att båda formerna går lika bra att använda (enligt bland annat SAOL, SO och Språkrådet*). För dig som inte riktigt nöjer dig med det kommer här en lite längre förklaring:

En del verb som slutar på -ja (som skilja, glädja och stödja) förlorar j:et i vissa böjningsformer (till exempel gladde, stödde), medan j:et hänger kvar i andra (till exempel skiljer). I vissa former (som gläder/glädjer, stöder/stödjer och skilt/skiljt) kan man välja om man vill att j:et ska få vara kvar eller inte. Förr rekommenderade man de j-lösa varianterna när möjligheten fanns att välja, vilket innebär att många har lärt sig att man ska skriva gläder, stöder och skilde, och inte glädjer, stödjer och skiljde – trots att båda formerna är korrekta.

På senare tid verkar j-formerna ha ökat i popularitet. Man tror att det kan bero på påverkan från andra verb som slutar på -ja där j:et måste hänga med i former där det för de andra verben kan falla bort, till exempel presens av välja (väljer) och preteritum av skölja (sköljde). Det känns därför ganska naturligt för många att skriva och säga glädjer i stället för gläder eller skiljde i stället för skilde.

Det ska dock också nämnas att j-formen av till exempel skiljt inte är något nytt påfund. Enligt SAOB finns det belägg för den här formen sedan åtminstone 1700-talet.

Eftersom båda formerna anses korrekta är min rekommendation att du väljer den form du tycker bäst om. Men var konsekvent – åtminstone inom en och samma text.

Vilken form föredrar du: skilt eller skiljt? Varför?

*Läs hela (det korta) svaret här: Språkrådet på Twitter

Svårt att ha att (och?) göra med?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar ha och göra med framför ha att göra med. Så här blev resultatet:

Veckans vinnare är alltså alternativ två, ha att göra med. Jag fick inspiration till denna omröstning när jag själv satt och skulle skriva det här uttrycket och märkte att jag för en sekund tvekade: Heter det ha att göra med, eller ha och göra med?

Att det finns en osäkerhet kring om det ska vara ett att eller ett och är egentligen inte så konstigt. I vardagligt tal uttalar vi båda dessa ord som [å] (eller [o]):

Jag ska äta sill [å] potatis på midsommar.

Han älskar [å] promenera längs stranden.

Uttalet [å] när vi menar att gäller dock bara när vi syftar på infinitivmärket (att promenera, att skriva, att tala), och inte när vi använder att som subjunktion (han sa att han gillar att promenera, att hon talar så bra engelska beror på att hon har övat så mycket). Vi säger alltså

Han sa [att] han gillar [å] promenera. // [Att] hon talar så bra engelska beror på [att] hon har övat så mycket.

I uttrycket ha och/att göra med handlar det därmed antingen om ett och eller ett infinitiv-att, och båda låter alltså likadant i talspråk. Något annat som ytterligare kan försvåra valet är att vi på svenska ofta samordnar verb genom att stoppa in ett och mellan dem, till exempel så här:

Han ligger och solar. // Hon har suttit och läst hela dagen.

Vid den här typen av samordningar står de samordnade verben i samma form: i den första meningen är de båda i presens, och i den andra i supinum.* I uttrycket ha och/att göra med kan man däremot bara böja hagöra följer inte med. Det går alltså bra att säga

Att hon ansågs svår hade att göra med att hon vägrade följa instruktioner. // Att hon anses svår har att göra med att hon vägrar följa instruktioner.**

I den första meningen står ha i preteritum (hade) och i den andra i presens (har). Göra behåller dock sin infinitivform, vilket innebär att det inte kan vara ett samordnande och mellan de båda verben, utan ett infinitivmärke, nämligen att.

Efter den här ganska långa genomgången kan vi därför äntligen dra slutsatsen att rätt svar i veckans omröstning är alternativ två: ha att göra med. Det är också så jag rekommenderar att du skriver när du vill använda det här uttrycket i en text.

Skriver du och eller att när du använder det här uttrycket?

*Supinum är en infinit form som tillsammans med har skapar perfekt. Tillsammans med hade skapar den pluskvamperfekt.
**Uttrycket används här på ett annat sätt än i exempelmeningen från omröstningen, men det är fortfarande samma uttryck. Ha att göra med kan både beskriva orsaken till något och hur man upplever att det är att interagera med någon eller något.

(Inte) vare sig … eller?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar ett inte före uttrycket vare sig … eller eller inte. Så här blev resultatet:

Vinnaren av den här veckans omröstning var alltså alternativ ett: vare sig eller utan inte. Men är det verkligen det som är rätt?

Om vi ska vara petiga så är svaret i det här fallet nej. Uttrycket vare sig … eller kräver ett inte för att vara komplett – åtminstone så länge uttrycket förekommer i ett nekande sammanhang (vi förutsätter alltså här att vi vill berätta att han inte gillar äpplen och päron*). Det går även att använda uttrycket i en jakande mening där det inte spelar någon roll vilken av de två omständigheterna som är aktuell, och då ska det inte finnas med något inte. Ett exempel på en sådan mening är:

Vare sig det regnar eller är klart väder ska vi tälta hela veckan.

Den främsta anledningen till att många hoppar över inte även i meningar där vare sig … eller kräver det, är sammanblandningen med ett liknande uttryck, nämligen varken … eller. Skillnaden mellan dessa båda uttryck är att varken … eller, i sig är negerande medan vare sig … eller inte är det. Därför går det bra att använda vare sig … eller i jakande meningar (som nämnt ovan, utan en negation som inte**), där varken … eller inte funkar. Låter det lite snurrigt? För att förenkla det hela är följande meningar korrekta:

Han gillar inte vare sig äpplen eller päron. // Han gillar varken äpplen eller päron. // Att äta ett äpple om dagen är bra för magen vare sig du är ung eller gammal.

Följande meningar är inte korrekta:

Han gillar vare sig äpplen eller päron. // Han gillar inte varken äpplen eller päron. // Att äta ett äpple om dagen är bra för magen varken du är ung eller gammal.

Med allt det här sagt är det nu för tiden ganska vanligt att blanda ihop dessa båda uttryck, och för det mesta är risken för missförstånd rätt liten. I framtiden är det mycket möjligt att den nuvarande regeln kommer att ändras eller strykas helt och hållet. Men än så länge lever den kvar, och rekommendationen är därför att du försöker hålla isär de båda uttrycken.

Skriver du med eller utan inte? Varför?

*Skulle det handla om en jakande mening skulle både … och vara ett bättre uttryck att använda: Han gillar både äpplen och päron.
**Andra negationer är till exempel knappast och aldrig. (Till exempel funkar det att säga: Han äter aldrig vare sig äpplen eller päron.)

Ta tillvara … på?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar uttrycket ta tillvara med eller utan . Så här blev resultatet:

Det var alltså ta tillvara på som – med stor marginal – gick vinnande ur den här veckans onsdagsomröstning. Det känns inte som ett särskilt förvånande resultat, särskilt inte med tanke på träffarna som kommer upp när man googlar frasen ta tillvara vädret (märk väl utan ): hela den första sidan innehåller uteslutande exempel där inkluderas i frasen. Men är det verkligen det som är rätt?

Det korta svaret är … nej. Att så många ändå vill ha med det där lilla på:et beror på kontamination. Precis som med (felaktiga) uttryck som avståndet mellan X till Y* har det här skett en sammanblandning av två uttryck som är väldigt lika varandra. I det här fallet handlar det om ta vara på och ta tillvara. Båda betyder egentligen samma sak: att ta hand om något innan det på något sätt går förlorat.

Att säga
Ta vara på bananerna innan de blir dåliga.
och
Ta tillvara bananerna innan de blir dåliga.
går alltså precis lika bra.
Men
Ta tillvara på bananerna innan de blir dåliga.
är en kontamination av de båda uttrycken och därför fel.

Trots att det är många som stör sig på just den här kontaminationen, är den ändå rätt harmlös. Ingen kommer att missförstå dig om du petar in ett efter tillvara. Men med tanke på att regeln är ganska enkel att komma ihåg när man väl har gjorts medveten om den, skadar det inte att följa den.

Hur föredrar du att skriva eller säga: med eller utan ? Varför?

*Antingen ska det vara avståndet mellan X och Y eller från X till Y.

Ska det regna i morgon eller imorgon?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva i morgon framför imorgon. Så här blev resultatet:

Vinnaren den är veckan är alltså alternativ två, imorgon. Resultatet går i linje med det för ifred/i fred* och här om dagen/häromdagen**, och ger ännu ett exempel på flerordsuttryck som många av oss gillar att skriva ihop. Men som du säkert redan vet vid det här laget är det som känns rätt eller ser rätt ut inte alltid det som faktiskt är rätt. Så hur ligger det till i det här fallet?

Jo, i SO listas – under sökordet morgon – bara den särskrivna varianten. I SAOL är också bara i morgon listat, men under det står det att uttrycket även kan hopskrivas. I frågelådan på Institutet för språk och folkminnens (Isof) webbplats*** finns ett utförligt svar på hur vi ska tänka kring hop- respektive särskrivning av uttryck som imorgon/ i morgon, istället/i stället och mittemot/mitt emot. När det gäller just de här uttrycken går det lika bra att skriva ihop som att skriva isär, men för vissa av uttrycken är den ena formen vanligare än den andra. Vill man ha en enkel tumregel att följa (och slippa slå upp varje uttryck för att se vilken stavning som är vanligast) rekommenderas den särskrivna varianten. Den kan ofta också uppfattas som lite mer formell av läsaren, vilket kan vara bra att känna till.

När det gäller just i morgon/imorgon är det än så länge den särskrivna varianten som är vanligast (enligt Isof), och också den som jag rekommenderar. Om du som jag tycker att konsekvens är viktigt är det en annan god anledning till särskrivning i det här fallet. Åtminstone så länge du håller med om att iförrgår och iövermorgon ser konstigt ut.

Hur skriver du helst: imorgon eller i morgon? Varför?

*Läs hela inlägget här: Lämna mig i()fred!
**Läs hela inlägget här: Här om dagen eller häromdagen?
***Läs hela svaret – inklusive en lista på vanliga liknande uttryck – här: Skriva ihop eller isär flerordsuttryck?

Scrolla eller skrolla?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar scrolla framför skrolla. Så här blev resultatet:

Det första alternativet, scrolla, gick alltså vinnande ur veckans onsdagsomröstning. Med tanke på att det här engelska lånordet är relativt nytt är det kanske inte så konstigt att många av oss föredrar det i en stavning som ligger så nära ursprunget som möjligt. Men är det verkligen det som är rätt?

Nej, inte om vi ska följa rekommendationen från SAOL. Där förespråkas den svenskare stavningen skrolla. Även i SO är det den stavningen som anges som första alternativ. Anledningen är helt enkelt att varianten med K stämmer bättre med svenska stavningsregler än den med C.

Man kan dock fråga sig varför många ”nya” (det är så klart en definitionsfråga) engelska lånord inte försvenskas mer. Varför skriver vi container och inte (till exempel) kontejner, leasing och inte lising? En anledning kan vara att fler svenskar i dag är bättre på engelska än för hundra år sedan. Fler kommer i kontakt med uttrycket på originalspråket först och då faller det sig lite mer naturligt att fortsätta skriva det på samma sätt även när man använder det i en annars svensk kontext. En annan anledning kan vara att våra ordlistor i dag mer än tidigare beskriver hur språkbruket faktiskt ser ut och inte bara hur det borde se ut. Det leder till att även alternativ som inte anses helt språkligt korrekta ändå finns listade, och så småningom kan de bli normen som vi rekommenderas att följa. Det är möjligt att det blir så med scrolla och skrolla i framtiden – only time will tell.

Sammanfattningsvis: Skriv hellre skrolla än scrolla – åtminstone än så länge. Eller ersätt scrolla/skrolla med rulla. Så sent som 2016 var det nämligen det som Språkrådet rekommenderade*.

Vilket av alternativen föredrar du: scrolla eller skrolla? Eller skriver du hellre rulla?

*Följ den här länken för att läsa hela rekommendationen: Språkrådet på Twitter

Bebis eller baby?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar bebis framför baby. Så här blev resultatet:

Vinnande ur omröstningen gick alltså alternativ ett, bebis. Valet mellan dessa två varianter har faktiskt varit något som jag har tänkt på under en längre tid. Personligen tycker jag att det är något med baby på svenska i betydelsen spädbarn som bara känns … fel. Men är det verkligen det?

Enligt den nyaste versionen av SAOL (från 2015) är det faktiskt bebis (eller bäbis) som rekommenderas framför baby. Men så har det inte alltid varit. Det vanligaste har tidigare varit att man har ansett baby vara den korrekta formen för ordet i obestämd form singular, eftersom det ju är så den formen ser ut på engelska (vilket är språket vi har lånat ordet från). Alternativet bebis liknar i stället engelskans pluralform babies, och att använda en pluralform för ett ord i singular kan bära emot. Åtminstone så länge ett lånord är relativt nytt. Bebis är dock inte det enda ord som har lånats in i sin pluralform. Samma sak gäller för keps och kex (från engelskans caps och cakes).

Men det finns en annan mycket bättre anledning till att skriva bebis i stället för baby, nämligen att det är mycket enklare att böja bebis enligt svenska mönster. Bebisen, bebisar, bebisarna är helt enkelt elegantare än babyn, babyar/babyer, babyarna/babyerna. Ett alternativ skulle ju kunna vara att kombinera de båda formerna, kanske på följande vis: baby, babyn, bebisar, bebisarna. Men jag måste medge att det inte heller låter helt naturligt. Och med tanke på att ordet har funnits i svenskan i över hundra år, tvivlar jag på att vi kommer att se några nya böjningar som får en betydande spridning i allmänspråket.

Min rekommendation är därför att du väljer bebis hellre än baby (åtminstone så länge du menar spädbarn. Att använda bebis som smeknamn för någon äldre än ett år faller kanske inte i så god jord.).

Vilket av alternativen föredrar du, bebis eller baby? Varför?

Stängt tillsvidare eller tills vidare?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva tillsvidare eller tills vidare. Så här blev resultatet:

De flesta verkar alltså föredra särskrivning i det här fallet, vilket innebär att alternativ två, tills vidare, gick vinnande ur omröstningen. Är det också det som är rätt?

För en gångs skull finns det ett ganska kort och enkelt svar, nämligen ja. Men jag ska utveckla det lite ändå för dig som är sugen på lite språkriktighetsnörderi.

Såväl SAOL som SO och SAOB har med båda alternativen. SAOL menar uttryckligen att tills vidare ska användas hellre än tillsvidare, medan SO och SAOB listar tills vidare först och tillsvidare som en variation. Rådgivande källor som Institutet för språk och folkminnen* och TT** propsar på särskrivning, eftersom betoningen ligger på vidare och inte tills***.

Det finns dock tillfällen när tillsvidare ska hopskrivas, nämligen när det utgör första ledet i exempelvis ett sammansatt substantiv eller verb som tillsvidareanställning och tillsvidareanställa. Att hopskrivning här är regel kanske komplicerar det hela något, men grundregeln (och därför också min rekommendation) är alltså att du skriver tills vidare så länge uttrycket står för sig självt.

*Följ den här länken för att läsa hela svaret: Flerordsuttryck med preposition
**Följ den här länken för att läsa hela inlägget: Sammanskrivning och särskrivning
***Vill du läsa mer om den här regeln kan du göra det i ett annat av mina blogginlägg, nämligen: Göra i ordning eller iordning?

Mosaik – min debutroman

Ni som följer min blogg och mina sociala medier vet kanske att jag då och då recenserar egenutgivares böcker. Något ni kanske inte vet är att jag faktiskt själv precis har gett ut en egen bok, nämligen min debutroman Mosaik. Är du nyfiken på vad den handlar om följer en liten introduktion nedan.

Annie säljer sin kropp på nätet till skamlösa män som betalar henne både genom bekräftelse och pengar. Männen är de enda människor hon numera har kontakt med: familjen har hon medvetet valt att ta avstånd från, några riktiga vänner har hon aldrig haft och hon aktar sig noga för att råka göra sig några nya bekantskaper i staden där hon bor.

Fast helt ensam är hon ändå inte. Barndomsminnen hemsöker hennes tankar och drömmar, och trots att hon försöker hålla sig undan andra människor lyckas Angelika och Charlie nästla sig in i hennes liv. Vänskap börjar snart spira, och i och med den tvingas Annie reflektera över sin tillvaro och möta sitt förflutna.

När Angelika och Charlie börjar ställa frågor och krav bemöter hon dem med lögner och falska löften. I ett desperat försök att klamra sig fast vid det trygga mörker hon vant sig vid, leder destruktiviteten henne längre bort från ljuset än någonsin.

”När klänningen var på snurrade jag runt som en prima ballerina. Tyllkjolen svängde kring benen, vinden från dess rörelse kändes magisk runt mina flickben. Jag skrattade högt när Torsten lyfte upp mig i sina armar och kramade om mig, berömde mig, sa hur fin jag var. Jag kände mig som en prinsessa, som om hela världen var min.”

I olikformade fragment visas Annies minnen, tankar och drömmar upp. Tillsammans skapar de en bild av den brokiga bakgrund – fylld av hemligheter, skam och smärta – som har format henne till den kvinna hon har blivit.

Triggervarning: Boken innehåller beskrivningar av självskadebeteende och sexuella övergrepp mot barn och vuxna.

Vill du ha ett smakprov?

Klicka på knappen nedan för att läsa de första två kapitlen.

Vill du läsa hela boken?

Mosaik går att köpa som e-bok på Adlibris och Bokus.