Blogg

La(de) du boken på bordet?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar den kortare formen la framför lade. Så här blev resultatet:

Det blev alltså mycket jämnt, särskilt om vi jämför med förra veckans omröstning där jag frågade om sa och sade. Där var det en betydligt större majoritet som föredrog den kortare preteritumformen än den längre (läs mer här: Vad sa(de) du?). I veckans omröstning ser alltså trenden likadan ut, även om det inte skiljer lika mycket mellan de båda alternativen.

I SAOL och SO behandlas lade och la precis som sade och sa: lade anses vara standardformen och la en vardagligare variant. Anledningen till att många föredrar den kortare formen framför den längre, är förmodligen att den kortare är just kortare och för att den stavas mer som ordet uttalas, precis som i fallet med sade och sa. Gott så. Men trots det finns det en del personer som hellre skriver lade än la, trots att de föredrar sa framför sade.

En sökning bland skönlitterära texter via Korp (en databas full av texter från olika genrer, den finns att hitta via Språkbanken) visar att användandet av lade är mer än dubbelt så vanligt som la (cirka 6 000 träffar för lade och 2 500 för la). För sade och sa är förhållandet i princip tvärtom: sade får ungefär 35 000 träffar och sa 55 600. Det är visserligen inte dubbelt så vanligt att skriva sa som sade, men det är ändå en signifikant skillnad i användandet.

Jag har en teori om vad inkonsekvensen kan bero på. Eftersom den totala förekomsten av la/lade hamnar på ungefär 8 500 träffar och sa/sade på 90 600, kan vi dra slutsatsen att det förstnämnda verbet förekommer mycket mer sällan i skönlitterär text än det sistnämnda. Det beror med största sannolikhet på att sa/sade är svenskans vanligaste anföringsverb och att de skönlitterära texterna innehåller många dialoger och andra situationer där någon berättar vad någon annan har sagt. Sa/sade är också ett ganska ”osynligt” verb: Man fokuserar sällan på själva ordet sa/sade, utan på vad det är som har sagts och av vem. Man kan argumentera för att samma sak gäller för la/lade (att det är de omgivande substantivfraserna som bär betydelsen), men den stora skillnaden är att vi inte läser och skriver det här verbet lika ofta, och därför har vi inte fått lika mycket träning i att byta ut lade mot la och att också läsa la i stället för lade. Ju oftare vi ser och använder ett ord, desto lättare blir det att ta det till sig och göra det till en naturlig del av vårt eget språkbruk.

Men vad ska man skriva då? Här gäller samma regel som för sa/sade: Skriver du en informell text går det ypperligt att använda vilken av formerna som helst, men vill du att din text ska låta lite mer formell (eller ålderdomlig) är det bäst att använda lade.

Vilken form använder du helst? Varför?

Vad sa(de) du?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar preteritumformen sade framför sa. Så här blev resultatet:

Helt klart en klar vinst för den kortare formen sa. Det kanske inte är helt förvånande med tanke på att man i dagens språkbruk ganska sällan stöter på någon som säger eller skriver sade, åtminstone inte i informella situationer. Däremot ser jag då och då att formen dyker upp i skönlitterära sammanhang, särskilt i sådana berättelser där användandet av den längre preteritumformen fungerar som en stilmarkör.

Men vad är egentligen rätt då? Jo, både SAOL och SO anger sade som standardform och sa som vardaglig variant. Det är alltså inte ”fel” att använda något av orden, men det finns en stilskillnad mellan de båda, där sade anses vara mer formellt än den kortare versionen sa.

Det är inte ovanligt att ett verb kan böjas på olika sätt – jag har tidigare i bloggen till exempel tagit upp lös och lyste samt växt och vuxit. Oftast smyger sig en ny böjning in i det muntliga, informella språket och sprider sig senare till det lite mer konservativa skriftspråket. I fallet med sade och sa är det egentligen inte så konstigt att sa används i så stor utsträckning som det gör: stavningen stämmer ju helt överens med det moderna uttalet av ordet. Även om man själv föredrar att skriva sade i vilken text man än författar, så gissar jag att man ändå uttalar det som en stavelse i stället för två. Intressant att notera är dock att jag misstänker att det är betydligt färre som skriver säja i stället för säga, så helt konsekvent är inte teorin om att vi vill skriva som vi pratar.

Eftersom sa är så pass vanligt som det är, så är det också den formen jag rekommenderar att du använder i de allra flesta texter. Skulle du dock vilja uppnå någon särskild effekt (som att få din text att verka ålderdomlig eller mycket formell) går det alldeles utmärkt att använda sade.

Skriver du helst sa eller sade? Växlar du mellan de olika formerna i olika situationer? Hur och varför?

En lotion, två … lotioner?

I går frågade jag mina följare på Instagram vilken pluralform de föredrar av det engelska lånordet lotion: lotions eller lotioner. Så här blev resultatet:

Det blev alltså en relativt klar seger för lotions, även om alternativet lotioner fick många fler röster än vad jag hade räknat med. Är det någon mer som är förvånad över resultatet?

Personligen har jag faktiskt svårt för pluralformen lotioner. Första gången jag såg den var så sent som häromdagen när jag var på jakt efter en ny hudlotion, och hamnade på en välkänd butikskedjas webbsida där de klart och tydligt hade skrivit just lotioner som rubrik för avdelningen där man kunde hitta diverse hudkrämer. Av ren nyfikenhet blev jag tvungen att konsultera min kära vän SAOL, och visst angavs lotioner som enda pluralform. Man fick sig inte ens en liten slap on the wrist om man använde den engelska pluralformen för den fanns inte med som alternativ. För säkerhets skull vände jag mig även till SO och där stod det samma sak, med tillägget att ordet funnits i svenskan sedan 1937. Har man verkligen gått runt och sagt lotioner här i Sverige sedan mitten på 1930-talet utan att jag har märkt det? Eller handlar det kanske snarare om att vi sällan använder pluralformen av lotion, åtminstone inte i skrift?

Hur som helst är det egentligen inte så konstigt att lotion får just pluraländelsen -er. Flera andra substantiv som slutar på -ion hamnar också i den tredje substantivgruppen, till exempel lektion och station (tillsammans med många lånord med betoning på sista stavelsen). Och skulle jag uttala lotion som jag uttalar lektion eller station, så skulle jag nog inte ha så mycket emot -er som suffix, men jag använder engelskt uttal, så i mina öron låter den svenska böjningen mycket märklig. Jag skulle alltså behöva säga något i stil med låttsjoner för att det ska funka. Gör ni som föredrar den svenska böjningen det?

Eftersom både SAOL och SO är så tydliga med att den korrekta pluralformen är lotioner, kan jag inte göra mycket annat än att rekommendera att du som vill eller måste skriva en språkriktig text håller dig till just den böjningen. Skriver du däremot en text i ett mindre formellt sammanhang, tycker jag att du kan välja den böjningsform som du själv föredrar.

Vilken pluralform använder du? Och hur uttalar du ordet: på engelska eller svenska?

Kanarieöarnas gåtfulla historia – Yvonne Wærn

Kanarieöarnas tidiga historia omges av myter och fantasirika spekulationer. Här presenteras dessa samt de slutsatser om öarna och deras invånare som arkeologer, språkforskare och etnografer dragit. Boken slutar år 1496 när den s.k. ”conquista” var slutförd, det vill säga när spanjorerna intagit alla Kanarieöarna.

Vanligtvis brukar jag recensera romaner, men den här veckan har jag alltså haft nöjet att få läsa en fackbok om Kanarieöarna och deras tidiga historia. Personligen har jag varken varit på någon av öarna eller någonsin ens planerat att åka dit, men efter att ha fått lära mig lite mer om öarnas historia och tidiga kultur måste jag erkänna att min nyfikenhet definitivt har väckts.

I Kanarieöarnas gåtfulla historia har författaren Yvonne Wærn valt att fokusera på hur livet på öarna såg ut innan spanjorerna gjorde öarna till sina i slutet av 1400-talet. Först i boken förklaras det hur öarna blev till från första början (vulkanutbrott och allt), sedan följer en redogörelse för hur de första människorna kan ha kommit dit, och därefter handlar största delen av resten av boken om hur vardagslivet kan ha sett ut på öarna. För min del är det just fokuset på de tidiga öbornas vardagsliv som är det bästa med boken. Krig, konflikter och kungar i all ära, men det som verkligen intresserar mig när det kommer till historia, är hur människor faktiskt levde förr: hur familjelivet såg ut, vilka lagar man följde, hur man bodde, vilka sjukdomar man led av (och hur man botade dem), och så vidare – och det är precis det som Wærn lyfter fram i sin bok.

För mig som är lite av en språknörd var det dessutom en fröjd att få ta del av den lingvistik och etymologi som boken innehåller. Framför allt var det spännande att få bekanta sig lite grann med tamazight, ett mycket gammalt språk som ursprungligen kommer från Nordafrika, men som också talades på Kanarieöarna under en lång tid.

Jag vill också nämna något om bokens ton. Det här är inte en torr och träig historiebok som bara listar upp fakta – tvärtom. Tack vare de många intressanta (och ofta roliga) kommentarerna och tolkningarna, lyser författarens personlighet tydligt igenom, vilket bidrar mycket till att boken aldrig känns tungläst.

För att sammanfatta det hela: Kanarieöarnas gåtfulla historia erbjuder en trevlig och lättöverskådlig introduktion till hur livet på Kanarieöarna såg ut före år 1496. För den som vill fördjupa sig ytterligare, finns det dessutom gott om tips på vidare läsning och konkreta reserekommendationer.

Boken passar för dig som
– har besökt eller vill besöka Kanarieöarna
– vill läsa något historiskt som inte bara fokuserar på krig
– gillar att läsa lättillgänglig facklitteratur
– vill ha en introduktion till hur vardagslivet på Kanarieöarna kan ha sett ut före år 1496.

Kanarieöarnas gåtfulla historia kan du bland annat köpa på Adlibris och Bokus.

Vilken(/t) fin(t) läppglans!

I går frågade jag mina följare på Instagram om vilket grammatiskt genus de tycker att ordet läppglans har. Heter det en läppglans eller ett läppglans? Så här blev resultatet:

Enligt resultatet heter det alltså klart och tydligt ett läppglans och inte en läppglans, vilket också stämmer överens med min egen språkkänsla och hypotes inför omröstningen. Men jag hade ju inte frågat om det inte hade funnits någon komplicerande omständighet …

Jag bestämde mig för att ställa den här frågan för att jag av någon anledning behövde skriva läppglans i bestämd form singular i min webbläsare, och såg att ordet autokorrigerades till läppglansen i stället för läppglanset, vilket jag tyckte var märkligt. Hade jag menat att prata om sminkprodukten i bestämd form plural så hade allt varit i sin ordning, men nu var det ju ett specifikt läppglans jag ville skriva om. Min första tanke var att autokorrigeringen var felaktig (så klart, det kunde ju inte vara jag som hade fel …). Nyfiken (och full av högmod) gick jag därför in och sökte i SAOL för att få min hypotes bekräftad. Men i stället fick sig mitt språkliga självförtroende en liten törn.

Enligt SAOL och SO heter det nämligen en läppglans (och det finns ingen pluralform alls). Autokorrigeringen hade således faktiskt gjort sitt jobb den här gången. Men jag kunde naturligtvis inte bara släppa det här och gå vidare med mitt liv. Så jag började fundera över varför läppglans har tilldelats neutrum som grammatiskt genus i stället för utrum. Egentligen är det faktiskt inte så konstigt. Läppglans är ett sammansatt substantiv som består av orden läpp och glans. När man skapar nya ord i svenskan genom att sätta ihop två substantiv, får sammansättningen samma grammatiska genus som det sista ordet i sammansättningen. Det heter därför

ett matbord och en ordbok

men

en matsal och ett ordspråk.

Föga förvånande heter det en glans när man menar ett ”jämnt återsken från blank yta” (definition från SO 2009), och därmed måste det också heta en läppglans. Det är ju logiskt, men varför känns det ändå så fel för mig och många andra? Kanske för att andra läpprodukter har fått neutrum som grammatiskt genus: ett läppstift, ett läppbalsam, ett cerat. Men det finns ju också undantag (en läppenna) så helt vattentät är inte den här teorin, även om jag tror att det är den mest rimliga. En annan teori handlar om att det ju inte är just glansen (alltså slutresultatet) man syftar på när man säger läppglans, utan produkten som skapar den. Det innebär att man skulle kunna säga

Mitt läppglans ger mig en fin läppglans.

och samtidigt göra en distinktion mellan produkt och resultat.

I vilket fall som helst, så finns det alltså ett rätt och ett fel svar den här veckan. Rekommendationen blir därför att du bör hålla dig till en läppglans om du bryr dig om att skriva språkligt korrekt. Det finns dock många vars språkkänsla går emot vad som anses vara grammatiskt korrekt i denna fråga, så att skriva eller säga ”fel” är relativt ofarligt i just det här fallet.

Vilket grammatiskt genus föredrar du för ordet läppglans? Varför? Använder du olika i olika situationer?

Brann huset upp eller ner?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de tycker att ett hus brinner upp eller ner. Så här blev resultatet:

De allra flesta anser alltså att huset brann ner och inte upp. Att just ner vann kanske inte är så förvånande, men jag trodde nog att det skulle bli lite jämnare än vad det blev.

Huruvida något brinner upp eller ner är en ganska populär språkfråga som har diskuterats många gånger förr. Finns det något tydligt svar på vilket uttryck som är rätt eller fel då? Nja, som vanligt så beror det lite på. Att något brinner upp eller ner betyder egentligen samma sak, nämligen att något förtärs av eld. Enligt Språkrådet inbjuder uttrycket brinna ner till en lite mer konkret tolkning av vad som har hänt. I ett uttryck som

Huset har brunnit ner till grunden.

finns det inget mer än grunden kvar, resten har förtärts av eld. I det här uttrycket går det inte att byta ner mot upp, eftersom grunden ju fysiskt sett ligger lägre än resten av huset.

Säger man däremot att något har brunnit upp, betyder det snarare att något helt och hållet har förtärts av eld och att det inte finns något kvar. Upp används också i lite mer abstrakta exempel där man fokuserar mer på själva förlusten av vad det nu var som stod i lågor, än på själva brinnandet. I meningen

Frimärkssamlingen brann upp helt och hållet.

skulle man alltså inte kunna byta ut upp mot ner.

I exemplet från veckans onsdagsomröstning går det dock lika bra att säga att huset brann upp som att det brann ner, eftersom valet av verbpartikel snarare beror på vad exakt du menar med ditt uttalande. Brann huset ner till grunden eller brann alla dina saker upp?

Föredrar du något av uttrycken? När använder du ner och när använder du upp?

Om du är nyfiken på att läsa Språkrådets svar i sin helhet, så hittar du det här: Frågelådan: Brinna upp eller ner?

Skörda storm – Charlotte Al-Khalili

När Sonja börjar på sitt nya jobb på Accentera välkomnas hon av den karismatiska Karolina Cassel, en karriärsförebild för unga kvinnor i en mansdominerad bransch. Karolina är selfmade och har på kort tid avancerat till att bli försäljningschef. Det sägs att det är en merit att få arbeta med någon som hon.

Med charm och smicker sluter Karolina allianser med dem som kan vara till nytta, medan den som opponerar sig blir överkörd. Priset för Karolinas framgångar betalas av de som kommit i vägen för henne. Kommer det förflutna någonsin att hinna ikapp?

Skörda storm är en berättelse om rättvisa, upprättelse och hämnd.

Skörda storm av Charlotte Al-Khalili är en arbetsplatsroman där vi får alltså får följa karriärskvinnan Karolina Cassels hänsynslösa framfart. Hennes avancemang inom företaget Accentera skildras framför allt ur de övriga anställdas perspektiv, och de drabbas alla på olika sätt och i olika takt av Karolinas (ibland synnerligen extrema) metoder för att nå toppen. Här finns ett rikt galleri av välbekanta kontorspersonligheter: bland annat den medelålders vd:n Patrik som har tröttnat på sin fru och söker bekräftelse hos en yngre och attraktivare kvinna, allt-i-allon Anneli som villkorslöst gör vad som helst för Karolina, och nyanställda Sonja som kanske inte riktigt är så nöjd med tillvaron på det nya jobbet som det först verkar. Just de levande personporträtten är en av bokens största styrkor, eftersom de alla känns så realistiska. Igenkänningsfaktorn är hög och chansen (eller risken i vissa fall) är stor att du själv har träffat eller jobbat med människor som liknar karaktärerna.

Ett stort tema i boken är vuxenmobbning och vad som händer med de som står i vägen för en psykopat. Trots att en del av händelserna som beskrivs är otäcka och allvarliga, känns de tyvärr inte orimliga, och det är också det som gör att romanen berör. Efter att ha läst den här boken kan jag inte låta bli att undra varför vi inte pratar mer om mobbning på arbetsplatser. Böcker som Skörda storm tror jag är viktiga för att väcka och hålla liv i en diskussion kring den här typen av problematik.

När man vanligtvis läser en bok eller tittar på en film om en psykopat är det en brutal seriemördare som gestaltas, men det är faktiskt minst lika obehagligt att följa denna typ av karaktär i en kontorsmiljö. Trots allt allvar och obehag är det dock inte mörkt rakt igenom i den här romanen. Det finns gott om humor, särskilt i beskrivningarna av karaktärerna och deras utmärkande drag och vanor. Som jag har nämnt i tidigare recensioner är det alltid viktigt att det finns en balans mellan humor och allvar, ljus och mörker, och det tycker jag absolut att det finns här.

Sammanfattningsvis är Skörda storm en realistisk och välskriven arbetsplatsroman som är svår att lägga ifrån sig när man väl har börjat läsa den. Den är spännande utan att vara blodig och behandlar ett viktigt ämne som vi borde prata mer om.

Boken passar för dig som
– gillar realistiska romaner med fokus på relationer
– tycker om när händelser berättas ur flera olika perspektiv
– vill läsa något som är spännande utan att vara för blodigt
– själv har blivit utsatt för (eller känner någon som har utsatts för) vuxenmobbning eller arbetsplatstrakasserier.

Skörda storm kan du bland annat köpa på Bokus och lyssna på som ljudbok på Storytel.

Faller löven ner eller ned?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar ner framför ned. Så här blev resultatet:

Det blev alltså ner som gick segrande ur den här omröstningen, med lite mer än 20 procentenheters marginal. Jag hade förutspått att resultatet skulle bli ungefär så här, mestadels på grund av att jag upplever det som att jag oftare ser ner än ned i olika texter, och också för att det känns som att talspråket följer samma trend (fast egentligen är det nog skriftspråket som följer talspråkets trend, om vi ska vara petiga).

Men vilken av formerna är korrekt då? Det korta svaret är: båda. Det lite längre svaret är: oftast båda, men det beror på kontexten och vilket grammatiskt syfte ned/ner har i meningen.

Båda alternativen är förkortningar av neder, men ned anses vara mer formellt och skriftspråkligt än ner. När vi använder ned/ner som ett fristående adverb eller som en verbpartikel i ett löst sammansatt verb, går det bra att välja vilket alternativ man vill, men ner är vanligare än ned. Det går dock precis lika bra att skriva

Löven faller ner på marken. och Huset brann ner.

som

Löven föll ned på marken. och Huset brann ned.

I sammansatta ord – såväl verb som substantiv och adjektiv – är däremot ned fortfarande vanligast att använda. Det är också den formen som ofta är det enda alternativ som betraktas som korrekt. Du bör därför skriva

nedlägga, nedslag och nedvärderande

och inte

nerlägga, nerslag och nervärderande.

När det gäller verben har vissa av dessa sammansättningar en löst sammansatt variant. När du använder den löst sammansatta varianten – som anses vara mindre formell – går det återigen bra att skriva ner i stället för ned. Alltså:

nedlägga (sammansatt verb)

och

lägga ned eller lägga ner (löst sammansatta verb).

När ner/ned står för sig självt går det alltså utmärkt att använda vilket som. Det är dock bra att vara medveten om att det finns en stilskillnad mellan de båda alternativen, och att ned anses vara mer formellt än ner. Som vanligt är det också bra om man är konsekvent i sitt användande och håller sig till en form inom en och samma text.

Vilken stavning föredrar du? Varför?

Ska man dedicera eller dedikera?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar stavningen dedicera framför dedikera. Så här blev resultatet:

Jag är inte förvånad över att dedikera gick vinnande ur omröstningen, men jag hade inte räknat med att marginalen skulle vara så här stor. Särskilt inte eftersom det i det här fallet finns ett tydligt svar på vilket alternativ som är korrekt (åtminstone om man bryr sig om att lyssna på källor som SAOL och Språkrådet, och det brukar vi ju göra i den här bloggen). Den korrekta stavningen är alltså – trots resultatet i omröstningen – dedicera. Och det korrekta uttalet är ett s-ljud och inte ett hårt k-ljud, alltså: ”dedisera”.

Anledningen till att det heter och stavas dedicera och inte dedikera är att ordet (så länge det betyder ”tillägnas”) har tagits in i svenskan direkt från latinet, där det stavades dedicare. Varför heter det då dedikation och inte dedication? Jo, för att ordet följer samma mönster som multiplicera och multiplikation.

Men det kan ändå hända att du har sett stavningen dedikerad förekomma, särskilt i betydelsen ”hängiven” eller i datortekniska sammanhang när man pratar om något som är avsett för en särskild användning. Och då ska ordet stavas med k och inte med c. Förvirrande? Kanske lite. Anledningen till att stavningen skiljer sig åt är att vi har lånat in den här användningen av ordet från engelskans dedicate. Här stavas förvisso ordet också med c, men det uttalas som k. Eftersom orden betyder olika saker och visar på olika ursprung beroende på hur vi stavar dem, finns det en poäng med att hålla fast vid att dedicera (i betydelsen ”tillägna”) även i fortsättningen stavas med c i stället för k.

Med tanke på hur många som föredrar (eller väljer fel om man ska se det krasst) när det gäller dedicera och dedikera, är det kanske rimligt att anta att vi någon gång i framtiden kommer att överge c-stavningen. Som läget är nu, rekommenderar jag dock att du dedicerar och inte dedikerar när du tillägnar något till någon.

Vad tror du, kommer stavningen dedicera att försvinna i framtiden? Varför/varför inte?

Enkel biljett till blues – Tommy Lennartzon

Det här är en berättelse som handlar om en ung flicka – Angelika – som växer upp med sin alkoholiserade mamma. På grund av sina trassliga hemförhållanden, får Angelika vid femton års ålder nog och rymmer till Stockholm. Där förändras hennes liv och hon blir så småningom en firad sångerska. En stor del av handlingen utspelas på ett kafé där ett band bildas som så småningom slår igenom både i Sverige och i en stor del av övriga världen.

Enkel biljett till blues handlar som sagt om femtonåriga Angelika som en dag får nog av sina dåliga hemförhållanden och bestämmer sig för att rymma hemifrån. Hon hamnar i Stockholm där hon efter några om och men kommer i kontakt med syskonparet Linnea och Rolf som tycker synd om henne och bestämmer sig för att låta henne bo hos dem. Syskonen driver ett kafé där Angelika får hjälpa till, och det är också på det här kaféet som hennes sångkarriär tar fart. Utan att avslöja för mycket, är det även på kaféet som hon träffar Glenn – en kille som kommer att få stor betydelse i Angelikas liv.

Trots att boken faller in i genren ”feelgood”, behandlar den också en del tyngre teman. Som jag nämnde tidigare är Angelikas mamma alkoholist, och det är något som har stor påverkan på deras relation boken igenom. Boken skildrar också hur unga tjejer kan utnyttjas på olika sätt, vilket alltid (tyvärr) är ett mycket aktuellt och viktigt tema. Angelika har inte alltid direkt tur med killarna och männen som korsar hennes väg. Här vill jag också passa på att slänga in en liten varning: om du tycker att det är jobbigt att läsa om sexuella övergrepp och liknande så kan du behöva hoppa över några sidor här och var (det handlar inte om några särskilt grafiska gestaltningar, men jag vill ändå nämna det). Personligen är jag tacksam för de här tyngre delarna av boken. De ger djup till berättelsen och karaktärerna. En feelgood-bok som bara är positiv och ljus blir lätt platt och tråkig, men här finns det tillräckligt med mörker för att skapa en god balans i handlingen.

I slutändan är ändå Enkel biljett till blues en bok som man mår bra av att läsa. Här finns massor av musikreferenser, en riktigt fin kärlekshistoria och flera exempel på mänsklig godhet som väger upp för de tyngre delarna. Boken är skriven med värme, och som läsare gläder man sig åt hur karaktärerna utvecklas och hur saker och ting ordnar upp sig. Boken har ett relativt snabbt tempo och ganska korta kapitel, vilket gör den lättillgänglig och behaglig att läsa. En perfekt bok att läsa under en regnig höstdag, helt enkelt.

Boken passar för dig som
– vill läsa om en stark, ung tjej
– är sugen på en feelgood-roman som även innehåller lite allvarligare teman
– är musikintresserad (särskilt om du gillar blues)
– gillar fina kärlekshistorier.

Enkel biljett till blues kan du köpa som e-bok på Amazon eller lyssna på som ljudbok på Nextory.