Att vi stör oss på andras språkbruk (såväl det talade som det skrivna) är allmänt känt. Av ren nyfikenhet frågade jag i går på Instagram om det är så att man även stör sig på det egna språkbruket.
De svar jag fick in tyder tydligt på att JA, det gör man.
Så vad är det vi stör oss på när det gäller det egna språkbruket?
Efter min lilla (och högst ovetenskapliga) undersökning, verkar det som att det är det talade språket som vi stör oss mest på. Ett överanvändande av diskurspartiklar som så och typ, nämns flera gånger som ett återkommande irritationsmoment. Även urlakandet av uttryck som sjukt, och ett frekvent användande av förmodligen, nämns som sådant som stör oss.
Men låt oss fokusera på de där små, irriterande diskurspartiklarna en stund.
Diskurspartiklar (eller samtalspartiklar) är små ord som vi använder i framför allt talat språk för att modifiera det vi säger. Det är skillnad på att säga
Jag äter aldrig godis.
Den första Game of Thrones-säsongen är bra.
och att säga
Jag äter typ aldrig godis.
Den första Game of Thrones-säsongen är så bra.
Att helt och hållet låta bli att använda de här småorden, skulle vara svårt. Förmodligen skulle vi bara ersätta dem med andra adverb eller adjektiv som känns lite ”finare” (alltså mer skriftspråkliga) att använda, och det skulle inte dröja länge innan de fick samma status som så och typ.
En av orsakerna till att diskurspartiklar har så dåligt anseende, är att de märks tydligast i det talade språket. I skrivet språk har vi längre tid på oss att formulera det vi vill säga. Då hinner vi sortera bort de flesta så:na och typ:en, och ersätta dem med mer varierande synonymer. Och som vi alla vet, anses det skrivna språket vara normen – det är helt enkelt lite finare än det talade språket.
De här småorden har oförtjänt dåligt rykte. Känner du ändå att du skulle vilja minska ditt eget användande av typ eller så, är mitt tips att försöka lägga till fler alternativ som du kan välja bland. Det är dock inte säkert att du hinner tänka på de där andra alternativen när du väl är mitt inne i en muntlig konversation med någon, så det bästa är kanske att försöka acceptera och inte vara så hård mot så:na och typ:en.
Johanssons språkkonsulteri 