Trailers eller trailrar?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att använda pluralformen trailers framför trailrar. Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså den mer engelskklingande böjningen trailers framför den svenskare varianten trailrar. Precis som i frågan om huruvida man ska stava kafé med c eller k, tror jag att många baserar sitt val på vilken variant som de är vanast vid att se. Trailers är ett ord som vi ser ganska ofta i framför allt engelskspråkiga sammanhang när det handlar om till exempel film- eller speltrailrar (och fordonstrailrar också, så klart). Därför är det inte så konstigt att vilja säga trailers i plural på svenska – det är ju det vi är vana vid att se och göra på engelska.

Problemet är att plural-s inte fungerar så bra i svenskan. Det funkar i obestämd form, men det blir lite konstigt när vi behöver prata om substantivet i bestämd form. Låter

två trailers – de där trailersarna

bättre än

två trailrar – de där trailrarna?

Hur är det med

två avokados – de där avokadosarna

i jämförelse med

två avokador – de där avokadorna?

De senare pluralalternativen är – enligt svenska grammatik-, stavnings- och uttalsregler – mer logiska och enklare att säga. Det är därför SAOL och Språkrådet rekommenderar att man undviker att använda plural-s på de allra flesta substantiv – även lånord.

Hur skriver du helst? Varför?

Är det god kvalité eller kvalitet?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva kvalité framför kvalitet. Så här blev resultatet:

Den här veckan blev alltså resultatet ovanligt jämnt, och jag är inte så förvånad. Det känns som att båda alternativen förekommer ganska frekvent i skriven text. Uttalsmässigt skulle jag dock säga att det är få som uttalar ordet som det stavas i alternativ två.

Men när det gäller just stavningen och vilken som rekommenderas, så är det just alternativ två – kvalitet – som rekommenderas. Det beror framför allt på att det är enklare att böja ordet enligt svensk grammatik och stavning om man skriver det just så. Det är alltså bättre att skriva

kvaliteten och kvaliteterna

än

kvalitén och kvalitéerna.

Hur skriver du helst? Uttalar du ordet som du skriver det?

Hennes nye eller nya man?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva nye framför nya när ordet man är huvudord. Så här blev resultatet:

Är du förvånad? Jag måste erkänna att jag faktiskt är det. Jag hade förväntat mig att det skulle bli en jämnare fördelning mellan rösterna, eller till och med ett omvänt resultat.

På svenska tycker vi om att böja våra adjektiv på olika sätt, bland annat efter huvudordets grammatiska genus, och huruvida vi pratar om singular eller plural. Om huvudordet som adjektivet beskriver råkar vara något som kan ha ett biologiskt kön, går det att på svenska böja adjektivet även efter det. Om adjektivet beskriver en kvinna böjer man med ändelsen –a, och om det beskriver en man med –e. Den här typen av böjning kallas för sexusböjning, och kan till exempel se ut så här:

Hennes nye man är mäklare.

Hennes nya fru är mäklare.

Det finns dock en hel del adjektiv som är oböjliga, som till exempel nära, före detta och äkta. De ska inte böjas enligt den här principen – även om det ofta förekommer ändå, särskilt i vissa dialekter. Adverb ska inte heller böjas på det här sättet, även om även det förekommer bland många språkbrukare. Om du vill vara grammatiskt korrekt ska du alltså inte säga eller skriva

Hennes före dette man var mäklare.

utan

Hennes före detta man var mäklare.

Eftersom det finns så många regler att hålla i huvudet kring när man ska sexusböja och inte, rekommenderar Språkrådet att man håller sig till a-böjningen om man är osäker.

Sexusböjer du adjektiven eller inte? Varför/varför inte?

”Vore” eller ”skulle vara”?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar vore framför skulle vara. Så här blev resultatet:

Jag är både förvånad och inte så förvånad över resultatet. Å ena sidan trodde jag att resultatet skulle bli jämnare, och att det första alternativet skulle få fler röster. Å andra sidan är det inte så konstigt att det andra alternativet är mer populärt. Jag ska förklara.

Båda meningarna är skrivna i konditionalis. Vanligtvis använder man konditionalis när man uttrycker någon form av villkor. Efter träffas skulle man kunna lägga till till exempel om du har tid för att tydliggöra att det finns ett villkor med i satsen.

I modern svenska är det vanligare att använda skulle vara i stället för vore. Vore är konjunktiv av verbet vara. Konjunktiv användes förr i svenskan för att uttrycka just olika typer av hypotetiska tillstånd. Många av de här konjunktivformerna har dock nästan helt försvunnit (till exempel finge, ginge och torde), och används i dag främst för att skapa en stilistisk effekt i skrift eller tal. Vore har lyckats klamra sig fast lite längre än sina andra konjunktivkamrater, men ska man tro trenden kommer även vore att så småningom försvinna från språkbruket.

När det kommer till vilket alternativ som är rätt i den här veckans omröstning, är därför svaret (som så ofta) båda. Valet beror helt enkelt på tycke och smak, och på om du vill slå ett slag för utdöende verbformer eller inte.

Vilken form föredrar du? Använder du olika i olika situationer?

De här eller dessa?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva de här framför dessa. Så här blev resultatet:

Den här veckan blev det alltså ett ganska jämnt resultat, något som faktiskt förvånade mig. Jag hade förväntat mig att det första alternativet skulle gå segrande ur omröstningen, förmodligen på grund av att jag själv föredrar att använda mig av de här i stället för dessa.

Men stämmer resultatet då? Är det mer korrekt att använda dessa i stället för de här?

Svaret är att båda varianterna går lika bra att använda, och att det snarare handlar om tycke och smak, än vilken formulering som är mest korrekt. Det verkar som att valet till största delen baseras på vilken dialekt man har. I södra och västra Sverige är det vanligare att välja denna/detta/dessa, och på östkusten och norrut väljer man hellre den/det/de här. Den här teorin strider mot min egen språkanvändning (göteborgare som jag är), men det kan ha en naturlig förklaring.

När man i södra och västra Sverige använder denna/detta/dessa, är substantivet som kommer efteråt oftast i bestämd form, särskilt i talat språk. Enligt svensk grammatik ska dock substantivet efter denna/detta/dessa egentligen stå i obestämd form. Till exempel:

Denna vecka (obestämd form) ska vi prata om dessa och de här. (Grammatiskt korrekt.)

Denna veckan (bestämd form) ska vi prata om dessa och de här. (Inte grammatiskt korrekt.)

Substantivet efter den/det/de här ska däremot vara i bestämd form. Det innebär att

Den här veckan ska vi prata om dessa och de här.

är grammatiskt korrekt.

Min teori är att jag för egen del föredrar de här framför dessa för att jag under min barndom någon gång har blivit tillsagd att det är ”fult” eller ”fel” att till exempel säga denna veckan. Som reaktion drog jag mig för att använda formuleringen överhuvudtaget, och bytte i stället till den här (åtminstone i skrift och i lite mer formellt talat språk, annars kör jag på denna/detta/dessa + bestämd form som vilken annan sydsvensk/västkustare som helst).

Efter den här långa utläggningen kan vi dock dra slutsatsen att båda alternativen i veckans omröstning är grammatiskt korrekta. Vill man understryka sin dialekt så är det inget fel med att bryta mot grammatiska regler, men jag skulle avråda från att göra det i formella (skriv)situationer.

Vilken form föredrar du? Har ditt val med din dialekt att göra?

Här om dagen eller häromdagen?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva här om dagen framför häromdagen. Så här blev resultatet:

Det blev återigen ett resultat som följer hopskrivningstrenden som vi har sett i och med andra omröstningar som har slutat på samma sätt (se till exempel förra veckans inlägg Är din text väl()skriven?). Den här gången är det dock ganska enkelt att ge en tydlig rekommendation.

Googlar man på uttrycket här om dagen eller häromdagen, får man upp flera resultat som säger att båda alternativen går bra att använda. Samtliga förespråkar dock den hopskrivna varianten, eftersom den är vanligast. I SAOL finns bara häromdagen (och den vardagligare stavningen häromdan) listade. I SO (Svensk ordbok) står det att man kan dela upp ordet i två eller tre delar, men det lyfts inte fram som ett lika vanligt alternativ som att skriva ihop uttrycket.

Rekommendationen blir därför att låta bli mellanslagen och skriva häromdagen hellre än här om dagen eller härom dagen.

Hur skriver du? Varför?

Är din text väl()skriven?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar väl skriven framför välskriven. Så här blev resultatet:

En klar majoritet föredrar alltså den hopskrivna varianten, vilket kanske inte är så överraskande. I tidigare omröstningar där en hopskriven variant har stått mot en särskriven, har den hopskrivna alltid vunnit (se till exempel Spelar över huvud taget någon roll?). Förmodligen på grund av den stora (och oftast förståeliga) hetsen mot särskrivningar.

I fallet med väl skriven vs. välskriven, handlar det nog snarare om vad vi är vana vid att se, än vilket alternativ som faktiskt är mest språkligt korrekt. Här är nämligen båda varianterna rätt att använda.

I uttrycket Boken är fantastiskt väl skriven är väl ett adverb som beskriver hur boken är skriven. I uttrycket Boken är fantastiskt välskriven är välskriven ett adjektiv som beskriver vad boken är. Valet av hopskrivning eller särskrivning beror alltså på vad i meningen du vill understryka: verbet eller substantivet.

Värt att nämnas är dock att välskriven dyker upp mycket mer frekvent i texter än vad väl skriven gör. Det ger en indikation på att det förstnämnda alternativet är mer accepterat och förmodligen upprör färre personer, än det sistnämnda alternativet.

Vilken variant föredrar du och varför?

Vid sidan av eller om?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar prepositionen av framför om efter uttrycket vid sidan. Så här blev resultatet:

Det är inte ofta som det blir ett helt oavgjort resultat! Det verkar som att uttrycket vid sidan av/om är lite av en vattendelare.

Både av och om är prepositioner. De flesta som har lärt sig ett annat språk vet kanske att just prepositioner en av de svåraste ordklasserna att lära sig använda rätt. Det beror till största delen på att användandet av prepositioner kan te sig helt ologiskt för såväl förstaspråkstalaren som inläraren. Det är svårt att förklara varför vissa prepositioner fungerar i vissa uttryck, men inte i andra. Kolla här till exempel:

Jag är i skolan. (Jag är en elev som befinner sig i skolan just nu.)
Jag är jobbet.
(Jag jobbar och befinner mig just nu på min arbetsplats.)

Om man byter ut i mot i den första meningen blir tolkningen inte riktigt densamma – på:et skulle då indikera att man befinner sig (ovan)på själva skolbyggnaden. Men i meningen under är den föredragna prepositionen. Att säga att man befinner sig i jobbet är inte idiomatiskt.

Det finns självklart vissa regler kring hur prepositioner ska användas, men långt ifrån tillräckligt många för att göra inlärningen av dem lätt. Oftast får man lära sig många av de vanligaste uttrycken utantill. Det är inte ovanligt att valet av preposition skiljer sig åt mellan olika språkanvändare. Så är det nämligen med exemplet från den här veckans omröstning. Det går lika bra att använda av som om i det här fallet, även om av är vanligare. Det finns dock ett undantag, nämligen när det inte kommer något annat ord efter prepositionen:

Jag pluggar heltid och arbetar vid sidan om.

Här måste om användas. När prepositionen däremot befinner sig mitt i en mening får du välja fritt mellan av och om.

Vilken preposition föredrar du i det här exemplet? Använder du olika i olika situationer?

Typ ba så irriterande

Att vi stör oss på andras språkbruk (såväl det talade som det skrivna) är allmänt känt. Av ren nyfikenhet frågade jag i går på Instagram om det är så att man även stör sig på det egna språkbruket.

De svar jag fick in tyder tydligt på att JA, det gör man.

Så vad är det vi stör oss på när det gäller det egna språkbruket?

Efter min lilla (och högst ovetenskapliga) undersökning, verkar det som att det är det talade språket som vi stör oss mest på. Ett överanvändande av diskurspartiklar som och typ, nämns flera gånger som ett återkommande irritationsmoment. Även urlakandet av uttryck som sjukt, och ett frekvent användande av förmodligen, nämns som sådant som stör oss.

Men låt oss fokusera på de där små, irriterande diskurspartiklarna en stund.

Diskurspartiklar (eller samtalspartiklar) är små ord som vi använder i framför allt talat språk för att modifiera det vi säger. Det är skillnad på att säga

Jag äter aldrig godis.
Den första Game of Thrones-säsongen är bra.

och att säga

Jag äter typ aldrig godis.
Den första Game of Thrones-säsongen är bra.

Att helt och hållet låta bli att använda de här småorden, skulle vara svårt. Förmodligen skulle vi bara ersätta dem med andra adverb eller adjektiv som känns lite ”finare” (alltså mer skriftspråkliga) att använda, och det skulle inte dröja länge innan de fick samma status som och typ.

En av orsakerna till att diskurspartiklar har så dåligt anseende, är att de märks tydligast i det talade språket. I skrivet språk har vi längre tid på oss att formulera det vi vill säga. Då hinner vi sortera bort de flesta så:na och typ:en, och ersätta dem med mer varierande synonymer. Och som vi alla vet, anses det skrivna språket vara normen – det är helt enkelt lite finare än det talade språket.

De här småorden har oförtjänt dåligt rykte. Känner du ändå att du skulle vilja minska ditt eget användande av typ eller , är mitt tips att försöka lägga till fler alternativ som du kan välja bland. Det är dock inte säkert att du hinner tänka på de där andra alternativen när du väl är mitt inne i en muntlig konversation med någon, så det bästa är kanske att försöka acceptera och inte vara så hård mot så:na och typ:en.

Vilken diskurspartikel använder du dig mest av? Skulle du vilja minska användandet? Varför?

Mejlar du eller mailar du?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva mejla framför maila. Så blev resultatet:

Är det bara jag som är förvånad över utfallet? Jag hade förväntat mig att mejlar skulle vinna med stor marginal, men i stället blev det tvärtom.

Att välja stavningen mejlar i stället för mailar stämmer bra överens med svenska uttals- och stavningsregler. Stavningsvariationen mailar visar däremot ordets engelska ursprung, något som också kan vara viktigt när man tar ställning till vilken stavning som är mest lämplig när det finns flera att välja på. Ambitionen för stavningen av nya lånord i svenskan, är dock att de (enligt svenskans regler) ska stavas så ljudenligt och logiskt som möjligt (för att läsa mer om stavning, följ den här länken: Uttalsnära stavning – dags för en ny reform?).

Därför rekommenderar Språkrådet mejla (eller e-posta som ett mer formellare alternativ). I SAOL finns maila inte alls med, utan där är det också mejla som gäller.

Vilken stavning föredrar du? Varför? Använder du olika stavningar i olika sammanhang?