Den blå(a) dörren

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar adjektivformen blåa framför blå. Så här blev resultatet:

Dubbelt så många föredrar alltså blå framför blåa, åtminstone i det här exemplet. Det verkar stämma överens med hur användningen ser ut i texter, där blå är mycket vanligare att skriva än blåa (upp till tio gånger vanligare till och med: Har du blå eller blåa ögon?).

Men att något är vanligare behöver inte nödvändigtvis betyda att det är mer korrekt. I det här fallet finns det en enkel förklaring till varför vi råkar ha två olika former för samma adjektiv. Stamvokalen (å:et i blå) var ursprungligen ett långt a som någon gång under medeltiden smälte samman med ändelse-a:et, och precis som med andra adjektiv som slutar på -a, föll ändelsen i bestämd form och plural bort (på samma sätt som med ord som rosa: den rosa stolen, de rosa stolarna). Senare började dock långa a-ljud att uttalas som å – precis som vi är vana vid i dag – och plötsligt gick det alldeles utmärkt att återigen lägga till ett ändelse-a för att följa samma mönster som de flesta andra svenska adjektiv gör.

Så i dag har vi alltså två likvärdiga former att välja på. Båda är lika språkligt korrekta, och så länge du är konsekvent (åtminstone inom en och samma text) går det hur bra som helst att välja fritt mellan formerna.