Den blå(a) dörren

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar adjektivformen blåa framför blå. Så här blev resultatet:

Dubbelt så många föredrar alltså blå framför blåa, åtminstone i det här exemplet. Det verkar stämma överens med hur användningen ser ut i texter, där blå är mycket vanligare att skriva än blåa (upp till tio gånger vanligare till och med: Har du blå eller blåa ögon?).

Men att något är vanligare behöver inte nödvändigtvis betyda att det är mer korrekt. I det här fallet finns det en enkel förklaring till varför vi råkar ha två olika former för samma adjektiv. Stamvokalen (å:et i blå) var ursprungligen ett långt a som någon gång under medeltiden smälte samman med ändelse-a:et, och precis som med andra adjektiv som slutar på -a, föll ändelsen i bestämd form och plural bort (på samma sätt som med ord som rosa: den rosa stolen, de rosa stolarna). Senare började dock långa a-ljud att uttalas som å – precis som vi är vana vid i dag – och plötsligt gick det alldeles utmärkt att återigen lägga till ett ändelse-a för att följa samma mönster som de flesta andra svenska adjektiv gör.

Så i dag har vi alltså två likvärdiga former att välja på. Båda är lika språkligt korrekta, och så länge du är konsekvent (åtminstone inom en och samma text) går det hur bra som helst att välja fritt mellan formerna.

Vilken form föredrar du? Varför?

Har du växt eller vuxit?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att använda supinumformen vuxit framför växt. Så här blev resultatet:

Den här veckan är resultatet onekligen tydligt. De allra flesta rösterna har gått till det första alternativet, nämligen vuxit. Men vad är egentligen rätt?

I svenskan har vi starka, svaga och oregelbundna verb. Vanligtvis tillhör ett verb en av de här kategorierna, men det finns undantag där ett och samma verb kan böjas på olika sätt. Till exempel:

simma – simmade – simmat (svag böjning)

simma – sam – summit (stark böjning)

I fallet med simma har den starka formen i princip försvunnit från språkbruket, och i SAOL är det den svaga böjningen som rekommenderas. När det gäller verbet växa är vuxit den starka supinumformen och växt den svaga. I andra germanska språk – som tyska till exempel – böjs verbet enligt reglerna för starka verb, men i svenskan har vi alltså fått en alternativ böjning.

Båda verbformerna förekommer frekvent i dagens språkbruk, och båda anses vara korrekta. Det finns belägg för att växt har förekommit i svenskan ända sedan medeltiden, så det är inte ett nytt fenomen. Det är heller inte säkert att en person konsekvent håller sig till en av formerna. Min hypotes är att det i vissa uttryck – som Oj, vad du har vuxit! – känns naturligare att använda sig av en av formerna. I andra uttryck eller sammanhang kanske det känns annorlunda.

Vilken av formerna föredrar du? Väljer du olika supinumform i olika sammanhang, eller är du konsekvent?

”Vore” eller ”skulle vara”?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar vore framför skulle vara. Så här blev resultatet:

Jag är både förvånad och inte så förvånad över resultatet. Å ena sidan trodde jag att resultatet skulle bli jämnare, och att det första alternativet skulle få fler röster. Å andra sidan är det inte så konstigt att det andra alternativet är mer populärt. Jag ska förklara.

Båda meningarna är skrivna i konditionalis. Vanligtvis använder man konditionalis när man uttrycker någon form av villkor. Efter träffas skulle man kunna lägga till till exempel om du har tid för att tydliggöra att det finns ett villkor med i satsen.

I modern svenska är det vanligare att använda skulle vara i stället för vore. Vore är konjunktiv av verbet vara. Konjunktiv användes förr i svenskan för att uttrycka just olika typer av hypotetiska tillstånd. Många av de här konjunktivformerna har dock nästan helt försvunnit (till exempel finge, ginge och torde), och används i dag främst för att skapa en stilistisk effekt i skrift eller tal. Vore har lyckats klamra sig fast lite längre än sina andra konjunktivkamrater, men ska man tro trenden kommer även vore att så småningom försvinna från språkbruket.

När det kommer till vilket alternativ som är rätt i den här veckans omröstning, är därför svaret (som så ofta) båda. Valet beror helt enkelt på tycke och smak, och på om du vill slå ett slag för utdöende verbformer eller inte.

Vilken form föredrar du? Använder du olika i olika situationer?

Veckans förbättring

Den här veckan råkade jag komma i kontakt med lite elprisinformation som inte var helt enkel att förstå. Jag försökte mig på att göra några förbättringar i texten. Så här blev det:

Tips! När du skriver en facktext som riktar sig till personer som inte är lika insatta i ditt område som du är, är det viktigt att förklara ämnesspecifika termer och uttryck. För att undvika att störa flödet kan du till exempel ha en faktaruta i nära anslutning till texten. Där kan du förklara några av begreppen du tar upp, eller komplettera den befintliga informationen med ytterligare uppgifter. I det här fallet skulle man kunna nämna vad normala hydrologiska energinivåer är, och vad ”tillrinning” betyder i den här kontexten.

Vad tycker du? Skulle du ha ändrat något annat? Vad och varför?

Originaltexten kommer från Göteborg Energi. Du kan läsa texten genom att följa den här länken: Elprisinformation april 2019.

Veckans förbättring

Här om dagen snubblade jag över en intressant artikel på SVT om sambandet mellan patientens val av tandvårdsinsats och hens inkomst. En liten del av artikeln inspirerade mig till att komma med ett förbättringsförslag. Så här blev det:

Texten i den översta rutan är oredigerad och finns med för att ge sammanhang till det redigerade stycket.

Tips! Krångla inte till det. Dela upp informationstunga meningar för att undvika att trassla in dig i för många bisatser.

Vad tycker du? Skulle du ha skrivit något annorlunda?

Länk till originalartikeln: Kartläggning: Stora skillnader i tandvård beroende på inkomst.

Är din text väl()skriven?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar väl skriven framför välskriven. Så här blev resultatet:

En klar majoritet föredrar alltså den hopskrivna varianten, vilket kanske inte är så överraskande. I tidigare omröstningar där en hopskriven variant har stått mot en särskriven, har den hopskrivna alltid vunnit (se till exempel Spelar över huvud taget någon roll?). Förmodligen på grund av den stora (och oftast förståeliga) hetsen mot särskrivningar.

I fallet med väl skriven vs. välskriven, handlar det nog snarare om vad vi är vana vid att se, än vilket alternativ som faktiskt är mest språkligt korrekt. Här är nämligen båda varianterna rätt att använda.

I uttrycket Boken är fantastiskt väl skriven är väl ett adverb som beskriver hur boken är skriven. I uttrycket Boken är fantastiskt välskriven är välskriven ett adjektiv som beskriver vad boken är. Valet av hopskrivning eller särskrivning beror alltså på vad i meningen du vill understryka: verbet eller substantivet.

Värt att nämnas är dock att välskriven dyker upp mycket mer frekvent i texter än vad väl skriven gör. Det ger en indikation på att det förstnämnda alternativet är mer accepterat och förmodligen upprör färre personer, än det sistnämnda alternativet.

Vilken variant föredrar du och varför?

Vid sidan av eller om?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar prepositionen av framför om efter uttrycket vid sidan. Så här blev resultatet:

Det är inte ofta som det blir ett helt oavgjort resultat! Det verkar som att uttrycket vid sidan av/om är lite av en vattendelare.

Både av och om är prepositioner. De flesta som har lärt sig ett annat språk vet kanske att just prepositioner en av de svåraste ordklasserna att lära sig använda rätt. Det beror till största delen på att användandet av prepositioner kan te sig helt ologiskt för såväl förstaspråkstalaren som inläraren. Det är svårt att förklara varför vissa prepositioner fungerar i vissa uttryck, men inte i andra. Kolla här till exempel:

Jag är i skolan. (Jag är en elev som befinner sig i skolan just nu.)
Jag är jobbet.
(Jag jobbar och befinner mig just nu på min arbetsplats.)

Om man byter ut i mot i den första meningen blir tolkningen inte riktigt densamma – på:et skulle då indikera att man befinner sig (ovan)på själva skolbyggnaden. Men i meningen under är den föredragna prepositionen. Att säga att man befinner sig i jobbet är inte idiomatiskt.

Det finns självklart vissa regler kring hur prepositioner ska användas, men långt ifrån tillräckligt många för att göra inlärningen av dem lätt. Oftast får man lära sig många av de vanligaste uttrycken utantill. Det är inte ovanligt att valet av preposition skiljer sig åt mellan olika språkanvändare. Så är det nämligen med exemplet från den här veckans omröstning. Det går lika bra att använda av som om i det här fallet, även om av är vanligare. Det finns dock ett undantag, nämligen när det inte kommer något annat ord efter prepositionen:

Jag pluggar heltid och arbetar vid sidan om.

Här måste om användas. När prepositionen däremot befinner sig mitt i en mening får du välja fritt mellan av och om.

Vilken preposition föredrar du i det här exemplet? Använder du olika i olika situationer?

Både och och såväl som

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar uttrycket såväl … som framför både … och. Så här blev resultatet:

För en gångs skull är jag inte särskilt överraskad över resultatet. Det ligger i linje med min hypotes – att både … och är populärare än såväl … som.

Båda uttrycken används för att samordna två led, precis som i exempelmeningarna i omröstningen. När det handlar om endast två led, är uttrycken synonyma med varandra. Det går alltså precis lika bra att använda både … och som såväl … som i det här fallet. Vilket du väljer att använda beror helt enkelt på vilket uttryck du själv föredrar. En reflektion från min sida är att både … och känns lite mer informellt (eller modernt), än såväl … som.

Skulle det handla om fler led än två, är dock såväl … som lämpligare att använda än både … och. Det syns i följande exempelmeningar:

Jag tycker om såväl hundar som katter och marsvin.
Jag tycker om både hundar, katter och marsvin.

Jag tror att de allra flesta skulle föredra den första meningen framför den andra i det här fallet. Det beror på att både är besläktat med båda, som ju är ett pronomen som syftar till något som består av två delar (till exempel: Tycker du bäst om din hund eller din katt? Jag tycker om båda lika mycket.) Att använda både … och när man pratar om fler än två saker, är därför inte helt logiskt.

Men som sagt, i exempelmeningarna som låg till grund för omröstningarna, fungerar båda alternativen lika bra. Välj det du gillar bäst. Något som dock är viktigt att komma ihåg är att alltid använda uttrycken i sin helhet. Glöm inte som i såväl … som, eller och i både … och.

Vilket uttryck föredrar du? Varför?

Kommer du om en timme(a)?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva timme eller timma. Så här blev resultatet:

Jag är förvånad över att en så stor majoritet av rösterna gick till timme. Min hypotes var att resultatet skulle bli mycket jämnare mellan de här två alternativen. Anledningen till det är att jag själv i ärlighetens namn ibland velar mellan att stava med e och med a. Och orsaken till det är förmodligen att jag är van vid att säga timma i stället för timme. Det är alltså något dialektalt som spökar här.

Men hur ska det egentligen vara då? Jo, enligt SAOL är timme den föredragna formen, och timma anges som ett andrahandsalternativ. Jag är mest glad över att timma står med över huvud taget, det gör att det känns lite mer accepterat att jag då och då väljer den formen …

Hur skriver du? Skriver du som du uttalar det?

Mer stycke(s)indelning!

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva styckesindelning framför styckeindelning. Så här blev resultatet:

Den här gången blev det alltså ganska jämnt mellan de båda alternativen, men styckesindelning vann med några procentenheters marginal.

I måndags skrev jag ett blogginlägg om just stycke(s)indelning, och jag insåg då att jag själv tvekade när jag skulle välja vilken stavningsvariant jag ville använda. Med s kändes bättre rent uttalsmässigt, men utan s såg prydligare ut (rent subjektiva åsikter, så klart).

Men hur ska det egentligen vara då? Jo, enligt Språkrådet kan man använda båda varianterna, men styckeindelning är vanligare, och också det som rekommenderas. Tittar man i SAOL så anges inte styckesindelning ens som ett alternativ. Vill man vara på den säkra sidan är det nog alltså bäst att slopa s:et.

Hur skriver du och varför? Skriver du som du uttalar ordet, eller skiljer sig stavning och uttal åt?