Är soffan från Ikea eller IKEA?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva Ikea framför IKEA. Så här blev resultatet:

De allra flesta har alltså valt alternativ två, IKEA. Och det är väl kanske inte så förvånande, särskilt inte med tanke på att det är så vi brukar se det här möbelföretagets namn. Men är det rätt att skriva så?

Njae, inte egentligen. Visserligen kan det finnas välgrundade anledningar till att man vill skriva ett ord med uteslutande stora bokstäver (till exempel för att understryka det eller för att det är en nybildad förkortning). Men just Ikea är ju en välkänd initialförkortning av Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd, och i svenskan finns en regel som säger att förkortningar som utläses som ett ord (och inte varje bokstav för sig) ska skrivas med gemener (små bokstäver). Man skriver alltså prao och aids, inte PRAO och AIDS. Den här regeln gäller också företagsnamn som utgörs av en förkortning, även om företaget själva skriver hela namnet med versaler. Således bör man skriva Ikea och inte IKEA när man nämner företaget i en text.

Råkar du däremot jobba på ett företag som skriver sitt namn helt med versaler (och du ska skriva en text där företaget står som avsändare) ska du så klart följa företagets riktlinjer.

Hur föredrar du att skriva den här typen av förkortningar? Varför?

En lyckad fredag(s)kväll?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva fredagkväll framför fredagskväll. Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså att skriva fredagskväll. Är det förvånande? Kanske inte. Hade resultatet blivit likadant om jag hade frågat om någon annan sammansättning innehållande veckodagar? Svårt att säga. Att det heter lördagsgodis och fredagsmys kan kännas som en självklarhet (antagligen åtminstone delvis på grund av att vi har hört begreppen så många gånger), men hur är det egentligen med sammansättningar som inleds med en veckodag och avslutas med -kväll?

För en gångs skull finns det ett ganska enkelt och kort svar på vad som anses vara rätt. Språkrådet rekommenderar foge-s i sammansättningar som inleds med en veckodag. Välj alltså hellre att skriva fredagskväll och söndagsmiddag än fredagkväll och söndagmiddag.

Skriver du helst med eller utan foge-s i den här typen av sammansättningar? Varför?

(Om du är nyfiken på varför det finns ett foge-s i vissa sammansättningar men inte i alla, förklarar Språkrådet det här: När ska det vara ett s i en sammansättning.)

God Jul! Eller …?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva God jul eller God Jul. Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså att stava båda orden med stor bokstav, åtminstone när man får så lite kontext som i det här fallet. Kanske skulle resultatet ha blivit annorlunda om jag hade använt en hel mening i stället, till exempel något i den här stilen:

Jag önskar dig en god jul! // Jag önskar dig en God Jul!

Problemet med att använda längre meningar som ger mer kontext är att det är svårare att hålla nere antalet valbara alternativ till bara två. I just det här exemplet skulle jag kunna tänka mig att det finns många som hade velat gå en mellanväg och skriva:

Jag önskar dig en God jul!

Hade jag själv röstat i veckans omröstning skulle jag ha haft svårt att bestämma mig. Tänker jag mig att julhälsningen står på ett paket eller ett julkort hade jag kunnat låta båda orden skrivas med stor bokstav. Hade uttrycket däremot varit en del av en dialog i en berättelse eller annan längre text (men fortfarande utgjort en komplett grafisk mening och alltså inte bara varit en del av en längre mening), hade jag hellre valt att skriva God jul!

Men hur ska det egentligen vara då? Jo, den generella regeln är att helgdagar skrivs med liten bokstav (förutsatt att de inte inleder en mening då, så klart). Det ska alltså vara

Jag önskar dig en god jul och ett gott nytt år.

och inte

Jag önskar dig en God Jul och ett Gott Nytt År.

Enligt Språkrådet finns det dock de som gärna gör undantag av estetiska skäl när det kommer till julkort och paket (som redan nämnt är jag en av dem), men ska man hårdra det är det inte helt korrekt att skriva så. Ibland kan det dock vara befogat att bryta mot en regel eller två, särskilt om man är medveten om att det är just det man gör och varför man gör det. Det värsta som kan hända i det här fallet är att din läsare påpekar att du har begått ett språkligt fel (men chansen att ditt budskap ändå har gått fram är stor).

Hur föredrar du att skriva? Skriver du olika i olika sammanhang?

Här kan du läsa hela Språkrådets svar på samma fråga: Skriver man God Jul och Gott Nytt …

Har du hobbies eller hobbyer?

I går frågade jag mina följare på Instagram vilken pluralform av hobby de föredrar: hobbies eller hobbyer. Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså den engelska böjningen, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på ordets ursprung. Men är det verkligen rätt att skriva hobbies på svenska?

Enligt SO och SAOB finns det (skriftliga) belägg för att hobby har använts i svenskan sedan 1916. I SAOL har ordet funnits med sedan 1950, och redan då var hobbyer pluralformen som rekommenderades. I den här utgåvan nämndes även böjningen hobbies som en variant, men i nästa utgåva av SAOL (från 1973) hade den engelska böjningen fått stryka på foten: där nämns den inte ens som ett alternativ. Och så har det i princip sett ut sedan dess (med undantag för SAOL 1998 och SO 2009 där hobbies återigen finns med som variant).

Anledningen till att man rekommenderar hobbyer i stället för hobbies är att den förstnämnda formen passar bättre in i svenska böjningsmönster, särskilt när det kommer till bestämd form plural. Hobbiesarna låter helt enkelt inte riktigt lika elegant som hobbyerna. Samma sak gäller ord som avokado. Visst går det bra att säga två avokados, men de där avokadosarna låter genast lite konstigt (i det här fallet skulle jag säga att den rekommenderade böjningen bara låter marginellt mindre konstig, men ändå: avokadorna ska det vara).

Sammanfattningsvis rekommenderar jag alltså att du skriver hobbyer hellre än hobbies, åtminstone i lite mer formella texter.

Vilken pluralform föredrar du? Varför?

Om du vill läsa mer om engelska vs. svenska pluralböjningar av engelska lånord, kan du göra det i det här blogginlägget från tidigare i år: Trailers eller trailrar.

Till()slut blev det ändå till slut

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva tillslut framför till slut. Så här blev resultatet:

En klar majoritet av de som röstade föredrar alltså att skriva isär de båda orden i stället för att skriva ihop dem. Och för en gångs skull finns det ett ganska enkelt svar på vad som faktiskt är rätt.

Enligt både Språkrådet och SAOL ska till slut i betydelsen avslutningsvis skrivas isär. Faktum är att tillslut inte förekommer alls i vare sig SAOL eller SO, annat än som imperativform för verbet tillsluta. Att tillslut redan har en annan betydelse är en god anledning till att fortsätta särskriva uttrycket när det är betydelsen avslutningsvis du är ute efter.

Det är dock inte så konstigt att tillslut dyker upp här och var (och allt oftare), även när man inte säger till någon att stänga till något. Som jag skrev i förra veckans inlägg om ifred/i fred: ju vanligare ett flerordsuttryck blir i vårt vardagsspråk, desto större är sannolikheten att vi kommer att börja skriva ihop det, även om det egentligen strider mot de vanliga reglerna. (Om du är nyfiken på att läsa mer om den här teorin kan du göra det genom att följa den här länken: Lämna mig i()fred!) Att tillslut redan finns som ord (fast med en annan betydelse) kan också spela in. Kanske gör våra hjärnor ibland en undermedveten sammanblandning av orden, dess betydelse och användning, och vips blir det tillslut när vi egentligen menar till slut. Eftersom ordet faktiskt existerar blir det ju inte ens rödmarkerat i telefonen eller datorns stavningsprogram!

Sammanfattningsvis: Skriv till slut när det är avslutningsvis du menar. Vill du däremot säga till någon att stänga till något (och samtidigt låta lite formell) så är det tillslut du ska använda.

Skulle du hellre skriva ihop än isär till slut? Varför?

För dig som vill läsa mer om vilken förargelse den hopskrivna varianten kan orsaka, finns det en krönika från Aftonbladet om just det: Till slut måste någon sätta stopp för hopskrivningen tillslut

Lämna mig i()fred!

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva ifred framför i fred. Så här blev resultatet:

Det visade sig alltså att de allra flesta föredrar den hopskrivna varianten. Det här är ett resultat som stämmer väl överens med tidigare liknande omröstningar, till exempel Spelar över huvud taget någon roll? och Är det försent eller för sent?, som du gärna får kika närmare på om du är nyfiken.

Men hur ska ifred/i fred egentligen skrivas då? Jo, det finns en generell regel kring flerordsuttryck som säger att orden ska skrivas isär om betoningen ligger på det sista ledet. Enligt den regeln borde man alltså skriva i stället och i fred, men återigen och nerför. En annan regel säger dock att ju vanligare uttrycket är, desto större sannolikhet är det att man känner att man vill skriva ihop det. Det beror på att man slutar se de individuella orden i uttrycket och i stället tolkar det som ett ord med en betydelse. Varsågod är ett exempel på ett flerordsuttryck som förr oftast skrevs isär (var så god), men som nu för tiden är så etablerat i vårt vardagsspråk att vi tänker på det och stavar det som ett enda ord.

Enligt både SAOL och SO kan man skriva både i fred och ifred, men den särskrivna varianten nämns först. Det är också den som rekommenderas av Språkrådet när de svarar på frågan på Twitter (i och för sig är svaret från 2012, så rekommendationen är inte helt färsk, men den finns att läsa här: Ifred eller i fred?). Det är dock rimligt att tänka sig att det så småningom kommer att bli vanligare (och därför anses vara mer korrekt) att skriva ihop än isär i takt med att i fred/ifred blir mer och mer etablerat som uttryck. Just nu skulle jag rekommendera att du håller dig till Språkrådets rekommendation när du författar formella texter och väljer fritt när du skriver mer informella texter. Som vanligt bör du vara konsekvent inom en och samma text.

Föredrar du att skriva i fred eller ifred? Varför?

Ses vi imor(r)n?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att stava förkortningen av i morgon med ett eller två r (imorn/imorrn). Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså att stava med två r i stället för ett, även om marginalen inte är särskilt stor mellan de båda alternativen. Intressant nog var det flera som hörde av sig och sa att de inte alls använder den här förkortningen (åtminstone i skriftspråk), utan hellre skriver ut hela begreppet eller använder alternativet i morron. Det fick mig att fundera på om imorn/imorrn kanske är vanligare i vissa dialekter eller i vissa specifika grupper av språkbrukare. Jag stöter på det här och var när jag läser inlägg och kommentarer på sociala medier, och använder det även själv ibland när jag skriver mycket informella texter. Det verkar dock som att jag har överskattat användandet, åtminstone om man ser till den grupp av språkbrukare som följer mig på Instagram och som deltar i mina omröstningar.

Men för att återgå till diskussionen om vad som är rätt och inte: Förra veckans omröstning om nåt och nått handlade om ett liknande stavningsdilemma. (Klicka här för att läsa hela inlägget: Vad gör du för nåt(t)?). Ett av argumenten för att stava nåt med ett t, är för att ordet som det är en förkortning av (något) bara innehåller ett t. Det borde väl vara likadant med imorn och imorrn?

Njae, inte riktigt. Imorn/imorrn är inte en direkt förkortning av i morgon, utan har enligt Språkrådet gått en omväg via i morron, och därför borde ordet stavas med två r. Tyvärr finns förkortningen inte med i vare sig SAOL och eller SO, så därifrån finns det i den här frågan ingen uppbackning (den enda förkortningen som finns med för i morgon är i morron). I SAOB nämns däremot både i morron och i morn, men inte i morrn, vilket är lite motsägelsefullt.

Något som också talar emot stavningen med två r, är ordpar som gammal gamla. Uttalsmässigt borde inte stavningen förändras mellan de båda formerna, men ändå gör den det. Det beror på att vi på svenska inte behöver två likadana konsonanter för att vokalen som står före ska uttalas kort, utan det går lika bra med två olika. Se till exempel på orden samma – samla: det första a:et uttalas på exakt samma sätt, men bara det ena ordet har två likadana konsonanter i följd. Ett extra m i samla skulle vara överflödigt, trots att man kan argumentera för att det vore en mer logisk stavning. (Med tanke på hur vanliga felstavningar av ord som gamla och samla är, verkar det finnas många som håller med om det argumentet.) Ska vi följa den här principen, borde en förkortad form av i morron stavas imorn, eftersom den sista vokalen försvinner. Tack vare att det avslutande n:et flyttas bakåt blir ett av r:en överflödigt.

Den rekommenderade stavningen är i skrivande stund, trots resonemanget ovan, imorrn. Men med tanke på att imorn/imorrn är att betrakta som en (mycket) informell variant av i morgon, gissar jag att de flesta som använder orden gör det i just informella texter där personliga stavningspreferenser ofta är viktigare än att man alltid följer konventionella stavningsregler. I den typen av texter skulle jag säga att det är fritt fram för dig att välja själv hur du vill stava, så länge budskapet går fram.

Använder du imorn/imorrn? Vilken stavning föredrar du i så fall? Varför?

Vad gör du för nåt(t)?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att förkorta något till nåt eller nått. Så här blev resultatet:

De allra flesta föredrar alltså nåt framför nått. Många av de som har röstat på nåt i stället för nått anser kanske att de båda orden inte är jämförbara överhuvudtaget, och därför känner jag att en liten förklaring är på sin plats.

Ordet jag efterfrågade i den här veckans onsdagsomröstning var alltså förkortningen av pronomenet något. Det finns två varianter: den absolut vanligast förekommande nåt och dess stavningsvariation nått. För många är nog nått endast supinumformen av att nå (når, nådde, nått), men jag har märkt att nått då och då dyker upp som kortform av något, särskilt i mycket informella texter (till exempel i olika kommentarsfält på sociala medier). Egentligen är det inte så konstigt. Nåt uttalas ju med ett kort vokalljud, och vanligtvis följs korta vokalljud av fler än en konsonant (som i orden ett och kort). För konsekvensens skull skulle man därför kunna argumentera för att stava nåt med två t i stället för ett (det finns ju dessutom som sagt redan ett ord som stavas så på svenska). Det finns dock gott om undantag till denna regel, till och med bland våra mest frekventa ord som han och hon (och hen så klart, även om det pronomenet inte är riktigt lika välanvänt som de båda andra (än)). Konsekvensprincipen är i det här fallet alltså inte ett tillräckligt starkt argument för att skriva nått i stället för nåt.

Ett annat argument som talar emot handlar om stavningen av något. Förkortningen nåt har skapats genom att man har petat bort två bokstäver i mitten och dragit ihop ordet. Eftersom det från början bara fanns ett t i något, så vore det därför konstigt om det i förkortningen fanns två.

Som sista argument vill jag nämna att SAOL och SO bara har med nåt som förkortning av något.

Min rekommendation måste därför bli att du skriver nåt och inte nått när du inte orkar eller vill skriva något.

Vilken variant föredrar du? Varför?

La(de) du boken på bordet?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar den kortare formen la framför lade. Så här blev resultatet:

Det blev alltså mycket jämnt, särskilt om vi jämför med förra veckans omröstning där jag frågade om sa och sade. Där var det en betydligt större majoritet som föredrog den kortare preteritumformen än den längre (läs mer här: Vad sa(de) du?). I veckans omröstning ser alltså trenden likadan ut, även om det inte skiljer lika mycket mellan de båda alternativen.

I SAOL och SO behandlas lade och la precis som sade och sa: lade anses vara standardformen och la en vardagligare variant. Anledningen till att många föredrar den kortare formen framför den längre, är förmodligen att den kortare är just kortare och för att den stavas mer som ordet uttalas, precis som i fallet med sade och sa. Gott så. Men trots det finns det en del personer som hellre skriver lade än la, trots att de föredrar sa framför sade.

En sökning bland skönlitterära texter via Korp (en databas full av texter från olika genrer, den finns att hitta via Språkbanken) visar att användandet av lade är mer än dubbelt så vanligt som la (cirka 6 000 träffar för lade och 2 500 för la). För sade och sa är förhållandet i princip tvärtom: sade får ungefär 35 000 träffar och sa 55 600. Det är visserligen inte dubbelt så vanligt att skriva sa som sade, men det är ändå en signifikant skillnad i användandet.

Jag har en teori om vad inkonsekvensen kan bero på. Eftersom den totala förekomsten av la/lade hamnar på ungefär 8 500 träffar och sa/sade på 90 600, kan vi dra slutsatsen att det förstnämnda verbet förekommer mycket mer sällan i skönlitterär text än det sistnämnda. Det beror med största sannolikhet på att sa/sade är svenskans vanligaste anföringsverb och att de skönlitterära texterna innehåller många dialoger och andra situationer där någon berättar vad någon annan har sagt. Sa/sade är också ett ganska ”osynligt” verb: Man fokuserar sällan på själva ordet sa/sade, utan på vad det är som har sagts och av vem. Man kan argumentera för att samma sak gäller för la/lade (att det är de omgivande substantivfraserna som bär betydelsen), men den stora skillnaden är att vi inte läser och skriver det här verbet lika ofta, och därför har vi inte fått lika mycket träning i att byta ut lade mot la och att också läsa la i stället för lade. Ju oftare vi ser och använder ett ord, desto lättare blir det att ta det till sig och göra det till en naturlig del av vårt eget språkbruk.

Men vad ska man skriva då? Här gäller samma regel som för sa/sade: Skriver du en informell text går det ypperligt att använda vilken av formerna som helst, men vill du att din text ska låta lite mer formell (eller ålderdomlig) är det bäst att använda lade.

Vilken form använder du helst? Varför?

Vad sa(de) du?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar preteritumformen sade framför sa. Så här blev resultatet:

Helt klart en klar vinst för den kortare formen sa. Det kanske inte är helt förvånande med tanke på att man i dagens språkbruk ganska sällan stöter på någon som säger eller skriver sade, åtminstone inte i informella situationer. Däremot ser jag då och då att formen dyker upp i skönlitterära sammanhang, särskilt i sådana berättelser där användandet av den längre preteritumformen fungerar som en stilmarkör.

Men vad är egentligen rätt då? Jo, både SAOL och SO anger sade som standardform och sa som vardaglig variant. Det är alltså inte ”fel” att använda något av orden, men det finns en stilskillnad mellan de båda, där sade anses vara mer formellt än den kortare versionen sa.

Det är inte ovanligt att ett verb kan böjas på olika sätt – jag har tidigare i bloggen till exempel tagit upp lös och lyste samt växt och vuxit. Oftast smyger sig en ny böjning in i det muntliga, informella språket och sprider sig senare till det lite mer konservativa skriftspråket. I fallet med sade och sa är det egentligen inte så konstigt att sa används i så stor utsträckning som det gör: stavningen stämmer ju helt överens med det moderna uttalet av ordet. Även om man själv föredrar att skriva sade i vilken text man än författar, så gissar jag att man ändå uttalar det som en stavelse i stället för två. Intressant att notera är dock att jag misstänker att det är betydligt färre som skriver säja i stället för säga, så helt konsekvent är inte teorin om att vi vill skriva som vi pratar.

Eftersom sa är så pass vanligt som det är, så är det också den formen jag rekommenderar att du använder i de allra flesta texter. Skulle du dock vilja uppnå någon särskild effekt (som att få din text att verka ålderdomlig eller mycket formell) går det alldeles utmärkt att använda sade.

Skriver du helst sa eller sade? Växlar du mellan de olika formerna i olika situationer? Hur och varför?