Den anställda eller den anställde?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva den anställda framför den anställde. Så här blev resultatet:

Det är inte ofta vi har ett helt jämt resultat, men så blev det alltså den här veckan. Anledningen till att jag valde just det här ämnet för veckans onsdagsomröstning är att jag ofta ser folk skriva detta (substantiverade) adjektiv med dess e-ändelse när a-ändelsen skulle passa minst lika bra (eller till och med bättre). Och varje gång jag ser det hajar jag till lite grann, särskilt när ordet används i ett generellt sammanhang som i omröstningens exempelmeningar. Det beror på att jag är van vid att en e-ändelse innebär att adjektivet beskriver en man, medan a-ändelsen för mig är könsneutral. Att använda en e-ändelse när man inte syftar på en specifik man, utan menar anställda rent generellt, är dock som sagt inte ovanligt. Men är det rätt?

Det korta svaret är njae.

Det lite längre svaret kommer här:

I svenskan har vi en neutral form och en maskulin form för våra adjektiv. Vi använder den neutrala formen bland annat när substantivets biologiska kön antingen är oviktigt, okänt eller obestämbart – eller kvinnligt. E-formen används till exempel när substantivet är manligt. (Rent språkpolitiskt skulle man kunna diskutera anledningen till varför det är så här och om det finns anledning att ändra på bruket, men tyvärr är det en diskussion som inte ryms i det här inlägget.) Att säga eller skriva

mitt fina plommonträd, min glada kompis Klara och min glade kompis Klas

känns därför rätt naturligt för de flesta av oss. Men det finns fler faktorer att väga in än bara huruvida personen adjektivet beskriver är man eller kvinna. Beskriver man till exempel ett ett-substantiv används a-formen, även om det råkar handla om en man, till exempel:

det skickliga fotbollsproffset Anders Andersson.

Men det finns också en del exempel på när e-formen används mer frekvent än a-formen. E-formen är särskilt populär i sammanhang där adjektivet är självständigt (substantivet som det beskriver har alltså uteslutits), till exempel:

den yngste i klassen.

När det handlar om adjektiv som enskilda/e, skyldiga/e och anställda/e är det ännu vanligare att e-formen används när adjektivet är självständigt. Språkrådet uttrycket det som att dessa ord har stelnat i den här formen.

Ser man till vad som är vanligast (och därför enligt många även den språkliga normen) är det alltså inte fel att använda e-formen på ett självständigt adjektiv (som anställda/e i veckans omröstning). Men en allt vanligare rekommendation är att du bör använda a-formen generellt, oberoende av faktorer som kön. Det är ju trots allt a-formen som (allra oftast) är adjektivets grundform, och således även den form som bör betraktas som såväl könsneutral som standard.

Vilken form föredrar du på den här typen av adjektiv, a-formen eller e-formen? Varför?

Om du vill läsa mer om det här ämnet har Språkrådet en mer detaljerad artikel om det här: Frågelådan: A-form eller e-form på adjektiv?

Faller löven ner eller ned?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar ner framför ned. Så här blev resultatet:

Det blev alltså ner som gick segrande ur den här omröstningen, med lite mer än 20 procentenheters marginal. Jag hade förutspått att resultatet skulle bli ungefär så här, mestadels på grund av att jag upplever det som att jag oftare ser ner än ned i olika texter, och också för att det känns som att talspråket följer samma trend (fast egentligen är det nog skriftspråket som följer talspråkets trend, om vi ska vara petiga).

Men vilken av formerna är korrekt då? Det korta svaret är: båda. Det lite längre svaret är: oftast båda, men det beror på kontexten och vilket grammatiskt syfte ned/ner har i meningen.

Båda alternativen är förkortningar av neder, men ned anses vara mer formellt och skriftspråkligt än ner. När vi använder ned/ner som ett fristående adverb eller som en verbpartikel i ett löst sammansatt verb, går det bra att välja vilket alternativ man vill, men ner är vanligare än ned. Det går dock precis lika bra att skriva

Löven faller ner på marken. och Huset brann ner.

som

Löven föll ned på marken. och Huset brann ned.

I sammansatta ord – såväl verb som substantiv och adjektiv – är däremot ned fortfarande vanligast att använda. Det är också den formen som ofta är det enda alternativ som betraktas som korrekt. Du bör därför skriva

nedlägga, nedslag och nedvärderande

och inte

nerlägga, nerslag och nervärderande.

När det gäller verben har vissa av dessa sammansättningar en löst sammansatt variant. När du använder den löst sammansatta varianten – som anses vara mindre formell – går det återigen bra att skriva ner i stället för ned. Alltså:

nedlägga (sammansatt verb)

och

lägga ned eller lägga ner (löst sammansatta verb).

När ner/ned står för sig självt går det alltså utmärkt att använda vilket som. Det är dock bra att vara medveten om att det finns en stilskillnad mellan de båda alternativen, och att ned anses vara mer formellt än ner. Som vanligt är det också bra om man är konsekvent i sitt användande och håller sig till en form inom en och samma text.

Vilken stavning föredrar du? Varför?

Den blå(a) dörren

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar adjektivformen blåa framför blå. Så här blev resultatet:

Dubbelt så många föredrar alltså blå framför blåa, åtminstone i det här exemplet. Det verkar stämma överens med hur användningen ser ut i texter, där blå är mycket vanligare att skriva än blåa (upp till tio gånger vanligare till och med: Har du blå eller blåa ögon?).

Men att något är vanligare behöver inte nödvändigtvis betyda att det är mer korrekt. I det här fallet finns det en enkel förklaring till varför vi råkar ha två olika former för samma adjektiv. Stamvokalen (å:et i blå) var ursprungligen ett långt a som någon gång under medeltiden smälte samman med ändelse-a:et, och precis som med andra adjektiv som slutar på -a, föll ändelsen i bestämd form och plural bort (på samma sätt som med ord som rosa: den rosa stolen, de rosa stolarna). Senare började dock långa a-ljud att uttalas som å – precis som vi är vana vid i dag – och plötsligt gick det alldeles utmärkt att återigen lägga till ett ändelse-a för att följa samma mönster som de flesta andra svenska adjektiv gör.

Så i dag har vi alltså två likvärdiga former att välja på. Båda är lika språkligt korrekta, och så länge du är konsekvent (åtminstone inom en och samma text) går det hur bra som helst att välja fritt mellan formerna.

Vilken form föredrar du? Varför?