Stöder eller stödjer du förslaget?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar stöder framför stödjer. Så här blev resultatet:

De allra flesta har alltså röstat på alternativ två, stödjer. Intressant nog finns det faktiskt någon som redan har undersökt vilken av varianterna som är vanligast att använda (åtminstone i tidningstext), nämligen Linnea Hanell. I sin undersökning kom hon fram till att stöder är ungefär dubbelt så vanligt som stödjer (988 förekomster jämfört med 473), ett resultat som ju inte alls stämmer överens med det från vår omröstning. Värt att notera är att Hanell i sin undersökning inte bara tittade på presensformerna av verbet, utan även på infinitivformerna. Det visade sig att skillnaden är väldigt stor när det kommer till om man stavar ordet med J eller inte även i infinitiv: stöda förekom 11 gånger medan stödja förekom hela 1 583 gånger. Här gör vi alltså tvärtom. Slutsatsen är att vi är väldigt inkonsekventa när vi väljer mellan stöda/stödja och stöder/stödjer. Att vi väljer att stava den ena verbformen med J är helt klart inte en garanti för att även de andra verbformerna ska följa samma mönster.

Men är någon av formerna mer rätt?

Enligt SAOL ska du hellre välja stödja än stöda, vilket kan ses som en reflektion av det faktiska språkbruket. Hanell förespråkar samma sak. Eftersom stöda är så ovanligt finns det risk att ordet kan dra onödig uppmärksamhet till sig, menar hon. När det kommer till presensformerna stöder vs. stödjer är valet lite mer fritt, åtminstone enligt SAOL som menar att formerna är likvärdiga. Hanell däremot rekommenderar att du väljer stöder, av samma anledning som du ska välja stödja – för att det är den form som är vanligast.

Infinitivformen stödja och presensformen stöder är alltså de rekommenderade varianterna. Skulle det störa dig att du stavar med J i en form och utan i en annan, skulle jag rekommendera att du stavar med J i båda. Viktigast är dock att du väljer ett sätt att stava på och håller dig till det inom en och samma text.

Vilken stavning föredrar du och varför?

Om du är nyfiken på Linnea Hanells undersökning hittar du den i sin helhet här: Det går hårt – Finlandssvenska ur ett sverigesvenskt perspektiv

Har du prövat eller provat?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar verbet provat framför prövat. Så här blev resultatet:

De allra flesta föredrar alltså det första alternativet, provat. Prova och pröva är två ord som grafiskt är så lika att det kan vara svårt att skilja dem åt betydelsemässigt. Ofta används de synonymt. Men är det rätt att använda dem så?

Enligt Språket (ett radioprogram från P1) använder man prova när det gäller grejer, men prövar när det gäller aktiviteter. Handlar det om något som ligger i ett gränsland mellan att anses vara en sak och en aktivitet så ska man lita på sin intuition och välja det som känns rätt. Applicerar vi den här regeln på veckans omröstning är rätt svar alltså:

Stressad? Har du prövat meditation?

SAOL och SO ger oss lite mer information. Enligt dem betyder prova att man använder något på försök och pröva att man utför ett prov på något (till exempel i situationer där man utför ett experiment, letar efter en lösning på ett problem eller vill undersöka om någon eller något uppfyller vissa specifika kriterier). Det är alltså rätt att säga:

Jag provade en tröja i affären.

och

Jag prövade att sluta dricka kaffe en vecka för att se om jag kunde sova bättre.

Det här stämmer väl överens med Språkets lite nedskalade råd här ovanför: en tröja är ju helt klart en sak och att dricka kaffe är definitivt en aktivitet. Jag kan dock tänka mig att det finns exempel där rådet är lite mer svårapplicerat, exempelvis i meningar där subjektets intention är avgörande för valet av verb. Till exempel:

Jag provade cykeln.

skulle kunna innebära att jag tog en liten tur på cykeln för att se om jag gillade den, medan

Jag prövade cykeln.

antyder att det kanske fanns fler alternativ att välja på (”cykeln i stället för mopeden”) eller att jag testade den för att se om den verkligen fungerade (”cykeln hade precis reparerats”). Pröva ger alltså meningen en lite annan ton. Men oftast använder man ju orden i en större kontext än så här, så mottagaren förstår av sammanhanget vad som menas.

Det finns alltså en viss skillnad mellan prova och pröva. Jag rekommenderar att du följer rådet om att kombinera prova med saker och pröva med aktiviteter för då blir det oftast rätt. Men eftersom risken för missförstånd är väldigt liten skulle jag vilja avsluta med att säga att det inte är hela världen om du blandar ihop orden och använder dem ”fel”.

Föredrar och/eller använder du något av orden mer? Varför?

Vill du läsa hela svaret från Språket så kan du göra det genom att följa den här länken: Prova/pröva

Fr.o.m. eller fr o m?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva förkortningen för från och med med punkter eller mellanslag. Så här blev resultatet:

De allra flesta föredrog alternativ nummer ett, fr.o.m.. Och den här gången sällar jag mig gärna till majoriteten: det ser på något sätt snyggare ut med punkter än mellanslag i denna typ av förkortningar. Men som bekant är det inte alltid självklart att det som ser snyggast ut också är det som är korrekt enligt våra skrivregler. Så ska det vara punkter eller mellanslag?

Svaret är att det går lika bra med vilket som. Generellt sett är det dock alltid bäst att skriva ut förkortningar om det finns plats. Skriv alltså hellre

Den nya policyn gäller från och med nästa vecka.

än

Den nya policyn gäller fr.o.m. (fr o m) nästa vecka.

Måste du däremot korta ner din text kan du välja fritt om du vill använda punkter eller mellanslag i dina förkortningar. Nyckeln är konsekvens. Skriver du fr o m bör du också skriva t ex (samma sak gäller så klart om du använder punkter i stället). Väljer du mellanslag bör du hålla ett extra öga på att förkortningen inte råkar delas upp på två rader. För att undvika det kan du använda hårda mellanslag/blanksteg (ctrl + skift + mellanslag för pc / alt + mellanslag för Mac). Att vi verkar vara ganska många som tycker att förkortningar med punkter är tydligare (och snyggare!) än förkortningar med mellanslag är något som du kan tänka på om du står i valet och kvalet mellan de båda alternativen.

Hur skriver du förkortningar helst: med punkter eller mellanslag? Varför?

Dags för en U(u)-sväng?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva U-sväng framför u-sväng. Så här blev resultatet:

De allra flesta föredrar alltså att skriva U-sväng. Jag hade nog förväntat mig att de flesta skulle välja det andra alternativet, u-sväng. Det är vad jag själv hade valt; mestadels på grund av att jag har någon form av personlig aversion mot versaler inom en mening (om de inte inleder ett egennamn då alltså). Men hur ska det egentligen vara då?

Jo, i det här fallet stämmer omröstningsresultatet överens med våra svenska skrivregler. Det korrekta är att skriva uttrycket med en inledande versal. Samma regel gäller för andra sammansättningar som inleds med en bokstav där bokstaven inte är en förkortning av något. Skriv alltså

C-vitamin, A-lag och S-kurva

och inte

c-vitamin, a-lag och s-kurva.

I de två första exemplen är C:et och A:et bokstäver som beskriver vilken kategori resten av sammansättningen tillhör (C-vitamin och inte B-vitamin, A-lag och inte B-lag) och i den sista sammansättningen används S:et för att beskriva formen på en kurva i ett statistikdiagram.

U:et i U-sväng är ju inte heller en förkortning av något, utan beskriver bara formen på svängen i fråga, och därför bör du skriva uttrycket med en inledande versal (även om du som jag inte tycker att det är det mest estetiskt tilltalande alternativet).

Hur skriver du helst? Varför?

Är soffan från Ikea eller IKEA?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva Ikea framför IKEA. Så här blev resultatet:

De allra flesta har alltså valt alternativ två, IKEA. Och det är väl kanske inte så förvånande, särskilt inte med tanke på att det är så vi brukar se det här möbelföretagets namn. Men är det rätt att skriva så?

Njae, inte egentligen. Visserligen kan det finnas välgrundade anledningar till att man vill skriva ett ord med uteslutande stora bokstäver (till exempel för att understryka det eller för att det är en nybildad förkortning). Men just Ikea är ju en välkänd initialförkortning av Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd, och i svenskan finns en regel som säger att förkortningar som utläses som ett ord (och inte varje bokstav för sig) ska skrivas med gemener (små bokstäver). Man skriver alltså prao och aids, inte PRAO och AIDS. Den här regeln gäller också företagsnamn som utgörs av en förkortning, även om företaget själva skriver hela namnet med versaler. Således bör man skriva Ikea och inte IKEA när man nämner företaget i en text.

Råkar du däremot jobba på ett företag som skriver sitt namn helt med versaler (och du ska skriva en text där företaget står som avsändare) ska du så klart följa företagets riktlinjer.

Hur föredrar du att skriva den här typen av förkortningar? Varför?

En lyckad fredag(s)kväll?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva fredagkväll framför fredagskväll. Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså att skriva fredagskväll. Är det förvånande? Kanske inte. Hade resultatet blivit likadant om jag hade frågat om någon annan sammansättning innehållande veckodagar? Svårt att säga. Att det heter lördagsgodis och fredagsmys kan kännas som en självklarhet (antagligen åtminstone delvis på grund av att vi har hört begreppen så många gånger), men hur är det egentligen med sammansättningar som inleds med en veckodag och avslutas med -kväll?

För en gångs skull finns det ett ganska enkelt och kort svar på vad som anses vara rätt. Språkrådet rekommenderar foge-s i sammansättningar som inleds med en veckodag. Välj alltså hellre att skriva fredagskväll och söndagsmiddag än fredagkväll och söndagmiddag.

Skriver du helst med eller utan foge-s i den här typen av sammansättningar? Varför?

(Om du är nyfiken på varför det finns ett foge-s i vissa sammansättningar men inte i alla, förklarar Språkrådet det här: När ska det vara ett s i en sammansättning.)

God Jul! Eller …?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva God jul eller God Jul. Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså att stava båda orden med stor bokstav, åtminstone när man får så lite kontext som i det här fallet. Kanske skulle resultatet ha blivit annorlunda om jag hade använt en hel mening i stället, till exempel något i den här stilen:

Jag önskar dig en god jul! // Jag önskar dig en God Jul!

Problemet med att använda längre meningar som ger mer kontext är att det är svårare att hålla nere antalet valbara alternativ till bara två. I just det här exemplet skulle jag kunna tänka mig att det finns många som hade velat gå en mellanväg och skriva:

Jag önskar dig en God jul!

Hade jag själv röstat i veckans omröstning skulle jag ha haft svårt att bestämma mig. Tänker jag mig att julhälsningen står på ett paket eller ett julkort hade jag kunnat låta båda orden skrivas med stor bokstav. Hade uttrycket däremot varit en del av en dialog i en berättelse eller annan längre text (men fortfarande utgjort en komplett grafisk mening och alltså inte bara varit en del av en längre mening), hade jag hellre valt att skriva God jul!

Men hur ska det egentligen vara då? Jo, den generella regeln är att helgdagar skrivs med liten bokstav (förutsatt att de inte inleder en mening då, så klart). Det ska alltså vara

Jag önskar dig en god jul och ett gott nytt år.

och inte

Jag önskar dig en God Jul och ett Gott Nytt År.

Enligt Språkrådet finns det dock de som gärna gör undantag av estetiska skäl när det kommer till julkort och paket (som redan nämnt är jag en av dem), men ska man hårdra det är det inte helt korrekt att skriva så. Ibland kan det dock vara befogat att bryta mot en regel eller två, särskilt om man är medveten om att det är just det man gör och varför man gör det. Det värsta som kan hända i det här fallet är att din läsare påpekar att du har begått ett språkligt fel (men chansen att ditt budskap ändå har gått fram är stor).

Hur föredrar du att skriva? Skriver du olika i olika sammanhang?

Här kan du läsa hela Språkrådets svar på samma fråga: Skriver man God Jul och Gott Nytt …

Har du hobbies eller hobbyer?

I går frågade jag mina följare på Instagram vilken pluralform av hobby de föredrar: hobbies eller hobbyer. Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså den engelska böjningen, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på ordets ursprung. Men är det verkligen rätt att skriva hobbies på svenska?

Enligt SO och SAOB finns det (skriftliga) belägg för att hobby har använts i svenskan sedan 1916. I SAOL har ordet funnits med sedan 1950, och redan då var hobbyer pluralformen som rekommenderades. I den här utgåvan nämndes även böjningen hobbies som en variant, men i nästa utgåva av SAOL (från 1973) hade den engelska böjningen fått stryka på foten: där nämns den inte ens som ett alternativ. Och så har det i princip sett ut sedan dess (med undantag för SAOL 1998 och SO 2009 där hobbies återigen finns med som variant).

Anledningen till att man rekommenderar hobbyer i stället för hobbies är att den förstnämnda formen passar bättre in i svenska böjningsmönster, särskilt när det kommer till bestämd form plural. Hobbiesarna låter helt enkelt inte riktigt lika elegant som hobbyerna. Samma sak gäller ord som avokado. Visst går det bra att säga två avokados, men de där avokadosarna låter genast lite konstigt (i det här fallet skulle jag säga att den rekommenderade böjningen bara låter marginellt mindre konstig, men ändå: avokadorna ska det vara).

Sammanfattningsvis rekommenderar jag alltså att du skriver hobbyer hellre än hobbies, åtminstone i lite mer formella texter.

Vilken pluralform föredrar du? Varför?

Om du vill läsa mer om engelska vs. svenska pluralböjningar av engelska lånord, kan du göra det i det här blogginlägget från tidigare i år: Trailers eller trailrar.

Till()slut blev det ändå till slut

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva tillslut framför till slut. Så här blev resultatet:

En klar majoritet av de som röstade föredrar alltså att skriva isär de båda orden i stället för att skriva ihop dem. Och för en gångs skull finns det ett ganska enkelt svar på vad som faktiskt är rätt.

Enligt både Språkrådet och SAOL ska till slut i betydelsen avslutningsvis skrivas isär. Faktum är att tillslut inte förekommer alls i vare sig SAOL eller SO, annat än som imperativform för verbet tillsluta. Att tillslut redan har en annan betydelse är en god anledning till att fortsätta särskriva uttrycket när det är betydelsen avslutningsvis du är ute efter.

Det är dock inte så konstigt att tillslut dyker upp här och var (och allt oftare), även när man inte säger till någon att stänga till något. Som jag skrev i förra veckans inlägg om ifred/i fred: ju vanligare ett flerordsuttryck blir i vårt vardagsspråk, desto större är sannolikheten att vi kommer att börja skriva ihop det, även om det egentligen strider mot de vanliga reglerna. (Om du är nyfiken på att läsa mer om den här teorin kan du göra det genom att följa den här länken: Lämna mig i()fred!) Att tillslut redan finns som ord (fast med en annan betydelse) kan också spela in. Kanske gör våra hjärnor ibland en undermedveten sammanblandning av orden, dess betydelse och användning, och vips blir det tillslut när vi egentligen menar till slut. Eftersom ordet faktiskt existerar blir det ju inte ens rödmarkerat i telefonen eller datorns stavningsprogram!

Sammanfattningsvis: Skriv till slut när det är avslutningsvis du menar. Vill du däremot säga till någon att stänga till något (och samtidigt låta lite formell) så är det tillslut du ska använda.

Skulle du hellre skriva ihop än isär till slut? Varför?

För dig som vill läsa mer om vilken förargelse den hopskrivna varianten kan orsaka, finns det en krönika från Aftonbladet om just det: Till slut måste någon sätta stopp för hopskrivningen tillslut

Lämna mig i()fred!

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva ifred framför i fred. Så här blev resultatet:

Det visade sig alltså att de allra flesta föredrar den hopskrivna varianten. Det här är ett resultat som stämmer väl överens med tidigare liknande omröstningar, till exempel Spelar över huvud taget någon roll? och Är det försent eller för sent?, som du gärna får kika närmare på om du är nyfiken.

Men hur ska ifred/i fred egentligen skrivas då? Jo, det finns en generell regel kring flerordsuttryck som säger att orden ska skrivas isär om betoningen ligger på det sista ledet. Enligt den regeln borde man alltså skriva i stället och i fred, men återigen och nerför. En annan regel säger dock att ju vanligare uttrycket är, desto större sannolikhet är det att man känner att man vill skriva ihop det. Det beror på att man slutar se de individuella orden i uttrycket och i stället tolkar det som ett ord med en betydelse. Varsågod är ett exempel på ett flerordsuttryck som förr oftast skrevs isär (var så god), men som nu för tiden är så etablerat i vårt vardagsspråk att vi tänker på det och stavar det som ett enda ord.

Enligt både SAOL och SO kan man skriva både i fred och ifred, men den särskrivna varianten nämns först. Det är också den som rekommenderas av Språkrådet när de svarar på frågan på Twitter (i och för sig är svaret från 2012, så rekommendationen är inte helt färsk, men den finns att läsa här: Ifred eller i fred?). Det är dock rimligt att tänka sig att det så småningom kommer att bli vanligare (och därför anses vara mer korrekt) att skriva ihop än isär i takt med att i fred/ifred blir mer och mer etablerat som uttryck. Just nu skulle jag rekommendera att du håller dig till Språkrådets rekommendation när du författar formella texter och väljer fritt när du skriver mer informella texter. Som vanligt bör du vara konsekvent inom en och samma text.

Föredrar du att skriva i fred eller ifred? Varför?