Promenad före eller innan middagen?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar före framför innan. Så här blev resultatet:

Vinnaren i veckans onsdagsomröstning är alltså alternativ ett, före. Valet mellan före och innan i den här typen av meningar är en klassisk språkfråga som länge har diskuterats fram och tillbaka. Men finns det verkligen ett rätt och ett fel val?

Nja … Det är kanske många som har lärt sig att det heter före middagen, men innan jag äter middag. Den stora skillnaden mellan dessa två formuleringar är att den första är en prepositionsfras och den andra en bisats. Prepositionsfraser består av prepositioner och rektioner. En rektion kan till exempel vara ett substantiv (middagen), ett pronomen i objektsform (oss) eller en längre substantivfras (den utsökta, vällagade middagen). Bisatser däremot innehåller minst ett finit verb*, och ordföljden är lite annorlunda än i en huvudsats. Den största skillnaden är att satsadverb (som inte, alltid och tyvärr) hamnar före det finita verbet i stället för efter, som är fallet i en huvudsats.

Den generella regeln för när man ska använda före respektive innan har alltså varit att före är en preposition som används i prepositionsfraser och att innan är en subjunktion** som används för att inleda bisatser. Det här är en regel som verkar ha spridits framför allt via Erik Wellanders klassiska bok Riktig svenska som kom ut för första gången 1939. Sedan dess har man under en lång tid lärt ut just den här regeln i skolorna, men den har aldrig riktigt fått ordentligt fäste i det allmänna språkbruket. På senare tid har man därför slopat regeln och låtit valet vara fritt.

Problemet med Wellanders regel är att den tolkas på ett mycket förenklat sätt. Det stämmer att före är en preposition och innan en subjunktion, men det är inte hela sanningen. Innan är nämligen både en subjunktion och en preposition. Det innebär att man i de flesta fall kan byta ut före mot innan, men inte tvärtom. Det går alltså lika bra att säga

Ska vi ta en promenad innan middagen? som Ska vi ta en promenad före middagen?

men det anses inte vara grammatiskt korrekt*** att säga

Ska vi ta en promenad före vi äter middag?

För den som har full koll på bisatser, prepositionsfraser, rektioner och annat är Wellanders regel nog inte så komplicerad att följa. Kanske var tanken bakom regeln att dra tydligare linjer mellan rätt och fel, och på så sätt förenkla för språkbrukarna. Men egentligen spelar ju valet inte så stor roll i just den här frågan: de båda orden är ju så nära besläktade att risken för missförstånd är minimal.

Det kan dock vara bra att veta att många har lärt sig att det är fel att säga och skriva innan före en prepositionsfras, och vill man undvika att irritera andra i onödan kan det därför vara bra att följa Wellanders regel. Bryr du dig inte så mycket om andras (rätt obefogade) irritation kan du däremot gott välja det du tycker känns och låter bäst.

* Finita verb i svenskan är verb som står i imperativ (stå!), presens (står) och preteritum (stod).
** Ett äldre ord för subjunktion är underordnad konjunktion.
*** Det här bruket förekommer dock frekvent i bland annat finlandssvenska.

Har du skilt eller skiljt dig?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar skilt framför skiljt. Så här blev resultatet:

Det var alltså alternativ ett, skilt, som gick vinnande ur den här veckans onsdagsomröstning. Men är det också det som faktiskt är rätt?

Det korta svaret är att båda formerna går lika bra att använda (enligt bland annat SAOL, SO och Språkrådet*). För dig som inte riktigt nöjer dig med det kommer här en lite längre förklaring:

En del verb som slutar på -ja (som skilja, glädja och stödja) förlorar j:et i vissa böjningsformer (till exempel gladde, stödde), medan j:et hänger kvar i andra (till exempel skiljer). I vissa former (som gläder/glädjer, stöder/stödjer och skilt/skiljt) kan man välja om man vill att j:et ska få vara kvar eller inte. Förr rekommenderade man de j-lösa varianterna när möjligheten fanns att välja, vilket innebär att många har lärt sig att man ska skriva gläder, stöder och skilde, och inte glädjer, stödjer och skiljde – trots att båda formerna är korrekta.

På senare tid verkar j-formerna ha ökat i popularitet. Man tror att det kan bero på påverkan från andra verb som slutar på -ja där j:et måste hänga med i former där det för de andra verben kan falla bort, till exempel presens av välja (väljer) och preteritum av skölja (sköljde). Det känns därför ganska naturligt för många att skriva och säga glädjer i stället för gläder eller skiljde i stället för skilde.

Det ska dock också nämnas att j-formen av till exempel skiljt inte är något nytt påfund. Enligt SAOB finns det belägg för den här formen sedan åtminstone 1700-talet.

Eftersom båda formerna anses korrekta är min rekommendation att du väljer den form du tycker bäst om. Men var konsekvent – åtminstone inom en och samma text.

Vilken form föredrar du: skilt eller skiljt? Varför?

*Läs hela (det korta) svaret här: Språkrådet på Twitter

(Inte) vare sig … eller?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar ett inte före uttrycket vare sig … eller eller inte. Så här blev resultatet:

Vinnaren av den här veckans omröstning var alltså alternativ ett: vare sig eller utan inte. Men är det verkligen det som är rätt?

Om vi ska vara petiga så är svaret i det här fallet nej. Uttrycket vare sig … eller kräver ett inte för att vara komplett – åtminstone så länge uttrycket förekommer i ett nekande sammanhang (vi förutsätter alltså här att vi vill berätta att han inte gillar äpplen och päron*). Det går även att använda uttrycket i en jakande mening där det inte spelar någon roll vilken av de två omständigheterna som är aktuell, och då ska det inte finnas med något inte. Ett exempel på en sådan mening är:

Vare sig det regnar eller är klart väder ska vi tälta hela veckan.

Den främsta anledningen till att många hoppar över inte även i meningar där vare sig … eller kräver det, är sammanblandningen med ett liknande uttryck, nämligen varken … eller. Skillnaden mellan dessa båda uttryck är att varken … eller, i sig är negerande medan vare sig … eller inte är det. Därför går det bra att använda vare sig … eller i jakande meningar (som nämnt ovan, utan en negation som inte**), där varken … eller inte funkar. Låter det lite snurrigt? För att förenkla det hela är följande meningar korrekta:

Han gillar inte vare sig äpplen eller päron. // Han gillar varken äpplen eller päron. // Att äta ett äpple om dagen är bra för magen vare sig du är ung eller gammal.

Följande meningar är inte korrekta:

Han gillar vare sig äpplen eller päron. // Han gillar inte varken äpplen eller päron. // Att äta ett äpple om dagen är bra för magen varken du är ung eller gammal.

Med allt det här sagt är det nu för tiden ganska vanligt att blanda ihop dessa båda uttryck, och för det mesta är risken för missförstånd rätt liten. I framtiden är det mycket möjligt att den nuvarande regeln kommer att ändras eller strykas helt och hållet. Men än så länge lever den kvar, och rekommendationen är därför att du försöker hålla isär de båda uttrycken.

Skriver du med eller utan inte? Varför?

*Skulle det handla om en jakande mening skulle både … och vara ett bättre uttryck att använda: Han gillar både äpplen och päron.
**Andra negationer är till exempel knappast och aldrig. (Till exempel funkar det att säga: Han äter aldrig vare sig äpplen eller päron.)

Ska det regna i morgon eller imorgon?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva i morgon framför imorgon. Så här blev resultatet:

Vinnaren den är veckan är alltså alternativ två, imorgon. Resultatet går i linje med det för ifred/i fred* och här om dagen/häromdagen**, och ger ännu ett exempel på flerordsuttryck som många av oss gillar att skriva ihop. Men som du säkert redan vet vid det här laget är det som känns rätt eller ser rätt ut inte alltid det som faktiskt är rätt. Så hur ligger det till i det här fallet?

Jo, i SO listas – under sökordet morgon – bara den särskrivna varianten. I SAOL är också bara i morgon listat, men under det står det att uttrycket även kan hopskrivas. I frågelådan på Institutet för språk och folkminnens (Isof) webbplats*** finns ett utförligt svar på hur vi ska tänka kring hop- respektive särskrivning av uttryck som imorgon/ i morgon, istället/i stället och mittemot/mitt emot. När det gäller just de här uttrycken går det lika bra att skriva ihop som att skriva isär, men för vissa av uttrycken är den ena formen vanligare än den andra. Vill man ha en enkel tumregel att följa (och slippa slå upp varje uttryck för att se vilken stavning som är vanligast) rekommenderas den särskrivna varianten. Den kan ofta också uppfattas som lite mer formell av läsaren, vilket kan vara bra att känna till.

När det gäller just i morgon/imorgon är det än så länge den särskrivna varianten som är vanligast (enligt Isof), och också den som jag rekommenderar. Om du som jag tycker att konsekvens är viktigt är det en annan god anledning till särskrivning i det här fallet. Åtminstone så länge du håller med om att iförrgår och iövermorgon ser konstigt ut.

Hur skriver du helst: imorgon eller i morgon? Varför?

*Läs hela inlägget här: Lämna mig i()fred!
**Läs hela inlägget här: Här om dagen eller häromdagen?
***Läs hela svaret – inklusive en lista på vanliga liknande uttryck – här: Skriva ihop eller isär flerordsuttryck?

Scrolla eller skrolla?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar scrolla framför skrolla. Så här blev resultatet:

Det första alternativet, scrolla, gick alltså vinnande ur veckans onsdagsomröstning. Med tanke på att det här engelska lånordet är relativt nytt är det kanske inte så konstigt att många av oss föredrar det i en stavning som ligger så nära ursprunget som möjligt. Men är det verkligen det som är rätt?

Nej, inte om vi ska följa rekommendationen från SAOL. Där förespråkas den svenskare stavningen skrolla. Även i SO är det den stavningen som anges som första alternativ. Anledningen är helt enkelt att varianten med K stämmer bättre med svenska stavningsregler än den med C.

Man kan dock fråga sig varför många ”nya” (det är så klart en definitionsfråga) engelska lånord inte försvenskas mer. Varför skriver vi container och inte (till exempel) kontejner, leasing och inte lising? En anledning kan vara att fler svenskar i dag är bättre på engelska än för hundra år sedan. Fler kommer i kontakt med uttrycket på originalspråket först och då faller det sig lite mer naturligt att fortsätta skriva det på samma sätt även när man använder det i en annars svensk kontext. En annan anledning kan vara att våra ordlistor i dag mer än tidigare beskriver hur språkbruket faktiskt ser ut och inte bara hur det borde se ut. Det leder till att även alternativ som inte anses helt språkligt korrekta ändå finns listade, och så småningom kan de bli normen som vi rekommenderas att följa. Det är möjligt att det blir så med scrolla och skrolla i framtiden – only time will tell.

Sammanfattningsvis: Skriv hellre skrolla än scrolla – åtminstone än så länge. Eller ersätt scrolla/skrolla med rulla. Så sent som 2016 var det nämligen det som Språkrådet rekommenderade*.

Vilket av alternativen föredrar du: scrolla eller skrolla? Eller skriver du hellre rulla?

*Följ den här länken för att läsa hela rekommendationen: Språkrådet på Twitter

Bebis eller baby?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar bebis framför baby. Så här blev resultatet:

Vinnande ur omröstningen gick alltså alternativ ett, bebis. Valet mellan dessa två varianter har faktiskt varit något som jag har tänkt på under en längre tid. Personligen tycker jag att det är något med baby på svenska i betydelsen spädbarn som bara känns … fel. Men är det verkligen det?

Enligt den nyaste versionen av SAOL (från 2015) är det faktiskt bebis (eller bäbis) som rekommenderas framför baby. Men så har det inte alltid varit. Det vanligaste har tidigare varit att man har ansett baby vara den korrekta formen för ordet i obestämd form singular, eftersom det ju är så den formen ser ut på engelska (vilket är språket vi har lånat ordet från). Alternativet bebis liknar i stället engelskans pluralform babies, och att använda en pluralform för ett ord i singular kan bära emot. Åtminstone så länge ett lånord är relativt nytt. Bebis är dock inte det enda ord som har lånats in i sin pluralform. Samma sak gäller för keps och kex (från engelskans caps och cakes).

Men det finns en annan mycket bättre anledning till att skriva bebis i stället för baby, nämligen att det är mycket enklare att böja bebis enligt svenska mönster. Bebisen, bebisar, bebisarna är helt enkelt elegantare än babyn, babyar/babyer, babyarna/babyerna. Ett alternativ skulle ju kunna vara att kombinera de båda formerna, kanske på följande vis: baby, babyn, bebisar, bebisarna. Men jag måste medge att det inte heller låter helt naturligt. Och med tanke på att ordet har funnits i svenskan i över hundra år, tvivlar jag på att vi kommer att se några nya böjningar som får en betydande spridning i allmänspråket.

Min rekommendation är därför att du väljer bebis hellre än baby (åtminstone så länge du menar spädbarn. Att använda bebis som smeknamn för någon äldre än ett år faller kanske inte i så god jord.).

Vilket av alternativen föredrar du, bebis eller baby? Varför?

Stängt tillsvidare eller tills vidare?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva tillsvidare eller tills vidare. Så här blev resultatet:

De flesta verkar alltså föredra särskrivning i det här fallet, vilket innebär att alternativ två, tills vidare, gick vinnande ur omröstningen. Är det också det som är rätt?

För en gångs skull finns det ett ganska kort och enkelt svar, nämligen ja. Men jag ska utveckla det lite ändå för dig som är sugen på lite språkriktighetsnörderi.

Såväl SAOL som SO och SAOB har med båda alternativen. SAOL menar uttryckligen att tills vidare ska användas hellre än tillsvidare, medan SO och SAOB listar tills vidare först och tillsvidare som en variation. Rådgivande källor som Institutet för språk och folkminnen* och TT** propsar på särskrivning, eftersom betoningen ligger på vidare och inte tills***.

Det finns dock tillfällen när tillsvidare ska hopskrivas, nämligen när det utgör första ledet i exempelvis ett sammansatt substantiv eller verb som tillsvidareanställning och tillsvidareanställa. Att hopskrivning här är regel kanske komplicerar det hela något, men grundregeln (och därför också min rekommendation) är alltså att du skriver tills vidare så länge uttrycket står för sig självt.

*Följ den här länken för att läsa hela svaret: Flerordsuttryck med preposition
**Följ den här länken för att läsa hela inlägget: Sammanskrivning och särskrivning
***Vill du läsa mer om den här regeln kan du göra det i ett annat av mina blogginlägg, nämligen: Göra i ordning eller iordning?

Går du till köpcentrumet eller köpcentret?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar köpcentrumet framför köpcentret. Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså alternativ två, köpcentret. Med det sagt har jag också hört att en del föredrar formen köpcentrat, så jag tänkte att vi skulle prata om den formen först. Sammansättningens sista del (-centrat) kommer från det latinska lånordet centrum, vars pluralform (om vi ska följa det latinska mönstret) är centra*. Nu borde ju pluralformen egentligen inte ha så mycket med bestämd form singular (som ju köpcentrat är) att göra, men jag tror att det kan ha skett en liten sammanblandning av de båda formerna här. Kanske har man tidigare hört att centra är en korrekt böjningsform av centrum och därför gör man en felaktig bedömning av hur den bestämda formen i singular borde se ut (en så kallad hyperkorrektion). Det skulle också kunna vara så att köpcentrat är dialektalt (jag lade märke till att de som använder den här formen verkar komma från Västkusten).

En anledning till att jag inte tog med köpcentrat i omröstningen är att jag bara kan ha två alternativ. En annan (mer avgörande) anledning är att både köpcentrumet och köpcentret finns med i SAOL, vilket köpcentrat inte gör. Vi kan alltså redan nu eliminera köpcentrat som språkligt korrekt alternativ, åtminstone enligt rådande norm.

Men hur är det då med köpcentrumet och köpcentret, vilket alternativ är rätt?

Båda går faktiskt lika bra att använda. På svenska är centrum och center synonyma och ofta helt utbytbara med varandra (förutom när vi till exempel pratar om medelpunkten/mitten av något, någon som spelar fotboll som center eller om vi äter chokladpralinen Center, då funkar det inte så bra att ersätta med centrum).

Valet är alltså fritt, men som vanligt rekommenderar jag att du är konsekvent i ditt val. Väljer du köpcentrum (obest. sing.) så bör du också böja det enligt följande: köpcentrumet (best. sing.), köpcentrum (obest. pl.) och köpcentrumen (best. pl.). Väljer du köpcenter (obest. sing.) bör du böja det så här: köpcentret (best. sing.), köpcenter (obest. pl.) och köpcentren (best. pl.).

Vilken av formerna föredrar du? Varför? Är du konsekvent i ditt användande?

*Nu för tiden rekommenderas svenskt böjningsmönster för ordet centrum. Eftersom det är ett ett-ord som slutar på konsonant blir således pluralformen densamma som singularformen, det vill säga ett centrum, två centrum. Bestämd form singular är centrumet och bestämd form plural är centrumen.

Scenarion eller scenarier?

I går frågade jag mina följare på Instagram vilken pluralform de föredrar: scenarion eller scenarier. Så här blev resultatet:

Det vinnande alternativet är alltså nummer ett, scenarion. Att just det här alternativet fick flest röster är inte så konstigt: det följer en av svenskans pluralregler som säger att ett-ord som slutar på vokal får -n som ändelse. Till exempel heter det ju

ett piano – två pianon och ett äpple – två äpplen.

Detta gäller dock inte alla ett-ord som slutar på vokal. Ord där betoningen ligger på just den sista vokalen får nämligen -er som ändelse. Till exempel:

ett frieri – två frierier och ett kafé – två kaféer.

Hur ligger det då till med scenario?

Jo, eftersom betoningen inte ligger på ordets sista vokal, borde det (om vi ska följa reglerna) få -n som pluraländelse. Scenarion skulle därför vara det rätta alternativet i veckans omröstning. Men vad vore väl en regel utan undantag?

Tittar vi i SAOL så nämns scenarier som första pluralform och scenarion som alternativ. Det finns alltså möjlighet att välja, men det förstnämnda är antingen vanligast och/eller anses vara mest korrekt. En sökning bland slumpvis utvalda textsamlingar i Korp* ger ungefär dubbelt så många träffar på scenarier som scenarion (995 vs. 1 985), vilket indikerar att det faktiskt är fler som använder -er-formen än -n-formen. En Google-sökning på de olika formerna visar på samma trend. Och som bekant: ju fler som använder en viss variant, desto större chans är det att just den blir normen.

Slutligen: ingen av formerna är fel att använda. Men när du gör ditt eget val kan det vara bra att vara medveten om att fler språkbrukare väljer scenarier hellre än scenarion.

Vilken pluralform av ordet scenario föredrar du? Varför?

Om du är nyfiken på att själv söka bland texter i Korp kan du göra det här: Språkbanken – Korp

Göra i ordning eller iordning?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva i ordning framför iordning. Så här blev resultatet:

De flesta röstade alltså på det första alternativet: i ordning. Huruvida man ska skriva ihop eller isär flerordsuttryck som inleds med en preposition är något som många känner sig osäkra på. Det är till exempel inte alltid helt lätt att veta om man ska skriva istället eller i stället och försent eller för sent (klicka HÄR om du vill få svar på det förstnämnda och HÄR om du vill få svar på det sistnämnda). Så hur förhåller det sig med i ordning eller iordning?

Jo, här kan vi faktiskt använda oss av huvudregeln för stavningen av den här typen av uttryck. Denna regel säger att uttryck där betoningen ligger på det första ordet ska hopskrivas, och uttryck där betoningen ligger på ett senare ord ska särskrivas. Det innebär att du bör skriva

alltför och återigen

samt

framför allt och i alla fall.

I uttrycket som användes i veckans onsdagsomröstning ligger betoningen på det andra ordet, vilket innebär att det är särskrivning som gäller. I ordning är alltså mer korrekt än iordning. Stöd för den här tesen finns hos såväl SAOL som SO, som båda anger endast den särskrivna varianten som alternativ. SAOB nämner faktiskt iordning som en möjlighet, men bara som prefix till verbet bringa (vilket alltså ger oss iordningbringa). Med tanke på att exemplen som ges är från 1800-talet, gissar jag dock att det här verbet inte används superofta i dagens språkbruk. Reglerna kring hur vi skapar sammansatta verb skiljer sig dessutom från hur vi pusslar ihop (eller skriver isär) flerordsuttryck.

Med det sagt är det inte självklart att vi alltid kommer att anse att särskrivning är det enda rätta för i ordning. Ord som ofta förekommer tillsammans – och som med tiden börjar ses som en enhet snarare än individuella ord – har en tendens att börja hopskrivas efter ett tag (läs mer om det här: Lämna mig i()fred!).

Men än så länge är det alltså i ordning som du bör skriva och inte iordning.

Föredrar du att skriva ihop eller isär det här flerordsuttrycket? Varför?