Faller löven ner eller ned?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar ner framför ned. Så här blev resultatet:

Det blev alltså ner som gick segrande ur den här omröstningen, med lite mer än 20 procentenheters marginal. Jag hade förutspått att resultatet skulle bli ungefär så här, mestadels på grund av att jag upplever det som att jag oftare ser ner än ned i olika texter, och också för att det känns som att talspråket följer samma trend (fast egentligen är det nog skriftspråket som följer talspråkets trend, om vi ska vara petiga).

Men vilken av formerna är korrekt då? Det korta svaret är: båda. Det lite längre svaret är: oftast båda, men det beror på kontexten och vilket grammatiskt syfte ned/ner har i meningen.

Båda alternativen är förkortningar av neder, men ned anses vara mer formellt och skriftspråkligt än ner. När vi använder ned/ner som ett fristående adverb eller som en verbpartikel i ett löst sammansatt verb, går det bra att välja vilket alternativ man vill, men ner är vanligare än ned. Det går dock precis lika bra att skriva

Löven faller ner på marken. och Huset brann ner.

som

Löven föll ned på marken. och Huset brann ned.

I sammansatta ord – såväl verb som substantiv och adjektiv – är däremot ned fortfarande vanligast att använda. Det är också den formen som ofta är det enda alternativ som betraktas som korrekt. Du bör därför skriva

nedlägga, nedslag och nedvärderande

och inte

nerlägga, nerslag och nervärderande.

När det gäller verben har vissa av dessa sammansättningar en löst sammansatt variant. När du använder den löst sammansatta varianten – som anses vara mindre formell – går det återigen bra att skriva ner i stället för ned. Alltså:

nedlägga (sammansatt verb)

och

lägga ned eller lägga ner (löst sammansatta verb).

När ner/ned står för sig självt går det alltså utmärkt att använda vilket som. Det är dock bra att vara medveten om att det finns en stilskillnad mellan de båda alternativen, och att ned anses vara mer formellt än ner. Som vanligt är det också bra om man är konsekvent i sitt användande och håller sig till en form inom en och samma text.

Vilken stavning föredrar du? Varför?

Ska man dedicera eller dedikera?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar stavningen dedicera framför dedikera. Så här blev resultatet:

Jag är inte förvånad över att dedikera gick vinnande ur omröstningen, men jag hade inte räknat med att marginalen skulle vara så här stor. Särskilt inte eftersom det i det här fallet finns ett tydligt svar på vilket alternativ som är korrekt (åtminstone om man bryr sig om att lyssna på källor som SAOL och Språkrådet, och det brukar vi ju göra i den här bloggen). Den korrekta stavningen är alltså – trots resultatet i omröstningen – dedicera. Och det korrekta uttalet är ett s-ljud och inte ett hårt k-ljud, alltså: ”dedisera”.

Anledningen till att det heter och stavas dedicera och inte dedikera är att ordet (så länge det betyder ”tillägnas”) har tagits in i svenskan direkt från latinet, där det stavades dedicare. Varför heter det då dedikation och inte dedication? Jo, för att ordet följer samma mönster som multiplicera och multiplikation.

Men det kan ändå hända att du har sett stavningen dedikerad förekomma, särskilt i betydelsen ”hängiven” eller i datortekniska sammanhang när man pratar om något som är avsett för en särskild användning. Och då ska ordet stavas med k och inte med c. Förvirrande? Kanske lite. Anledningen till att stavningen skiljer sig åt är att vi har lånat in den här användningen av ordet från engelskans dedicate. Här stavas förvisso ordet också med c, men det uttalas som k. Eftersom orden betyder olika saker och visar på olika ursprung beroende på hur vi stavar dem, finns det en poäng med att hålla fast vid att dedicera (i betydelsen ”tillägna”) även i fortsättningen stavas med c i stället för k.

Med tanke på hur många som föredrar (eller väljer fel om man ska se det krasst) när det gäller dedicera och dedikera, är det kanske rimligt att anta att vi någon gång i framtiden kommer att överge c-stavningen. Som läget är nu, rekommenderar jag dock att du dedicerar och inte dedikerar när du tillägnar något till någon.

Vad tror du, kommer stavningen dedicera att försvinna i framtiden? Varför/varför inte?

Tar du trappan eller trappen?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar trappan framför trappen. Så här blev resultatet:

Så det visar sig att de allra flesta hellre väljer trappan än trappen, i alla fall när det kommer till den här exempelmeningen. Enligt min uppfattning är det mycket vanligare att skriva trappan än trappen – vilket förklarar omröstningsresultatet – men i talspråk skulle jag säga att fördelningen mellan de olika alternativen är lite jämnare. Jag tror också att exempelmeningen spelar stor roll i det här fallet. Hade jag använt en mening som

Jag står i trappan/trappen och väntar.

hade kanske fler röstat på trappen. Den hypotesen utgår ifrån att folk generellt sett inte är helt konsekventa i sitt språkbruk. Personligen skulle jag i 99 fall av 100 föredra trappan framför trappen, ändå känns trappen inte helt fel att använda i det sistnämnda exemplet. Hade jag sagt meningen muntligt, finns det en stor chans att jag hellre hade sagt trappen än trappan.

Så vad är då egentligen rätt? Enligt SAOL finns det i dag bara en korrekt form för ordet om du vill säga det i bestämd form singular, och det är trappan. Substantiv som ser ut så här i bestämd form singular hör till böjningsgrupp 1, där plural ger ändelsen -or (i det här fallet: trappor). Tittar man dock lite närmare i SAOB (som redogör för ordets härkomst och hur det har förändrats sedan det kom in i svenskan), kan man se att pluralformen för trappa en gång i tiden (för sisådär 300–500 år sedan) var trapper. Det skulle innebära att substantivet snarare hörde hemma i böjningsgrupp 3 än 1. Bestämd form singular i böjningsgrupp 3 skapas med ändelsen -en, vilket ger oss trappen i stället för trappan. Att en del fortfarande säger trappen i stället för trappan skulle alltså kunna bero på att det ansågs korrekt under en ganska lång tid, även om det var för ganska länge sedan. Den här typen av böjningsvariationer hänger ofta med långt efter att standardformen har ändrats, särskilt i olika dialekter.

För att undvika att folk hänger upp sig på den grammatiska formen (och kanske därför missar budskapet i din text), är mitt råd är att du väljer trappan i stället för trappen när du skriver. I talspråk spelar det mindre roll – säg det som känns bäst.

Vilken form föredrar du? Varför?

Att bo ensam (eller själv)

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar ensam framför själv. Så här blev resultatet:

Omröstningen slutade alltså lika, men det var långt ifrån jämnt från början till slut. När jag tjuvkikade under omröstningens gång lutade det åt att alternativ två skulle vinna ända fram tills jag faktiskt gick in för att spara det slutgiltiga resultatet och såg att siffrorna hade jämnat ut sig. Men vare sig vi har en vinnare eller inte, verkar det som att det här är lite av en språklig vattendelare. Det finns dessutom många artiklar och blogginlägg om när man ska använda själv och när man ska använda ensam, vilket skulle kunna tyda på att det både finns en osäkerhet gällande användandet, och också att det skapar någon form av (negativ) reaktion när man väljer fel ord i fel sammanhang.

Egentligen borde det här vara ett icke-problem, eftersom själv och ensam betyder två olika saker. Att göra någonting själv betyder att man gör det ”i egen hög person” eller utan hjälp från någon annan, och att göra något ensam betyder att man gör det utan någon annans sällskap. Men intressant nog bär själv också med sig positiva konnotationer i dagens språkbruk. Att säga att man klarar något själv är oftast en bra sak som visar på att man själv har valt att hantera vad det nu är man gör utan någon annans inblandning. Att däremot säga att man gör något ensam väcker inte samma associationer. Det antyder att situationen inte är självvald och att man förmodligen önskar att den vore annorlunda.

Anledningen till att själv har börjat ersätta ensam kan alltså ha att göra med att man vill vara noga med att understryka att man absolut inte lider av ofrivillig brist på vänner och närstående som kan dela upplevelser med en. Det har blivit lite fult att erkänna att man är ensam. (Läs gärna Fredrik Lindströms artikel i Språktidningen där han utvecklar det här resonemanget: Själv.)

Fast spelar det egentligen någon roll vilket ord vi använder? Nja. I dag förstår man oftast av sammanhanget vad som menas, vare sig man väljer själv eller ensam. Men det finns anledning att vara medveten om betydelseskillnaderna och att fundera på vad man verkligen menar i vissa fall. Till exempel betyder det inte exakt samma sak att själv gå ut med hunden som att ensam göra det. Att lilla Maja äter sin frukost själv varje dag betyder heller inte samma sak som att lilla Maja äter sin frukost ensam varje dag.

Hur använder du själv och ensam? Känner du att det finns någon betydelseskillnad mellan de båda orden?

Den blå(a) dörren

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar adjektivformen blåa framför blå. Så här blev resultatet:

Dubbelt så många föredrar alltså blå framför blåa, åtminstone i det här exemplet. Det verkar stämma överens med hur användningen ser ut i texter, där blå är mycket vanligare att skriva än blåa (upp till tio gånger vanligare till och med: Har du blå eller blåa ögon?).

Men att något är vanligare behöver inte nödvändigtvis betyda att det är mer korrekt. I det här fallet finns det en enkel förklaring till varför vi råkar ha två olika former för samma adjektiv. Stamvokalen (å:et i blå) var ursprungligen ett långt a som någon gång under medeltiden smälte samman med ändelse-a:et, och precis som med andra adjektiv som slutar på -a, föll ändelsen i bestämd form och plural bort (på samma sätt som med ord som rosa: den rosa stolen, de rosa stolarna). Senare började dock långa a-ljud att uttalas som å – precis som vi är vana vid i dag – och plötsligt gick det alldeles utmärkt att återigen lägga till ett ändelse-a för att följa samma mönster som de flesta andra svenska adjektiv gör.

Så i dag har vi alltså två likvärdiga former att välja på. Båda är lika språkligt korrekta, och så länge du är konsekvent (åtminstone inom en och samma text) går det hur bra som helst att välja fritt mellan formerna.

Vilken form föredrar du? Varför?

Centimetrar eller centimeter?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar centimetrar framför centimeter. Så här blev resultatet:

Den här veckan har vi minst sagt ett tydligt resultat. De allra flesta föredrar pluralformen centimeter framför centimetrar, och det är kanske inte så förvånande. Utan att ha gjort några större efterforskningar, vågar jag gissa att centimeter också är mycket vanligare att använda än centimetrar.

Men vilken pluralform är rätt då? SAOL nämner båda formerna. Centimetrar beskrivs som en form som används ”ibland”, så SAOL verkar hålla med om att centimeter används mer frekvent. Det finns dock ingen information kring vilken form som skulle vara mer språkligt korrekt. I SO står det samma sak, men söker man däremot på meter i stället får man lite extra information:

Det visar sig alltså att båda pluralformerna är såväl korrekta som användbara, om än i olika situationer.

Föredrar du någon av formerna? Varför/varför inte?

Går du (i)genom något?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar igenom framför genom. Så här blev resultatet:

Den här veckan har vi minst sagt ett tydligt resultat: de allra flesta föredrar (i den här exempelmeningen) att använda genom i stället för igenom. Har meningen i sig något med utfallet att göra? Hade resultatet blivit annorlunda med ett annat – likvärdigt – exempel? Hmm, det kanske är något vi får testa i framtiden.

Men stämmer det verkligen att genom är mer korrekt att använda i det här fallet än igenom? Det enkla, korta svaret är faktiskt nej – båda är lika korrekta.

Det lite längre svaret är att genom och igenom kan användas både som prepositioner och adverb.

Preposition: Vi åkte genom staden. De passerade igenom grinden.

Adverb: Hon föll genom det ruttna golvet. Han fick igenom sitt förslag.

I många fall – särskilt där det är en preposition vi behöver – går det lika bra att använda genom som igenom. Det går alltså lika bra att säga

Vi sprang genom parken.

som

Vi sprang igenom parken.

Däremot finns det en hel del andra exempel där det finns ett tydligt rätt och fel. När det kommer till olika typer av sammansättningar används genom:

genomgå, genomskinlig och genomsyra.

I vissa fall används igenom som ett efterled och går då inte att byta ut mot genom:

därigenom och varigenom.

Och ibland fungerar igenom som en verbpartikel i olika fasta uttryck:

igenom ett förslag och läsa igenom en instruktion.

Det finns alltså några regler att hålla sig till när det kommer till valet mellan igenom eller genom. I de fall där det är svårt att veta vilket som är rätt, kan SAOL ofta bistå med hjälp.

Föredrar du igenom eller genom i de fall där båda är likvärdiga? Varför?

Är du en/ett kontrollfreak?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de tycker att (kontroll)freak är ett en- eller ett-ord. Så här blev resultatet:

Det här är nog det minst förvånande resultatet på ganska länge. Jag hade förväntat mig att ett kontrollfreak skulle få flest röster, och så blev det också. I ärlighetens namn tror jag aldrig att jag har hört någon säga en freak, vilken(!) typ av freak det än rör sig om. Däremot har jag sett att ordets genus har diskuterats relativt flitigt bland språkintresserade på nätet.

Det är nämligen så att freak enligt SAOL är ett substantiv med genuset utrum, vilket innebär att det enligt dem heter en freak. Att man har valt utrum i stället för neutrum kan bero på flera saker. Till exempel är de flesta substantiv som beskriver levande ting i svenskan utrum:

en häst, en människa, en kvinna.

Det finns dock undantag:

ett barn, ett kid, ett bi.

Freak råkar också vara ett lånord, och de flesta nya lånord i svenskan kategoriseras som utrum:

en skateboard, en avokado, en wrap.

Det finns alltså goda skäl till att även freak borde få artikeln en. Men av någon anledning strider det mot mångas språkkänsla. Kanske kan det bero på att ord som låter liknande är neutrumord? Det finns några exempel (som ett fik och ett skrik), men det finns också många undantag (som en vik, och en spik), så den här teorin är långt ifrån perfekt.

Eftersom så pass många av oss föredrar ett freak framför en freak, så är det oftast relativt ”ofarligt” att bryta mot SAOL:s rekommendation, åtminstone så länge du skriver texter där du själv står som avsändare. Skriver du däremot en offentlig text som annars följer SAOL:s stavnings- och grammatikregler, kan det vara klokt att välja en framför ett.

Föredrar du att säga och skriva en eller ett freak? Varför?

Tills eller till?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar tills framför till. Så här blev resultatet:

Det visar sig alltså att ungefär två tredjedelar föredrar till i stället för tills. Jag har en teori om att det skulle kunna bero på att tills uppfattas som mer talspråkigt än till. Dessutom har många lärt sig att tills är en förkortning av till dess, och i den här meningen skulle till dess inte fungera som synonym till till.

Men vad är egentligen rätt?

Jo, enligt Språkrådets frågelåda är tills och till ofta synonyma med varandra – men inte alltid. När de båda används som prepositioner betyder de precis samma sak. I meningarna

Hon är på semester tills på måndag.

och

Hon är på semester till på måndag.

fungerar tills och till som prepositioner, och är därför också synonymer. Precis som jag misstänkte anses dock tills som lite mer talspråkigt än till, vilket kan vara bra att vara medveten om när man väljer vilket ord man vill använda.

Tills är som sagt också en förkortning av till dess. Till dess används ofta som en subjunktion (eller bisatsinledande konjunktion/underordnad konjunktion). Till exempel:

Hon är på semester till dess/tills att helgen är över.

Här går det inte att byta ut tills eller till dess mot till. Det är inte heller korrekt att skriva tills dess, eftersom det i praktiken skulle betyda till dess dess.

Vilket ord föredrar du att använda? Varför?

Hemsida eller webbplats?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att använda ordet hemsida framför webbplats. Så här blev resultatet:

Kanske inte så förvånande den här gången? Hemsida känns som det ord man (jag inberäknad) oftast använder när man pratar om en särskild plats på internet (oftast med flera undersidor) som till exempel tillhör ett företag eller utgör någon form av mötesplats. Ordet webbplats används ofta synonymt med hemsida, men man hör det inte lika ofta. Det verkar dock förekomma mer frekvent i text nu än tidigare (om man ska gå efter en enkel googling på båda begreppen).

Men är de båda orden verkligen synonymer? Svaret är nej. Hemsida är en svensk översättning av engelskans home page som egentligen syftar till din webbläsares förstasida. Det kan också tolkas som förstasidan (det som kallas home på många engelskspråkiga sajter) på din webbplats. Andra undersidor kallas för webbsidor. En samling webbsidor kallas för en webbplats.

Verkar det rörigt? Det största problemet är egentligen att ordet hemsida har feltolkats och felanvänts i svenskan under en ganska lång tid, vilket har resulterat i en utarmning av begreppet. Från att ha haft en specifik betydelse (webbläsarens förstasida), har ordet nu kommit att betyda olika saker beroende på kontexten. Rekommendationen är därför att du – för tydlighets skull – pratar om webbplats hellre än hemsida när du menar en samling webbsidor som faller under en och samma avsändare.

Vilket ord föredrar du? Spelar det någon roll för dig vilket ord som används?

Här finns mer information för dig som är nyfiken på att läsa mer om den här typen av begrepp: Så skiljer du på hemsida, webbplats och webbsida (wirten.se).