Lös eller lyste?

Gårdagens omröstning på Instagram handlade om lös och lyste, två olika preteritumformer av verbet lysa. Jag var nyfiken på att se vilket alternativ som var mest populärt, och så här blev resultatet:

Jag hade på känn att lyste skulle vara populärare än lös, men inte att skillnaden skulle vara så stor. Min hypotes var också att valet av preteritumform skulle bero på vilken dialekt man talar. Det verkar som att den här teorin har ganska starkt stöd om man ser till Google-resultat och samtal med följare som röstade i min omröstning. Som göteborgare känns det naturligast att använda lyste i stället för lös, men för en av mina följare som kommer från Örebro, fanns det något som lockade i varianten lös.

Så hur ska det egentligen vara då? Ska man tro SAOL (och det tycker jag att man ska) anges lyste först som preteritumform, och lös följer som en provinsiell variation. Det innebär att lös absolut finns och används, men att formen är dialektal och typisk för särskilda områden i landet.

Det är alltså inte fel att säga lös, men det är bra att vara medveten om att den vanligaste formen är lyste och att det också är den formen som oftast förekommer i skrift. Det är ganska rimligt att anta att en läsare som inte kommer från ett område i Sverige där lös är den vanligaste formen, kan reagera (möjligtvis skeptiskt) om du skriver det i stället för lyste.