Går du till köpcentrumet eller köpcentret?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar köpcentrumet framför köpcentret. Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså alternativ två, köpcentret. Med det sagt har jag också hört att en del föredrar formen köpcentrat, så jag tänkte att vi skulle prata om den formen först. Sammansättningens sista del (-centrat) kommer från det latinska lånordet centrum, vars pluralform (om vi ska följa det latinska mönstret) är centra*. Nu borde ju pluralformen egentligen inte ha så mycket med bestämd form singular (som ju köpcentrat är) att göra, men jag tror att det kan ha skett en liten sammanblandning av de båda formerna här. Kanske har man tidigare hört att centra är en korrekt böjningsform av centrum och därför gör man en felaktig bedömning av hur den bestämda formen i singular borde se ut (en så kallad hyperkorrektion). Det skulle också kunna vara så att köpcentrat är dialektalt (jag lade märke till att de som använder den här formen verkar komma från Västkusten).

En anledning till att jag inte tog med köpcentrat i omröstningen är att jag bara kan ha två alternativ. En annan (mer avgörande) anledning är att både köpcentrumet och köpcentret finns med i SAOL, vilket köpcentrat inte gör. Vi kan alltså redan nu eliminera köpcentrat som språkligt korrekt alternativ, åtminstone enligt rådande norm.

Men hur är det då med köpcentrumet och köpcentret, vilket alternativ är rätt?

Båda går faktiskt lika bra att använda. På svenska är centrum och center synonyma och ofta helt utbytbara med varandra (förutom när vi till exempel pratar om medelpunkten/mitten av något, någon som spelar fotboll som center eller om vi äter chokladpralinen Center, då funkar det inte så bra att ersätta med centrum).

Valet är alltså fritt, men som vanligt rekommenderar jag att du är konsekvent i ditt val. Väljer du köpcentrum (obest. sing.) så bör du också böja det enligt följande: köpcentrumet (best. sing.), köpcentrum (obest. pl.) och köpcentrumen (best. pl.). Väljer du köpcenter (obest. sing.) bör du böja det så här: köpcentret (best. sing.), köpcenter (obest. pl.) och köpcentren (best. pl.).

Vilken av formerna föredrar du? Varför? Är du konsekvent i ditt användande?

*Nu för tiden rekommenderas svenskt böjningsmönster för ordet centrum. Eftersom det är ett ett-ord som slutar på konsonant blir således pluralformen densamma som singularformen, det vill säga ett centrum, två centrum. Bestämd form singular är centrumet och bestämd form plural är centrumen.

Kommer du om en timme(a)?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva timme eller timma. Så här blev resultatet:

Jag är förvånad över att en så stor majoritet av rösterna gick till timme. Min hypotes var att resultatet skulle bli mycket jämnare mellan de här två alternativen. Anledningen till det är att jag själv i ärlighetens namn ibland velar mellan att stava med e och med a. Och orsaken till det är förmodligen att jag är van vid att säga timma i stället för timme. Det är alltså något dialektalt som spökar här.

Men hur ska det egentligen vara då? Jo, enligt SAOL är timme den föredragna formen, och timma anges som ett andrahandsalternativ. Jag är mest glad över att timma står med över huvud taget, det gör att det känns lite mer accepterat att jag då och då väljer den formen …

Hur skriver du? Skriver du som du uttalar det?

Uttalsnära stavning – dags för en ny reform?

En del av de omröstningar som jag har haft på Instagram har handlat om olika stavningsvarianter av ett och samma ord. Nu senast hade vi de/dem vs. dom och dessförinnan diskuterades de olika alternativen av schyst (eller var det juste, schysst eller sjyst?). Oftast har jag ställt två alternativ mot varandra där det ena visar på en traditionell stavning och det andra en modernare sådan. Ofta har den ena stavningen visat ordets ursprung (okay) och den andra har legat närmare ordets faktiska uttal (okej). Resultaten har varit varierande, minst sagt.

Som språkkonsult vill jag rekommendera skribenter att skriva så lättförståeligt som möjligt. Det borde innebära att en uttalsnära stavning automatiskt är det bättre alternativet.

Visst vore det enklare om vi skrev så här:

mej, dej, sej, dom

vaschego, uschäkkta, sjornalist,

sykkel, Jötteborj, åkk


Några av de här exemplen ser ju inte riktigt kloka ut, men de är kanske lättare att uttala för någon som aldrig har sett dem förr. Dessutom vore de enklare att stava för barn och andraspråksinlärare som försöker hitta system för våra ologiska stavningsmönster. Så varför kör vi inte igång en stavningsreform och ändrar alla ord med svår stavning till en enklare?

En anledning till att behålla vår krångliga stavning är att den ofta visar ordets ursprung, vilket är viktigt för att vi ska behålla en tydlig koppling till ordets etymologi. Om man inte bryr sig så mycket om det, finns det en annan anledning, nämligen uttalsskillnader. Vilken dialekt ska vi stava efter? Ska det skrivas sjekks eller kekks?

Det finns säkert många fler anledningar till att vi inte borde reformera den svenska stavningen, åtminstone inte på det här sättet. Är det helt enkelt bra som det är?

Vad tycker du? Är det dags för en ny stavningsreform? 

För dig som är intresserad av att läsa mer om stavningsprinciper och varför vi stavar som vi gör, rekommenderar jag följande artiklar:
Därför stavar vi så himla konstigt (Språktidningen)
Varför stavas en del ord så galet? (Göteborgs-Posten)

Lös eller lyste?

Gårdagens omröstning på Instagram handlade om lös och lyste, två olika preteritumformer av verbet lysa. Jag var nyfiken på att se vilket alternativ som var mest populärt, och så här blev resultatet:

IMG_4828

Jag hade på känn att lyste skulle vara populärare än lös, men inte att skillnaden skulle vara så stor. Min hypotes var också att valet av preteritumform skulle bero på vilken dialekt man talar. Det verkar som att den här teorin har ganska starkt stöd om man ser till Google-resultat och samtal med följare som röstade i min omröstning. Som göteborgare känns det naturligast att använda lyste i stället för lös, men för en av mina följare som kommer från Örebro, fanns det något som lockade i varianten lös.

Så hur ska det egentligen vara då? Ska man tro SAOL (och det tycker jag att man ska) anges lyste först som preteritumform, och lös följer som en provinsiell variation. Det innebär att lös absolut finns och används, men att formen är dialektal och typisk för särskilda områden i landet.

Skärmavbild_2018-11-01_kl__08_09_08

Det är alltså inte fel att säga lös, men det är bra att vara medveten om att den vanligaste formen är lyste och att det också är den formen som oftast förekommer i skrift. Det är ganska rimligt att anta att en läsare som inte kommer från ett område i Sverige där lös är den vanligaste formen, kan reagera (möjligtvis skeptiskt) om du skriver det i stället för lyste.

 

Vilken form föredrar du? Och vilken dialekt talar du?