Nös eller nyste?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att säga nös framför nyste. Så här blev resultatet:

Vinnande ur omröstningen gick alltså alternativ ett, nös. Är det också det som är rätt?

Jajamän! Fast det hade nyste också varit. Enligt bland annat Språkrådet är det nämligen fritt fram att välja mellan nös och nyste*. Och som om det inte var ett tillräckligt övertygande svar på frågan så listar också SAOL och SO båda alternativen, vilket ger ytterligare stöd för att valet ligger hos dig som språkbrukare. Värt att notera är dock att nös anges först. I SO från 2009 står det ”nös äv. nyste” och i samtliga exempel förekommer endast den förstnämnda formen. I SAOL från 2015 står det ”nös el. nyste” i själva listningen och i böjningslistan står nyste inom parentes. Detta är en indikation på att nös är den form som är populärast bland språkanvändare.

Som lite extra ordlistekuriosa kan jag också nämna att nyste fanns med som alternativ redan i SAOL 1 från 1874. Det verkar som att nyste är en form som uppkommit senare än nös, men ett helt nytt påfund är den alltså inte.

För att vidare undersöka vilken av varianterna som är vanligast gjorde jag en snabb sökning bland slumpvis utvalda textsamlingar (allt från myndighetstexter till blogginlägg) i Språkbankens verktyg Korp. Där visade det sig att nös ger nästan tretton gånger så många träffar som nyste (723 vs. 57 träffar). Det tyder på att tesen om att nös är det vanligare alternativet verkar stämma.

Vanligare innebär inte nödvändigtvis mer korrekt (beroende på vilken språksyn man har, så klart), men det innebär att färre språkbrukare kommer att reagera när den formen används. Att använda en alternativ form som inte är så vanlig (vare sig det gäller stavning eller – som i det här fallet – böjning) kan fånga mottagarens uppmärksamhet och stjäla fokus från det faktiska budskapet i din text. När det gäller ett relativt okontroversiellt val – som mellan nös och nyste – är risken inte så stor, men i andra fall – som mellan de/dem och dom – kan valet ha större påverkan på läsaren.

Sammanfattningsvis: Både nös och nyste är korrekta och accepterade preteritumformer av nysa. Välj vilken form du vill, men var medveten om att nös är vanligare.

*Enligt ett inlägg på Språkrådets Twitter (följ den här länken för att se hela inlägget: rös/ryste, nös/nyste).

Har du skilt eller skiljt dig?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar skilt framför skiljt. Så här blev resultatet:

Det var alltså alternativ ett, skilt, som gick vinnande ur den här veckans onsdagsomröstning. Men är det också det som faktiskt är rätt?

Det korta svaret är att båda formerna går lika bra att använda (enligt bland annat SAOL, SO och Språkrådet*). För dig som inte riktigt nöjer dig med det kommer här en lite längre förklaring:

En del verb som slutar på -ja (som skilja, glädja och stödja) förlorar j:et i vissa böjningsformer (till exempel gladde, stödde), medan j:et hänger kvar i andra (till exempel skiljer). I vissa former (som gläder/glädjer, stöder/stödjer och skilt/skiljt) kan man välja om man vill att j:et ska få vara kvar eller inte. Förr rekommenderade man de j-lösa varianterna när möjligheten fanns att välja, vilket innebär att många har lärt sig att man ska skriva gläder, stöder och skilde, och inte glädjer, stödjer och skiljde – trots att båda formerna är korrekta.

På senare tid verkar j-formerna ha ökat i popularitet. Man tror att det kan bero på påverkan från andra verb som slutar på -ja där j:et måste hänga med i former där det för de andra verben kan falla bort, till exempel presens av välja (väljer) och preteritum av skölja (sköljde). Det känns därför ganska naturligt för många att skriva och säga glädjer i stället för gläder eller skiljde i stället för skilde.

Det ska dock också nämnas att j-formen av till exempel skiljt inte är något nytt påfund. Enligt SAOB finns det belägg för den här formen sedan åtminstone 1700-talet.

Eftersom båda formerna anses korrekta är min rekommendation att du väljer den form du tycker bäst om. Men var konsekvent – åtminstone inom en och samma text.

*Läs hela (det korta) svaret här: Språkrådet på Twitter

La(de) du boken på bordet?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar den kortare formen la framför lade. Så här blev resultatet:

Det blev alltså mycket jämnt, särskilt om vi jämför med förra veckans omröstning där jag frågade om sa och sade. Där var det en betydligt större majoritet som föredrog den kortare preteritumformen än den längre (läs mer här: Vad sa(de) du?). I veckans omröstning ser alltså trenden likadan ut, även om det inte skiljer lika mycket mellan de båda alternativen.

I SAOL och SO behandlas lade och la precis som sade och sa: lade anses vara standardformen och la en vardagligare variant. Anledningen till att många föredrar den kortare formen framför den längre, är förmodligen att den kortare är just kortare och för att den stavas mer som ordet uttalas, precis som i fallet med sade och sa. Gott så. Men trots det finns det en del personer som hellre skriver lade än la, trots att de föredrar sa framför sade.

En sökning bland skönlitterära texter via Korp (en databas full av texter från olika genrer, den finns att hitta via Språkbanken) visar att användandet av lade är mer än dubbelt så vanligt som la (cirka 6 000 träffar för lade och 2 500 för la). För sade och sa är förhållandet i princip tvärtom: sade får ungefär 35 000 träffar och sa 55 600. Det är visserligen inte dubbelt så vanligt att skriva sa som sade, men det är ändå en signifikant skillnad i användandet.

Jag har en teori om vad inkonsekvensen kan bero på. Eftersom den totala förekomsten av la/lade hamnar på ungefär 8 500 träffar och sa/sade på 90 600, kan vi dra slutsatsen att det förstnämnda verbet förekommer mycket mer sällan i skönlitterär text än det sistnämnda. Det beror med största sannolikhet på att sa/sade är svenskans vanligaste anföringsverb och att de skönlitterära texterna innehåller många dialoger och andra situationer där någon berättar vad någon annan har sagt. Sa/sade är också ett ganska ”osynligt” verb: Man fokuserar sällan på själva ordet sa/sade, utan på vad det är som har sagts och av vem. Man kan argumentera för att samma sak gäller för la/lade (att det är de omgivande substantivfraserna som bär betydelsen), men den stora skillnaden är att vi inte läser och skriver det här verbet lika ofta, och därför har vi inte fått lika mycket träning i att byta ut lade mot la och att också läsa la i stället för lade. Ju oftare vi ser och använder ett ord, desto lättare blir det att ta det till sig och göra det till en naturlig del av vårt eget språkbruk.

Men vad ska man skriva då? Här gäller samma regel som för sa/sade: Skriver du en informell text går det ypperligt att använda vilken av formerna som helst, men vill du att din text ska låta lite mer formell (eller ålderdomlig) är det bäst att använda lade.

Vad sa(de) du?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar preteritumformen sade framför sa. Så här blev resultatet:

Helt klart en klar vinst för den kortare formen sa. Det kanske inte är helt förvånande med tanke på att man i dagens språkbruk ganska sällan stöter på någon som säger eller skriver sade, åtminstone inte i informella situationer. Däremot ser jag då och då att formen dyker upp i skönlitterära sammanhang, särskilt i sådana berättelser där användandet av den längre preteritumformen fungerar som en stilmarkör.

Men vad är egentligen rätt då? Jo, både SAOL och SO anger sade som standardform och sa som vardaglig variant. Det är alltså inte ”fel” att använda något av orden, men det finns en stilskillnad mellan de båda, där sade anses vara mer formellt än den kortare versionen sa.

Det är inte ovanligt att ett verb kan böjas på olika sätt – jag har tidigare i bloggen till exempel tagit upp lös och lyste samt växt och vuxit. Oftast smyger sig en ny böjning in i det muntliga, informella språket och sprider sig senare till det lite mer konservativa skriftspråket. I fallet med sade och sa är det egentligen inte så konstigt att sa används i så stor utsträckning som det gör: stavningen stämmer ju helt överens med det moderna uttalet av ordet. Även om man själv föredrar att skriva sade i vilken text man än författar, så gissar jag att man ändå uttalar det som en stavelse i stället för två. Intressant att notera är dock att jag misstänker att det är betydligt färre som skriver säja i stället för säga, så helt konsekvent är inte teorin om att vi vill skriva som vi pratar.

Eftersom sa är så pass vanligt som det är, så är det också den formen jag rekommenderar att du använder i de allra flesta texter. Skulle du dock vilja uppnå någon särskild effekt (som att få din text att verka ålderdomlig eller mycket formell) går det alldeles utmärkt att använda sade.

Lös eller lyste?

Gårdagens omröstning på Instagram handlade om lös och lyste, två olika preteritumformer av verbet lysa. Jag var nyfiken på att se vilket alternativ som var mest populärt, och så här blev resultatet:

IMG_4828

Jag hade på känn att lyste skulle vara populärare än lös, men inte att skillnaden skulle vara så stor. Min hypotes var också att valet av preteritumform skulle bero på vilken dialekt man talar. Det verkar som att den här teorin har ganska starkt stöd om man ser till Google-resultat och samtal med följare som röstade i min omröstning. Som göteborgare känns det naturligast att använda lyste i stället för lös, men för en av mina följare som kommer från Örebro, fanns det något som lockade i varianten lös.

Så hur ska det egentligen vara då? Ska man tro SAOL (och det tycker jag att man ska) anges lyste först som preteritumform, och lös följer som en provinsiell variation. Det innebär att lös absolut finns och används, men att formen är dialektal och typisk för särskilda områden i landet.

Skärmavbild_2018-11-01_kl__08_09_08

Det är alltså inte fel att säga lös, men det är bra att vara medveten om att den vanligaste formen är lyste och att det också är den formen som oftast förekommer i skrift. Det är ganska rimligt att anta att en läsare som inte kommer från ett område i Sverige där lös är den vanligaste formen, kan reagera (möjligtvis skeptiskt) om du skriver det i stället för lyste.