Är du på väg nå(go)nstans?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva nånstans framför någonstans. Så här blev resultatet:

De allra flesta föredrar alltså alternativ två, den något längre varianten någonstans. Är det också den som är rätt?

I det här fallet är båda alternativen faktiskt att betrakta som korrekta – men vart och ett är lämpligast i olika typer av texter och sammanhang. Nånstans är en kortform och, enligt SAOL och SO, en vardagligare variant av någonstans. I informellt språk (särskilt i talspråk) skulle nog de flesta välja den kortare formen så länge man inte vill ge ordet särskild emfas – då kan det kännas motiverat att välja den längre. I mer formellt språkbruk, vare sig det handlar om skrift- eller talspråk, är det nog fler som föredrar någonstans.

Här är det alltså inte fråga om att något av alternativen i sig skulle vara fel. Båda orden finns och används, om än i lite olika sammanhang. Min teori är att någonstans är mycket vanligare i textform än i talspråksform och att det är därför som den varianten gick vinnande ur veckans omröstning. En snabb sökning bland slumpvis utvalda textsamlingar (med hjälp av Språkbankens verktyg Korp) visar att någonstans är ungefär fyra gånger så vanligt förekommande som nånstans (80 500 träffar respektive 19 600). Hur det förhåller sig när det kommer till talspråk är svårare att undersöka. Med tanke på att vi ofta premierar effektivitet och snabbhet när vi uttrycker oss muntligt gissar jag dock på att den kortare varianten väljs oftare än den längre när vi pratar med varandra.

I och med detta får de båda orden lite olika konnotationer. Jag tror att de flesta tolkar någonstans som det mer ordentliga, formella och därför korrekta alternativet, åtminstone i skriftspråk. I talspråk kan det nog uppfattas som lite styltigt. Att skriva nånstans kan i stället ge texten en vardagligare och mer avslappnad ton, vilket kan vara helt på sin plats i många sammanhang. Min rekommendation är därför att du väljer variant efter i vilken kontext du uttrycker dig, vare sig det handlar om skrift eller tal (mer formellt = någonstans, mindre formellt = nånstans). Snyggast är det förstås om du är konsekvent inom en och samma text eller talsituation.

Vilket alternativ föredrar du? Väljer du olika i olika situationer? Varför?

Ett glas fyllt till brädden eller bredden?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva att ett glas är fyllt till brädden eller bredden. Så här blev resultatet:

De flesta har alltså röstat på alternativ två, bredden. Är det också det som är rätt?

Nej, faktiskt inte. Att skriva bredden när det ska vara brädden är ett vanligt misstag som till stor del beror på att vi i modern svenska mycket sällan gör skillnad i uttal mellan korta e och korta ä. När det gäller ord som är snarlika i såväl stavning som betydelse, blir det extra svårt att välja rätt.

När det kommer till just bredd vs brädd finns det en betydelseskillnad mellan de båda orden, även om de vid första anblick ser nästan identiska ut. Bredd betyder, enligt SAOL, ”utsträckning i sidled” och (stor) ”täckning”, medan brädd betyder ”övre kantlinje” (särskilt av kärl). När vi tänker oss att något är fullt är det således fullt (upp) till brädden och inte till bredden. Följande exempelmeningar är alltså korrekta:

Dörrens höjd var 210 centimeter och dess bredd 80 centimeter.

Arenan var fylld till brädden.

I vardagsspråket är det jämförelsevis sällan som det är brädd/brädden och inte bredd/bredden vi menar, vilket kan göra det ännu svårare att komma ihåg att byta ut e:et mot ett ä. Trots det rekommenderar jag att du fyller dina glas till brädden och mäter dina dörrar på bredden (och höjden om det behövs, kanske djupet kan vara av intresse också).

Tycker du att det är svårt att hålla isär bredden och brädden?

Ska det regna i morgon eller imorgon?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva i morgon framför imorgon. Så här blev resultatet:

Vinnaren den är veckan är alltså alternativ två, imorgon. Resultatet går i linje med det för ifred/i fred* och här om dagen/häromdagen**, och ger ännu ett exempel på flerordsuttryck som många av oss gillar att skriva ihop. Men som du säkert redan vet vid det här laget är det som känns rätt eller ser rätt ut inte alltid det som faktiskt är rätt. Så hur ligger det till i det här fallet?

Jo, i SO listas – under sökordet morgon – bara den särskrivna varianten. I SAOL är också bara i morgon listat, men under det står det att uttrycket även kan hopskrivas. I frågelådan på Institutet för språk och folkminnens (Isof) webbplats*** finns ett utförligt svar på hur vi ska tänka kring hop- respektive särskrivning av uttryck som imorgon/ i morgon, istället/i stället och mittemot/mitt emot. När det gäller just de här uttrycken går det lika bra att skriva ihop som att skriva isär, men för vissa av uttrycken är den ena formen vanligare än den andra. Vill man ha en enkel tumregel att följa (och slippa slå upp varje uttryck för att se vilken stavning som är vanligast) rekommenderas den särskrivna varianten. Den kan ofta också uppfattas som lite mer formell av läsaren, vilket kan vara bra att känna till.

När det gäller just i morgon/imorgon är det än så länge den särskrivna varianten som är vanligast (enligt Isof), och också den som jag rekommenderar. Om du som jag tycker att konsekvens är viktigt är det en annan god anledning till särskrivning i det här fallet. Åtminstone så länge du håller med om att iförrgår och iövermorgon ser konstigt ut.

Hur skriver du helst: imorgon eller i morgon? Varför?

*Läs hela inlägget här: Lämna mig i()fred!
**Läs hela inlägget här: Här om dagen eller häromdagen?
***Läs hela svaret – inklusive en lista på vanliga liknande uttryck – här: Skriva ihop eller isär flerordsuttryck?

Scrolla eller skrolla?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar scrolla framför skrolla. Så här blev resultatet:

Det första alternativet, scrolla, gick alltså vinnande ur veckans onsdagsomröstning. Med tanke på att det här engelska lånordet är relativt nytt är det kanske inte så konstigt att många av oss föredrar det i en stavning som ligger så nära ursprunget som möjligt. Men är det verkligen det som är rätt?

Nej, inte om vi ska följa rekommendationen från SAOL. Där förespråkas den svenskare stavningen skrolla. Även i SO är det den stavningen som anges som första alternativ. Anledningen är helt enkelt att varianten med K stämmer bättre med svenska stavningsregler än den med C.

Man kan dock fråga sig varför många ”nya” (det är så klart en definitionsfråga) engelska lånord inte försvenskas mer. Varför skriver vi container och inte (till exempel) kontejner, leasing och inte lising? En anledning kan vara att fler svenskar i dag är bättre på engelska än för hundra år sedan. Fler kommer i kontakt med uttrycket på originalspråket först och då faller det sig lite mer naturligt att fortsätta skriva det på samma sätt även när man använder det i en annars svensk kontext. En annan anledning kan vara att våra ordlistor i dag mer än tidigare beskriver hur språkbruket faktiskt ser ut och inte bara hur det borde se ut. Det leder till att även alternativ som inte anses helt språkligt korrekta ändå finns listade, och så småningom kan de bli normen som vi rekommenderas att följa. Det är möjligt att det blir så med scrolla och skrolla i framtiden – only time will tell.

Sammanfattningsvis: Skriv hellre skrolla än scrolla – åtminstone än så länge. Eller ersätt scrolla/skrolla med rulla. Så sent som 2016 var det nämligen det som Språkrådet rekommenderade*.

Vilket av alternativen föredrar du: scrolla eller skrolla? Eller skriver du hellre rulla?

*Följ den här länken för att läsa hela rekommendationen: Språkrådet på Twitter

Bebis eller baby?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar bebis framför baby. Så här blev resultatet:

Vinnande ur omröstningen gick alltså alternativ ett, bebis. Valet mellan dessa två varianter har faktiskt varit något som jag har tänkt på under en längre tid. Personligen tycker jag att det är något med baby på svenska i betydelsen spädbarn som bara känns … fel. Men är det verkligen det?

Enligt den nyaste versionen av SAOL (från 2015) är det faktiskt bebis (eller bäbis) som rekommenderas framför baby. Men så har det inte alltid varit. Det vanligaste har tidigare varit att man har ansett baby vara den korrekta formen för ordet i obestämd form singular, eftersom det ju är så den formen ser ut på engelska (vilket är språket vi har lånat ordet från). Alternativet bebis liknar i stället engelskans pluralform babies, och att använda en pluralform för ett ord i singular kan bära emot. Åtminstone så länge ett lånord är relativt nytt. Bebis är dock inte det enda ord som har lånats in i sin pluralform. Samma sak gäller för keps och kex (från engelskans caps och cakes).

Men det finns en annan mycket bättre anledning till att skriva bebis i stället för baby, nämligen att det är mycket enklare att böja bebis enligt svenska mönster. Bebisen, bebisar, bebisarna är helt enkelt elegantare än babyn, babyar/babyer, babyarna/babyerna. Ett alternativ skulle ju kunna vara att kombinera de båda formerna, kanske på följande vis: baby, babyn, bebisar, bebisarna. Men jag måste medge att det inte heller låter helt naturligt. Och med tanke på att ordet har funnits i svenskan i över hundra år, tvivlar jag på att vi kommer att se några nya böjningar som får en betydande spridning i allmänspråket.

Min rekommendation är därför att du väljer bebis hellre än baby (åtminstone så länge du menar spädbarn. Att använda bebis som smeknamn för någon äldre än ett år faller kanske inte i så god jord.).

Vilket av alternativen föredrar du, bebis eller baby? Varför?

Stängt tillsvidare eller tills vidare?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva tillsvidare eller tills vidare. Så här blev resultatet:

De flesta verkar alltså föredra särskrivning i det här fallet, vilket innebär att alternativ två, tills vidare, gick vinnande ur omröstningen. Är det också det som är rätt?

För en gångs skull finns det ett ganska kort och enkelt svar, nämligen ja. Men jag ska utveckla det lite ändå för dig som är sugen på lite språkriktighetsnörderi.

Såväl SAOL som SO och SAOB har med båda alternativen. SAOL menar uttryckligen att tills vidare ska användas hellre än tillsvidare, medan SO och SAOB listar tills vidare först och tillsvidare som en variation. Rådgivande källor som Institutet för språk och folkminnen* och TT** propsar på särskrivning, eftersom betoningen ligger på vidare och inte tills***.

Det finns dock tillfällen när tillsvidare ska hopskrivas, nämligen när det utgör första ledet i exempelvis ett sammansatt substantiv eller verb som tillsvidareanställning och tillsvidareanställa. Att hopskrivning här är regel kanske komplicerar det hela något, men grundregeln (och därför också min rekommendation) är alltså att du skriver tills vidare så länge uttrycket står för sig självt.

*Följ den här länken för att läsa hela svaret: Flerordsuttryck med preposition
**Följ den här länken för att läsa hela inlägget: Sammanskrivning och särskrivning
***Vill du läsa mer om den här regeln kan du göra det i ett annat av mina blogginlägg, nämligen: Göra i ordning eller iordning?

Scenarion eller scenarier?

I går frågade jag mina följare på Instagram vilken pluralform de föredrar: scenarion eller scenarier. Så här blev resultatet:

Det vinnande alternativet är alltså nummer ett, scenarion. Att just det här alternativet fick flest röster är inte så konstigt: det följer en av svenskans pluralregler som säger att ett-ord som slutar på vokal får -n som ändelse. Till exempel heter det ju

ett piano – två pianon och ett äpple – två äpplen.

Detta gäller dock inte alla ett-ord som slutar på vokal. Ord där betoningen ligger på just den sista vokalen får nämligen -er som ändelse. Till exempel:

ett frieri – två frierier och ett kafé – två kaféer.

Hur ligger det då till med scenario?

Jo, eftersom betoningen inte ligger på ordets sista vokal, borde det (om vi ska följa reglerna) få -n som pluraländelse. Scenarion skulle därför vara det rätta alternativet i veckans omröstning. Men vad vore väl en regel utan undantag?

Tittar vi i SAOL så nämns scenarier som första pluralform och scenarion som alternativ. Det finns alltså möjlighet att välja, men det förstnämnda är antingen vanligast och/eller anses vara mest korrekt. En sökning bland slumpvis utvalda textsamlingar i Korp* ger ungefär dubbelt så många träffar på scenarier som scenarion (995 vs. 1 985), vilket indikerar att det faktiskt är fler som använder -er-formen än -n-formen. En Google-sökning på de olika formerna visar på samma trend. Och som bekant: ju fler som använder en viss variant, desto större chans är det att just den blir normen.

Slutligen: ingen av formerna är fel att använda. Men när du gör ditt eget val kan det vara bra att vara medveten om att fler språkbrukare väljer scenarier hellre än scenarion.

Vilken pluralform av ordet scenario föredrar du? Varför?

Om du är nyfiken på att själv söka bland texter i Korp kan du göra det här: Språkbanken – Korp

Göra i ordning eller iordning?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva i ordning framför iordning. Så här blev resultatet:

De flesta röstade alltså på det första alternativet: i ordning. Huruvida man ska skriva ihop eller isär flerordsuttryck som inleds med en preposition är något som många känner sig osäkra på. Det är till exempel inte alltid helt lätt att veta om man ska skriva istället eller i stället och försent eller för sent (klicka HÄR om du vill få svar på det förstnämnda och HÄR om du vill få svar på det sistnämnda). Så hur förhåller det sig med i ordning eller iordning?

Jo, här kan vi faktiskt använda oss av huvudregeln för stavningen av den här typen av uttryck. Denna regel säger att uttryck där betoningen ligger på det första ordet ska hopskrivas, och uttryck där betoningen ligger på ett senare ord ska särskrivas. Det innebär att du bör skriva

alltför och återigen

samt

framför allt och i alla fall.

I uttrycket som användes i veckans onsdagsomröstning ligger betoningen på det andra ordet, vilket innebär att det är särskrivning som gäller. I ordning är alltså mer korrekt än iordning. Stöd för den här tesen finns hos såväl SAOL som SO, som båda anger endast den särskrivna varianten som alternativ. SAOB nämner faktiskt iordning som en möjlighet, men bara som prefix till verbet bringa (vilket alltså ger oss iordningbringa). Med tanke på att exemplen som ges är från 1800-talet, gissar jag dock att det här verbet inte används superofta i dagens språkbruk. Reglerna kring hur vi skapar sammansatta verb skiljer sig dessutom från hur vi pusslar ihop (eller skriver isär) flerordsuttryck.

Med det sagt är det inte självklart att vi alltid kommer att anse att särskrivning är det enda rätta för i ordning. Ord som ofta förekommer tillsammans – och som med tiden börjar ses som en enhet snarare än individuella ord – har en tendens att börja hopskrivas efter ett tag (läs mer om det här: Lämna mig i()fred!).

Men än så länge är det alltså i ordning som du bör skriva och inte iordning.

Föredrar du att skriva ihop eller isär det här flerordsuttrycket? Varför?

Stöder eller stödjer du förslaget?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar stöder framför stödjer. Så här blev resultatet:

De allra flesta har alltså röstat på alternativ två, stödjer. Intressant nog finns det faktiskt någon som redan har undersökt vilken av varianterna som är vanligast att använda (åtminstone i tidningstext), nämligen Linnea Hanell. I sin undersökning kom hon fram till att stöder är ungefär dubbelt så vanligt som stödjer (988 förekomster jämfört med 473), ett resultat som ju inte alls stämmer överens med det från vår omröstning. Värt att notera är att Hanell i sin undersökning inte bara tittade på presensformerna av verbet, utan även på infinitivformerna. Det visade sig att skillnaden är väldigt stor när det kommer till om man stavar ordet med J eller inte även i infinitiv: stöda förekom 11 gånger medan stödja förekom hela 1 583 gånger. Här gör vi alltså tvärtom. Slutsatsen är att vi är väldigt inkonsekventa när vi väljer mellan stöda/stödja och stöder/stödjer. Att vi väljer att stava den ena verbformen med J är helt klart inte en garanti för att även de andra verbformerna ska följa samma mönster.

Men är någon av formerna mer rätt?

Enligt SAOL ska du hellre välja stödja än stöda, vilket kan ses som en reflektion av det faktiska språkbruket. Hanell förespråkar samma sak. Eftersom stöda är så ovanligt finns det risk att ordet kan dra onödig uppmärksamhet till sig, menar hon. När det kommer till presensformerna stöder vs. stödjer är valet lite mer fritt, åtminstone enligt SAOL som menar att formerna är likvärdiga. Hanell däremot rekommenderar att du väljer stöder, av samma anledning som du ska välja stödja – för att det är den form som är vanligast.

Infinitivformen stödja och presensformen stöder är alltså de rekommenderade varianterna. Skulle det störa dig att du stavar med J i en form och utan i en annan, skulle jag rekommendera att du stavar med J i båda. Viktigast är dock att du väljer ett sätt att stava på och håller dig till det inom en och samma text.

Vilken stavning föredrar du och varför?

Om du är nyfiken på Linnea Hanells undersökning hittar du den i sin helhet här: Det går hårt – Finlandssvenska ur ett sverigesvenskt perspektiv

Har du prövat eller provat?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar verbet provat framför prövat. Så här blev resultatet:

De allra flesta föredrar alltså det första alternativet, provat. Prova och pröva är två ord som grafiskt är så lika att det kan vara svårt att skilja dem åt betydelsemässigt. Ofta används de synonymt. Men är det rätt att använda dem så?

Enligt Språket (ett radioprogram från P1) använder man prova när det gäller grejer, men prövar när det gäller aktiviteter. Handlar det om något som ligger i ett gränsland mellan att anses vara en sak och en aktivitet så ska man lita på sin intuition och välja det som känns rätt. Applicerar vi den här regeln på veckans omröstning är rätt svar alltså:

Stressad? Har du prövat meditation?

SAOL och SO ger oss lite mer information. Enligt dem betyder prova att man använder något på försök och pröva att man utför ett prov på något (till exempel i situationer där man utför ett experiment, letar efter en lösning på ett problem eller vill undersöka om någon eller något uppfyller vissa specifika kriterier). Det är alltså rätt att säga:

Jag provade en tröja i affären.

och

Jag prövade att sluta dricka kaffe en vecka för att se om jag kunde sova bättre.

Det här stämmer väl överens med Språkets lite nedskalade råd här ovanför: en tröja är ju helt klart en sak och att dricka kaffe är definitivt en aktivitet. Jag kan dock tänka mig att det finns exempel där rådet är lite mer svårapplicerat, exempelvis i meningar där subjektets intention är avgörande för valet av verb. Till exempel:

Jag provade cykeln.

skulle kunna innebära att jag tog en liten tur på cykeln för att se om jag gillade den, medan

Jag prövade cykeln.

antyder att det kanske fanns fler alternativ att välja på (”cykeln i stället för mopeden”) eller att jag testade den för att se om den verkligen fungerade (”cykeln hade precis reparerats”). Pröva ger alltså meningen en lite annan ton. Men oftast använder man ju orden i en större kontext än så här, så mottagaren förstår av sammanhanget vad som menas.

Det finns alltså en viss skillnad mellan prova och pröva. Jag rekommenderar att du följer rådet om att kombinera prova med saker och pröva med aktiviteter för då blir det oftast rätt. Men eftersom risken för missförstånd är väldigt liten skulle jag vilja avsluta med att säga att det inte är hela världen om du blandar ihop orden och använder dem ”fel”.

Föredrar och/eller använder du något av orden mer? Varför?

Vill du läsa hela svaret från Språket så kan du göra det genom att följa den här länken: Prova/pröva