Göra i ordning eller iordning?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva i ordning framför iordning. Så här blev resultatet:

De flesta röstade alltså på det första alternativet: i ordning. Huruvida man ska skriva ihop eller isär flerordsuttryck som inleds med en preposition är något som många känner sig osäkra på. Det är till exempel inte alltid helt lätt att veta om man ska skriva istället eller i stället och försent eller för sent (klicka HÄR om du vill få svar på det förstnämnda och HÄR om du vill få svar på det sistnämnda). Så hur förhåller det sig med i ordning eller iordning?

Jo, här kan vi faktiskt använda oss av huvudregeln för stavningen av den här typen av uttryck. Denna regel säger att uttryck där betoningen ligger på det första ordet ska hopskrivas, och uttryck där betoningen ligger på ett senare ord ska särskrivas. Det innebär att du bör skriva

alltför och återigen

samt

framför allt och i alla fall.

I uttrycket som användes i veckans onsdagsomröstning ligger betoningen på det andra ordet, vilket innebär att det är särskrivning som gäller. I ordning är alltså mer korrekt än iordning. Stöd för den här tesen finns hos såväl SAOL som SO, som båda anger endast den särskrivna varianten som alternativ. SAOB nämner faktiskt iordning som en möjlighet, men bara som prefix till verbet bringa (vilket alltså ger oss iordningbringa). Med tanke på att exemplen som ges är från 1800-talet, gissar jag dock att det här verbet inte används superofta i dagens språkbruk. Reglerna kring hur vi skapar sammansatta verb skiljer sig dessutom från hur vi pusslar ihop (eller skriver isär) flerordsuttryck.

Med det sagt är det inte självklart att vi alltid kommer att anse att särskrivning är det enda rätta för i ordning. Ord som ofta förekommer tillsammans – och som med tiden börjar ses som en enhet snarare än individuella ord – har en tendens att börja hopskrivas efter ett tag (läs mer om det här: Lämna mig i()fred!).

Men än så länge är det alltså i ordning som du bör skriva och inte iordning.

Föredrar du att skriva ihop eller isär det här flerordsuttrycket? Varför?

Stöder eller stödjer du förslaget?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar stöder framför stödjer. Så här blev resultatet:

De allra flesta har alltså röstat på alternativ två, stödjer. Intressant nog finns det faktiskt någon som redan har undersökt vilken av varianterna som är vanligast att använda (åtminstone i tidningstext), nämligen Linnea Hanell. I sin undersökning kom hon fram till att stöder är ungefär dubbelt så vanligt som stödjer (988 förekomster jämfört med 473), ett resultat som ju inte alls stämmer överens med det från vår omröstning. Värt att notera är att Hanell i sin undersökning inte bara tittade på presensformerna av verbet, utan även på infinitivformerna. Det visade sig att skillnaden är väldigt stor när det kommer till om man stavar ordet med J eller inte även i infinitiv: stöda förekom 11 gånger medan stödja förekom hela 1 583 gånger. Här gör vi alltså tvärtom. Slutsatsen är att vi är väldigt inkonsekventa när vi väljer mellan stöda/stödja och stöder/stödjer. Att vi väljer att stava den ena verbformen med J är helt klart inte en garanti för att även de andra verbformerna ska följa samma mönster.

Men är någon av formerna mer rätt?

Enligt SAOL ska du hellre välja stödja än stöda, vilket kan ses som en reflektion av det faktiska språkbruket. Hanell förespråkar samma sak. Eftersom stöda är så ovanligt finns det risk att ordet kan dra onödig uppmärksamhet till sig, menar hon. När det kommer till presensformerna stöder vs. stödjer är valet lite mer fritt, åtminstone enligt SAOL som menar att formerna är likvärdiga. Hanell däremot rekommenderar att du väljer stöder, av samma anledning som du ska välja stödja – för att det är den form som är vanligast.

Infinitivformen stödja och presensformen stöder är alltså de rekommenderade varianterna. Skulle det störa dig att du stavar med J i en form och utan i en annan, skulle jag rekommendera att du stavar med J i båda. Viktigast är dock att du väljer ett sätt att stava på och håller dig till det inom en och samma text.

Vilken stavning föredrar du och varför?

Om du är nyfiken på Linnea Hanells undersökning hittar du den i sin helhet här: Det går hårt – Finlandssvenska ur ett sverigesvenskt perspektiv

Har du prövat eller provat?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar verbet provat framför prövat. Så här blev resultatet:

De allra flesta föredrar alltså det första alternativet, provat. Prova och pröva är två ord som grafiskt är så lika att det kan vara svårt att skilja dem åt betydelsemässigt. Ofta används de synonymt. Men är det rätt att använda dem så?

Enligt Språket (ett radioprogram från P1) använder man prova när det gäller grejer, men prövar när det gäller aktiviteter. Handlar det om något som ligger i ett gränsland mellan att anses vara en sak och en aktivitet så ska man lita på sin intuition och välja det som känns rätt. Applicerar vi den här regeln på veckans omröstning är rätt svar alltså:

Stressad? Har du prövat meditation?

SAOL och SO ger oss lite mer information. Enligt dem betyder prova att man använder något på försök och pröva att man utför ett prov på något (till exempel i situationer där man utför ett experiment, letar efter en lösning på ett problem eller vill undersöka om någon eller något uppfyller vissa specifika kriterier). Det är alltså rätt att säga:

Jag provade en tröja i affären.

och

Jag prövade att sluta dricka kaffe en vecka för att se om jag kunde sova bättre.

Det här stämmer väl överens med Språkets lite nedskalade råd här ovanför: en tröja är ju helt klart en sak och att dricka kaffe är definitivt en aktivitet. Jag kan dock tänka mig att det finns exempel där rådet är lite mer svårapplicerat, exempelvis i meningar där subjektets intention är avgörande för valet av verb. Till exempel:

Jag provade cykeln.

skulle kunna innebära att jag tog en liten tur på cykeln för att se om jag gillade den, medan

Jag prövade cykeln.

antyder att det kanske fanns fler alternativ att välja på (”cykeln i stället för mopeden”) eller att jag testade den för att se om den verkligen fungerade (”cykeln hade precis reparerats”). Pröva ger alltså meningen en lite annan ton. Men oftast använder man ju orden i en större kontext än så här, så mottagaren förstår av sammanhanget vad som menas.

Det finns alltså en viss skillnad mellan prova och pröva. Jag rekommenderar att du följer rådet om att kombinera prova med saker och pröva med aktiviteter för då blir det oftast rätt. Men eftersom risken för missförstånd är väldigt liten skulle jag vilja avsluta med att säga att det inte är hela världen om du blandar ihop orden och använder dem ”fel”.

Föredrar och/eller använder du något av orden mer? Varför?

Vill du läsa hela svaret från Språket så kan du göra det genom att följa den här länken: Prova/pröva

Skriver du allt mer eller alltmer?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva allt mer framför alltmer. Så här blev resultatet:

Vinnaren är alltså klart och tydligt den särskrivna varianten allt mer. Det förvånade mig faktiskt lite grann. Jag trodde att det skulle bli ett resultat i samma stil som det för här om dagen vs. häromdagen där det sistnämnda fick hela 71 procent av rösterna. (Inlägget om den omröstningen hittar du här: Här om dagen eller häromdagen?) Men självklart är det svårt att jämföra uttryck som är så olika varandra. (Bli därför inte förvånade om allt fler vs. alltfler dyker upp i en omröstning inom snar framtid – det vore intressant att se vilken linje det resultatet skulle följa.)

När jag jobbar med andras texter lägger jag ofta märke till en inkonsekvens när det kommer till stavningen av alltmer/allt mer. Ibland skrivs det med ett mellanslag, ibland utan – och ofta förekommer båda varianterna i en och samma text. Det tyder på att det finns en viss osäkerhet bland skribenter angående vad som är rätt och fel. Låt oss en gång för alla försöka reda ut hur det förhåller sig.

Man brukar vanligtvis särskriva flerordsuttryck där den starkaste betoningen ligger på det andra ordet. Man bör alltså skriva

framför allt och i stället
och inte
framförallt och istället.

Det logiska vore därför att särskriva även allt mer, eftersom den starkaste betoningen ligger på uttryckets andra del. Tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Det finns en del flerordsuttryck som särskrivs eller hopskrivs av hävd, trots att det egentligen bryter mot regeln jag just nämnde. Några av dem är

före detta, så pass, alltihop, häromdagen
och
alltmer.

Det är också den hopskrivna varianten som rekommenderas i både SAOL och SO, även om allt mer finns med som alternativ. Man kan dock fråga sig när vi började skriva ihop det här uttrycket och varför. Tittar man i SAOB anges nämligen inte den hopskrivna varianten någonstans (deras exempel kommer från 1800-talet). Att skriva ihop alltmer verkar alltså vara ett någorlunda modernt påfund (åtminstone om man ska tro mina ganska begränsade efterforskningar).

I vilket fall som helst är det ändå just den hopskrivna varianten som jag rekommenderar dig att använda om du skriver en text där du är mån om att följa svenska skriv- och stavningsregler.

Föredrar du att skriva allt mer eller alltmer? Varför?

Har du hobbies eller hobbyer?

I går frågade jag mina följare på Instagram vilken pluralform av hobby de föredrar: hobbies eller hobbyer. Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså den engelska böjningen, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på ordets ursprung. Men är det verkligen rätt att skriva hobbies på svenska?

Enligt SO och SAOB finns det (skriftliga) belägg för att hobby har använts i svenskan sedan 1916. I SAOL har ordet funnits med sedan 1950, och redan då var hobbyer pluralformen som rekommenderades. I den här utgåvan nämndes även böjningen hobbies som en variant, men i nästa utgåva av SAOL (från 1973) hade den engelska böjningen fått stryka på foten: där nämns den inte ens som ett alternativ. Och så har det i princip sett ut sedan dess (med undantag för SAOL 1998 och SO 2009 där hobbies återigen finns med som variant).

Anledningen till att man rekommenderar hobbyer i stället för hobbies är att den förstnämnda formen passar bättre in i svenska böjningsmönster, särskilt när det kommer till bestämd form plural. Hobbiesarna låter helt enkelt inte riktigt lika elegant som hobbyerna. Samma sak gäller ord som avokado. Visst går det bra att säga två avokados, men de där avokadosarna låter genast lite konstigt (i det här fallet skulle jag säga att den rekommenderade böjningen bara låter marginellt mindre konstig, men ändå: avokadorna ska det vara).

Sammanfattningsvis rekommenderar jag alltså att du skriver hobbyer hellre än hobbies, åtminstone i lite mer formella texter.

Vilken pluralform föredrar du? Varför?

Om du vill läsa mer om engelska vs. svenska pluralböjningar av engelska lånord, kan du göra det i det här blogginlägget från tidigare i år: Trailers eller trailrar.

Till()slut blev det ändå till slut

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva tillslut framför till slut. Så här blev resultatet:

En klar majoritet av de som röstade föredrar alltså att skriva isär de båda orden i stället för att skriva ihop dem. Och för en gångs skull finns det ett ganska enkelt svar på vad som faktiskt är rätt.

Enligt både Språkrådet och SAOL ska till slut i betydelsen avslutningsvis skrivas isär. Faktum är att tillslut inte förekommer alls i vare sig SAOL eller SO, annat än som imperativform för verbet tillsluta. Att tillslut redan har en annan betydelse är en god anledning till att fortsätta särskriva uttrycket när det är betydelsen avslutningsvis du är ute efter.

Det är dock inte så konstigt att tillslut dyker upp här och var (och allt oftare), även när man inte säger till någon att stänga till något. Som jag skrev i förra veckans inlägg om ifred/i fred: ju vanligare ett flerordsuttryck blir i vårt vardagsspråk, desto större är sannolikheten att vi kommer att börja skriva ihop det, även om det egentligen strider mot de vanliga reglerna. (Om du är nyfiken på att läsa mer om den här teorin kan du göra det genom att följa den här länken: Lämna mig i()fred!) Att tillslut redan finns som ord (fast med en annan betydelse) kan också spela in. Kanske gör våra hjärnor ibland en undermedveten sammanblandning av orden, dess betydelse och användning, och vips blir det tillslut när vi egentligen menar till slut. Eftersom ordet faktiskt existerar blir det ju inte ens rödmarkerat i telefonen eller datorns stavningsprogram!

Sammanfattningsvis: Skriv till slut när det är avslutningsvis du menar. Vill du däremot säga till någon att stänga till något (och samtidigt låta lite formell) så är det tillslut du ska använda.

Skulle du hellre skriva ihop än isär till slut? Varför?

För dig som vill läsa mer om vilken förargelse den hopskrivna varianten kan orsaka, finns det en krönika från Aftonbladet om just det: Till slut måste någon sätta stopp för hopskrivningen tillslut

Lämna mig i()fred!

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva ifred framför i fred. Så här blev resultatet:

Det visade sig alltså att de allra flesta föredrar den hopskrivna varianten. Det här är ett resultat som stämmer väl överens med tidigare liknande omröstningar, till exempel Spelar över huvud taget någon roll? och Är det försent eller för sent?, som du gärna får kika närmare på om du är nyfiken.

Men hur ska ifred/i fred egentligen skrivas då? Jo, det finns en generell regel kring flerordsuttryck som säger att orden ska skrivas isär om betoningen ligger på det sista ledet. Enligt den regeln borde man alltså skriva i stället och i fred, men återigen och nerför. En annan regel säger dock att ju vanligare uttrycket är, desto större sannolikhet är det att man känner att man vill skriva ihop det. Det beror på att man slutar se de individuella orden i uttrycket och i stället tolkar det som ett ord med en betydelse. Varsågod är ett exempel på ett flerordsuttryck som förr oftast skrevs isär (var så god), men som nu för tiden är så etablerat i vårt vardagsspråk att vi tänker på det och stavar det som ett enda ord.

Enligt både SAOL och SO kan man skriva både i fred och ifred, men den särskrivna varianten nämns först. Det är också den som rekommenderas av Språkrådet när de svarar på frågan på Twitter (i och för sig är svaret från 2012, så rekommendationen är inte helt färsk, men den finns att läsa här: Ifred eller i fred?). Det är dock rimligt att tänka sig att det så småningom kommer att bli vanligare (och därför anses vara mer korrekt) att skriva ihop än isär i takt med att i fred/ifred blir mer och mer etablerat som uttryck. Just nu skulle jag rekommendera att du håller dig till Språkrådets rekommendation när du författar formella texter och väljer fritt när du skriver mer informella texter. Som vanligt bör du vara konsekvent inom en och samma text.

Föredrar du att skriva i fred eller ifred? Varför?

Ses vi imor(r)n?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att stava förkortningen av i morgon med ett eller två r (imorn/imorrn). Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså att stava med två r i stället för ett, även om marginalen inte är särskilt stor mellan de båda alternativen. Intressant nog var det flera som hörde av sig och sa att de inte alls använder den här förkortningen (åtminstone i skriftspråk), utan hellre skriver ut hela begreppet eller använder alternativet i morron. Det fick mig att fundera på om imorn/imorrn kanske är vanligare i vissa dialekter eller i vissa specifika grupper av språkbrukare. Jag stöter på det här och var när jag läser inlägg och kommentarer på sociala medier, och använder det även själv ibland när jag skriver mycket informella texter. Det verkar dock som att jag har överskattat användandet, åtminstone om man ser till den grupp av språkbrukare som följer mig på Instagram och som deltar i mina omröstningar.

Men för att återgå till diskussionen om vad som är rätt och inte: Förra veckans omröstning om nåt och nått handlade om ett liknande stavningsdilemma. (Klicka här för att läsa hela inlägget: Vad gör du för nåt(t)?). Ett av argumenten för att stava nåt med ett t, är för att ordet som det är en förkortning av (något) bara innehåller ett t. Det borde väl vara likadant med imorn och imorrn?

Njae, inte riktigt. Imorn/imorrn är inte en direkt förkortning av i morgon, utan har enligt Språkrådet gått en omväg via i morron, och därför borde ordet stavas med två r. Tyvärr finns förkortningen inte med i vare sig SAOL och eller SO, så därifrån finns det i den här frågan ingen uppbackning (den enda förkortningen som finns med för i morgon är i morron). I SAOB nämns däremot både i morron och i morn, men inte i morrn, vilket är lite motsägelsefullt.

Något som också talar emot stavningen med två r, är ordpar som gammal gamla. Uttalsmässigt borde inte stavningen förändras mellan de båda formerna, men ändå gör den det. Det beror på att vi på svenska inte behöver två likadana konsonanter för att vokalen som står före ska uttalas kort, utan det går lika bra med två olika. Se till exempel på orden samma – samla: det första a:et uttalas på exakt samma sätt, men bara det ena ordet har två likadana konsonanter i följd. Ett extra m i samla skulle vara överflödigt, trots att man kan argumentera för att det vore en mer logisk stavning. (Med tanke på hur vanliga felstavningar av ord som gamla och samla är, verkar det finnas många som håller med om det argumentet.) Ska vi följa den här principen, borde en förkortad form av i morron stavas imorn, eftersom den sista vokalen försvinner. Tack vare att det avslutande n:et flyttas bakåt blir ett av r:en överflödigt.

Den rekommenderade stavningen är i skrivande stund, trots resonemanget ovan, imorrn. Men med tanke på att imorn/imorrn är att betrakta som en (mycket) informell variant av i morgon, gissar jag att de flesta som använder orden gör det i just informella texter där personliga stavningspreferenser ofta är viktigare än att man alltid följer konventionella stavningsregler. I den typen av texter skulle jag säga att det är fritt fram för dig att välja själv hur du vill stava, så länge budskapet går fram.

Använder du imorn/imorrn? Vilken stavning föredrar du i så fall? Varför?

Vad gör du för nåt(t)?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att förkorta något till nåt eller nått. Så här blev resultatet:

De allra flesta föredrar alltså nåt framför nått. Många av de som har röstat på nåt i stället för nått anser kanske att de båda orden inte är jämförbara överhuvudtaget, och därför känner jag att en liten förklaring är på sin plats.

Ordet jag efterfrågade i den här veckans onsdagsomröstning var alltså förkortningen av pronomenet något. Det finns två varianter: den absolut vanligast förekommande nåt och dess stavningsvariation nått. För många är nog nått endast supinumformen av att nå (når, nådde, nått), men jag har märkt att nått då och då dyker upp som kortform av något, särskilt i mycket informella texter (till exempel i olika kommentarsfält på sociala medier). Egentligen är det inte så konstigt. Nåt uttalas ju med ett kort vokalljud, och vanligtvis följs korta vokalljud av fler än en konsonant (som i orden ett och kort). För konsekvensens skull skulle man därför kunna argumentera för att stava nåt med två t i stället för ett (det finns ju dessutom som sagt redan ett ord som stavas så på svenska). Det finns dock gott om undantag till denna regel, till och med bland våra mest frekventa ord som han och hon (och hen så klart, även om det pronomenet inte är riktigt lika välanvänt som de båda andra (än)). Konsekvensprincipen är i det här fallet alltså inte ett tillräckligt starkt argument för att skriva nått i stället för nåt.

Ett annat argument som talar emot handlar om stavningen av något. Förkortningen nåt har skapats genom att man har petat bort två bokstäver i mitten och dragit ihop ordet. Eftersom det från början bara fanns ett t i något, så vore det därför konstigt om det i förkortningen fanns två.

Som sista argument vill jag nämna att SAOL och SO bara har med nåt som förkortning av något.

Min rekommendation måste därför bli att du skriver nåt och inte nått när du inte orkar eller vill skriva något.

Vilken variant föredrar du? Varför?

La(de) du boken på bordet?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar den kortare formen la framför lade. Så här blev resultatet:

Det blev alltså mycket jämnt, särskilt om vi jämför med förra veckans omröstning där jag frågade om sa och sade. Där var det en betydligt större majoritet som föredrog den kortare preteritumformen än den längre (läs mer här: Vad sa(de) du?). I veckans omröstning ser alltså trenden likadan ut, även om det inte skiljer lika mycket mellan de båda alternativen.

I SAOL och SO behandlas lade och la precis som sade och sa: lade anses vara standardformen och la en vardagligare variant. Anledningen till att många föredrar den kortare formen framför den längre, är förmodligen att den kortare är just kortare och för att den stavas mer som ordet uttalas, precis som i fallet med sade och sa. Gott så. Men trots det finns det en del personer som hellre skriver lade än la, trots att de föredrar sa framför sade.

En sökning bland skönlitterära texter via Korp (en databas full av texter från olika genrer, den finns att hitta via Språkbanken) visar att användandet av lade är mer än dubbelt så vanligt som la (cirka 6 000 träffar för lade och 2 500 för la). För sade och sa är förhållandet i princip tvärtom: sade får ungefär 35 000 träffar och sa 55 600. Det är visserligen inte dubbelt så vanligt att skriva sa som sade, men det är ändå en signifikant skillnad i användandet.

Jag har en teori om vad inkonsekvensen kan bero på. Eftersom den totala förekomsten av la/lade hamnar på ungefär 8 500 träffar och sa/sade på 90 600, kan vi dra slutsatsen att det förstnämnda verbet förekommer mycket mer sällan i skönlitterär text än det sistnämnda. Det beror med största sannolikhet på att sa/sade är svenskans vanligaste anföringsverb och att de skönlitterära texterna innehåller många dialoger och andra situationer där någon berättar vad någon annan har sagt. Sa/sade är också ett ganska ”osynligt” verb: Man fokuserar sällan på själva ordet sa/sade, utan på vad det är som har sagts och av vem. Man kan argumentera för att samma sak gäller för la/lade (att det är de omgivande substantivfraserna som bär betydelsen), men den stora skillnaden är att vi inte läser och skriver det här verbet lika ofta, och därför har vi inte fått lika mycket träning i att byta ut lade mot la och att också läsa la i stället för lade. Ju oftare vi ser och använder ett ord, desto lättare blir det att ta det till sig och göra det till en naturlig del av vårt eget språkbruk.

Men vad ska man skriva då? Här gäller samma regel som för sa/sade: Skriver du en informell text går det ypperligt att använda vilken av formerna som helst, men vill du att din text ska låta lite mer formell (eller ålderdomlig) är det bäst att använda lade.

Vilken form använder du helst? Varför?