Den anställda eller den anställde?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva den anställda framför den anställde. Så här blev resultatet:

Det är inte ofta vi har ett helt jämt resultat, men så blev det alltså den här veckan. Anledningen till att jag valde just det här ämnet för veckans onsdagsomröstning är att jag ofta ser folk skriva detta (substantiverade) adjektiv med dess e-ändelse när a-ändelsen skulle passa minst lika bra (eller till och med bättre). Och varje gång jag ser det hajar jag till lite grann, särskilt när ordet används i ett generellt sammanhang som i omröstningens exempelmeningar. Det beror på att jag är van vid att en e-ändelse innebär att adjektivet beskriver en man, medan a-ändelsen för mig är könsneutral. Att använda en e-ändelse när man inte syftar på en specifik man, utan menar anställda rent generellt, är dock som sagt inte ovanligt. Men är det rätt?

Det korta svaret är njae.

Det lite längre svaret kommer här:

I svenskan har vi en neutral form och en maskulin form för våra adjektiv. Vi använder den neutrala formen bland annat när substantivets biologiska kön antingen är oviktigt, okänt eller obestämbart – eller kvinnligt. E-formen används till exempel när substantivet är manligt. (Rent språkpolitiskt skulle man kunna diskutera anledningen till varför det är så här och om det finns anledning att ändra på bruket, men tyvärr är det en diskussion som inte ryms i det här inlägget.) Att säga eller skriva

mitt fina plommonträd, min glada kompis Klara och min glade kompis Klas

känns därför rätt naturligt för de flesta av oss. Men det finns fler faktorer att väga in än bara huruvida personen adjektivet beskriver är man eller kvinna. Beskriver man till exempel ett ett-substantiv används a-formen, även om det råkar handla om en man, till exempel:

det skickliga fotbollsproffset Anders Andersson.

Men det finns också en del exempel på när e-formen används mer frekvent än a-formen. E-formen är särskilt populär i sammanhang där adjektivet är självständigt (substantivet som det beskriver har alltså uteslutits), till exempel:

den yngste i klassen.

När det handlar om adjektiv som enskilda/e, skyldiga/e och anställda/e är det ännu vanligare att e-formen används när adjektivet är självständigt. Språkrådet uttrycket det som att dessa ord har stelnat i den här formen.

Ser man till vad som är vanligast (och därför enligt många även den språkliga normen) är det alltså inte fel att använda e-formen på ett självständigt adjektiv (som anställda/e i veckans omröstning). Men en allt vanligare rekommendation är att du bör använda a-formen generellt, oberoende av faktorer som kön. Det är ju trots allt a-formen som (allra oftast) är adjektivets grundform, och således även den form som bör betraktas som såväl könsneutral som standard.

Om du vill läsa mer om det här ämnet har Språkrådet en mer detaljerad artikel om det här: Frågelådan: A-form eller e-form på adjektiv?