Till()slut blev det ändå till slut

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva tillslut framför till slut. Så här blev resultatet:

En klar majoritet av de som röstade föredrar alltså att skriva isär de båda orden i stället för att skriva ihop dem. Och för en gångs skull finns det ett ganska enkelt svar på vad som faktiskt är rätt.

Enligt både Språkrådet och SAOL ska till slut i betydelsen avslutningsvis skrivas isär. Faktum är att tillslut inte förekommer alls i vare sig SAOL eller SO, annat än som imperativform för verbet tillsluta. Att tillslut redan har en annan betydelse är en god anledning till att fortsätta särskriva uttrycket när det är betydelsen avslutningsvis du är ute efter.

Det är dock inte så konstigt att tillslut dyker upp här och var (och allt oftare), även när man inte säger till någon att stänga till något. Som jag skrev i förra veckans inlägg om ifred/i fred: ju vanligare ett flerordsuttryck blir i vårt vardagsspråk, desto större är sannolikheten att vi kommer att börja skriva ihop det, även om det egentligen strider mot de vanliga reglerna. (Om du är nyfiken på att läsa mer om den här teorin kan du göra det genom att följa den här länken: Lämna mig i()fred!) Att tillslut redan finns som ord (fast med en annan betydelse) kan också spela in. Kanske gör våra hjärnor ibland en undermedveten sammanblandning av orden, dess betydelse och användning, och vips blir det tillslut när vi egentligen menar till slut. Eftersom ordet faktiskt existerar blir det ju inte ens rödmarkerat i telefonen eller datorns stavningsprogram!

Sammanfattningsvis: Skriv till slut när det är avslutningsvis du menar. Vill du däremot säga till någon att stänga till något (och samtidigt låta lite formell) så är det tillslut du ska använda.

Skulle du hellre skriva ihop än isär till slut? Varför?

För dig som vill läsa mer om vilken förargelse den hopskrivna varianten kan orsaka, finns det en krönika från Aftonbladet om just det: Till slut måste någon sätta stopp för hopskrivningen tillslut

Lämna mig i()fred!

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva ifred framför i fred. Så här blev resultatet:

Det visade sig alltså att de allra flesta föredrar den hopskrivna varianten. Det här är ett resultat som stämmer väl överens med tidigare liknande omröstningar, till exempel Spelar över huvud taget någon roll? och Är det försent eller för sent?, som du gärna får kika närmare på om du är nyfiken.

Men hur ska ifred/i fred egentligen skrivas då? Jo, det finns en generell regel kring flerordsuttryck som säger att orden ska skrivas isär om betoningen ligger på det sista ledet. Enligt den regeln borde man alltså skriva i stället och i fred, men återigen och nerför. En annan regel säger dock att ju vanligare uttrycket är, desto större sannolikhet är det att man känner att man vill skriva ihop det. Det beror på att man slutar se de individuella orden i uttrycket och i stället tolkar det som ett ord med en betydelse. Varsågod är ett exempel på ett flerordsuttryck som förr oftast skrevs isär (var så god), men som nu för tiden är så etablerat i vårt vardagsspråk att vi tänker på det och stavar det som ett enda ord.

Enligt både SAOL och SO kan man skriva både i fred och ifred, men den särskrivna varianten nämns först. Det är också den som rekommenderas av Språkrådet när de svarar på frågan på Twitter (i och för sig är svaret från 2012, så rekommendationen är inte helt färsk, men den finns att läsa här: Ifred eller i fred?). Det är dock rimligt att tänka sig att det så småningom kommer att bli vanligare (och därför anses vara mer korrekt) att skriva ihop än isär i takt med att i fred/ifred blir mer och mer etablerat som uttryck. Just nu skulle jag rekommendera att du håller dig till Språkrådets rekommendation när du författar formella texter och väljer fritt när du skriver mer informella texter. Som vanligt bör du vara konsekvent inom en och samma text.

Föredrar du att skriva i fred eller ifred? Varför?

Ses vi imor(r)n?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att stava förkortningen av i morgon med ett eller två r (imorn/imorrn). Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså att stava med två r i stället för ett, även om marginalen inte är särskilt stor mellan de båda alternativen. Intressant nog var det flera som hörde av sig och sa att de inte alls använder den här förkortningen (åtminstone i skriftspråk), utan hellre skriver ut hela begreppet eller använder alternativet i morron. Det fick mig att fundera på om imorn/imorrn kanske är vanligare i vissa dialekter eller i vissa specifika grupper av språkbrukare. Jag stöter på det här och var när jag läser inlägg och kommentarer på sociala medier, och använder det även själv ibland när jag skriver mycket informella texter. Det verkar dock som att jag har överskattat användandet, åtminstone om man ser till den grupp av språkbrukare som följer mig på Instagram och som deltar i mina omröstningar.

Men för att återgå till diskussionen om vad som är rätt och inte: Förra veckans omröstning om nåt och nått handlade om ett liknande stavningsdilemma. (Klicka här för att läsa hela inlägget: Vad gör du för nåt(t)?). Ett av argumenten för att stava nåt med ett t, är för att ordet som det är en förkortning av (något) bara innehåller ett t. Det borde väl vara likadant med imorn och imorrn?

Njae, inte riktigt. Imorn/imorrn är inte en direkt förkortning av i morgon, utan har enligt Språkrådet gått en omväg via i morron, och därför borde ordet stavas med två r. Tyvärr finns förkortningen inte med i vare sig SAOL och eller SO, så därifrån finns det i den här frågan ingen uppbackning (den enda förkortningen som finns med för i morgon är i morron). I SAOB nämns däremot både i morron och i morn, men inte i morrn, vilket är lite motsägelsefullt.

Något som också talar emot stavningen med två r, är ordpar som gammal gamla. Uttalsmässigt borde inte stavningen förändras mellan de båda formerna, men ändå gör den det. Det beror på att vi på svenska inte behöver två likadana konsonanter för att vokalen som står före ska uttalas kort, utan det går lika bra med två olika. Se till exempel på orden samma – samla: det första a:et uttalas på exakt samma sätt, men bara det ena ordet har två likadana konsonanter i följd. Ett extra m i samla skulle vara överflödigt, trots att man kan argumentera för att det vore en mer logisk stavning. (Med tanke på hur vanliga felstavningar av ord som gamla och samla är, verkar det finnas många som håller med om det argumentet.) Ska vi följa den här principen, borde en förkortad form av i morron stavas imorn, eftersom den sista vokalen försvinner. Tack vare att det avslutande n:et flyttas bakåt blir ett av r:en överflödigt.

Den rekommenderade stavningen är i skrivande stund, trots resonemanget ovan, imorrn. Men med tanke på att imorn/imorrn är att betrakta som en (mycket) informell variant av i morgon, gissar jag att de flesta som använder orden gör det i just informella texter där personliga stavningspreferenser ofta är viktigare än att man alltid följer konventionella stavningsregler. I den typen av texter skulle jag säga att det är fritt fram för dig att välja själv hur du vill stava, så länge budskapet går fram.

Använder du imorn/imorrn? Vilken stavning föredrar du i så fall? Varför?

Brann huset upp eller ner?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de tycker att ett hus brinner upp eller ner. Så här blev resultatet:

De allra flesta anser alltså att huset brann ner och inte upp. Att just ner vann kanske inte är så förvånande, men jag trodde nog att det skulle bli lite jämnare än vad det blev.

Huruvida något brinner upp eller ner är en ganska populär språkfråga som har diskuterats många gånger förr. Finns det något tydligt svar på vilket uttryck som är rätt eller fel då? Nja, som vanligt så beror det lite på. Att något brinner upp eller ner betyder egentligen samma sak, nämligen att något förtärs av eld. Enligt Språkrådet inbjuder uttrycket brinna ner till en lite mer konkret tolkning av vad som har hänt. I ett uttryck som

Huset har brunnit ner till grunden.

finns det inget mer än grunden kvar, resten har förtärts av eld. I det här uttrycket går det inte att byta ner mot upp, eftersom grunden ju fysiskt sett ligger lägre än resten av huset.

Säger man däremot att något har brunnit upp, betyder det snarare att något helt och hållet har förtärts av eld och att det inte finns något kvar. Upp används också i lite mer abstrakta exempel där man fokuserar mer på själva förlusten av vad det nu var som stod i lågor, än på själva brinnandet. I meningen

Frimärkssamlingen brann upp helt och hållet.

skulle man alltså inte kunna byta ut upp mot ner.

I exemplet från veckans onsdagsomröstning går det dock lika bra att säga att huset brann upp som att det brann ner, eftersom valet av verbpartikel snarare beror på vad exakt du menar med ditt uttalande. Brann huset ner till grunden eller brann alla dina saker upp?

Föredrar du något av uttrycken? När använder du ner och när använder du upp?

Om du är nyfiken på att läsa Språkrådets svar i sin helhet, så hittar du det här: Frågelådan: Brinna upp eller ner?

Ska man dedicera eller dedikera?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar stavningen dedicera framför dedikera. Så här blev resultatet:

Jag är inte förvånad över att dedikera gick vinnande ur omröstningen, men jag hade inte räknat med att marginalen skulle vara så här stor. Särskilt inte eftersom det i det här fallet finns ett tydligt svar på vilket alternativ som är korrekt (åtminstone om man bryr sig om att lyssna på källor som SAOL och Språkrådet, och det brukar vi ju göra i den här bloggen). Den korrekta stavningen är alltså – trots resultatet i omröstningen – dedicera. Och det korrekta uttalet är ett s-ljud och inte ett hårt k-ljud, alltså: ”dedisera”.

Anledningen till att det heter och stavas dedicera och inte dedikera är att ordet (så länge det betyder ”tillägnas”) har tagits in i svenskan direkt från latinet, där det stavades dedicare. Varför heter det då dedikation och inte dedication? Jo, för att ordet följer samma mönster som multiplicera och multiplikation.

Men det kan ändå hända att du har sett stavningen dedikerad förekomma, särskilt i betydelsen ”hängiven” eller i datortekniska sammanhang när man pratar om något som är avsett för en särskild användning. Och då ska ordet stavas med k och inte med c. Förvirrande? Kanske lite. Anledningen till att stavningen skiljer sig åt är att vi har lånat in den här användningen av ordet från engelskans dedicate. Här stavas förvisso ordet också med c, men det uttalas som k. Eftersom orden betyder olika saker och visar på olika ursprung beroende på hur vi stavar dem, finns det en poäng med att hålla fast vid att dedicera (i betydelsen ”tillägna”) även i fortsättningen stavas med c i stället för k.

Med tanke på hur många som föredrar (eller väljer fel om man ska se det krasst) när det gäller dedicera och dedikera, är det kanske rimligt att anta att vi någon gång i framtiden kommer att överge c-stavningen. Som läget är nu, rekommenderar jag dock att du dedicerar och inte dedikerar när du tillägnar något till någon.

Vad tror du, kommer stavningen dedicera att försvinna i framtiden? Varför/varför inte?

Tills eller till?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar tills framför till. Så här blev resultatet:

Det visar sig alltså att ungefär två tredjedelar föredrar till i stället för tills. Jag har en teori om att det skulle kunna bero på att tills uppfattas som mer talspråkigt än till. Dessutom har många lärt sig att tills är en förkortning av till dess, och i den här meningen skulle till dess inte fungera som synonym till till.

Men vad är egentligen rätt?

Jo, enligt Språkrådets frågelåda är tills och till ofta synonyma med varandra – men inte alltid. När de båda används som prepositioner betyder de precis samma sak. I meningarna

Hon är på semester tills på måndag.

och

Hon är på semester till på måndag.

fungerar tills och till som prepositioner, och är därför också synonymer. Precis som jag misstänkte anses dock tills som lite mer talspråkigt än till, vilket kan vara bra att vara medveten om när man väljer vilket ord man vill använda.

Tills är som sagt också en förkortning av till dess. Till dess används ofta som en subjunktion (eller bisatsinledande konjunktion/underordnad konjunktion). Till exempel:

Hon är på semester till dess/tills att helgen är över.

Här går det inte att byta ut tills eller till dess mot till. Det är inte heller korrekt att skriva tills dess, eftersom det i praktiken skulle betyda till dess dess.

Vilket ord föredrar du att använda? Varför?

Trailers eller trailrar?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att använda pluralformen trailers framför trailrar. Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså den mer engelskklingande böjningen trailers framför den svenskare varianten trailrar. Precis som i frågan om huruvida man ska stava kafé med c eller k, tror jag att många baserar sitt val på vilken variant som de är vanast vid att se. Trailers är ett ord som vi ser ganska ofta i framför allt engelskspråkiga sammanhang när det handlar om till exempel film- eller speltrailrar (och fordonstrailrar också, så klart). Därför är det inte så konstigt att vilja säga trailers i plural på svenska – det är ju det vi är vana vid att se och göra på engelska.

Problemet är att plural-s inte fungerar så bra i svenskan. Det funkar i obestämd form, men det blir lite konstigt när vi behöver prata om substantivet i bestämd form. Låter

två trailers – de där trailersarna

bättre än

två trailrar – de där trailrarna?

Hur är det med

två avokados – de där avokadosarna

i jämförelse med

två avokador – de där avokadorna?

De senare pluralalternativen är – enligt svenska grammatik-, stavnings- och uttalsregler – mer logiska och enklare att säga. Det är därför SAOL och Språkrådet rekommenderar att man undviker att använda plural-s på de allra flesta substantiv – även lånord.

Hur skriver du helst? Varför?

Hennes nye eller nya man?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva nye framför nya när ordet man är huvudord. Så här blev resultatet:

Är du förvånad? Jag måste erkänna att jag faktiskt är det. Jag hade förväntat mig att det skulle bli en jämnare fördelning mellan rösterna, eller till och med ett omvänt resultat.

På svenska tycker vi om att böja våra adjektiv på olika sätt, bland annat efter huvudordets grammatiska genus, och huruvida vi pratar om singular eller plural. Om huvudordet som adjektivet beskriver råkar vara något som kan ha ett biologiskt kön, går det att på svenska böja adjektivet även efter det. Om adjektivet beskriver en kvinna böjer man med ändelsen –a, och om det beskriver en man med –e. Den här typen av böjning kallas för sexusböjning, och kan till exempel se ut så här:

Hennes nye man är mäklare.

Hennes nya fru är mäklare.

Det finns dock en hel del adjektiv som är oböjliga, som till exempel nära, före detta och äkta. De ska inte böjas enligt den här principen – även om det ofta förekommer ändå, särskilt i vissa dialekter. Adverb ska inte heller böjas på det här sättet, även om även det förekommer bland många språkbrukare. Om du vill vara grammatiskt korrekt ska du alltså inte säga eller skriva

Hennes före dette man var mäklare.

utan

Hennes före detta man var mäklare.

Eftersom det finns så många regler att hålla i huvudet kring när man ska sexusböja och inte, rekommenderar Språkrådet att man håller sig till a-böjningen om man är osäker.

Sexusböjer du adjektiven eller inte? Varför/varför inte?

Mejlar du eller mailar du?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva mejla framför maila. Så blev resultatet:

Är det bara jag som är förvånad över utfallet? Jag hade förväntat mig att mejlar skulle vinna med stor marginal, men i stället blev det tvärtom.

Att välja stavningen mejlar i stället för mailar stämmer bra överens med svenska uttals- och stavningsregler. Stavningsvariationen mailar visar däremot ordets engelska ursprung, något som också kan vara viktigt när man tar ställning till vilken stavning som är mest lämplig när det finns flera att välja på. Ambitionen för stavningen av nya lånord i svenskan, är dock att de (enligt svenskans regler) ska stavas så ljudenligt och logiskt som möjligt (för att läsa mer om stavning, följ den här länken: Uttalsnära stavning – dags för en ny reform?).

Därför rekommenderar Språkrådet mejla (eller e-posta som ett mer formellare alternativ). I SAOL finns maila inte alls med, utan där är det också mejla som gäller.

Vilken stavning föredrar du? Varför? Använder du olika stavningar i olika sammanhang?

Mer stycke(s)indelning!

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva styckesindelning framför styckeindelning. Så här blev resultatet:

Den här gången blev det alltså ganska jämnt mellan de båda alternativen, men styckesindelning vann med några procentenheters marginal.

I måndags skrev jag ett blogginlägg om just stycke(s)indelning, och jag insåg då att jag själv tvekade när jag skulle välja vilken stavningsvariant jag ville använda. Med s kändes bättre rent uttalsmässigt, men utan s såg prydligare ut (rent subjektiva åsikter, så klart).

Men hur ska det egentligen vara då? Jo, enligt Språkrådet kan man använda båda varianterna, men styckeindelning är vanligare, och också det som rekommenderas. Tittar man i SAOL så anges inte styckesindelning ens som ett alternativ. Vill man vara på den säkra sidan är det nog alltså bäst att slopa s:et.

Hur skriver du och varför? Skriver du som du uttalar ordet, eller skiljer sig stavning och uttal åt?