Ska man dedicera eller dedikera?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar stavningen dedicera framför dedikera. Så här blev resultatet:

Jag är inte förvånad över att dedikera gick vinnande ur omröstningen, men jag hade inte räknat med att marginalen skulle vara så här stor. Särskilt inte eftersom det i det här fallet finns ett tydligt svar på vilket alternativ som är korrekt (åtminstone om man bryr sig om att lyssna på källor som SAOL och Språkrådet, och det brukar vi ju göra i den här bloggen). Den korrekta stavningen är alltså – trots resultatet i omröstningen – dedicera. Och det korrekta uttalet är ett s-ljud och inte ett hårt k-ljud, alltså: ”dedisera”.

Anledningen till att det heter och stavas dedicera och inte dedikera är att ordet (så länge det betyder ”tillägnas”) har tagits in i svenskan direkt från latinet, där det stavades dedicare. Varför heter det då dedikation och inte dedication? Jo, för att ordet följer samma mönster som multiplicera och multiplikation.

Men det kan ändå hända att du har sett stavningen dedikerad förekomma, särskilt i betydelsen ”hängiven” eller i datortekniska sammanhang när man pratar om något som är avsett för en särskild användning. Och då ska ordet stavas med k och inte med c. Förvirrande? Kanske lite. Anledningen till att stavningen skiljer sig åt är att vi har lånat in den här användningen av ordet från engelskans dedicate. Här stavas förvisso ordet också med c, men det uttalas som k. Eftersom orden betyder olika saker och visar på olika ursprung beroende på hur vi stavar dem, finns det en poäng med att hålla fast vid att dedicera (i betydelsen ”tillägna”) även i fortsättningen stavas med c i stället för k.

Med tanke på hur många som föredrar (eller väljer fel om man ska se det krasst) när det gäller dedicera och dedikera, är det kanske rimligt att anta att vi någon gång i framtiden kommer att överge c-stavningen. Som läget är nu, rekommenderar jag dock att du dedicerar och inte dedikerar när du tillägnar något till någon.

Vad tror du, kommer stavningen dedicera att försvinna i framtiden? Varför/varför inte?

Tills eller till?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar tills framför till. Så här blev resultatet:

Det visar sig alltså att ungefär två tredjedelar föredrar till i stället för tills. Jag har en teori om att det skulle kunna bero på att tills uppfattas som mer talspråkigt än till. Dessutom har många lärt sig att tills är en förkortning av till dess, och i den här meningen skulle till dess inte fungera som synonym till till.

Men vad är egentligen rätt?

Jo, enligt Språkrådets frågelåda är tills och till ofta synonyma med varandra – men inte alltid. När de båda används som prepositioner betyder de precis samma sak. I meningarna

Hon är på semester tills på måndag.

och

Hon är på semester till på måndag.

fungerar tills och till som prepositioner, och är därför också synonymer. Precis som jag misstänkte anses dock tills som lite mer talspråkigt än till, vilket kan vara bra att vara medveten om när man väljer vilket ord man vill använda.

Tills är som sagt också en förkortning av till dess. Till dess används ofta som en subjunktion (eller bisatsinledande konjunktion/underordnad konjunktion). Till exempel:

Hon är på semester till dess/tills att helgen är över.

Här går det inte att byta ut tills eller till dess mot till. Det är inte heller korrekt att skriva tills dess, eftersom det i praktiken skulle betyda till dess dess.

Vilket ord föredrar du att använda? Varför?

Trailers eller trailrar?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att använda pluralformen trailers framför trailrar. Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså den mer engelskklingande böjningen trailers framför den svenskare varianten trailrar. Precis som i frågan om huruvida man ska stava kafé med c eller k, tror jag att många baserar sitt val på vilken variant som de är vanast vid att se. Trailers är ett ord som vi ser ganska ofta i framför allt engelskspråkiga sammanhang när det handlar om till exempel film- eller speltrailrar (och fordonstrailrar också, så klart). Därför är det inte så konstigt att vilja säga trailers i plural på svenska – det är ju det vi är vana vid att se och göra på engelska.

Problemet är att plural-s inte fungerar så bra i svenskan. Det funkar i obestämd form, men det blir lite konstigt när vi behöver prata om substantivet i bestämd form. Låter

två trailers – de där trailersarna

bättre än

två trailrar – de där trailrarna?

Hur är det med

två avokados – de där avokadosarna

i jämförelse med

två avokador – de där avokadorna?

De senare pluralalternativen är – enligt svenska grammatik-, stavnings- och uttalsregler – mer logiska och enklare att säga. Det är därför SAOL och Språkrådet rekommenderar att man undviker att använda plural-s på de allra flesta substantiv – även lånord.

Hur skriver du helst? Varför?

Hennes nye eller nya man?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva nye framför nya när ordet man är huvudord. Så här blev resultatet:

Är du förvånad? Jag måste erkänna att jag faktiskt är det. Jag hade förväntat mig att det skulle bli en jämnare fördelning mellan rösterna, eller till och med ett omvänt resultat.

På svenska tycker vi om att böja våra adjektiv på olika sätt, bland annat efter huvudordets grammatiska genus, och huruvida vi pratar om singular eller plural. Om huvudordet som adjektivet beskriver råkar vara något som kan ha ett biologiskt kön, går det att på svenska böja adjektivet även efter det. Om adjektivet beskriver en kvinna böjer man med ändelsen –a, och om det beskriver en man med –e. Den här typen av böjning kallas för sexusböjning, och kan till exempel se ut så här:

Hennes nye man är mäklare.

Hennes nya fru är mäklare.

Det finns dock en hel del adjektiv som är oböjliga, som till exempel nära, före detta och äkta. De ska inte böjas enligt den här principen – även om det ofta förekommer ändå, särskilt i vissa dialekter. Adverb ska inte heller böjas på det här sättet, även om även det förekommer bland många språkbrukare. Om du vill vara grammatiskt korrekt ska du alltså inte säga eller skriva

Hennes före dette man var mäklare.

utan

Hennes före detta man var mäklare.

Eftersom det finns så många regler att hålla i huvudet kring när man ska sexusböja och inte, rekommenderar Språkrådet att man håller sig till a-böjningen om man är osäker.

Sexusböjer du adjektiven eller inte? Varför/varför inte?

Mejlar du eller mailar du?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva mejla framför maila. Så blev resultatet:

Är det bara jag som är förvånad över utfallet? Jag hade förväntat mig att mejlar skulle vinna med stor marginal, men i stället blev det tvärtom.

Att välja stavningen mejlar i stället för mailar stämmer bra överens med svenska uttals- och stavningsregler. Stavningsvariationen mailar visar däremot ordets engelska ursprung, något som också kan vara viktigt när man tar ställning till vilken stavning som är mest lämplig när det finns flera att välja på. Ambitionen för stavningen av nya lånord i svenskan, är dock att de (enligt svenskans regler) ska stavas så ljudenligt och logiskt som möjligt (för att läsa mer om stavning, följ den här länken: Uttalsnära stavning – dags för en ny reform?).

Därför rekommenderar Språkrådet mejla (eller e-posta som ett mer formellare alternativ). I SAOL finns maila inte alls med, utan där är det också mejla som gäller.

Vilken stavning föredrar du? Varför? Använder du olika stavningar i olika sammanhang?

Mer stycke(s)indelning!

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva styckesindelning framför styckeindelning. Så här blev resultatet:

Den här gången blev det alltså ganska jämnt mellan de båda alternativen, men styckesindelning vann med några procentenheters marginal.

I måndags skrev jag ett blogginlägg om just stycke(s)indelning, och jag insåg då att jag själv tvekade när jag skulle välja vilken stavningsvariant jag ville använda. Med s kändes bättre rent uttalsmässigt, men utan s såg prydligare ut (rent subjektiva åsikter, så klart).

Men hur ska det egentligen vara då? Jo, enligt Språkrådet kan man använda båda varianterna, men styckeindelning är vanligare, och också det som rekommenderas. Tittar man i SAOL så anges inte styckesindelning ens som ett alternativ. Vill man vara på den säkra sidan är det nog alltså bäst att slopa s:et.

Hur skriver du och varför? Skriver du som du uttalar ordet, eller skiljer sig stavning och uttal åt?

Schys(s)t (juste) (sjyst) stavning

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att stava schyst med ett eller två s. Så här blev resultatet:

Man skulle kunna säga att dubbel-s-varianten tog hem segern med en ganska krossande marginal. Jag hade förväntat mig ett lite jämnare resultat, men som så många gånger förut blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Kärt barn har många namn, och i det här fallet flera stavningar. Förutom de två som jag lät mina följare välja på finns också alternativen juste och sjyst. Båda alternativen speglar ordets franska härkomst. Det sistnämnda menar de lärde vara lämpligt eftersom det följer svenska stavningsregler för franska lånord. Att stava samma ljud med sch i stället för sjy indikerar att ordet snarare kommer från tyskan än från franskan.

Men att stava ordet med sch och två s strider mot fler regler än så. Enligt svenska stavningsregler (återigen) behöver man inte placera två likadana konsonanter efter varandra för att vokalen före ska bli kort. Det räcker utmärkt med två olika (tänk på till exempel ord som tyst, plats och bild). Att stava med sch och dubbel-s verkar därför som det sämsta möjliga alternativet, om man ska tro alla regler och experter.

Trots det är det just den här formen som föredras av många (läs till exempel det HÄR blogginlägget för att få lite mer kött på benen). Och språkriktighet handlar inte alltid om vad som rent logiskt borde vara rätt, utan snarare om vad flest språkanvändare föredrar och stör sig minst på (tänk på försöket att införa jos i stället för juice).

Men hur ska det vara då? Vad är rätt?! Enligt Språkrådets frågelåda (läs hela svaret HÄR) kan man med fördel skriva schysst i informella sammanhang och sjyst i mer formella sammanhang. Juste kan man undvika, eftersom den stavningen blir problematisk när ordet behöver böjas (till exempel sjysta/justea).

Hur stavar du? Varför? Stavar du olika i olika situationer?

Emojier och skiljetecken

I går handlade onsdagsomröstningen på Instagram om emojier (visst känns den här pluralformen lite svåruttalad?) och skiljetecken. Jag ville se om ni föredrar skiljetecken före eller efter själva emojin. Så här blev resultatet:

img_4806.png

Den här gången är jag inte så förvånad – resultatet blev som jag hade förväntat mig. Jag tycker själv att det känns bäst att placera emojin efter skiljetecknet, men kan förstå varför man skulle vilja sätta det före i stället.

Enligt Språkrådet får man placera emojier precis som man vill, vilket känns härligt befriande. Men de anger också en regel för dem som känner sig lite vilsna i emojipannkakan:

Skärmavbild_2018-10-25_kl__07_53_00

Båda placeringarna är helt enkelt oproblematiska. Visst känns det skönt att få välja att göra precis som man vill?

 

Tror du att användandet av emojier blir mer ”reglerat” i framtiden? 

 

Vill du se Språkrådets svar i sin helhet? Följ länken: Emojier och skiljetecken.

Istället i stället för i stället?

Gårdagens omröstning på Instagram handlade om istället eller i stället. Alltså: om man föredrar att skriva ihop uttrycket eller inte. Så här såg resultatet ut:

IMG_4775

Återigen måste jag medge att jag är lite förvånad över resultatet. Jag brukade själv alltid skriva ihop istället, ända tills jag började plugga svenska på universitetet. Då märkte jag att det verkade som om det fanns en tyst överenskommelse om att uttrycket skulle skrivas isär, och därför började skriva så utan att egentligen reflektera över varför. I den värld jag rör mig i – bland andra språkkonsulter och språkvetare – ser man nästan aldrig varianten istället.

Enligt Språkrådet kan man skriva på båda sätten, men de rekommenderar i stället. Varför? Jo, för att betoningen ligger på det andra ordet i uttrycket, alltså stället. Hade betoningen legat på i, skulle hopskrivning rekommenderas. Den som vill läsa mer om vad Språkrådet anser, kan följa den här länken: Frågelådan – uttryck med preposition.

Hur kommer det sig då att så många föredrar istället? Jag tror att det beror på det utbredda hatet mot särskrivningar. Särskrivningar är något som sticker i ögonen på de allra flesta, och många har nog börjar hyperkorrigera (alltså, börjat skriva isär där det egentligen ska skrivas ihop). Frågan är om vi känner likadant inför liknande uttryck som idag/i dag och iväg/i väg?

 

Vad föredrar du och varför?