Fiendskap eller fiendeskap

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva fiendskap framför fiendeskap. Så här blev resultatet:

Det var alltså alternativ två – fiendeskap – som klart och tydligt gick vinnande ur veckans omröstning. Är det också det som är rätt?

För en gångs skull har vi faktiskt ett snabbt och enkelt svar, nämligen nej. Enligt både SAOL och SO är fiendskap det enda alternativet, någon annan stavning listas inte. Fiendeskap som variant verkar dock cirkulera där ute i det digitala skriftspråkbruket, om än i ganska blygsam utsträckning: en googling ger relativt få resultat (15 700 vs 299 000 för fiendskap) och en sökning i slumpvis utvalda textsamlingar i Korp följer samma mönster (57 träffar vs 738 för fiendskap). Det är därför minst sagt intressant att det här alternativet fick så pass stor majoritet av rösterna. Kan det vara så att många av dem som röstade på det felaktiga alternativet visste att det inte var språkligt korrekt men ändå föredrar det av någon anledning?

Min hypotes är att de som väljer stavningen med det extra E:et gör det på grund av att det känns behagligare att uttala ordet på det sättet – så är det åtminstone för mig. Jag har svårt att tänka mig att jag någonsin skulle säga fiendskap; det där lilla E:et skulle nog smyga sig in där i mitten vare sig jag tänkte på det eller ej. Anledningen till att jag (och säkert flera med mig) uttalar ordet så kan vara att fiendskap är ett ganska ovanligt ord, i alla fall jämfört med dess nära släkting fiende (som i och för sig nog inte är så frekvent heller – tack och lov!). Kanske är det så att det avslutande E:et i fiende av gammal vana får hänga med även i fiend(e)skap?

Sammanfattningsvis rekommenderar jag att du följer riktlinjerna från SAOL och SO och skriver fiendskap utan mitten-E:et. När det gäller vilken variant du använder i ditt talspråk är risken för missförstånd minimal, men det är bra att vara medveten om att fiendeskap inte är korrekt (även om det låter bättre i vissa öron …).

Sträck eller streck?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva att någon är vaken ett visst antal timmar i sträck eller i streck. Så här blev resultatet:

Vinnande ur veckans onsdagsomröstning gick alltså alternativ ett, sträck.

Om du har följt mina omröstningar ett tag kanske du kommer ihåg att jag i somras tog upp valet mellan att fylla ett glas till brädden och att fylla det till bredden*. Fallet med sträck eller streck är ett exempel på samma tema.

I svenskan skiljer vi oftast inte längre på uttalet av korta e och ä, och därför är det svårt för oss att hålla isär stavningen av ord som bara skiljer sig åt på just den här punkten. Det är därmed lätt hänt att man fyller ett glas till bredden när man egentligen menar att fylla det till brädden. Det händer också att vi håller oss vakna i ett streck i stället för i ett sträck. (Det är alltså det sistnämnda – och veckans vinnande alternativ – som är korrekt i det här fallet.)

Sträck betyder, enligt SAOL, sträckningsanordning; sträckning, fåglars regelbundna flykt och utan uppehåll. Streck däremot betyder kort linje; oförutsett hinder i planerna, lina för tvättkläder och busigt påhitt. I vissa fall kan det kanske vara ett busigt påhitt att hålla sig vaken i 36 timmar i sträck (fast för mig låter det mest som tortyr), men i det här fallet är det en lite mer bokstavlig tolkning som gäller. Man låter helt enkelt bli att sova i 36 timmar – utan uppehåll – och därmed är sträck det enda möjliga alternativet.

Min rekommendation är därför att du försöker skilja på de båda uttrycken, både när det gäller sträck/streck och brädden/bredden.

*Här kan du läsa hela inlägget om du är nyfiken: Ett glas fyllt till brädden eller bredden?

Nös eller nyste?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att säga nös framför nyste. Så här blev resultatet:

Vinnande ur omröstningen gick alltså alternativ ett, nös. Är det också det som är rätt?

Jajamän! Fast det hade nyste också varit. Enligt bland annat Språkrådet är det nämligen fritt fram att välja mellan nös och nyste*. Och som om det inte var ett tillräckligt övertygande svar på frågan så listar också SAOL och SO båda alternativen, vilket ger ytterligare stöd för att valet ligger hos dig som språkbrukare. Värt att notera är dock att nös anges först. I SO från 2009 står det ”nös äv. nyste” och i samtliga exempel förekommer endast den förstnämnda formen. I SAOL från 2015 står det ”nös el. nyste” i själva listningen och i böjningslistan står nyste inom parentes. Detta är en indikation på att nös är den form som är populärast bland språkanvändare.

Som lite extra ordlistekuriosa kan jag också nämna att nyste fanns med som alternativ redan i SAOL 1 från 1874. Det verkar som att nyste är en form som uppkommit senare än nös, men ett helt nytt påfund är den alltså inte.

För att vidare undersöka vilken av varianterna som är vanligast gjorde jag en snabb sökning bland slumpvis utvalda textsamlingar (allt från myndighetstexter till blogginlägg) i Språkbankens verktyg Korp. Där visade det sig att nös ger nästan tretton gånger så många träffar som nyste (723 vs. 57 träffar). Det tyder på att tesen om att nös är det vanligare alternativet verkar stämma.

Vanligare innebär inte nödvändigtvis mer korrekt (beroende på vilken språksyn man har, så klart), men det innebär att färre språkbrukare kommer att reagera när den formen används. Att använda en alternativ form som inte är så vanlig (vare sig det gäller stavning eller – som i det här fallet – böjning) kan fånga mottagarens uppmärksamhet och stjäla fokus från det faktiska budskapet i din text. När det gäller ett relativt okontroversiellt val – som mellan nös och nyste – är risken inte så stor, men i andra fall – som mellan de/dem och dom – kan valet ha större påverkan på läsaren.

Sammanfattningsvis: Både nös och nyste är korrekta och accepterade preteritumformer av nysa. Välj vilken form du vill, men var medveten om att nös är vanligare.

*Enligt ett inlägg på Språkrådets Twitter (följ den här länken för att se hela inlägget: rös/ryste, nös/nyste).

(Näs)sprejen eller (näs)sprayen?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva nässprej framför nässpray. Så här blev resultatet:

De allra flesta har alltså röstat på alternativ två, nässprayen. Är det också det som är rätt?

Njae, det beror lite på hur man ser det. Slår man upp sprej/spray i SAOL och SO kan man se att båda stavningarna finns listade, vilket tyder på att båda används och är accepterade i allmänspråket. Enligt SO verkar valet mellan de båda vara lite friare (där står det sprej el. spray) än enligt SAOL (där står det sprej hellre än spray). Det ska dock noteras att sprej är det första alternativ som anges i SO, och det är också denna stavning som förekommer i samtliga exempelmeningar i listningen. Det ger ett litet hum om vilken variant som anses vara lämpligast.

Sprej är alltså det alternativ som lyfts fram som mest korrekt, framför allt enligt SAOL. Ordet är (föga förvånande) inlånat från engelskan, och som så ofta när det handlar om lånord är det en försvenskning av stavningen som förespråkas. Försvenskningar görs för att det ska bli enklare för oss som språkbrukare att gissa oss till hur ett ord ska stavas utan att vi vet dess ursprung, och också för att ordet lättare ska kunna böjas enligt svensk grammatik.

Ibland försvenskas största delen av ett ord: till exempel fåtölj som kommer från franskans fauteuil

och ibland bara dess böjning: till exempel plural av container som blir containrar på svenska, trots att ordet på originalspråk (engelska) böjs med s-ändelse (containers).

I fallet med sprej handlar det om en blandning: dels har man ändrat på stavningen av substantivet i dess grundform (från spray till sprej), dels har man ändrat dess pluralform i både bestämd och obestämd form (från sprays till sprejer/sprejerna*). På så sätt passar det bättre in i svenskan, både stavningsmässigt och böjningsmässigt. (Huruvida det ser snyggare eller fulare ut är dock en annan fråga …)

Sammanfattningsvis: Båda stavningarna är okej att använda, men rekommendationen är att du hellre väljer att skriva sprej än spray (vilken sprej det än handlar om).

*När det gäller pluralformerna går det även att stava dem med ay: sprayer/sprayerna – men det är fortfarande ej-stavningen som rekommenderas.

Ska du skicka in ditt CV eller ditt cv?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva CV framför cv. Så här blev resultatet:

En övervägande majoritet röstade alltså på alternativ ett, CV. Det var också det resultatet jag hade förväntat mig (om än något jämnare), mest baserat på mitt intryck av att en stor del av oss väljer att skriva den här förkortningen med versaler i stället för gemener. Bara en enkel googling visar att CV skrivs just så i de allra flesta träffarna, åtminstone enligt min sökning. Men stämmer det då? Ska man skriva CV med stora bokstäver?

Nej, egentligen inte. Det finns ett par anledningar till att välja gemener i stället för versaler i det här fallet. För det första är det så förkortningen skrivs i både SAOL och SO. Där finns inte ens CV listat som alternativ, vilket gör det ganska tydligt att det är just den gemena varianten som anses vara korrekt. Den här anledningen kan vara god nog för många, men för dig som vill ha lite fördjupning så kommer det här ytterligare en anledning:

Cv är – som du säkert redan vet – en initialförkortning av curriculum vitae. Ofta skrivs en initialförkortning som inte kan uttalas som ett ord med versaler. Det här gäller framför allt förkortningar av namnkaraktär (till exempel SAOL) och fackspråkliga förkortningar (till exempel ASL – att skriva sig till läsning). Vissa förkortningar skrivs med versaler av hävd (till exempel VM) eller för att vi har lånat in dem från ett språk där de skrivs på det sättet (till exempel IQ). Men om förkortningen har blivit väletablerad i allmänspråket och inte riskerar att blandas ihop med något annat ord, skriver vi den med små bokstäver. Så gör vi bland annat med just cv, och även med vd, tv och adhd.

Rekommendationen är därför att du skriver cv och inte CV, åtminstone i texter där du är mån om att följa svenska skriv- och stavningsregler.

Tillväga eller till väga?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar tillväga framför till väga. Så här blev resultatet:

Vinnande ur omröstningen gick alltså alternativ ett, tillväga. Du som har följt omröstningarna ett tag vet säkert att det här är långtifrån första omröstningen som på något sätt behandlar ämnet att särskriva eller att inte särskriva flerordsuttryck. I en del av dessa omröstningar har det särskrivna alternativet fått flest röster*, och i en del har det hopskrivna alternativet segrat**. Huruvida resultaten har stämt med rekommendationerna har också varierat. Så hur står det till med den här veckans vinnande alternativ? Är det också det som är rätt?

Nja, inte riktigt. Denna gång har vi att göra med ett uttryck som faktiskt följer den generella regeln för när man ska särskriva respektive hopskriva flerordsuttryck: eftersom betoningen ligger på det andra ordet ska uttrycket egentligen särskrivas. Till väga anses alltså oftast vara mer korrekt än tillväga. Båda formerna är dock okej att använda enligt såväl SAOL som SO.

Och det ska nämnas att den hopskrivna varianten verkar vara ganska vanligt förekommande. Efter en snabb sökning på de båda alternativen i slumpvis utvalda textsamlingar i Språkbankens Korp fick faktiskt tillväga fler träffar än till väga (3 612 respektive 3 202). Samma trend visade sig ännu tydligare när jag bara sökte bland texter från sociala medier (65 548 respektive 45 564 träffar), men bland myndighetstexter var förhållandet det motsatta (1 087 respektive 3 850 träffar). Trots att storleken på de olika textsamlingarna skilde sig ganska mycket åt så verkar det alltså som att tillväga är vanligare än till väga i informella texter, och att det är tvärtom i mer formella texter.

Sammanfattningsvis är rekommendationen att du skriver till väga i stället för tillväga, särskilt i texter av mer formell natur. Och som vanligt är det viktigt att du är konsekvent i ditt val – åtminstone inom en och samma text.

*Läs till exempel Till()slut blev det ändå till slut och Skriver du allt mer eller alltmer?
**Läs till exempel: Här om dagen eller häromdagen? och Spelar över huvud taget någon roll?

Ett eller en tennisracket?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar ett eller en tennisracket, och så här blev resultatet:

En stor majoritet röstade alltså på alternativ ett, ett racket. Är det också det som är rätt?

Nej, inte enligt SAOL och SO som båda menar att det ska vara en racket (racketar i plural). En anledning till att det ändå finns viss tvekan om vilket grammatiskt genus racket har kan vara att ordet i sin obestämda form ser ut som ett ett-substantiv i bestämd form. Andra ett-ord som hus och träd får ju ändelsen -et i bestämd form singular (huset, trädet), därför är det inte så konstigt om vi omedvetet väljer att placera racket i samma kategori.

En annan anledning, som går lite hand i hand med den första, är att många inte säger racket, utan bara rack. De ska alltså köpa ett nytt tennisrack, inte en ny tennisracket. Rack med samma betydelse som racket finns listat i SAOL, men med noteringen vard. som indikerar att det är en vardaglig variant av ordet. Det finns en andra betydelse av rack, nämligen ställ el. hylla för elektronisk utrustning. I den här betydelsen anses rack vara ett ett-ord (rack även i plural), och detta gäller också för rack som kortform av racket. Det finns dock en tredje betydelse av ordet, nämligen bygelformig anordning för förening av rundhult med mast el. stång, och då är det ett en-ord. Skillnaden i grammatiskt genus mellan de olika betydelserna kan bero på att orden har olika ursprung och har kommit in i svenskan under olika tidsperioder.

Sammanfattningsvis heter det alltså en racket eller ett rack. Du kan använda vilken form av ordet du vill, men ha i åtanke att den kortare varianten uppfattas som mer vardaglig och informell än den längre.

Ett glas fyllt till brädden eller bredden?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva att ett glas är fyllt till brädden eller bredden. Så här blev resultatet:

De flesta har alltså röstat på alternativ två, bredden. Är det också det som är rätt?

Nej, faktiskt inte. Att skriva bredden när det ska vara brädden är ett vanligt misstag som till stor del beror på att vi i modern svenska mycket sällan gör skillnad i uttal mellan korta e och korta ä. När det gäller ord som är snarlika i såväl stavning som betydelse, blir det extra svårt att välja rätt.

När det kommer till just bredd vs brädd finns det en betydelseskillnad mellan de båda orden, även om de vid första anblick ser nästan identiska ut. Bredd betyder, enligt SAOL, ”utsträckning i sidled” och (stor) ”täckning”, medan brädd betyder ”övre kantlinje” (särskilt av kärl). När vi tänker oss att något är fullt är det således fullt (upp) till brädden och inte till bredden. Följande exempelmeningar är alltså korrekta:

Dörrens höjd var 210 centimeter och dess bredd 80 centimeter.

Arenan var fylld till brädden.

I vardagsspråket är det jämförelsevis sällan som det är brädd/brädden och inte bredd/bredden vi menar, vilket kan göra det ännu svårare att komma ihåg att byta ut e:et mot ett ä. Trots det rekommenderar jag att du fyller dina glas till brädden och mäter dina dörrar på bredden (och höjden om det behövs, kanske djupet kan vara av intresse också).

Alltfler eller allt fler?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva alltfler eller allt fler. Så här blev resultatet:

De allra, allra flesta föredrar alltså den särskrivna varianten – allt fler – vilket stämmer överens med resultatet i omröstningen om alltmer vs allt mer*. Där visade det sig dock att resultatet gick emot det som anses vara korrekt, och därför även rekommendationen. Förhåller det sig på samma sätt med alltfler/allt fler?

Nej, faktiskt inte. Du som har läst inlägget angående alltmer vs allt mer kommer kanske ihåg att jag där gick igenom reglerna för den här typen av flerordsuttryck. Sammanfattningsvis ska uttryck hopskrivas när den starkaste betoningen ligger på det första ordet och särskrivas när betoningen ligger på något av de andra orden. Det finns dock undantag: uttryck som helt enkelt särskrivs eller hopskrivs av hävd. Alltmer är ett sådant. Allt fler är det inte.

Det ska också nämnas att alltfler finns listat i SAOL, och att det är detta resultat som dyker upp både när man söker på den hopskrivna och den särskrivna varianten. Under själva listningen står det vanl. två ord, vilket innebär att uttrycket vanligen särskrivs. För att göra en jämförelse står det under alltmer ibl. två ord, vilket alltså innebär att det ibland särskrivs, men att hopskrivning är vanligare.

Med andra ord: allt fler ska särskrivas, främst på grund av att den starkaste betoningen ligger på uttryckets andra ord, men också för att det är den här varianten som är vanligast. Rekommendationen är alltså att du särskriver allt fler och hopskriver alltmer, trots att det kan kännas lite inkonsekvent.

* Läs hela inlägget här: Skriver du allt mer eller alltmer?

Promenad före eller innan middagen?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar före framför innan. Så här blev resultatet:

Vinnaren i veckans onsdagsomröstning är alltså alternativ ett, före. Valet mellan före och innan i den här typen av meningar är en klassisk språkfråga som länge har diskuterats fram och tillbaka. Men finns det verkligen ett rätt och ett fel val?

Nja … Det är kanske många som har lärt sig att det heter före middagen, men innan jag äter middag. Den stora skillnaden mellan dessa två formuleringar är att den första är en prepositionsfras och den andra en bisats. Prepositionsfraser består av prepositioner och rektioner. En rektion kan till exempel vara ett substantiv (middagen), ett pronomen i objektsform (oss) eller en längre substantivfras (den utsökta, vällagade middagen). Bisatser däremot innehåller minst ett finit verb*, och ordföljden är lite annorlunda än i en huvudsats. Den största skillnaden är att satsadverb (som inte, alltid och tyvärr) hamnar före det finita verbet i stället för efter, som är fallet i en huvudsats.

Den generella regeln för när man ska använda före respektive innan har alltså varit att före är en preposition som används i prepositionsfraser och att innan är en subjunktion** som används för att inleda bisatser. Det här är en regel som verkar ha spridits framför allt via Erik Wellanders klassiska bok Riktig svenska som kom ut för första gången 1939. Sedan dess har man under en lång tid lärt ut just den här regeln i skolorna, men den har aldrig riktigt fått ordentligt fäste i det allmänna språkbruket. På senare tid har man därför slopat regeln och låtit valet vara fritt.

Problemet med Wellanders regel är att den tolkas på ett mycket förenklat sätt. Det stämmer att före är en preposition och innan en subjunktion, men det är inte hela sanningen. Innan är nämligen både en subjunktion och en preposition. Det innebär att man i de flesta fall kan byta ut före mot innan, men inte tvärtom. Det går alltså lika bra att säga

Ska vi ta en promenad innan middagen? som Ska vi ta en promenad före middagen?

men det anses inte vara grammatiskt korrekt*** att säga

Ska vi ta en promenad före vi äter middag?

För den som har full koll på bisatser, prepositionsfraser, rektioner och annat är Wellanders regel nog inte så komplicerad att följa. Kanske var tanken bakom regeln att dra tydligare linjer mellan rätt och fel, och på så sätt förenkla för språkbrukarna. Men egentligen spelar ju valet inte så stor roll i just den här frågan: de båda orden är ju så nära besläktade att risken för missförstånd är minimal.

Det kan dock vara bra att veta att många har lärt sig att det är fel att säga och skriva innan före en prepositionsfras, och vill man undvika att irritera andra i onödan kan det därför vara bra att följa Wellanders regel. Bryr du dig inte så mycket om andras (rätt obefogade) irritation kan du däremot gott välja det du tycker känns och låter bäst.

* Finita verb i svenskan är verb som står i imperativ (stå!), presens (står) och preteritum (stod).
** Ett äldre ord för subjunktion är underordnad konjunktion.
*** Det här bruket förekommer dock frekvent i bland annat finlandssvenska.