Promenad före eller innan middagen?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar före framför innan. Så här blev resultatet:

Vinnaren i veckans onsdagsomröstning är alltså alternativ ett, före. Valet mellan före och innan i den här typen av meningar är en klassisk språkfråga som länge har diskuterats fram och tillbaka. Men finns det verkligen ett rätt och ett fel val?

Nja … Det är kanske många som har lärt sig att det heter före middagen, men innan jag äter middag. Den stora skillnaden mellan dessa två formuleringar är att den första är en prepositionsfras och den andra en bisats. Prepositionsfraser består av prepositioner och rektioner. En rektion kan till exempel vara ett substantiv (middagen), ett pronomen i objektsform (oss) eller en längre substantivfras (den utsökta, vällagade middagen). Bisatser däremot innehåller minst ett finit verb*, och ordföljden är lite annorlunda än i en huvudsats. Den största skillnaden är att satsadverb (som inte, alltid och tyvärr) hamnar före det finita verbet i stället för efter, som är fallet i en huvudsats.

Den generella regeln för när man ska använda före respektive innan har alltså varit att före är en preposition som används i prepositionsfraser och att innan är en subjunktion** som används för att inleda bisatser. Det här är en regel som verkar ha spridits framför allt via Erik Wellanders klassiska bok Riktig svenska som kom ut för första gången 1939. Sedan dess har man under en lång tid lärt ut just den här regeln i skolorna, men den har aldrig riktigt fått ordentligt fäste i det allmänna språkbruket. På senare tid har man därför slopat regeln och låtit valet vara fritt.

Problemet med Wellanders regel är att den tolkas på ett mycket förenklat sätt. Det stämmer att före är en preposition och innan en subjunktion, men det är inte hela sanningen. Innan är nämligen både en subjunktion och en preposition. Det innebär att man i de flesta fall kan byta ut före mot innan, men inte tvärtom. Det går alltså lika bra att säga

Ska vi ta en promenad innan middagen? som Ska vi ta en promenad före middagen?

men det anses inte vara grammatiskt korrekt*** att säga

Ska vi ta en promenad före vi äter middag?

För den som har full koll på bisatser, prepositionsfraser, rektioner och annat är Wellanders regel nog inte så komplicerad att följa. Kanske var tanken bakom regeln att dra tydligare linjer mellan rätt och fel, och på så sätt förenkla för språkbrukarna. Men egentligen spelar ju valet inte så stor roll i just den här frågan: de båda orden är ju så nära besläktade att risken för missförstånd är minimal.

Det kan dock vara bra att veta att många har lärt sig att det är fel att säga och skriva innan före en prepositionsfras, och vill man undvika att irritera andra i onödan kan det därför vara bra att följa Wellanders regel. Bryr du dig inte så mycket om andras (rätt obefogade) irritation kan du däremot gott välja det du tycker känns och låter bäst.

* Finita verb i svenskan är verb som står i imperativ (stå!), presens (står) och preteritum (stod).
** Ett äldre ord för subjunktion är underordnad konjunktion.
*** Det här bruket förekommer dock frekvent i bland annat finlandssvenska.

Har du skilt eller skiljt dig?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar skilt framför skiljt. Så här blev resultatet:

Det var alltså alternativ ett, skilt, som gick vinnande ur den här veckans onsdagsomröstning. Men är det också det som faktiskt är rätt?

Det korta svaret är att båda formerna går lika bra att använda (enligt bland annat SAOL, SO och Språkrådet*). För dig som inte riktigt nöjer dig med det kommer här en lite längre förklaring:

En del verb som slutar på -ja (som skilja, glädja och stödja) förlorar j:et i vissa böjningsformer (till exempel gladde, stödde), medan j:et hänger kvar i andra (till exempel skiljer). I vissa former (som gläder/glädjer, stöder/stödjer och skilt/skiljt) kan man välja om man vill att j:et ska få vara kvar eller inte. Förr rekommenderade man de j-lösa varianterna när möjligheten fanns att välja, vilket innebär att många har lärt sig att man ska skriva gläder, stöder och skilde, och inte glädjer, stödjer och skiljde – trots att båda formerna är korrekta.

På senare tid verkar j-formerna ha ökat i popularitet. Man tror att det kan bero på påverkan från andra verb som slutar på -ja där j:et måste hänga med i former där det för de andra verben kan falla bort, till exempel presens av välja (väljer) och preteritum av skölja (sköljde). Det känns därför ganska naturligt för många att skriva och säga glädjer i stället för gläder eller skiljde i stället för skilde.

Det ska dock också nämnas att j-formen av till exempel skiljt inte är något nytt påfund. Enligt SAOB finns det belägg för den här formen sedan åtminstone 1700-talet.

Eftersom båda formerna anses korrekta är min rekommendation att du väljer den form du tycker bäst om. Men var konsekvent – åtminstone inom en och samma text.

Vilken form föredrar du: skilt eller skiljt? Varför?

*Läs hela (det korta) svaret här: Språkrådet på Twitter

Svårt att ha att (och?) göra med?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar ha och göra med framför ha att göra med. Så här blev resultatet:

Veckans vinnare är alltså alternativ två, ha att göra med. Jag fick inspiration till denna omröstning när jag själv satt och skulle skriva det här uttrycket och märkte att jag för en sekund tvekade: Heter det ha att göra med, eller ha och göra med?

Att det finns en osäkerhet kring om det ska vara ett att eller ett och är egentligen inte så konstigt. I vardagligt tal uttalar vi båda dessa ord som [å] (eller [o]):

Jag ska äta sill [å] potatis på midsommar.

Han älskar [å] promenera längs stranden.

Uttalet [å] när vi menar att gäller dock bara när vi syftar på infinitivmärket (att promenera, att skriva, att tala), och inte när vi använder att som subjunktion (han sa att han gillar att promenera, att hon talar så bra engelska beror på att hon har övat så mycket). Vi säger alltså

Han sa [att] han gillar [å] promenera. // [Att] hon talar så bra engelska beror på [att] hon har övat så mycket.

I uttrycket ha och/att göra med handlar det därmed antingen om ett och eller ett infinitiv-att, och båda låter alltså likadant i talspråk. Något annat som ytterligare kan försvåra valet är att vi på svenska ofta samordnar verb genom att stoppa in ett och mellan dem, till exempel så här:

Han ligger och solar. // Hon har suttit och läst hela dagen.

Vid den här typen av samordningar står de samordnade verben i samma form: i den första meningen är de båda i presens, och i den andra i supinum.* I uttrycket ha och/att göra med kan man däremot bara böja hagöra följer inte med. Det går alltså bra att säga

Att hon ansågs svår hade att göra med att hon vägrade följa instruktioner. // Att hon anses svår har att göra med att hon vägrar följa instruktioner.**

I den första meningen står ha i preteritum (hade) och i den andra i presens (har). Göra behåller dock sin infinitivform, vilket innebär att det inte kan vara ett samordnande och mellan de båda verben, utan ett infinitivmärke, nämligen att.

Efter den här ganska långa genomgången kan vi därför äntligen dra slutsatsen att rätt svar i veckans omröstning är alternativ två: ha att göra med. Det är också så jag rekommenderar att du skriver när du vill använda det här uttrycket i en text.

Skriver du och eller att när du använder det här uttrycket?

*Supinum är en infinit form som tillsammans med har skapar perfekt. Tillsammans med hade skapar den pluskvamperfekt.
**Uttrycket används här på ett annat sätt än i exempelmeningen från omröstningen, men det är fortfarande samma uttryck. Ha att göra med kan både beskriva orsaken till något och hur man upplever att det är att interagera med någon eller något.

Ska det regna i morgon eller imorgon?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva i morgon framför imorgon. Så här blev resultatet:

Vinnaren den är veckan är alltså alternativ två, imorgon. Resultatet går i linje med det för ifred/i fred* och här om dagen/häromdagen**, och ger ännu ett exempel på flerordsuttryck som många av oss gillar att skriva ihop. Men som du säkert redan vet vid det här laget är det som känns rätt eller ser rätt ut inte alltid det som faktiskt är rätt. Så hur ligger det till i det här fallet?

Jo, i SO listas – under sökordet morgon – bara den särskrivna varianten. I SAOL är också bara i morgon listat, men under det står det att uttrycket även kan hopskrivas. I frågelådan på Institutet för språk och folkminnens (Isof) webbplats*** finns ett utförligt svar på hur vi ska tänka kring hop- respektive särskrivning av uttryck som imorgon/ i morgon, istället/i stället och mittemot/mitt emot. När det gäller just de här uttrycken går det lika bra att skriva ihop som att skriva isär, men för vissa av uttrycken är den ena formen vanligare än den andra. Vill man ha en enkel tumregel att följa (och slippa slå upp varje uttryck för att se vilken stavning som är vanligast) rekommenderas den särskrivna varianten. Den kan ofta också uppfattas som lite mer formell av läsaren, vilket kan vara bra att känna till.

När det gäller just i morgon/imorgon är det än så länge den särskrivna varianten som är vanligast (enligt Isof), och också den som jag rekommenderar. Om du som jag tycker att konsekvens är viktigt är det en annan god anledning till särskrivning i det här fallet. Åtminstone så länge du håller med om att iförrgår och iövermorgon ser konstigt ut.

Hur skriver du helst: imorgon eller i morgon? Varför?

*Läs hela inlägget här: Lämna mig i()fred!
**Läs hela inlägget här: Här om dagen eller häromdagen?
***Läs hela svaret – inklusive en lista på vanliga liknande uttryck – här: Skriva ihop eller isär flerordsuttryck?

Scrolla eller skrolla?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar scrolla framför skrolla. Så här blev resultatet:

Det första alternativet, scrolla, gick alltså vinnande ur veckans onsdagsomröstning. Med tanke på att det här engelska lånordet är relativt nytt är det kanske inte så konstigt att många av oss föredrar det i en stavning som ligger så nära ursprunget som möjligt. Men är det verkligen det som är rätt?

Nej, inte om vi ska följa rekommendationen från SAOL. Där förespråkas den svenskare stavningen skrolla. Även i SO är det den stavningen som anges som första alternativ. Anledningen är helt enkelt att varianten med K stämmer bättre med svenska stavningsregler än den med C.

Man kan dock fråga sig varför många ”nya” (det är så klart en definitionsfråga) engelska lånord inte försvenskas mer. Varför skriver vi container och inte (till exempel) kontejner, leasing och inte lising? En anledning kan vara att fler svenskar i dag är bättre på engelska än för hundra år sedan. Fler kommer i kontakt med uttrycket på originalspråket först och då faller det sig lite mer naturligt att fortsätta skriva det på samma sätt även när man använder det i en annars svensk kontext. En annan anledning kan vara att våra ordlistor i dag mer än tidigare beskriver hur språkbruket faktiskt ser ut och inte bara hur det borde se ut. Det leder till att även alternativ som inte anses helt språkligt korrekta ändå finns listade, och så småningom kan de bli normen som vi rekommenderas att följa. Det är möjligt att det blir så med scrolla och skrolla i framtiden – only time will tell.

Sammanfattningsvis: Skriv hellre skrolla än scrolla – åtminstone än så länge. Eller ersätt scrolla/skrolla med rulla. Så sent som 2016 var det nämligen det som Språkrådet rekommenderade*.

Vilket av alternativen föredrar du: scrolla eller skrolla? Eller skriver du hellre rulla?

*Följ den här länken för att läsa hela rekommendationen: Språkrådet på Twitter

Göra i ordning eller iordning?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva i ordning framför iordning. Så här blev resultatet:

De flesta röstade alltså på det första alternativet: i ordning. Huruvida man ska skriva ihop eller isär flerordsuttryck som inleds med en preposition är något som många känner sig osäkra på. Det är till exempel inte alltid helt lätt att veta om man ska skriva istället eller i stället och försent eller för sent (klicka HÄR om du vill få svar på det förstnämnda och HÄR om du vill få svar på det sistnämnda). Så hur förhåller det sig med i ordning eller iordning?

Jo, här kan vi faktiskt använda oss av huvudregeln för stavningen av den här typen av uttryck. Denna regel säger att uttryck där betoningen ligger på det första ordet ska hopskrivas, och uttryck där betoningen ligger på ett senare ord ska särskrivas. Det innebär att du bör skriva

alltför och återigen

samt

framför allt och i alla fall.

I uttrycket som användes i veckans onsdagsomröstning ligger betoningen på det andra ordet, vilket innebär att det är särskrivning som gäller. I ordning är alltså mer korrekt än iordning. Stöd för den här tesen finns hos såväl SAOL som SO, som båda anger endast den särskrivna varianten som alternativ. SAOB nämner faktiskt iordning som en möjlighet, men bara som prefix till verbet bringa (vilket alltså ger oss iordningbringa). Med tanke på att exemplen som ges är från 1800-talet, gissar jag dock att det här verbet inte används superofta i dagens språkbruk. Reglerna kring hur vi skapar sammansatta verb skiljer sig dessutom från hur vi pusslar ihop (eller skriver isär) flerordsuttryck.

Med det sagt är det inte självklart att vi alltid kommer att anse att särskrivning är det enda rätta för i ordning. Ord som ofta förekommer tillsammans – och som med tiden börjar ses som en enhet snarare än individuella ord – har en tendens att börja hopskrivas efter ett tag (läs mer om det här: Lämna mig i()fred!).

Men än så länge är det alltså i ordning som du bör skriva och inte iordning.

Föredrar du att skriva ihop eller isär det här flerordsuttrycket? Varför?

En lista över eller på?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva en lista över eller en lista på. Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså alternativ två, en lista på. Det där med prepositioner är något som många tycker är klurigt, och därför var det svårt för åtminstone mig att gissa hur utfallet av den här omröstningen skulle bli. Trots att huvudordet som prepositionen hör till (i det här fallet lista) är detsamma, kan prepositionsvalet dessutom skilja sig åt beroende på kontexten. Det är inte självklart att du väljer samma preposition för de här båda exempelmeningarna:

Här är en lista över allt jag behöver göra. // Här är en lista allt jag behöver göra.

Skriv en lista över vad du behöver handla. // Skriv en lista vad du behöver handla.

Du kanske till och med hade valt en helt annan preposition här (berätta gärna vilken i en kommentar i så fall).

Men om vi nu håller oss till över och … Vilken av dem är rätt?

Enligt SO (Svensk ordbok) nämns båda som alternativ, tillsammans med prepositionen med som ju inte ens var inkluderad i onsdagsomröstningens alternativ. Tittar man i SAOB (Svenska Akademiens ordbok) nämns också både och över, men inte med. Det verkar alltså som att valet är fritt mellan åtminstone och över.

Efter att ha funderat och sökt runt lite på lista på och lista över, fick jag känslan av att prepositionsvalet kanske hade något att göra med hur formellt sammanhanget var. Många av googleresultaten för lista över verkade komma från myndigheter och organisationer (och Wikipedia), medan många av resultaten för lista på verkade komma från företag och nyhetssidor. En (inte särskilt vetenskaplig) sökning i några korpusar på Språkbanken visade att en lista på var nästan tre gånger så vanligt förekommande som en lista över (33 162 vs. 11 939 förekomster) i texter från sociala medier. I akademiska texter och myndighetstexter var en lista över avsevärt vanligare än en lista på (1 905 vs. 1 174 förekomster). Det tyder på att det skulle kunna ligga något i mitt intryck av att en lista över är populärast i formellare texter och en lista på är populärast i informellare texter.

Varken över eller är alltså fel att använda tillsammans med lista, men det verkar som om alternativen uppfattas passa bäst i olika kontexter. Det kan vara bra att ta hänsyn till när du väljer vilken preposition du vill använda. Du bör som vanligt också vara så konsekvent som möjligt i ditt val och hålla dig till en av prepositionerna (åtminstone inom en och samma text).

Vilken av prepositionerna föredrar du tillsammans med lista: eller över? Beror det på sammanhanget?

Den anställda eller den anställde?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva den anställda framför den anställde. Så här blev resultatet:

Det är inte ofta vi har ett helt jämt resultat, men så blev det alltså den här veckan. Anledningen till att jag valde just det här ämnet för veckans onsdagsomröstning är att jag ofta ser folk skriva detta (substantiverade) adjektiv med dess e-ändelse när a-ändelsen skulle passa minst lika bra (eller till och med bättre). Och varje gång jag ser det hajar jag till lite grann, särskilt när ordet används i ett generellt sammanhang som i omröstningens exempelmeningar. Det beror på att jag är van vid att en e-ändelse innebär att adjektivet beskriver en man, medan a-ändelsen för mig är könsneutral. Att använda en e-ändelse när man inte syftar på en specifik man, utan menar anställda rent generellt, är dock som sagt inte ovanligt. Men är det rätt?

Det korta svaret är njae.

Det lite längre svaret kommer här:

I svenskan har vi en neutral form och en maskulin form för våra adjektiv. Vi använder den neutrala formen bland annat när substantivets biologiska kön antingen är oviktigt, okänt eller obestämbart – eller kvinnligt. E-formen används till exempel när substantivet är manligt. (Rent språkpolitiskt skulle man kunna diskutera anledningen till varför det är så här och om det finns anledning att ändra på bruket, men tyvärr är det en diskussion som inte ryms i det här inlägget.) Att säga eller skriva

mitt fina plommonträd, min glada kompis Klara och min glade kompis Klas

känns därför rätt naturligt för de flesta av oss. Men det finns fler faktorer att väga in än bara huruvida personen adjektivet beskriver är man eller kvinna. Beskriver man till exempel ett ett-substantiv används a-formen, även om det råkar handla om en man, till exempel:

det skickliga fotbollsproffset Anders Andersson.

Men det finns också en del exempel på när e-formen används mer frekvent än a-formen. E-formen är särskilt populär i sammanhang där adjektivet är självständigt (substantivet som det beskriver har alltså uteslutits), till exempel:

den yngste i klassen.

När det handlar om adjektiv som enskilda/e, skyldiga/e och anställda/e är det ännu vanligare att e-formen används när adjektivet är självständigt. Språkrådet uttrycket det som att dessa ord har stelnat i den här formen.

Ser man till vad som är vanligast (och därför enligt många även den språkliga normen) är det alltså inte fel att använda e-formen på ett självständigt adjektiv (som anställda/e i veckans omröstning). Men en allt vanligare rekommendation är att du bör använda a-formen generellt, oberoende av faktorer som kön. Det är ju trots allt a-formen som (allra oftast) är adjektivets grundform, och således även den form som bör betraktas som såväl könsneutral som standard.

Vilken form föredrar du på den här typen av adjektiv, a-formen eller e-formen? Varför?

Om du vill läsa mer om det här ämnet har Språkrådet en mer detaljerad artikel om det här: Frågelådan: A-form eller e-form på adjektiv?

socialdemokraterna eller Socialdemokraterna?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva politiska partier med stor begynnelsebokstav eller inte. Så här blev resultatet:

Det var alltså alternativ två som gick vinnande ur omröstningen, vilket innebär att de flesta föredrar stor begynnelsebokstav framför liten när det kommer till politiska partier. Men är det också det som är rätt?

För en gångs skull har vi ett kort och koncist svar, nämligen: ja. Beteckningar på politiska partier ska alltid skrivas med stor bokstav. Det gäller också partiförkortningar och sammansättningar, till exempel

S, C och MP

och

Moderatledaren och Vänsterstyrd.

Den här regeln har gällt sedan 2009, så i lite mer än ett decennium. Anledningen till att vi ska stava partinamn med stor begynnelsebokstav är för att de är just namn. Innan den här regeln trädde i kraft var rekommendationen att stava vissa partier med liten begynnelsebokstav och vissa med stor. En orsak till att man ofta valde liten bokstav var att partinamn traditionellt sett har tolkats som ideologiska beteckningar snarare än namn. (Vill du läsa mer om historien bakom ändringen och fördjupa dig ännu mer i reglerna kring stavning av politiska partier, kan du klicka här: Partinamn: artikel från Språket, Sveriges radio.)

Rekommendationen är alltså att du skriver alla partinamn samt deras sammansättningar och förkortningar med stor bokstav.

Vad tycker du om den här regeln? Föredrar du att skriva med stor eller liten begynnelsebokstav?

Har du hobbies eller hobbyer?

I går frågade jag mina följare på Instagram vilken pluralform av hobby de föredrar: hobbies eller hobbyer. Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså den engelska böjningen, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på ordets ursprung. Men är det verkligen rätt att skriva hobbies på svenska?

Enligt SO och SAOB finns det (skriftliga) belägg för att hobby har använts i svenskan sedan 1916. I SAOL har ordet funnits med sedan 1950, och redan då var hobbyer pluralformen som rekommenderades. I den här utgåvan nämndes även böjningen hobbies som en variant, men i nästa utgåva av SAOL (från 1973) hade den engelska böjningen fått stryka på foten: där nämns den inte ens som ett alternativ. Och så har det i princip sett ut sedan dess (med undantag för SAOL 1998 och SO 2009 där hobbies återigen finns med som variant).

Anledningen till att man rekommenderar hobbyer i stället för hobbies är att den förstnämnda formen passar bättre in i svenska böjningsmönster, särskilt när det kommer till bestämd form plural. Hobbiesarna låter helt enkelt inte riktigt lika elegant som hobbyerna. Samma sak gäller ord som avokado. Visst går det bra att säga två avokados, men de där avokadosarna låter genast lite konstigt (i det här fallet skulle jag säga att den rekommenderade böjningen bara låter marginellt mindre konstig, men ändå: avokadorna ska det vara).

Sammanfattningsvis rekommenderar jag alltså att du skriver hobbyer hellre än hobbies, åtminstone i lite mer formella texter.

Vilken pluralform föredrar du? Varför?

Om du vill läsa mer om engelska vs. svenska pluralböjningar av engelska lånord, kan du göra det i det här blogginlägget från tidigare i år: Trailers eller trailrar.