Tillväga eller till väga?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar tillväga framför till väga. Så här blev resultatet:

Vinnande ur omröstningen gick alltså alternativ ett, tillväga. Du som har följt omröstningarna ett tag vet säkert att det här är långtifrån första omröstningen som på något sätt behandlar ämnet att särskriva eller att inte särskriva flerordsuttryck. I en del av dessa omröstningar har det särskrivna alternativet fått flest röster*, och i en del har det hopskrivna alternativet segrat**. Huruvida resultaten har stämt med rekommendationerna har också varierat. Så hur står det till med den här veckans vinnande alternativ? Är det också det som är rätt?

Nja, inte riktigt. Denna gång har vi att göra med ett uttryck som faktiskt följer den generella regeln för när man ska särskriva respektive hopskriva flerordsuttryck: eftersom betoningen ligger på det andra ordet ska uttrycket särskrivas. Till väga anses alltså vara mer korrekt än tillväga.

Det ska dock nämnas att den hopskrivna varianten verkar vara ganska vanligt förekommande. Efter en snabb sökning på de båda alternativen i slumpvis utvalda textsamlingar i Språkbankens Korp fick faktiskt tillväga fler träffar än till väga (3 612 respektive 3 202). Samma trend visade sig ännu tydligare när jag bara sökte bland texter från sociala medier (65 548 respektive 45 564 träffar), men bland myndighetstexter var förhållandet det motsatta (1 087 respektive 3 850 träffar). Trots att storleken på de olika textsamlingarna skilde sig ganska mycket åt så verkar det alltså som att tillväga är vanligare än till väga i informella texter, och att det är tvärtom i mer formella texter.

Sammanfattningsvis är rekommendationen att du skriver till väga i stället för tillväga, särskilt i texter av mer formell natur. Och som vanligt är det viktigt att du är konsekvent i ditt val – åtminstone inom en och samma text.

Vad föredrar du: tillväga eller till väga? Varför?

*Läs till exempel Till()slut blev det ändå till slut och Skriver du allt mer eller alltmer?
**Läs till exempel: Här om dagen eller häromdagen? och Spelar över huvud taget någon roll?

Ett eller en tennisracket?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar ett eller en tennisracket, och så här blev resultatet:

En stor majoritet röstade alltså på alternativ ett, ett racket. Är det också det som är rätt?

Nej, inte enligt SAOL och SO som båda menar att det ska vara en racket (racketar i plural). En anledning till att det ändå finns viss tvekan om vilket grammatiskt genus racket har kan vara att ordet i sin obestämda form ser ut som ett ett-substantiv i bestämd form. Andra ett-ord som hus och träd får ju ändelsen -et i bestämd form singular (huset, trädet), därför är det inte så konstigt om vi omedvetet väljer att placera racket i samma kategori.

En annan anledning, som går lite hand i hand med den första, är att många inte säger racket, utan bara rack. De ska alltså köpa ett nytt tennisrack, inte en ny tennisracket. Rack med samma betydelse som racket finns listat i SAOL, men med noteringen vard. som indikerar att det är en vardaglig variant av ordet. Det finns en andra betydelse av rack, nämligen ställ el. hylla för elektronisk utrustning. I den här betydelsen anses rack vara ett ett-ord (rack även i plural), och detta gäller också för rack som kortform av racket. Det finns dock en tredje betydelse av ordet, nämligen bygelformig anordning för förening av rundhult med mast el. stång, och då är det ett en-ord. Skillnaden i grammatiskt genus mellan de olika betydelserna kan bero på att orden har olika ursprung och har kommit in i svenskan under olika tidsperioder.

Sammanfattningsvis heter det alltså en racket eller ett rack. Du kan använda vilken form av ordet du vill, men ha i åtanke att den kortare varianten uppfattas som mer vardaglig och informell än den längre.

Hur föredrar du att säga och skriva: en eller ett racket? Eller föredrar du den kortare formen?

Ett glas fyllt till brädden eller bredden?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva att ett glas är fyllt till brädden eller bredden. Så här blev resultatet:

De flesta har alltså röstat på alternativ två, bredden. Är det också det som är rätt?

Nej, faktiskt inte. Att skriva bredden när det ska vara brädden är ett vanligt misstag som till stor del beror på att vi i modern svenska mycket sällan gör skillnad i uttal mellan korta e och korta ä. När det gäller ord som är snarlika i såväl stavning som betydelse, blir det extra svårt att välja rätt.

När det kommer till just bredd vs brädd finns det en betydelseskillnad mellan de båda orden, även om de vid första anblick ser nästan identiska ut. Bredd betyder, enligt SAOL, ”utsträckning i sidled” och (stor) ”täckning”, medan brädd betyder ”övre kantlinje” (särskilt av kärl). När vi tänker oss att något är fullt är det således fullt (upp) till brädden och inte till bredden. Följande exempelmeningar är alltså korrekta:

Dörrens höjd var 210 centimeter och dess bredd 80 centimeter.

Arenan var fylld till brädden.

I vardagsspråket är det jämförelsevis sällan som det är brädd/brädden och inte bredd/bredden vi menar, vilket kan göra det ännu svårare att komma ihåg att byta ut e:et mot ett ä. Trots det rekommenderar jag att du fyller dina glas till brädden och mäter dina dörrar på bredden (och höjden om det behövs, kanske djupet kan vara av intresse också).

Tycker du att det är svårt att hålla isär bredden och brädden?

Alltfler eller allt fler?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva alltfler eller allt fler. Så här blev resultatet:

De allra, allra flesta föredrar alltså den särskrivna varianten – allt fler – vilket stämmer överens med resultatet i omröstningen om alltmer vs allt mer*. Där visade det sig dock att resultatet gick emot det som anses vara korrekt, och därför även rekommendationen. Förhåller det sig på samma sätt med alltfler/allt fler?

Nej, faktiskt inte. Du som har läst inlägget angående alltmer vs allt mer kommer kanske ihåg att jag där gick igenom reglerna för den här typen av flerordsuttryck. Sammanfattningsvis ska uttryck hopskrivas när den starkaste betoningen ligger på det första ordet, och särskrivas när betoningen ligger på något av de andra orden. Det finns dock undantag: uttryck som helt enkelt särskrivs eller hopskrivs av hävd. Alltmer är ett sådant. Allt fler är det inte.

Det ska också nämnas att alltfler finns listat i SAOL, och att det är detta resultat som dyker upp både när man söker på den hopskrivna och den särskrivna varianten. Under själva listningen står det vanl. två ord, vilket innebär att uttrycket vanligen särskrivs. För att göra en jämförelse står det under alltmer ibl. två ord, vilket alltså innebär att det ibland särskrivs, men att hopskrivning är vanligare.

Med andra ord: allt fler ska särskrivas, främst på grund av att den starkaste betoningen ligger på uttryckets andra ord, men också för att det är den här varianten som är vanligast. Rekommendationen är alltså att du särskriver allt fler och hopskriver alltmer, trots att det kan kännas lite inkonsekvent.

Föredrar du att skriva allt fler eller alltfler? Varför? Skriver du olika i olika sammanhang?

* Läs hela inlägget här: Skriver du allt mer eller alltmer?

Promenad före eller innan middagen?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar före framför innan. Så här blev resultatet:

Vinnaren i veckans onsdagsomröstning är alltså alternativ ett, före. Valet mellan före och innan i den här typen av meningar är en klassisk språkfråga som länge har diskuterats fram och tillbaka. Men finns det verkligen ett rätt och ett fel val?

Nja … Det är kanske många som har lärt sig att det heter före middagen, men innan jag äter middag. Den stora skillnaden mellan dessa två formuleringar är att den första är en prepositionsfras och den andra en bisats. Prepositionsfraser består av prepositioner och rektioner. En rektion kan till exempel vara ett substantiv (middagen), ett pronomen i objektsform (oss) eller en längre substantivfras (den utsökta, vällagade middagen). Bisatser däremot innehåller minst ett finit verb*, och ordföljden är lite annorlunda än i en huvudsats. Den största skillnaden är att satsadverb (som inte, alltid och tyvärr) hamnar före det finita verbet i stället för efter, som är fallet i en huvudsats.

Den generella regeln för när man ska använda före respektive innan har alltså varit att före är en preposition som används i prepositionsfraser och att innan är en subjunktion** som används för att inleda bisatser. Det här är en regel som verkar ha spridits framför allt via Erik Wellanders klassiska bok Riktig svenska som kom ut för första gången 1939. Sedan dess har man under en lång tid lärt ut just den här regeln i skolorna, men den har aldrig riktigt fått ordentligt fäste i det allmänna språkbruket. På senare tid har man därför slopat regeln och låtit valet vara fritt.

Problemet med Wellanders regel är att den tolkas på ett mycket förenklat sätt. Det stämmer att före är en preposition och innan en subjunktion, men det är inte hela sanningen. Innan är nämligen både en subjunktion och en preposition. Det innebär att man i de flesta fall kan byta ut före mot innan, men inte tvärtom. Det går alltså lika bra att säga

Ska vi ta en promenad innan middagen? som Ska vi ta en promenad före middagen?

men det anses inte vara grammatiskt korrekt*** att säga

Ska vi ta en promenad före vi äter middag?

För den som har full koll på bisatser, prepositionsfraser, rektioner och annat är Wellanders regel nog inte så komplicerad att följa. Kanske var tanken bakom regeln att dra tydligare linjer mellan rätt och fel, och på så sätt förenkla för språkbrukarna. Men egentligen spelar ju valet inte så stor roll i just den här frågan: de båda orden är ju så nära besläktade att risken för missförstånd är minimal.

Det kan dock vara bra att veta att många har lärt sig att det är fel att säga och skriva innan före en prepositionsfras, och vill man undvika att irritera andra i onödan kan det därför vara bra att följa Wellanders regel. Bryr du dig inte så mycket om andras (rätt obefogade) irritation kan du däremot gott välja det du tycker känns och låter bäst.

* Finita verb i svenskan är verb som står i imperativ (stå!), presens (står) och preteritum (stod).
** Ett äldre ord för subjunktion är underordnad konjunktion.
*** Det här bruket förekommer dock frekvent i bland annat finlandssvenska.

Har du skilt eller skiljt dig?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar skilt framför skiljt. Så här blev resultatet:

Det var alltså alternativ ett, skilt, som gick vinnande ur den här veckans onsdagsomröstning. Men är det också det som faktiskt är rätt?

Det korta svaret är att båda formerna går lika bra att använda (enligt bland annat SAOL, SO och Språkrådet*). För dig som inte riktigt nöjer dig med det kommer här en lite längre förklaring:

En del verb som slutar på -ja (som skilja, glädja och stödja) förlorar j:et i vissa böjningsformer (till exempel gladde, stödde), medan j:et hänger kvar i andra (till exempel skiljer). I vissa former (som gläder/glädjer, stöder/stödjer och skilt/skiljt) kan man välja om man vill att j:et ska få vara kvar eller inte. Förr rekommenderade man de j-lösa varianterna när möjligheten fanns att välja, vilket innebär att många har lärt sig att man ska skriva gläder, stöder och skilde, och inte glädjer, stödjer och skiljde – trots att båda formerna är korrekta.

På senare tid verkar j-formerna ha ökat i popularitet. Man tror att det kan bero på påverkan från andra verb som slutar på -ja där j:et måste hänga med i former där det för de andra verben kan falla bort, till exempel presens av välja (väljer) och preteritum av skölja (sköljde). Det känns därför ganska naturligt för många att skriva och säga glädjer i stället för gläder eller skiljde i stället för skilde.

Det ska dock också nämnas att j-formen av till exempel skiljt inte är något nytt påfund. Enligt SAOB finns det belägg för den här formen sedan åtminstone 1700-talet.

Eftersom båda formerna anses korrekta är min rekommendation att du väljer den form du tycker bäst om. Men var konsekvent – åtminstone inom en och samma text.

Vilken form föredrar du: skilt eller skiljt? Varför?

*Läs hela (det korta) svaret här: Språkrådet på Twitter

Svårt att ha att (och?) göra med?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar ha och göra med framför ha att göra med. Så här blev resultatet:

Veckans vinnare är alltså alternativ två, ha att göra med. Jag fick inspiration till denna omröstning när jag själv satt och skulle skriva det här uttrycket och märkte att jag för en sekund tvekade: Heter det ha att göra med, eller ha och göra med?

Att det finns en osäkerhet kring om det ska vara ett att eller ett och är egentligen inte så konstigt. I vardagligt tal uttalar vi båda dessa ord som [å] (eller [o]):

Jag ska äta sill [å] potatis på midsommar.

Han älskar [å] promenera längs stranden.

Uttalet [å] när vi menar att gäller dock bara när vi syftar på infinitivmärket (att promenera, att skriva, att tala), och inte när vi använder att som subjunktion (han sa att han gillar att promenera, att hon talar så bra engelska beror på att hon har övat så mycket). Vi säger alltså

Han sa [att] han gillar [å] promenera. // [Att] hon talar så bra engelska beror på [att] hon har övat så mycket.

I uttrycket ha och/att göra med handlar det därmed antingen om ett och eller ett infinitiv-att, och båda låter alltså likadant i talspråk. Något annat som ytterligare kan försvåra valet är att vi på svenska ofta samordnar verb genom att stoppa in ett och mellan dem, till exempel så här:

Han ligger och solar. // Hon har suttit och läst hela dagen.

Vid den här typen av samordningar står de samordnade verben i samma form: i den första meningen är de båda i presens, och i den andra i supinum.* I uttrycket ha och/att göra med kan man däremot bara böja hagöra följer inte med. Det går alltså bra att säga

Att hon ansågs svår hade att göra med att hon vägrade följa instruktioner. // Att hon anses svår har att göra med att hon vägrar följa instruktioner.**

I den första meningen står ha i preteritum (hade) och i den andra i presens (har). Göra behåller dock sin infinitivform, vilket innebär att det inte kan vara ett samordnande och mellan de båda verben, utan ett infinitivmärke, nämligen att.

Efter den här ganska långa genomgången kan vi därför äntligen dra slutsatsen att rätt svar i veckans omröstning är alternativ två: ha att göra med. Det är också så jag rekommenderar att du skriver när du vill använda det här uttrycket i en text.

Skriver du och eller att när du använder det här uttrycket?

*Supinum är en infinit form som tillsammans med har skapar perfekt. Tillsammans med hade skapar den pluskvamperfekt.
**Uttrycket används här på ett annat sätt än i exempelmeningen från omröstningen, men det är fortfarande samma uttryck. Ha att göra med kan både beskriva orsaken till något och hur man upplever att det är att interagera med någon eller något.

Ska det regna i morgon eller imorgon?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva i morgon framför imorgon. Så här blev resultatet:

Vinnaren den är veckan är alltså alternativ två, imorgon. Resultatet går i linje med det för ifred/i fred* och här om dagen/häromdagen**, och ger ännu ett exempel på flerordsuttryck som många av oss gillar att skriva ihop. Men som du säkert redan vet vid det här laget är det som känns rätt eller ser rätt ut inte alltid det som faktiskt är rätt. Så hur ligger det till i det här fallet?

Jo, i SO listas – under sökordet morgon – bara den särskrivna varianten. I SAOL är också bara i morgon listat, men under det står det att uttrycket även kan hopskrivas. I frågelådan på Institutet för språk och folkminnens (Isof) webbplats*** finns ett utförligt svar på hur vi ska tänka kring hop- respektive särskrivning av uttryck som imorgon/ i morgon, istället/i stället och mittemot/mitt emot. När det gäller just de här uttrycken går det lika bra att skriva ihop som att skriva isär, men för vissa av uttrycken är den ena formen vanligare än den andra. Vill man ha en enkel tumregel att följa (och slippa slå upp varje uttryck för att se vilken stavning som är vanligast) rekommenderas den särskrivna varianten. Den kan ofta också uppfattas som lite mer formell av läsaren, vilket kan vara bra att känna till.

När det gäller just i morgon/imorgon är det än så länge den särskrivna varianten som är vanligast (enligt Isof), och också den som jag rekommenderar. Om du som jag tycker att konsekvens är viktigt är det en annan god anledning till särskrivning i det här fallet. Åtminstone så länge du håller med om att iförrgår och iövermorgon ser konstigt ut.

Hur skriver du helst: imorgon eller i morgon? Varför?

*Läs hela inlägget här: Lämna mig i()fred!
**Läs hela inlägget här: Här om dagen eller häromdagen?
***Läs hela svaret – inklusive en lista på vanliga liknande uttryck – här: Skriva ihop eller isär flerordsuttryck?

Scrolla eller skrolla?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar scrolla framför skrolla. Så här blev resultatet:

Det första alternativet, scrolla, gick alltså vinnande ur veckans onsdagsomröstning. Med tanke på att det här engelska lånordet är relativt nytt är det kanske inte så konstigt att många av oss föredrar det i en stavning som ligger så nära ursprunget som möjligt. Men är det verkligen det som är rätt?

Nej, inte om vi ska följa rekommendationen från SAOL. Där förespråkas den svenskare stavningen skrolla. Även i SO är det den stavningen som anges som första alternativ. Anledningen är helt enkelt att varianten med K stämmer bättre med svenska stavningsregler än den med C.

Man kan dock fråga sig varför många ”nya” (det är så klart en definitionsfråga) engelska lånord inte försvenskas mer. Varför skriver vi container och inte (till exempel) kontejner, leasing och inte lising? En anledning kan vara att fler svenskar i dag är bättre på engelska än för hundra år sedan. Fler kommer i kontakt med uttrycket på originalspråket först och då faller det sig lite mer naturligt att fortsätta skriva det på samma sätt även när man använder det i en annars svensk kontext. En annan anledning kan vara att våra ordlistor i dag mer än tidigare beskriver hur språkbruket faktiskt ser ut och inte bara hur det borde se ut. Det leder till att även alternativ som inte anses helt språkligt korrekta ändå finns listade, och så småningom kan de bli normen som vi rekommenderas att följa. Det är möjligt att det blir så med scrolla och skrolla i framtiden – only time will tell.

Sammanfattningsvis: Skriv hellre skrolla än scrolla – åtminstone än så länge. Eller ersätt scrolla/skrolla med rulla. Så sent som 2016 var det nämligen det som Språkrådet rekommenderade*.

Vilket av alternativen föredrar du: scrolla eller skrolla? Eller skriver du hellre rulla?

*Följ den här länken för att läsa hela rekommendationen: Språkrådet på Twitter

Göra i ordning eller iordning?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva i ordning framför iordning. Så här blev resultatet:

De flesta röstade alltså på det första alternativet: i ordning. Huruvida man ska skriva ihop eller isär flerordsuttryck som inleds med en preposition är något som många känner sig osäkra på. Det är till exempel inte alltid helt lätt att veta om man ska skriva istället eller i stället och försent eller för sent (klicka HÄR om du vill få svar på det förstnämnda och HÄR om du vill få svar på det sistnämnda). Så hur förhåller det sig med i ordning eller iordning?

Jo, här kan vi faktiskt använda oss av huvudregeln för stavningen av den här typen av uttryck. Denna regel säger att uttryck där betoningen ligger på det första ordet ska hopskrivas, och uttryck där betoningen ligger på ett senare ord ska särskrivas. Det innebär att du bör skriva

alltför och återigen

samt

framför allt och i alla fall.

I uttrycket som användes i veckans onsdagsomröstning ligger betoningen på det andra ordet, vilket innebär att det är särskrivning som gäller. I ordning är alltså mer korrekt än iordning. Stöd för den här tesen finns hos såväl SAOL som SO, som båda anger endast den särskrivna varianten som alternativ. SAOB nämner faktiskt iordning som en möjlighet, men bara som prefix till verbet bringa (vilket alltså ger oss iordningbringa). Med tanke på att exemplen som ges är från 1800-talet, gissar jag dock att det här verbet inte används superofta i dagens språkbruk. Reglerna kring hur vi skapar sammansatta verb skiljer sig dessutom från hur vi pusslar ihop (eller skriver isär) flerordsuttryck.

Med det sagt är det inte självklart att vi alltid kommer att anse att särskrivning är det enda rätta för i ordning. Ord som ofta förekommer tillsammans – och som med tiden börjar ses som en enhet snarare än individuella ord – har en tendens att börja hopskrivas efter ett tag (läs mer om det här: Lämna mig i()fred!).

Men än så länge är det alltså i ordning som du bör skriva och inte iordning.

Föredrar du att skriva ihop eller isär det här flerordsuttrycket? Varför?