Promenad före eller innan middagen?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar före framför innan. Så här blev resultatet:

Vinnaren i veckans onsdagsomröstning är alltså alternativ ett, före. Valet mellan före och innan i den här typen av meningar är en klassisk språkfråga som länge har diskuterats fram och tillbaka. Men finns det verkligen ett rätt och ett fel val?

Nja … Det är kanske många som har lärt sig att det heter före middagen, men innan jag äter middag. Den stora skillnaden mellan dessa två formuleringar är att den första är en prepositionsfras och den andra en bisats. Prepositionsfraser består av prepositioner och rektioner. En rektion kan till exempel vara ett substantiv (middagen), ett pronomen i objektsform (oss) eller en längre substantivfras (den utsökta, vällagade middagen). Bisatser däremot innehåller minst ett finit verb*, och ordföljden är lite annorlunda än i en huvudsats. Den största skillnaden är att satsadverb (som inte, alltid och tyvärr) hamnar före det finita verbet i stället för efter, som är fallet i en huvudsats.

Den generella regeln för när man ska använda före respektive innan har alltså varit att före är en preposition som används i prepositionsfraser och att innan är en subjunktion** som används för att inleda bisatser. Det här är en regel som verkar ha spridits framför allt via Erik Wellanders klassiska bok Riktig svenska som kom ut för första gången 1939. Sedan dess har man under en lång tid lärt ut just den här regeln i skolorna, men den har aldrig riktigt fått ordentligt fäste i det allmänna språkbruket. På senare tid har man därför slopat regeln och låtit valet vara fritt.

Problemet med Wellanders regel är att den tolkas på ett mycket förenklat sätt. Det stämmer att före är en preposition och innan en subjunktion, men det är inte hela sanningen. Innan är nämligen både en subjunktion och en preposition. Det innebär att man i de flesta fall kan byta ut före mot innan, men inte tvärtom. Det går alltså lika bra att säga

Ska vi ta en promenad innan middagen? som Ska vi ta en promenad före middagen?

men det anses inte vara grammatiskt korrekt*** att säga

Ska vi ta en promenad före vi äter middag?

För den som har full koll på bisatser, prepositionsfraser, rektioner och annat är Wellanders regel nog inte så komplicerad att följa. Kanske var tanken bakom regeln att dra tydligare linjer mellan rätt och fel, och på så sätt förenkla för språkbrukarna. Men egentligen spelar ju valet inte så stor roll i just den här frågan: de båda orden är ju så nära besläktade att risken för missförstånd är minimal.

Det kan dock vara bra att veta att många har lärt sig att det är fel att säga och skriva innan före en prepositionsfras, och vill man undvika att irritera andra i onödan kan det därför vara bra att följa Wellanders regel. Bryr du dig inte så mycket om andras (rätt obefogade) irritation kan du däremot gott välja det du tycker känns och låter bäst.

* Finita verb i svenskan är verb som står i imperativ (stå!), presens (står) och preteritum (stod).
** Ett äldre ord för subjunktion är underordnad konjunktion.
*** Det här bruket förekommer dock frekvent i bland annat finlandssvenska.

Bebis eller baby?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar bebis framför baby. Så här blev resultatet:

Vinnande ur omröstningen gick alltså alternativ ett, bebis. Valet mellan dessa två varianter har faktiskt varit något som jag har tänkt på under en längre tid. Personligen tycker jag att det är något med baby på svenska i betydelsen spädbarn som bara känns … fel. Men är det verkligen det?

Enligt den nyaste versionen av SAOL (från 2015) är det faktiskt bebis (eller bäbis) som rekommenderas framför baby. Men så har det inte alltid varit. Det vanligaste har tidigare varit att man har ansett baby vara den korrekta formen för ordet i obestämd form singular, eftersom det ju är så den formen ser ut på engelska (vilket är språket vi har lånat ordet från). Alternativet bebis liknar i stället engelskans pluralform babies, och att använda en pluralform för ett ord i singular kan bära emot. Åtminstone så länge ett lånord är relativt nytt. Bebis är dock inte det enda ord som har lånats in i sin pluralform. Samma sak gäller för keps och kex (från engelskans caps och cakes).

Men det finns en annan mycket bättre anledning till att skriva bebis i stället för baby, nämligen att det är mycket enklare att böja bebis enligt svenska mönster. Bebisen, bebisar, bebisarna är helt enkelt elegantare än babyn, babyar/babyer, babyarna/babyerna. Ett alternativ skulle ju kunna vara att kombinera de båda formerna, kanske på följande vis: baby, babyn, bebisar, bebisarna. Men jag måste medge att det inte heller låter helt naturligt. Och med tanke på att ordet har funnits i svenskan i över hundra år, tvivlar jag på att vi kommer att se några nya böjningar som får en betydande spridning i allmänspråket.

Min rekommendation är därför att du väljer bebis hellre än baby (åtminstone så länge du menar spädbarn. Att använda bebis som smeknamn för någon äldre än ett år faller kanske inte i så god jord.).

Vilket av alternativen föredrar du, bebis eller baby? Varför?

Går du till köpcentrumet eller köpcentret?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar köpcentrumet framför köpcentret. Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså alternativ två, köpcentret. Med det sagt har jag också hört att en del föredrar formen köpcentrat, så jag tänkte att vi skulle prata om den formen först. Sammansättningens sista del (-centrat) kommer från det latinska lånordet centrum, vars pluralform (om vi ska följa det latinska mönstret) är centra*. Nu borde ju pluralformen egentligen inte ha så mycket med bestämd form singular (som ju köpcentrat är) att göra, men jag tror att det kan ha skett en liten sammanblandning av de båda formerna här. Kanske har man tidigare hört att centra är en korrekt böjningsform av centrum och därför gör man en felaktig bedömning av hur den bestämda formen i singular borde se ut (en så kallad hyperkorrektion). Det skulle också kunna vara så att köpcentrat är dialektalt (jag lade märke till att de som använder den här formen verkar komma från Västkusten).

En anledning till att jag inte tog med köpcentrat i omröstningen är att jag bara kan ha två alternativ. En annan (mer avgörande) anledning är att både köpcentrumet och köpcentret finns med i SAOL, vilket köpcentrat inte gör. Vi kan alltså redan nu eliminera köpcentrat som språkligt korrekt alternativ, åtminstone enligt rådande norm.

Men hur är det då med köpcentrumet och köpcentret, vilket alternativ är rätt?

Båda går faktiskt lika bra att använda. På svenska är centrum och center synonyma och ofta helt utbytbara med varandra (förutom när vi till exempel pratar om medelpunkten/mitten av något, någon som spelar fotboll som center eller om vi äter chokladpralinen Center, då funkar det inte så bra att ersätta med centrum).

Valet är alltså fritt, men som vanligt rekommenderar jag att du är konsekvent i ditt val. Väljer du köpcentrum (obest. sing.) så bör du också böja det enligt följande: köpcentrumet (best. sing.), köpcentrum (obest. pl.) och köpcentrumen (best. pl.). Väljer du köpcenter (obest. sing.) bör du böja det så här: köpcentret (best. sing.), köpcenter (obest. pl.) och köpcentren (best. pl.).

Vilken av formerna föredrar du? Varför? Är du konsekvent i ditt användande?

*Nu för tiden rekommenderas svenskt böjningsmönster för ordet centrum. Eftersom det är ett ett-ord som slutar på konsonant blir således pluralformen densamma som singularformen, det vill säga ett centrum, två centrum. Bestämd form singular är centrumet och bestämd form plural är centrumen.

Scenarion eller scenarier?

I går frågade jag mina följare på Instagram vilken pluralform de föredrar: scenarion eller scenarier. Så här blev resultatet:

Det vinnande alternativet är alltså nummer ett, scenarion. Att just det här alternativet fick flest röster är inte så konstigt: det följer en av svenskans pluralregler som säger att ett-ord som slutar på vokal får -n som ändelse. Till exempel heter det ju

ett piano – två pianon och ett äpple – två äpplen.

Detta gäller dock inte alla ett-ord som slutar på vokal. Ord där betoningen ligger på just den sista vokalen får nämligen -er som ändelse. Till exempel:

ett frieri – två frierier och ett kafé – två kaféer.

Hur ligger det då till med scenario?

Jo, eftersom betoningen inte ligger på ordets sista vokal, borde det (om vi ska följa reglerna) få -n som pluraländelse. Scenarion skulle därför vara det rätta alternativet i veckans omröstning. Men vad vore väl en regel utan undantag?

Tittar vi i SAOL så nämns scenarier som första pluralform och scenarion som alternativ. Det finns alltså möjlighet att välja, men det förstnämnda är antingen vanligast och/eller anses vara mest korrekt. En sökning bland slumpvis utvalda textsamlingar i Korp* ger ungefär dubbelt så många träffar på scenarier som scenarion (995 vs. 1 985), vilket indikerar att det faktiskt är fler som använder -er-formen än -n-formen. En Google-sökning på de olika formerna visar på samma trend. Och som bekant: ju fler som använder en viss variant, desto större chans är det att just den blir normen.

Slutligen: ingen av formerna är fel att använda. Men när du gör ditt eget val kan det vara bra att vara medveten om att fler språkbrukare väljer scenarier hellre än scenarion.

Vilken pluralform av ordet scenario föredrar du? Varför?

Om du är nyfiken på att själv söka bland texter i Korp kan du göra det här: Språkbanken – Korp

Den anställda eller den anställde?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva den anställda framför den anställde. Så här blev resultatet:

Det är inte ofta vi har ett helt jämt resultat, men så blev det alltså den här veckan. Anledningen till att jag valde just det här ämnet för veckans onsdagsomröstning är att jag ofta ser folk skriva detta (substantiverade) adjektiv med dess e-ändelse när a-ändelsen skulle passa minst lika bra (eller till och med bättre). Och varje gång jag ser det hajar jag till lite grann, särskilt när ordet används i ett generellt sammanhang som i omröstningens exempelmeningar. Det beror på att jag är van vid att en e-ändelse innebär att adjektivet beskriver en man, medan a-ändelsen för mig är könsneutral. Att använda en e-ändelse när man inte syftar på en specifik man, utan menar anställda rent generellt, är dock som sagt inte ovanligt. Men är det rätt?

Det korta svaret är njae.

Det lite längre svaret kommer här:

I svenskan har vi en neutral form och en maskulin form för våra adjektiv. Vi använder den neutrala formen bland annat när substantivets biologiska kön antingen är oviktigt, okänt eller obestämbart – eller kvinnligt. E-formen används till exempel när substantivet är manligt. (Rent språkpolitiskt skulle man kunna diskutera anledningen till varför det är så här och om det finns anledning att ändra på bruket, men tyvärr är det en diskussion som inte ryms i det här inlägget.) Att säga eller skriva

mitt fina plommonträd, min glada kompis Klara och min glade kompis Klas

känns därför rätt naturligt för de flesta av oss. Men det finns fler faktorer att väga in än bara huruvida personen adjektivet beskriver är man eller kvinna. Beskriver man till exempel ett ett-substantiv används a-formen, även om det råkar handla om en man, till exempel:

det skickliga fotbollsproffset Anders Andersson.

Men det finns också en del exempel på när e-formen används mer frekvent än a-formen. E-formen är särskilt populär i sammanhang där adjektivet är självständigt (substantivet som det beskriver har alltså uteslutits), till exempel:

den yngste i klassen.

När det handlar om adjektiv som enskilda/e, skyldiga/e och anställda/e är det ännu vanligare att e-formen används när adjektivet är självständigt. Språkrådet uttrycket det som att dessa ord har stelnat i den här formen.

Ser man till vad som är vanligast (och därför enligt många även den språkliga normen) är det alltså inte fel att använda e-formen på ett självständigt adjektiv (som anställda/e i veckans omröstning). Men en allt vanligare rekommendation är att du bör använda a-formen generellt, oberoende av faktorer som kön. Det är ju trots allt a-formen som (allra oftast) är adjektivets grundform, och således även den form som bör betraktas som såväl könsneutral som standard.

Vilken form föredrar du på den här typen av adjektiv, a-formen eller e-formen? Varför?

Om du vill läsa mer om det här ämnet har Språkrådet en mer detaljerad artikel om det här: Frågelådan: A-form eller e-form på adjektiv?

En lotion, två … lotioner?

I går frågade jag mina följare på Instagram vilken pluralform de föredrar av det engelska lånordet lotion: lotions eller lotioner. Så här blev resultatet:

Det blev alltså en relativt klar seger för lotions, även om alternativet lotioner fick många fler röster än vad jag hade räknat med. Är det någon mer som är förvånad över resultatet?

Personligen har jag faktiskt svårt för pluralformen lotioner. Första gången jag såg den var så sent som häromdagen när jag var på jakt efter en ny hudlotion, och hamnade på en välkänd butikskedjas webbsida där de klart och tydligt hade skrivit just lotioner som rubrik för avdelningen där man kunde hitta diverse hudkrämer. Av ren nyfikenhet blev jag tvungen att konsultera min kära vän SAOL, och visst angavs lotioner som enda pluralform. Man fick sig inte ens en liten slap on the wrist om man använde den engelska pluralformen för den fanns inte med som alternativ. För säkerhets skull vände jag mig även till SO och där stod det samma sak, med tillägget att ordet funnits i svenskan sedan 1937. Har man verkligen gått runt och sagt lotioner här i Sverige sedan mitten på 1930-talet utan att jag har märkt det? Eller handlar det kanske snarare om att vi sällan använder pluralformen av lotion, åtminstone inte i skrift?

Hur som helst är det egentligen inte så konstigt att lotion får just pluraländelsen -er. Flera andra substantiv som slutar på -ion hamnar också i den tredje substantivgruppen, till exempel lektion och station (tillsammans med många lånord med betoning på sista stavelsen). Och skulle jag uttala lotion som jag uttalar lektion eller station, så skulle jag nog inte ha så mycket emot -er som suffix, men jag använder engelskt uttal, så i mina öron låter den svenska böjningen mycket märklig. Jag skulle alltså behöva säga något i stil med låttsjoner för att det ska funka. Gör ni som föredrar den svenska böjningen det?

Eftersom både SAOL och SO är så tydliga med att den korrekta pluralformen är lotioner, kan jag inte göra mycket annat än att rekommendera att du som vill eller måste skriva en språkriktig text håller dig till just den böjningen. Skriver du däremot en text i ett mindre formellt sammanhang, tycker jag att du kan välja den böjningsform som du själv föredrar.

Vilken pluralform använder du? Och hur uttalar du ordet: på engelska eller svenska?

Vilken(/t) fin(t) läppglans!

I går frågade jag mina följare på Instagram om vilket grammatiskt genus de tycker att ordet läppglans har. Heter det en läppglans eller ett läppglans? Så här blev resultatet:

Enligt resultatet heter det alltså klart och tydligt ett läppglans och inte en läppglans, vilket också stämmer överens med min egen språkkänsla och hypotes inför omröstningen. Men jag hade ju inte frågat om det inte hade funnits någon komplicerande omständighet …

Jag bestämde mig för att ställa den här frågan för att jag av någon anledning behövde skriva läppglans i bestämd form singular i min webbläsare, och såg att ordet autokorrigerades till läppglansen i stället för läppglanset, vilket jag tyckte var märkligt. Hade jag menat att prata om sminkprodukten i bestämd form plural så hade allt varit i sin ordning, men nu var det ju ett specifikt läppglans jag ville skriva om. Min första tanke var att autokorrigeringen var felaktig (så klart, det kunde ju inte vara jag som hade fel …). Nyfiken (och full av högmod) gick jag därför in och sökte i SAOL för att få min hypotes bekräftad. Men i stället fick sig mitt språkliga självförtroende en liten törn.

Enligt SAOL och SO heter det nämligen en läppglans (och det finns ingen pluralform alls). Autokorrigeringen hade således faktiskt gjort sitt jobb den här gången. Men jag kunde naturligtvis inte bara släppa det här och gå vidare med mitt liv. Så jag började fundera över varför läppglans har tilldelats neutrum som grammatiskt genus i stället för utrum. Egentligen är det faktiskt inte så konstigt. Läppglans är ett sammansatt substantiv som består av orden läpp och glans. När man skapar nya ord i svenskan genom att sätta ihop två substantiv, får sammansättningen samma grammatiska genus som det sista ordet i sammansättningen. Det heter därför

ett matbord och en ordbok

men

en matsal och ett ordspråk.

Föga förvånande heter det en glans när man menar ett ”jämnt återsken från blank yta” (definition från SO 2009), och därmed måste det också heta en läppglans. Det är ju logiskt, men varför känns det ändå så fel för mig och många andra? Kanske för att andra läpprodukter har fått neutrum som grammatiskt genus: ett läppstift, ett läppbalsam, ett cerat. Men det finns ju också undantag (en läppenna) så helt vattentät är inte den här teorin, även om jag tror att det är den mest rimliga. En annan teori handlar om att det ju inte är just glansen (alltså slutresultatet) man syftar på när man säger läppglans, utan produkten som skapar den. Det innebär att man skulle kunna säga

Mitt läppglans ger mig en fin läppglans.

och samtidigt göra en distinktion mellan produkt och resultat.

I vilket fall som helst, så finns det alltså ett rätt och ett fel svar den här veckan. Rekommendationen blir därför att du bör hålla dig till en läppglans om du bryr dig om att skriva språkligt korrekt. Det finns dock många vars språkkänsla går emot vad som anses vara grammatiskt korrekt i denna fråga, så att skriva eller säga ”fel” är relativt ofarligt i just det här fallet.

Vilket grammatiskt genus föredrar du för ordet läppglans? Varför? Använder du olika i olika situationer?

Faller löven ner eller ned?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar ner framför ned. Så här blev resultatet:

Det blev alltså ner som gick segrande ur den här omröstningen, med lite mer än 20 procentenheters marginal. Jag hade förutspått att resultatet skulle bli ungefär så här, mestadels på grund av att jag upplever det som att jag oftare ser ner än ned i olika texter, och också för att det känns som att talspråket följer samma trend (fast egentligen är det nog skriftspråket som följer talspråkets trend, om vi ska vara petiga).

Men vilken av formerna är korrekt då? Det korta svaret är: båda. Det lite längre svaret är: oftast båda, men det beror på kontexten och vilket grammatiskt syfte ned/ner har i meningen.

Båda alternativen är förkortningar av neder, men ned anses vara mer formellt och skriftspråkligt än ner. När vi använder ned/ner som ett fristående adverb eller som en verbpartikel i ett löst sammansatt verb, går det bra att välja vilket alternativ man vill, men ner är vanligare än ned. Det går dock precis lika bra att skriva

Löven faller ner på marken. och Huset brann ner.

som

Löven föll ned på marken. och Huset brann ned.

I sammansatta ord – såväl verb som substantiv och adjektiv – är däremot ned fortfarande vanligast att använda. Det är också den formen som ofta är det enda alternativ som betraktas som korrekt. Du bör därför skriva

nedlägga, nedslag och nedvärderande

och inte

nerlägga, nerslag och nervärderande.

När det gäller verben har vissa av dessa sammansättningar en löst sammansatt variant. När du använder den löst sammansatta varianten – som anses vara mindre formell – går det återigen bra att skriva ner i stället för ned. Alltså:

nedlägga (sammansatt verb)

och

lägga ned eller lägga ner (löst sammansatta verb).

När ner/ned står för sig självt går det alltså utmärkt att använda vilket som. Det är dock bra att vara medveten om att det finns en stilskillnad mellan de båda alternativen, och att ned anses vara mer formellt än ner. Som vanligt är det också bra om man är konsekvent i sitt användande och håller sig till en form inom en och samma text.

Vilken stavning föredrar du? Varför?

Tar du trappan eller trappen?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar trappan framför trappen. Så här blev resultatet:

Så det visar sig att de allra flesta hellre väljer trappan än trappen, i alla fall när det kommer till den här exempelmeningen. Enligt min uppfattning är det mycket vanligare att skriva trappan än trappen – vilket förklarar omröstningsresultatet – men i talspråk skulle jag säga att fördelningen mellan de olika alternativen är lite jämnare. Jag tror också att exempelmeningen spelar stor roll i det här fallet. Hade jag använt en mening som

Jag står i trappan/trappen och väntar.

hade kanske fler röstat på trappen. Den hypotesen utgår ifrån att folk generellt sett inte är helt konsekventa i sitt språkbruk. Personligen skulle jag i 99 fall av 100 föredra trappan framför trappen, ändå känns trappen inte helt fel att använda i det sistnämnda exemplet. Hade jag sagt meningen muntligt, finns det en stor chans att jag hellre hade sagt trappen än trappan.

Så vad är då egentligen rätt? Enligt SAOL finns det i dag bara en korrekt form för ordet om du vill säga det i bestämd form singular, och det är trappan. Substantiv som ser ut så här i bestämd form singular hör till böjningsgrupp 1, där plural ger ändelsen -or (i det här fallet: trappor). Tittar man dock lite närmare i SAOB (som redogör för ordets härkomst och hur det har förändrats sedan det kom in i svenskan), kan man se att pluralformen för trappa en gång i tiden (för sisådär 300–500 år sedan) var trapper. Det skulle innebära att substantivet snarare hörde hemma i böjningsgrupp 3 än 1. Bestämd form singular i böjningsgrupp 3 skapas med ändelsen -en, vilket ger oss trappen i stället för trappan. Att en del fortfarande säger trappen i stället för trappan skulle alltså kunna bero på att det ansågs korrekt under en ganska lång tid, även om det var för ganska länge sedan. Den här typen av böjningsvariationer hänger ofta med långt efter att standardformen har ändrats, särskilt i olika dialekter.

För att undvika att folk hänger upp sig på den grammatiska formen (och kanske därför missar budskapet i din text), är mitt råd är att du väljer trappan i stället för trappen när du skriver. I talspråk spelar det mindre roll – säg det som känns bäst.

Vilken form föredrar du? Varför?

Centimetrar eller centimeter?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar centimetrar framför centimeter. Så här blev resultatet:

Den här veckan har vi minst sagt ett tydligt resultat. De allra flesta föredrar pluralformen centimeter framför centimetrar, och det är kanske inte så förvånande. Utan att ha gjort några större efterforskningar, vågar jag gissa att centimeter också är mycket vanligare att använda än centimetrar.

Men vilken pluralform är rätt då? SAOL nämner båda formerna. Centimetrar beskrivs som en form som används ”ibland”, så SAOL verkar hålla med om att centimeter används mer frekvent. Det finns dock ingen information kring vilken form som skulle vara mer språkligt korrekt. I SO står det samma sak, men söker man däremot på meter i stället får man lite extra information:

Det visar sig alltså att båda pluralformerna är såväl korrekta som användbara, om än i olika situationer.

Föredrar du någon av formerna? Varför/varför inte?