Faller löven ner eller ned?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar ner framför ned. Så här blev resultatet:

Det blev alltså ner som gick segrande ur den här omröstningen, med lite mer än 20 procentenheters marginal. Jag hade förutspått att resultatet skulle bli ungefär så här, mestadels på grund av att jag upplever det som att jag oftare ser ner än ned i olika texter, och också för att det känns som att talspråket följer samma trend (fast egentligen är det nog skriftspråket som följer talspråkets trend, om vi ska vara petiga).

Men vilken av formerna är korrekt då? Det korta svaret är: båda. Det lite längre svaret är: oftast båda, men det beror på kontexten och vilket grammatiskt syfte ned/ner har i meningen.

Båda alternativen är förkortningar av neder, men ned anses vara mer formellt och skriftspråkligt än ner. När vi använder ned/ner som ett fristående adverb eller som en verbpartikel i ett löst sammansatt verb, går det bra att välja vilket alternativ man vill, men ner är vanligare än ned. Det går dock precis lika bra att skriva

Löven faller ner på marken. och Huset brann ner.

som

Löven föll ned på marken. och Huset brann ned.

I sammansatta ord – såväl verb som substantiv och adjektiv – är däremot ned fortfarande vanligast att använda. Det är också den formen som ofta är det enda alternativ som betraktas som korrekt. Du bör därför skriva

nedlägga, nedslag och nedvärderande

och inte

nerlägga, nerslag och nervärderande.

När det gäller verben har vissa av dessa sammansättningar en löst sammansatt variant. När du använder den löst sammansatta varianten – som anses vara mindre formell – går det återigen bra att skriva ner i stället för ned. Alltså:

nedlägga (sammansatt verb)

och

lägga ned eller lägga ner (löst sammansatta verb).

När ner/ned står för sig självt går det alltså utmärkt att använda vilket som. Det är dock bra att vara medveten om att det finns en stilskillnad mellan de båda alternativen, och att ned anses vara mer formellt än ner. Som vanligt är det också bra om man är konsekvent i sitt användande och håller sig till en form inom en och samma text.

Vilken stavning föredrar du? Varför?

Tar du trappan eller trappen?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar trappan framför trappen. Så här blev resultatet:

Så det visar sig att de allra flesta hellre väljer trappan än trappen, i alla fall när det kommer till den här exempelmeningen. Enligt min uppfattning är det mycket vanligare att skriva trappan än trappen – vilket förklarar omröstningsresultatet – men i talspråk skulle jag säga att fördelningen mellan de olika alternativen är lite jämnare. Jag tror också att exempelmeningen spelar stor roll i det här fallet. Hade jag använt en mening som

Jag står i trappan/trappen och väntar.

hade kanske fler röstat på trappen. Den hypotesen utgår ifrån att folk generellt sett inte är helt konsekventa i sitt språkbruk. Personligen skulle jag i 99 fall av 100 föredra trappan framför trappen, ändå känns trappen inte helt fel att använda i det sistnämnda exemplet. Hade jag sagt meningen muntligt, finns det en stor chans att jag hellre hade sagt trappen än trappan.

Så vad är då egentligen rätt? Enligt SAOL finns det i dag bara en korrekt form för ordet om du vill säga det i bestämd form singular, och det är trappan. Substantiv som ser ut så här i bestämd form singular hör till böjningsgrupp 1, där plural ger ändelsen -or (i det här fallet: trappor). Tittar man dock lite närmare i SAOB (som redogör för ordets härkomst och hur det har förändrats sedan det kom in i svenskan), kan man se att pluralformen för trappa en gång i tiden (för sisådär 300–500 år sedan) var trapper. Det skulle innebära att substantivet snarare hörde hemma i böjningsgrupp 3 än 1. Bestämd form singular i böjningsgrupp 3 skapas med ändelsen -en, vilket ger oss trappen i stället för trappan. Att en del fortfarande säger trappen i stället för trappan skulle alltså kunna bero på att det ansågs korrekt under en ganska lång tid, även om det var för ganska länge sedan. Den här typen av böjningsvariationer hänger ofta med långt efter att standardformen har ändrats, särskilt i olika dialekter.

För att undvika att folk hänger upp sig på den grammatiska formen (och kanske därför missar budskapet i din text), är mitt råd är att du väljer trappan i stället för trappen när du skriver. I talspråk spelar det mindre roll – säg det som känns bäst.

Vilken form föredrar du? Varför?

Centimetrar eller centimeter?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar centimetrar framför centimeter. Så här blev resultatet:

Den här veckan har vi minst sagt ett tydligt resultat. De allra flesta föredrar pluralformen centimeter framför centimetrar, och det är kanske inte så förvånande. Utan att ha gjort några större efterforskningar, vågar jag gissa att centimeter också är mycket vanligare att använda än centimetrar.

Men vilken pluralform är rätt då? SAOL nämner båda formerna. Centimetrar beskrivs som en form som används ”ibland”, så SAOL verkar hålla med om att centimeter används mer frekvent. Det finns dock ingen information kring vilken form som skulle vara mer språkligt korrekt. I SO står det samma sak, men söker man däremot på meter i stället får man lite extra information:

Det visar sig alltså att båda pluralformerna är såväl korrekta som användbara, om än i olika situationer.

Föredrar du någon av formerna? Varför/varför inte?

Vad skulle din svensk(a)lärare säga?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar svenskalärare framför svensklärare. Så här blev resultatet:

Med tanke på hur många gånger jag har hört folk bli tillrättavisade när de säger eller skriver svenskalärare, är jag förvånad över att just det alternativet gick vinnande ur den här omröstningen. Okej, det är knappast en jordskredsseger vi pratar om, men ändå.

Jag har uppfattat det som att huruvida man låter a:et stå kvar eller inte i den här sammansättningen, är lite av en vattendelare. Vad kan det bero på?

Det handlar – som så många gånger – om tanken på att de grammatikmönster som har funnits med oss i språket under längst tid är de som anses vara ”bättre” eller ”mer korrekta” än de som har dykt upp under senare tid. Argumentet att ”det här är rätt, för så har det alltid varit” kan ofta kännas lockande att ta till. Ibland är den här tankegången till och med den enda anledningen till att något anses vara ”rättare” än något annat . Den här gången är dock det nyare grammatiska mönstret ungefär tvåhundra år gammalt, så man tycker ju att vi borde haft tid att vänja oss.

Enligt det gamla mönstret för hur vi sätter ihop substantiv där förledet slutar på -a, försvinner vokalen vid sammansättningen. Det heter ju som bekant

fickpengar, flicknamn och skolledning

och inte

fickapengar, flickanamn och skolaledning.

Under de senaste tvåhundra åren har det dock skett en förändring i språket. Ingen skulle drömma om att säga

datspel, pizzrestaurang och villtomt

i stället för

dataspel, pizzarestaurang och villatomt,

trots att det är så det borde heta om vi gick efter det klassiska, grammatiska mönstret.

De flesta substantiv som i dag får behålla sina a:n är lånord, men det nya mönstret har börjat smitta av sig på sammansättningar med betydligt äldre ord som förled – som svenskalärare till exempel. Eftersom vi har gått från att ha en enda variant till att nu ha två att välja på, tycker många att det äldre alternativet är lite finare och lite mer korrekt än det yngre. Svenskalärare anses därför vara vardagligare än svensklärare, och skriver du en formell text är det det sistnämnda alternativet som rekommenderas. Men i de allra flesta situationer går det alldeles utmärkt att välja att säga och skriva med eller utan slutvokal.

Hur skriver och säger du? Varför?