I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar svenskalärare framför svensklärare. Så här blev resultatet:
Med tanke på hur många gånger jag har hört folk bli tillrättavisade när de säger eller skriver svenskalärare, är jag förvånad över att just det alternativet gick vinnande ur den här omröstningen. Okej, det är knappast en jordskredsseger vi pratar om, men ändå.
Jag har uppfattat det som att huruvida man låter a:et stå kvar eller inte i den här sammansättningen, är lite av en vattendelare. Vad kan det bero på?
Det handlar – som så många gånger – om tanken på att de grammatikmönster som har funnits med oss i språket under längst tid är de som anses vara ”bättre” eller ”mer korrekta” än de som har dykt upp under senare tid. Argumentet att ”det här är rätt, för så har det alltid varit” kan ofta kännas lockande att ta till. Ibland är den här tankegången till och med den enda anledningen till att något anses vara ”rättare” än något annat . Den här gången är dock det nyare grammatiska mönstret ungefär tvåhundra år gammalt, så man tycker ju att vi borde haft tid att vänja oss.
Enligt det gamla mönstret för hur vi sätter ihop substantiv där förledet slutar på -a, försvinner vokalen vid sammansättningen. Det heter ju som bekant
fickpengar, flicknamn och skolledning
och inte
fickapengar, flickanamn och skolaledning.
Under de senaste tvåhundra åren har det dock skett en förändring i språket. Ingen skulle drömma om att säga
datspel, pizzrestaurang och villtomt
i stället för
dataspel, pizzarestaurang och villatomt,
trots att det är så det borde heta om vi gick efter det klassiska, grammatiska mönstret.
De flesta substantiv som i dag får behålla sina a:n är lånord, men det nya mönstret har börjat smitta av sig på sammansättningar med betydligt äldre ord som förled – som svenskalärare till exempel. Eftersom vi har gått från att ha en enda variant till att nu ha två att välja på, tycker många att det äldre alternativet är lite finare och lite mer korrekt än det yngre. Svenskalärare anses därför vara vardagligare än svensklärare, och skriver du en formell text är det det sistnämnda alternativet som rekommenderas. Men i de allra flesta situationer går det alldeles utmärkt att välja att säga och skriva med eller utan slutvokal.
Johanssons språkkonsulteri 
Från en avlägsen skoltid minns jag regler och undantag, olika deklinationer för olikt böjda starka verb och många andra krångligheter. Ingen brydde sig om enkla regler i svenskan, engelskan eller tyskan för min skull. ”Lär dig hur det skall vara, annars får du underkänt!”
Regeln för språkutveckling har väl varit förenkling. Ungdomen har alltid varit alltför slö för att tala vårdat.
I nuet: Sade man inte datorspel från början? Det är enklare att säga dataspel. Jag minns från tidigaste skoltid, att somliga (inte jag) hade svårt med r-en. Fröken lät dem träna.
Och förr: Riktigt gamla tiders skiorta, där varje bokstav uttalades, blev sje-ljud + orta, (skrivs skjorta). Jag har skjorta, men Magnus Ladulås hade skiorta.
Jag tror det även är rytmen i språket, som det handlar om. För mig är ”skolaledning” tungt och klumpigt. ”Datspel” känns som att jag snubblar.
”Svenskalärare” känns också onödigt tungt. Jag kan dock tänka mig, att invandrare, som inte ”dansar lätt” med detta språk, använder och sprider ordet. Då är det tillfälligt. Nästa generation kommer att svälja det där a-et. De kommer inte att vara mindre slöa.
Fast det kan ju tänkas, att svensklärare tolkas som ”lärare i svenskhet”. Bli svensk! Då tycker man att det måste heta svenskalärare. Men sådana politiska tolkningar är nog också tillfälliga. Vi kommer nog ändå tillbaka till ordet vi hade, då jag gick i skolan: svensklärare.
GillaGilla
Tack för en intressant kommentar!
Det ”språkliga förfallet” har väl ofta skyllts på ungdomen och dess lathet, men jag vill gärna tro att det handlar mer om att yngre talare är lekfullare och kreativare med språket, ofta kanske för att alla regler inte har hunnit sätta sig i ryggmärgen än. Att det leder till förändringar och moderniseringar av språket är inte något negativt – det är en naturlig utveckling. Bara för att något har sett ut på ett visst sätt under en lång tid, behöver det inte betyda att det sättet är det bästa eller det enda korrekta.
Jag måste också flika in att du självklart har en poäng angående förledet i ”datorspel” – det känns som att det egentligen inte borde heta ”dataspel”, eftersom ”data” och ”dator” inte betyder samma sak. Men jag kollade precis på SAOL från 2015, och där kan man bara hitta ”dataspel” (”datorspel” finns dock med i SO från 2009, som man också kan hitta om man söker bland ordböckerna på svenska.se).
GillaGilla
Jovisst! Lekfullt och kreativt för att göra det lättare för sig att bubbla, när man har så mycket man vill prata om. Men jag har kvar mina döda 50-talets svensklärare i huvudet. Ingen var som Stig Järrels lektor Caligula i filmen Hets, men den här gamla vovven sitter ändå med deras gamla regler om hur orden skall tuggas.
Dataspel har du också rätt om. Man kan väl inte spela spel på data! Inte på el heller. Men på elektriska maskiner. Flipperspel och datorer.
SO 2009? Det låter som igår. Jag minns att jag köpte en Commodor 64 åt avkomman förra millenniet.
GillaGilla