Promenad före eller innan middagen?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar före framför innan. Så här blev resultatet:

Vinnaren i veckans onsdagsomröstning är alltså alternativ ett, före. Valet mellan före och innan i den här typen av meningar är en klassisk språkfråga som länge har diskuterats fram och tillbaka. Men finns det verkligen ett rätt och ett fel val?

Nja … Det är kanske många som har lärt sig att det heter före middagen, men innan jag äter middag. Den stora skillnaden mellan dessa två formuleringar är att den första är en prepositionsfras och den andra en bisats. Prepositionsfraser består av prepositioner och rektioner. En rektion kan till exempel vara ett substantiv (middagen), ett pronomen i objektsform (oss) eller en längre substantivfras (den utsökta, vällagade middagen). Bisatser däremot innehåller minst ett finit verb*, och ordföljden är lite annorlunda än i en huvudsats. Den största skillnaden är att satsadverb (som inte, alltid och tyvärr) hamnar före det finita verbet i stället för efter, som är fallet i en huvudsats.

Den generella regeln för när man ska använda före respektive innan har alltså varit att före är en preposition som används i prepositionsfraser och att innan är en subjunktion** som används för att inleda bisatser. Det här är en regel som verkar ha spridits framför allt via Erik Wellanders klassiska bok Riktig svenska som kom ut för första gången 1939. Sedan dess har man under en lång tid lärt ut just den här regeln i skolorna, men den har aldrig riktigt fått ordentligt fäste i det allmänna språkbruket. På senare tid har man därför slopat regeln och låtit valet vara fritt.

Problemet med Wellanders regel är att den tolkas på ett mycket förenklat sätt. Det stämmer att före är en preposition och innan en subjunktion, men det är inte hela sanningen. Innan är nämligen både en subjunktion och en preposition. Det innebär att man i de flesta fall kan byta ut före mot innan, men inte tvärtom. Det går alltså lika bra att säga

Ska vi ta en promenad innan middagen? som Ska vi ta en promenad före middagen?

men det anses inte vara grammatiskt korrekt*** att säga

Ska vi ta en promenad före vi äter middag?

För den som har full koll på bisatser, prepositionsfraser, rektioner och annat är Wellanders regel nog inte så komplicerad att följa. Kanske var tanken bakom regeln att dra tydligare linjer mellan rätt och fel, och på så sätt förenkla för språkbrukarna. Men egentligen spelar ju valet inte så stor roll i just den här frågan: de båda orden är ju så nära besläktade att risken för missförstånd är minimal.

Det kan dock vara bra att veta att många har lärt sig att det är fel att säga och skriva innan före en prepositionsfras, och vill man undvika att irritera andra i onödan kan det därför vara bra att följa Wellanders regel. Bryr du dig inte så mycket om andras (rätt obefogade) irritation kan du däremot gott välja det du tycker känns och låter bäst.

* Finita verb i svenskan är verb som står i imperativ (stå!), presens (står) och preteritum (stod).
** Ett äldre ord för subjunktion är underordnad konjunktion.
*** Det här bruket förekommer dock frekvent i bland annat finlandssvenska.

Svårt att ha att (och?) göra med?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar ha och göra med framför ha att göra med. Så här blev resultatet:

Veckans vinnare är alltså alternativ två, ha att göra med. Jag fick inspiration till denna omröstning när jag själv satt och skulle skriva det här uttrycket och märkte att jag för en sekund tvekade: Heter det ha att göra med, eller ha och göra med?

Att det finns en osäkerhet kring om det ska vara ett att eller ett och är egentligen inte så konstigt. I vardagligt tal uttalar vi båda dessa ord som [å] (eller [o]):

Jag ska äta sill [å] potatis på midsommar.

Han älskar [å] promenera längs stranden.

Uttalet [å] när vi menar att gäller dock bara när vi syftar på infinitivmärket (att promenera, att skriva, att tala), och inte när vi använder att som subjunktion (han sa att han gillar att promenera, att hon talar så bra engelska beror på att hon har övat så mycket). Vi säger alltså

Han sa [att] han gillar [å] promenera. // [Att] hon talar så bra engelska beror på [att] hon har övat så mycket.

I uttrycket ha och/att göra med handlar det därmed antingen om ett och eller ett infinitiv-att, och båda låter alltså likadant i talspråk. Något annat som ytterligare kan försvåra valet är att vi på svenska ofta samordnar verb genom att stoppa in ett och mellan dem, till exempel så här:

Han ligger och solar. // Hon har suttit och läst hela dagen.

Vid den här typen av samordningar står de samordnade verben i samma form: i den första meningen är de båda i presens, och i den andra i supinum.* I uttrycket ha och/att göra med kan man däremot bara böja hagöra följer inte med. Det går alltså bra att säga

Att hon ansågs svår hade att göra med att hon vägrade följa instruktioner. // Att hon anses svår har att göra med att hon vägrar följa instruktioner.**

I den första meningen står ha i preteritum (hade) och i den andra i presens (har). Göra behåller dock sin infinitivform, vilket innebär att det inte kan vara ett samordnande och mellan de båda verben, utan ett infinitivmärke, nämligen att.

Efter den här ganska långa genomgången kan vi därför äntligen dra slutsatsen att rätt svar i veckans omröstning är alternativ två: ha att göra med. Det är också så jag rekommenderar att du skriver när du vill använda det här uttrycket i en text.

Skriver du och eller att när du använder det här uttrycket?

*Supinum är en infinit form som tillsammans med har skapar perfekt. Tillsammans med hade skapar den pluskvamperfekt.
**Uttrycket används här på ett annat sätt än i exempelmeningen från omröstningen, men det är fortfarande samma uttryck. Ha att göra med kan både beskriva orsaken till något och hur man upplever att det är att interagera med någon eller något.