Promenad före eller innan middagen?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar före framför innan. Så här blev resultatet:

Vinnaren i veckans onsdagsomröstning är alltså alternativ ett, före. Valet mellan före och innan i den här typen av meningar är en klassisk språkfråga som länge har diskuterats fram och tillbaka. Men finns det verkligen ett rätt och ett fel val?

Nja … Det är kanske många som har lärt sig att det heter före middagen, men innan jag äter middag. Den stora skillnaden mellan dessa två formuleringar är att den första är en prepositionsfras och den andra en bisats. Prepositionsfraser består av prepositioner och rektioner. En rektion kan till exempel vara ett substantiv (middagen), ett pronomen i objektsform (oss) eller en längre substantivfras (den utsökta, vällagade middagen). Bisatser däremot innehåller minst ett finit verb*, och ordföljden är lite annorlunda än i en huvudsats. Den största skillnaden är att satsadverb (som inte, alltid och tyvärr) hamnar före det finita verbet i stället för efter, som är fallet i en huvudsats.

Den generella regeln för när man ska använda före respektive innan har alltså varit att före är en preposition som används i prepositionsfraser och att innan är en subjunktion** som används för att inleda bisatser. Det här är en regel som verkar ha spridits framför allt via Erik Wellanders klassiska bok Riktig svenska som kom ut för första gången 1939. Sedan dess har man under en lång tid lärt ut just den här regeln i skolorna, men den har aldrig riktigt fått ordentligt fäste i det allmänna språkbruket. På senare tid har man därför slopat regeln och låtit valet vara fritt.

Problemet med Wellanders regel är att den tolkas på ett mycket förenklat sätt. Det stämmer att före är en preposition och innan en subjunktion, men det är inte hela sanningen. Innan är nämligen både en subjunktion och en preposition. Det innebär att man i de flesta fall kan byta ut före mot innan, men inte tvärtom. Det går alltså lika bra att säga

Ska vi ta en promenad innan middagen? som Ska vi ta en promenad före middagen?

men det anses inte vara grammatiskt korrekt*** att säga

Ska vi ta en promenad före vi äter middag?

För den som har full koll på bisatser, prepositionsfraser, rektioner och annat är Wellanders regel nog inte så komplicerad att följa. Kanske var tanken bakom regeln att dra tydligare linjer mellan rätt och fel, och på så sätt förenkla för språkbrukarna. Men egentligen spelar ju valet inte så stor roll i just den här frågan: de båda orden är ju så nära besläktade att risken för missförstånd är minimal.

Det kan dock vara bra att veta att många har lärt sig att det är fel att säga och skriva innan före en prepositionsfras, och vill man undvika att irritera andra i onödan kan det därför vara bra att följa Wellanders regel. Bryr du dig inte så mycket om andras (rätt obefogade) irritation kan du däremot gott välja det du tycker känns och låter bäst.

* Finita verb i svenskan är verb som står i imperativ (stå!), presens (står) och preteritum (stod).
** Ett äldre ord för subjunktion är underordnad konjunktion.
*** Det här bruket förekommer dock frekvent i bland annat finlandssvenska.

Svårt att ha att (och?) göra med?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar ha och göra med framför ha att göra med. Så här blev resultatet:

Veckans vinnare är alltså alternativ två, ha att göra med. Jag fick inspiration till denna omröstning när jag själv satt och skulle skriva det här uttrycket och märkte att jag för en sekund tvekade: Heter det ha att göra med, eller ha och göra med?

Att det finns en osäkerhet kring om det ska vara ett att eller ett och är egentligen inte så konstigt. I vardagligt tal uttalar vi båda dessa ord som [å] (eller [o]):

Jag ska äta sill [å] potatis på midsommar.

Han älskar [å] promenera längs stranden.

Uttalet [å] när vi menar att gäller dock bara när vi syftar på infinitivmärket (att promenera, att skriva, att tala), och inte när vi använder att som subjunktion (han sa att han gillar att promenera, att hon talar så bra engelska beror på att hon har övat så mycket). Vi säger alltså

Han sa [att] han gillar [å] promenera. // [Att] hon talar så bra engelska beror på [att] hon har övat så mycket.

I uttrycket ha och/att göra med handlar det därmed antingen om ett och eller ett infinitiv-att, och båda låter alltså likadant i talspråk. Något annat som ytterligare kan försvåra valet är att vi på svenska ofta samordnar verb genom att stoppa in ett och mellan dem, till exempel så här:

Han ligger och solar. // Hon har suttit och läst hela dagen.

Vid den här typen av samordningar står de samordnade verben i samma form: i den första meningen är de båda i presens, och i den andra i supinum.* I uttrycket ha och/att göra med kan man däremot bara böja hagöra följer inte med. Det går alltså bra att säga

Att hon ansågs svår hade att göra med att hon vägrade följa instruktioner. // Att hon anses svår har att göra med att hon vägrar följa instruktioner.**

I den första meningen står ha i preteritum (hade) och i den andra i presens (har). Göra behåller dock sin infinitivform, vilket innebär att det inte kan vara ett samordnande och mellan de båda verben, utan ett infinitivmärke, nämligen att.

Efter den här ganska långa genomgången kan vi därför äntligen dra slutsatsen att rätt svar i veckans omröstning är alternativ två: ha att göra med. Det är också så jag rekommenderar att du skriver när du vill använda det här uttrycket i en text.

Skriver du och eller att när du använder det här uttrycket?

*Supinum är en infinit form som tillsammans med har skapar perfekt. Tillsammans med hade skapar den pluskvamperfekt.
**Uttrycket används här på ett annat sätt än i exempelmeningen från omröstningen, men det är fortfarande samma uttryck. Ha att göra med kan både beskriva orsaken till något och hur man upplever att det är att interagera med någon eller något.

Överblick över eller av?

I går frågade jag mina följare på Instagram vilken preposition de föredrar tillsammans med substantivet överblick: av eller under. Så här blev resultatet:

De allra flesta föredrar alltså prepositionen över i det här exemplet. Anledningen till att jag bestämde mig för att ställa just den här frågan är att jag ganska ofta ser skribenter välja av i stället, så jag tänkte att det vore intressant att se vilket av de olika alternativen som skulle vinna i en onsdagsomröstning. Nu blev det som sagt över som tog hem majoriteten av rösterna, men är det verkligen det som är rätt?

Det korta svaret är ja. I SAOB används prepositionen över tillsammans med överblick både när det handlar om något konkret som man kan ha överblick över, till exempel:

Från sin plats på övre läktaren hade han god överblick över tävlingarna.

och när uttrycket används mer bildligt:

ekonomiska analytiker med god överblick över marknaden”.

Av anges inte som alternativ (inte någon annan preposition heller för den delen).

Letar man däremot svar på Språkrådets Twitter ser det lite annorlunda ut. Ett svar från 2012 säger att över är rätt och inte av, medan ett svar från 2013 säger att båda prepositionerna går bra att använda. De olika rekommendationerna kan bero på vilken exempelmening frågeställaren gav. I svaret från 2012 var exempelmeningen (ungefär):

Vi vill få en överblick över/av vilka …

och i svaret från 2013 fanns ingen specifik exempelmening. Bristen på konkreta exempel kan vara anledningen till att 2013 års svar är lite mer generellt och inte ger ett klart rätt och fel.

Sammanfattningsvis blir min rekommendation till dig som vill vara på den säkra sidan att du kombinerar överblick med prepositionen över.

Vilken av prepositionerna föredrar du tillsammans med överblick: över eller av? Eller kanske någon annan?

Stöder eller stödjer du förslaget?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar stöder framför stödjer. Så här blev resultatet:

De allra flesta har alltså röstat på alternativ två, stödjer. Intressant nog finns det faktiskt någon som redan har undersökt vilken av varianterna som är vanligast att använda (åtminstone i tidningstext), nämligen Linnea Hanell. I sin undersökning kom hon fram till att stöder är ungefär dubbelt så vanligt som stödjer (988 förekomster jämfört med 473), ett resultat som ju inte alls stämmer överens med det från vår omröstning. Värt att notera är att Hanell i sin undersökning inte bara tittade på presensformerna av verbet, utan även på infinitivformerna. Det visade sig att skillnaden är väldigt stor när det kommer till om man stavar ordet med J eller inte även i infinitiv: stöda förekom 11 gånger medan stödja förekom hela 1 583 gånger. Här gör vi alltså tvärtom. Slutsatsen är att vi är väldigt inkonsekventa när vi väljer mellan stöda/stödja och stöder/stödjer. Att vi väljer att stava den ena verbformen med J är helt klart inte en garanti för att även de andra verbformerna ska följa samma mönster.

Men är någon av formerna mer rätt?

Enligt SAOL ska du hellre välja stödja än stöda, vilket kan ses som en reflektion av det faktiska språkbruket. Hanell förespråkar samma sak. Eftersom stöda är så ovanligt finns det risk att ordet kan dra onödig uppmärksamhet till sig, menar hon. När det kommer till presensformerna stöder vs. stödjer är valet lite mer fritt, åtminstone enligt SAOL som menar att formerna är likvärdiga. Hanell däremot rekommenderar att du väljer stöder, av samma anledning som du ska välja stödja – för att det är den form som är vanligast.

Infinitivformen stödja och presensformen stöder är alltså de rekommenderade varianterna. Skulle det störa dig att du stavar med J i en form och utan i en annan, skulle jag rekommendera att du stavar med J i båda. Viktigast är dock att du väljer ett sätt att stava på och håller dig till det inom en och samma text.

Vilken stavning föredrar du och varför?

Om du är nyfiken på Linnea Hanells undersökning hittar du den i sin helhet här: Det går hårt – Finlandssvenska ur ett sverigesvenskt perspektiv

La(de) du boken på bordet?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar den kortare formen la framför lade. Så här blev resultatet:

Det blev alltså mycket jämnt, särskilt om vi jämför med förra veckans omröstning där jag frågade om sa och sade. Där var det en betydligt större majoritet som föredrog den kortare preteritumformen än den längre (läs mer här: Vad sa(de) du?). I veckans omröstning ser alltså trenden likadan ut, även om det inte skiljer lika mycket mellan de båda alternativen.

I SAOL och SO behandlas lade och la precis som sade och sa: lade anses vara standardformen och la en vardagligare variant. Anledningen till att många föredrar den kortare formen framför den längre, är förmodligen att den kortare är just kortare och för att den stavas mer som ordet uttalas, precis som i fallet med sade och sa. Gott så. Men trots det finns det en del personer som hellre skriver lade än la, trots att de föredrar sa framför sade.

En sökning bland skönlitterära texter via Korp (en databas full av texter från olika genrer, den finns att hitta via Språkbanken) visar att användandet av lade är mer än dubbelt så vanligt som la (cirka 6 000 träffar för lade och 2 500 för la). För sade och sa är förhållandet i princip tvärtom: sade får ungefär 35 000 träffar och sa 55 600. Det är visserligen inte dubbelt så vanligt att skriva sa som sade, men det är ändå en signifikant skillnad i användandet.

Jag har en teori om vad inkonsekvensen kan bero på. Eftersom den totala förekomsten av la/lade hamnar på ungefär 8 500 träffar och sa/sade på 90 600, kan vi dra slutsatsen att det förstnämnda verbet förekommer mycket mer sällan i skönlitterär text än det sistnämnda. Det beror med största sannolikhet på att sa/sade är svenskans vanligaste anföringsverb och att de skönlitterära texterna innehåller många dialoger och andra situationer där någon berättar vad någon annan har sagt. Sa/sade är också ett ganska ”osynligt” verb: Man fokuserar sällan på själva ordet sa/sade, utan på vad det är som har sagts och av vem. Man kan argumentera för att samma sak gäller för la/lade (att det är de omgivande substantivfraserna som bär betydelsen), men den stora skillnaden är att vi inte läser och skriver det här verbet lika ofta, och därför har vi inte fått lika mycket träning i att byta ut lade mot la och att också läsa la i stället för lade. Ju oftare vi ser och använder ett ord, desto lättare blir det att ta det till sig och göra det till en naturlig del av vårt eget språkbruk.

Men vad ska man skriva då? Här gäller samma regel som för sa/sade: Skriver du en informell text går det ypperligt att använda vilken av formerna som helst, men vill du att din text ska låta lite mer formell (eller ålderdomlig) är det bäst att använda lade.

Vilken form använder du helst? Varför?

Vad sa(de) du?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar preteritumformen sade framför sa. Så här blev resultatet:

Helt klart en klar vinst för den kortare formen sa. Det kanske inte är helt förvånande med tanke på att man i dagens språkbruk ganska sällan stöter på någon som säger eller skriver sade, åtminstone inte i informella situationer. Däremot ser jag då och då att formen dyker upp i skönlitterära sammanhang, särskilt i sådana berättelser där användandet av den längre preteritumformen fungerar som en stilmarkör.

Men vad är egentligen rätt då? Jo, både SAOL och SO anger sade som standardform och sa som vardaglig variant. Det är alltså inte ”fel” att använda något av orden, men det finns en stilskillnad mellan de båda, där sade anses vara mer formellt än den kortare versionen sa.

Det är inte ovanligt att ett verb kan böjas på olika sätt – jag har tidigare i bloggen till exempel tagit upp lös och lyste samt växt och vuxit. Oftast smyger sig en ny böjning in i det muntliga, informella språket och sprider sig senare till det lite mer konservativa skriftspråket. I fallet med sade och sa är det egentligen inte så konstigt att sa används i så stor utsträckning som det gör: stavningen stämmer ju helt överens med det moderna uttalet av ordet. Även om man själv föredrar att skriva sade i vilken text man än författar, så gissar jag att man ändå uttalar det som en stavelse i stället för två. Intressant att notera är dock att jag misstänker att det är betydligt färre som skriver säja i stället för säga, så helt konsekvent är inte teorin om att vi vill skriva som vi pratar.

Eftersom sa är så pass vanligt som det är, så är det också den formen jag rekommenderar att du använder i de allra flesta texter. Skulle du dock vilja uppnå någon särskild effekt (som att få din text att verka ålderdomlig eller mycket formell) går det alldeles utmärkt att använda sade.

Skriver du helst sa eller sade? Växlar du mellan de olika formerna i olika situationer? Hur och varför?

Brann huset upp eller ner?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de tycker att ett hus brinner upp eller ner. Så här blev resultatet:

De allra flesta anser alltså att huset brann ner och inte upp. Att just ner vann kanske inte är så förvånande, men jag trodde nog att det skulle bli lite jämnare än vad det blev.

Huruvida något brinner upp eller ner är en ganska populär språkfråga som har diskuterats många gånger förr. Finns det något tydligt svar på vilket uttryck som är rätt eller fel då? Nja, som vanligt så beror det lite på. Att något brinner upp eller ner betyder egentligen samma sak, nämligen att något förtärs av eld. Enligt Språkrådet inbjuder uttrycket brinna ner till en lite mer konkret tolkning av vad som har hänt. I ett uttryck som

Huset har brunnit ner till grunden.

finns det inget mer än grunden kvar, resten har förtärts av eld. I det här uttrycket går det inte att byta ner mot upp, eftersom grunden ju fysiskt sett ligger lägre än resten av huset.

Säger man däremot att något har brunnit upp, betyder det snarare att något helt och hållet har förtärts av eld och att det inte finns något kvar. Upp används också i lite mer abstrakta exempel där man fokuserar mer på själva förlusten av vad det nu var som stod i lågor, än på själva brinnandet. I meningen

Frimärkssamlingen brann upp helt och hållet.

skulle man alltså inte kunna byta ut upp mot ner.

I exemplet från veckans onsdagsomröstning går det dock lika bra att säga att huset brann upp som att det brann ner, eftersom valet av verbpartikel snarare beror på vad exakt du menar med ditt uttalande. Brann huset ner till grunden eller brann alla dina saker upp?

Föredrar du något av uttrycken? När använder du ner och när använder du upp?

Om du är nyfiken på att läsa Språkrådets svar i sin helhet, så hittar du det här: Frågelådan: Brinna upp eller ner?

Faller löven ner eller ned?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar ner framför ned. Så här blev resultatet:

Det blev alltså ner som gick segrande ur den här omröstningen, med lite mer än 20 procentenheters marginal. Jag hade förutspått att resultatet skulle bli ungefär så här, mestadels på grund av att jag upplever det som att jag oftare ser ner än ned i olika texter, och också för att det känns som att talspråket följer samma trend (fast egentligen är det nog skriftspråket som följer talspråkets trend, om vi ska vara petiga).

Men vilken av formerna är korrekt då? Det korta svaret är: båda. Det lite längre svaret är: oftast båda, men det beror på kontexten och vilket grammatiskt syfte ned/ner har i meningen.

Båda alternativen är förkortningar av neder, men ned anses vara mer formellt och skriftspråkligt än ner. När vi använder ned/ner som ett fristående adverb eller som en verbpartikel i ett löst sammansatt verb, går det bra att välja vilket alternativ man vill, men ner är vanligare än ned. Det går dock precis lika bra att skriva

Löven faller ner på marken. och Huset brann ner.

som

Löven föll ned på marken. och Huset brann ned.

I sammansatta ord – såväl verb som substantiv och adjektiv – är däremot ned fortfarande vanligast att använda. Det är också den formen som ofta är det enda alternativ som betraktas som korrekt. Du bör därför skriva

nedlägga, nedslag och nedvärderande

och inte

nerlägga, nerslag och nervärderande.

När det gäller verben har vissa av dessa sammansättningar en löst sammansatt variant. När du använder den löst sammansatta varianten – som anses vara mindre formell – går det återigen bra att skriva ner i stället för ned. Alltså:

nedlägga (sammansatt verb)

och

lägga ned eller lägga ner (löst sammansatta verb).

När ner/ned står för sig självt går det alltså utmärkt att använda vilket som. Det är dock bra att vara medveten om att det finns en stilskillnad mellan de båda alternativen, och att ned anses vara mer formellt än ner. Som vanligt är det också bra om man är konsekvent i sitt användande och håller sig till en form inom en och samma text.

Vilken stavning föredrar du? Varför?

Har du växt eller vuxit?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att använda supinumformen vuxit framför växt. Så här blev resultatet:

Den här veckan är resultatet onekligen tydligt. De allra flesta rösterna har gått till det första alternativet, nämligen vuxit. Men vad är egentligen rätt?

I svenskan har vi starka, svaga och oregelbundna verb. Vanligtvis tillhör ett verb en av de här kategorierna, men det finns undantag där ett och samma verb kan böjas på olika sätt. Till exempel:

simma – simmade – simmat (svag böjning)

simma – sam – summit (stark böjning)

I fallet med simma har den starka formen i princip försvunnit från språkbruket, och i SAOL är det den svaga böjningen som rekommenderas. När det gäller verbet växa är vuxit den starka supinumformen och växt den svaga. I andra germanska språk – som tyska till exempel – böjs verbet enligt reglerna för starka verb, men i svenskan har vi alltså fått en alternativ böjning.

Båda verbformerna förekommer frekvent i dagens språkbruk, och båda anses vara korrekta. Det finns belägg för att växt har förekommit i svenskan ända sedan medeltiden, så det är inte ett nytt fenomen. Det är heller inte säkert att en person konsekvent håller sig till en av formerna. Min hypotes är att det i vissa uttryck – som Oj, vad du har vuxit! – känns naturligare att använda sig av en av formerna. I andra uttryck eller sammanhang kanske det känns annorlunda.

Vilken av formerna föredrar du? Väljer du olika supinumform i olika sammanhang, eller är du konsekvent?

Bortforslas eller forslas bort?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrog bortforslas framför forslas bort. Här är resultatet:

Den här gången är det ovanligt tydligt vilket förslag som har gått segrande ur omröstningen. Det är alltså det löst sammansatta verbet forslas bort som vann med största möjliga marginal mot det fast sammansatta verbet bortforslas. För mig som språkkonsult är det här ett glädjande resultat som stämmer överens med ett av de råd man brukar ge myndigheter och andra offentliga verksamheter när man pratar om klarspråk: nämligen att skriva isär fast sammansatta verb när det är möjligt.

Att skriva forsla bort eller ta emot ger texten en ledigare stil, och är lättare för läsaren att förstå än bortforsla och mottaga. Det finns dock fast sammansatta verb som inte är så bra att skriva isär, eftersom betydelsen av verbet då kan förändras. Det är till exempel skillnad på att avbryta något och att bryta av något.

Vilken variant av verbet föredrar du och varför? Skriver du hellre isär än ihop den här typen av verb? Varför/varför inte?