Ett glas fyllt till brädden eller bredden?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva att ett glas är fyllt till brädden eller bredden. Så här blev resultatet:

De flesta har alltså röstat på alternativ två, bredden. Är det också det som är rätt?

Nej, faktiskt inte. Att skriva bredden när det ska vara brädden är ett vanligt misstag som till stor del beror på att vi i modern svenska mycket sällan gör skillnad i uttal mellan korta e och korta ä. När det gäller ord som är snarlika i såväl stavning som betydelse, blir det extra svårt att välja rätt.

När det kommer till just bredd vs brädd finns det en betydelseskillnad mellan de båda orden, även om de vid första anblick ser nästan identiska ut. Bredd betyder, enligt SAOL, ”utsträckning i sidled” och (stor) ”täckning”, medan brädd betyder ”övre kantlinje” (särskilt av kärl). När vi tänker oss att något är fullt är det således fullt (upp) till brädden och inte till bredden. Följande exempelmeningar är alltså korrekta:

Dörrens höjd var 210 centimeter och dess bredd 80 centimeter.

Arenan var fylld till brädden.

I vardagsspråket är det jämförelsevis sällan som det är brädd/brädden och inte bredd/bredden vi menar, vilket kan göra det ännu svårare att komma ihåg att byta ut e:et mot ett ä. Trots det rekommenderar jag att du fyller dina glas till brädden och mäter dina dörrar på bredden (och höjden om det behövs, kanske djupet kan vara av intresse också).

Tycker du att det är svårt att hålla isär bredden och brädden?

Svårt att ha att (och?) göra med?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar ha och göra med framför ha att göra med. Så här blev resultatet:

Veckans vinnare är alltså alternativ två, ha att göra med. Jag fick inspiration till denna omröstning när jag själv satt och skulle skriva det här uttrycket och märkte att jag för en sekund tvekade: Heter det ha att göra med, eller ha och göra med?

Att det finns en osäkerhet kring om det ska vara ett att eller ett och är egentligen inte så konstigt. I vardagligt tal uttalar vi båda dessa ord som [å] (eller [o]):

Jag ska äta sill [å] potatis på midsommar.

Han älskar [å] promenera längs stranden.

Uttalet [å] när vi menar att gäller dock bara när vi syftar på infinitivmärket (att promenera, att skriva, att tala), och inte när vi använder att som subjunktion (han sa att han gillar att promenera, att hon talar så bra engelska beror på att hon har övat så mycket). Vi säger alltså

Han sa [att] han gillar [å] promenera. // [Att] hon talar så bra engelska beror på [att] hon har övat så mycket.

I uttrycket ha och/att göra med handlar det därmed antingen om ett och eller ett infinitiv-att, och båda låter alltså likadant i talspråk. Något annat som ytterligare kan försvåra valet är att vi på svenska ofta samordnar verb genom att stoppa in ett och mellan dem, till exempel så här:

Han ligger och solar. // Hon har suttit och läst hela dagen.

Vid den här typen av samordningar står de samordnade verben i samma form: i den första meningen är de båda i presens, och i den andra i supinum.* I uttrycket ha och/att göra med kan man däremot bara böja hagöra följer inte med. Det går alltså bra att säga

Att hon ansågs svår hade att göra med att hon vägrade följa instruktioner. // Att hon anses svår har att göra med att hon vägrar följa instruktioner.**

I den första meningen står ha i preteritum (hade) och i den andra i presens (har). Göra behåller dock sin infinitivform, vilket innebär att det inte kan vara ett samordnande och mellan de båda verben, utan ett infinitivmärke, nämligen att.

Efter den här ganska långa genomgången kan vi därför äntligen dra slutsatsen att rätt svar i veckans omröstning är alternativ två: ha att göra med. Det är också så jag rekommenderar att du skriver när du vill använda det här uttrycket i en text.

Skriver du och eller att när du använder det här uttrycket?

*Supinum är en infinit form som tillsammans med har skapar perfekt. Tillsammans med hade skapar den pluskvamperfekt.
**Uttrycket används här på ett annat sätt än i exempelmeningen från omröstningen, men det är fortfarande samma uttryck. Ha att göra med kan både beskriva orsaken till något och hur man upplever att det är att interagera med någon eller något.

En lotion, två … lotioner?

I går frågade jag mina följare på Instagram vilken pluralform de föredrar av det engelska lånordet lotion: lotions eller lotioner. Så här blev resultatet:

Det blev alltså en relativt klar seger för lotions, även om alternativet lotioner fick många fler röster än vad jag hade räknat med. Är det någon mer som är förvånad över resultatet?

Personligen har jag faktiskt svårt för pluralformen lotioner. Första gången jag såg den var så sent som häromdagen när jag var på jakt efter en ny hudlotion, och hamnade på en välkänd butikskedjas webbsida där de klart och tydligt hade skrivit just lotioner som rubrik för avdelningen där man kunde hitta diverse hudkrämer. Av ren nyfikenhet blev jag tvungen att konsultera min kära vän SAOL, och visst angavs lotioner som enda pluralform. Man fick sig inte ens en liten slap on the wrist om man använde den engelska pluralformen för den fanns inte med som alternativ. För säkerhets skull vände jag mig även till SO och där stod det samma sak, med tillägget att ordet funnits i svenskan sedan 1937. Har man verkligen gått runt och sagt lotioner här i Sverige sedan mitten på 1930-talet utan att jag har märkt det? Eller handlar det kanske snarare om att vi sällan använder pluralformen av lotion, åtminstone inte i skrift?

Hur som helst är det egentligen inte så konstigt att lotion får just pluraländelsen -er. Flera andra substantiv som slutar på -ion hamnar också i den tredje substantivgruppen, till exempel lektion och station (tillsammans med många lånord med betoning på sista stavelsen). Och skulle jag uttala lotion som jag uttalar lektion eller station, så skulle jag nog inte ha så mycket emot -er som suffix, men jag använder engelskt uttal, så i mina öron låter den svenska böjningen mycket märklig. Jag skulle alltså behöva säga något i stil med låttsjoner för att det ska funka. Gör ni som föredrar den svenska böjningen det?

Eftersom både SAOL och SO är så tydliga med att den korrekta pluralformen är lotioner, kan jag inte göra mycket annat än att rekommendera att du som vill eller måste skriva en språkriktig text håller dig till just den böjningen. Skriver du däremot en text i ett mindre formellt sammanhang, tycker jag att du kan välja den böjningsform som du själv föredrar.

Vilken pluralform använder du? Och hur uttalar du ordet: på engelska eller svenska?

Symptom eller symtom?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar stavningen symptom framför symtom. Så här blev resultatet:

Den här veckan har vi en klar vinnare – nämligen alternativ 1: symptom. Förra veckan skrev jag ett inlägg om uttalsnära stavning och huruvida det är dags för en ny stavningsreform eller inte (klicka HÄR för att läsa hela inlägget). Där nämnde jag att en anledning till att inte stava som det låter är att den lite krångligare stavningen ofta ger en ledtråd om ordets ursprung. Så är det även i fallet med symptom och symtom.

Ord som psalm, psykologi och symptom kommer från grekiskan, men när de förekommer i svenskt talspråk försvinner ofta p-ljudet. Det beror på att vi inte är så vana vid att uttala p före konsonanter som s och t. Det förekommer mycket sällan (om ens någonsin) i ord med germanskt eller nordiskt ursprung, och därför känns det konstigt och svårt att uttala. Lösningen blir därför att låta p:et försvinna i uttalet, men behålla det i stavningen för att visa var ordet en gång kom ifrån. Anledningen till att många fortfarande uttalar psykologi med ett tydligt p men psalm utan det, är att psalm kom in i svenskan mycket tidigare än psykologi. Ordet har därför fått tid att anpassa sig efter svenska uttalsregler.

När det gäller symptom/symtom är det, konstigt nog, symtom som nämns först i SAOL, och symptom som anges som alternativ stavning. Ingen av stavningarna är alltså fel, men det verkar som att p:et hellre ska bort än få finnas kvar.

Vilken stavning använder du? Varför?