Faller löven ner eller ned?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar ner framför ned. Så här blev resultatet:

Det blev alltså ner som gick segrande ur den här omröstningen, med lite mer än 20 procentenheters marginal. Jag hade förutspått att resultatet skulle bli ungefär så här, mestadels på grund av att jag upplever det som att jag oftare ser ner än ned i olika texter, och också för att det känns som att talspråket följer samma trend (fast egentligen är det nog skriftspråket som följer talspråkets trend, om vi ska vara petiga).

Men vilken av formerna är korrekt då? Det korta svaret är: båda. Det lite längre svaret är: oftast båda, men det beror på kontexten och vilket grammatiskt syfte ned/ner har i meningen.

Båda alternativen är förkortningar av neder, men ned anses vara mer formellt och skriftspråkligt än ner. När vi använder ned/ner som ett fristående adverb eller som en verbpartikel i ett löst sammansatt verb, går det bra att välja vilket alternativ man vill, men ner är vanligare än ned. Det går dock precis lika bra att skriva

Löven faller ner på marken. och Huset brann ner.

som

Löven föll ned på marken. och Huset brann ned.

I sammansatta ord – såväl verb som substantiv och adjektiv – är däremot ned fortfarande vanligast att använda. Det är också den formen som ofta är det enda alternativ som betraktas som korrekt. Du bör därför skriva

nedlägga, nedslag och nedvärderande

och inte

nerlägga, nerslag och nervärderande.

När det gäller verben har vissa av dessa sammansättningar en löst sammansatt variant. När du använder den löst sammansatta varianten – som anses vara mindre formell – går det återigen bra att skriva ner i stället för ned. Alltså:

nedlägga (sammansatt verb)

och

lägga ned eller lägga ner (löst sammansatta verb).

När ner/ned står för sig självt går det alltså utmärkt att använda vilket som. Det är dock bra att vara medveten om att det finns en stilskillnad mellan de båda alternativen, och att ned anses vara mer formellt än ner. Som vanligt är det också bra om man är konsekvent i sitt användande och håller sig till en form inom en och samma text.

Vilken stavning föredrar du? Varför?

Ska man dedicera eller dedikera?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar stavningen dedicera framför dedikera. Så här blev resultatet:

Jag är inte förvånad över att dedikera gick vinnande ur omröstningen, men jag hade inte räknat med att marginalen skulle vara så här stor. Särskilt inte eftersom det i det här fallet finns ett tydligt svar på vilket alternativ som är korrekt (åtminstone om man bryr sig om att lyssna på källor som SAOL och Språkrådet, och det brukar vi ju göra i den här bloggen). Den korrekta stavningen är alltså – trots resultatet i omröstningen – dedicera. Och det korrekta uttalet är ett s-ljud och inte ett hårt k-ljud, alltså: ”dedisera”.

Anledningen till att det heter och stavas dedicera och inte dedikera är att ordet (så länge det betyder ”tillägnas”) har tagits in i svenskan direkt från latinet, där det stavades dedicare. Varför heter det då dedikation och inte dedication? Jo, för att ordet följer samma mönster som multiplicera och multiplikation.

Men det kan ändå hända att du har sett stavningen dedikerad förekomma, särskilt i betydelsen ”hängiven” eller i datortekniska sammanhang när man pratar om något som är avsett för en särskild användning. Och då ska ordet stavas med k och inte med c. Förvirrande? Kanske lite. Anledningen till att stavningen skiljer sig åt är att vi har lånat in den här användningen av ordet från engelskans dedicate. Här stavas förvisso ordet också med c, men det uttalas som k. Eftersom orden betyder olika saker och visar på olika ursprung beroende på hur vi stavar dem, finns det en poäng med att hålla fast vid att dedicera (i betydelsen ”tillägna”) även i fortsättningen stavas med c i stället för k.

Med tanke på hur många som föredrar (eller väljer fel om man ska se det krasst) när det gäller dedicera och dedikera, är det kanske rimligt att anta att vi någon gång i framtiden kommer att överge c-stavningen. Som läget är nu, rekommenderar jag dock att du dedicerar och inte dedikerar när du tillägnar något till någon.

Vad tror du, kommer stavningen dedicera att försvinna i framtiden? Varför/varför inte?

Att bo ensam (eller själv)

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar ensam framför själv. Så här blev resultatet:

Omröstningen slutade alltså lika, men det var långt ifrån jämnt från början till slut. När jag tjuvkikade under omröstningens gång lutade det åt att alternativ två skulle vinna ända fram tills jag faktiskt gick in för att spara det slutgiltiga resultatet och såg att siffrorna hade jämnat ut sig. Men vare sig vi har en vinnare eller inte, verkar det som att det här är lite av en språklig vattendelare. Det finns dessutom många artiklar och blogginlägg om när man ska använda själv och när man ska använda ensam, vilket skulle kunna tyda på att det både finns en osäkerhet gällande användandet, och också att det skapar någon form av (negativ) reaktion när man väljer fel ord i fel sammanhang.

Egentligen borde det här vara ett icke-problem, eftersom själv och ensam betyder två olika saker. Att göra någonting själv betyder att man gör det ”i egen hög person” eller utan hjälp från någon annan, och att göra något ensam betyder att man gör det utan någon annans sällskap. Men intressant nog bär själv också med sig positiva konnotationer i dagens språkbruk. Att säga att man klarar något själv är oftast en bra sak som visar på att man själv har valt att hantera vad det nu är man gör utan någon annans inblandning. Att däremot säga att man gör något ensam väcker inte samma associationer. Det antyder att situationen inte är självvald och att man förmodligen önskar att den vore annorlunda.

Anledningen till att själv har börjat ersätta ensam kan alltså ha att göra med att man vill vara noga med att understryka att man absolut inte lider av ofrivillig brist på vänner och närstående som kan dela upplevelser med en. Det har blivit lite fult att erkänna att man är ensam. (Läs gärna Fredrik Lindströms artikel i Språktidningen där han utvecklar det här resonemanget: Själv.)

Fast spelar det egentligen någon roll vilket ord vi använder? Nja. I dag förstår man oftast av sammanhanget vad som menas, vare sig man väljer själv eller ensam. Men det finns anledning att vara medveten om betydelseskillnaderna och att fundera på vad man verkligen menar i vissa fall. Till exempel betyder det inte exakt samma sak att själv gå ut med hunden som att ensam göra det. Att lilla Maja äter sin frukost själv varje dag betyder heller inte samma sak som att lilla Maja äter sin frukost ensam varje dag.

Hur använder du själv och ensam? Känner du att det finns någon betydelseskillnad mellan de båda orden?

Går du (i)genom något?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar igenom framför genom. Så här blev resultatet:

Den här veckan har vi minst sagt ett tydligt resultat: de allra flesta föredrar (i den här exempelmeningen) att använda genom i stället för igenom. Har meningen i sig något med utfallet att göra? Hade resultatet blivit annorlunda med ett annat – likvärdigt – exempel? Hmm, det kanske är något vi får testa i framtiden.

Men stämmer det verkligen att genom är mer korrekt att använda i det här fallet än igenom? Det enkla, korta svaret är faktiskt nej – båda är lika korrekta.

Det lite längre svaret är att genom och igenom kan användas både som prepositioner och adverb.

Preposition: Vi åkte genom staden. De passerade igenom grinden.

Adverb: Hon föll genom det ruttna golvet. Han fick igenom sitt förslag.

I många fall – särskilt där det är en preposition vi behöver – går det lika bra att använda genom som igenom. Det går alltså lika bra att säga

Vi sprang genom parken.

som

Vi sprang igenom parken.

Däremot finns det en hel del andra exempel där det finns ett tydligt rätt och fel. När det kommer till olika typer av sammansättningar används genom:

genomgå, genomskinlig och genomsyra.

I vissa fall används igenom som ett efterled och går då inte att byta ut mot genom:

därigenom och varigenom.

Och ibland fungerar igenom som en verbpartikel i olika fasta uttryck:

igenom ett förslag och läsa igenom en instruktion.

Det finns alltså några regler att hålla sig till när det kommer till valet mellan igenom eller genom. I de fall där det är svårt att veta vilket som är rätt, kan SAOL ofta bistå med hjälp.

Föredrar du igenom eller genom i de fall där båda är likvärdiga? Varför?

Har du växt eller vuxit?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att använda supinumformen vuxit framför växt. Så här blev resultatet:

Den här veckan är resultatet onekligen tydligt. De allra flesta rösterna har gått till det första alternativet, nämligen vuxit. Men vad är egentligen rätt?

I svenskan har vi starka, svaga och oregelbundna verb. Vanligtvis tillhör ett verb en av de här kategorierna, men det finns undantag där ett och samma verb kan böjas på olika sätt. Till exempel:

simma – simmade – simmat (svag böjning)

simma – sam – summit (stark böjning)

I fallet med simma har den starka formen i princip försvunnit från språkbruket, och i SAOL är det den svaga böjningen som rekommenderas. När det gäller verbet växa är vuxit den starka supinumformen och växt den svaga. I andra germanska språk – som tyska till exempel – böjs verbet enligt reglerna för starka verb, men i svenskan har vi alltså fått en alternativ böjning.

Båda verbformerna förekommer frekvent i dagens språkbruk, och båda anses vara korrekta. Det finns belägg för att växt har förekommit i svenskan ända sedan medeltiden, så det är inte ett nytt fenomen. Det är heller inte säkert att en person konsekvent håller sig till en av formerna. Min hypotes är att det i vissa uttryck – som Oj, vad du har vuxit! – känns naturligare att använda sig av en av formerna. I andra uttryck eller sammanhang kanske det känns annorlunda.

Vilken av formerna föredrar du? Väljer du olika supinumform i olika sammanhang, eller är du konsekvent?

Att(-)göra-lista?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrog bindestreck mellan samtliga ord i uttrycket att-göra-lista eller bara mellan de två sista. Så här blev resultatet:

Den här veckan blev resultatet riktigt jämnt, även om att-göra-lista till sist gick vinnande ur omröstningen. Anledningen till det jämna resultatet skulle kunna vara de ganska fria reglerna kring hur man kan skriva denna typ av sammansättningar. Det går nämligen alldeles utmärkt att skriva på alla följande vis:

att-göra-lista

att göra-lista

attgöralista

Ju fler ord en sammansättning av den här typen har, desto viktigare är det att det är tydligt vilka ord som hör ihop med varandra. Risken att någon ska missförstå uttrycket ökar ju fler ord det består av, och därför kan man sätta ut bindestreck för att förenkla för läsaren. Men det går också att låta bli bindestrecken mellan de första leden, om man föredrar det.

Att skriva ihop uttrycket helt och hållet (som i det sista exemplet) blir rörigt om sammansättningen består av fler än två förled. Alltså: det är tydligare att skriva gör-det-själv-verkstad än gördetsjälvverkstad.

Hur skriver du och varför?

Det orange/a kuvertet?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar stavningen orange framför orangea. Så här blev resultatet:

Så majoriteten verkar föredra orangea … Och jag håller med. Idéen bakom att ställa frågan kom ifrån när jag fick se Pensionsmyndighetens kampanj om de orange(a) kuverten. Som bekant skriver de Det orange kuvertet både i reklam och på själva brevet, och det var det som väckte min nyfikenhet.

Och tydligen är det inte bara jag som har funderat över det här. Går man in på Pensionsmyndighetens hemsida så berättar de faktiskt om varför de skriver som de gör. Så här ser det ut:

https://www.pensionsmyndigheten.se/om-pensionsmyndigheten/vanliga-fragor/fragor-och-svar-om-orange-kuvert

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv! Så gör som du vill med a:et, men låt bli att ta bort e:et.

Vilken variant föredrar du och varför?

Till sist vann ändå till slut

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar till sist framför till slut. Så här blev resultatet:

Återigen ett förvånande resultat med en stor skillnad mellan alternativen. För att undersöka de båda alternativens popularitet bestämde jag mig för att också googla dem för att se hur många träffar uttrycken fick. Till sist landade på ungefär 21 000 000 och till slut på 148 000 000 träffar. De här resultaten får dock beräknas som högst ovetenskapliga (jag har ju inte gått igenom varje träff för att kontrollera att det är just de här uttrycken som förekommer), men de ger ändå en liten fingervisning om de båda uttryckens popularitet.

Men hur ska det egentligen vara då? Jo, enligt flera språkrådgivningssidor (som omsvenska.se och synonymer.se) är till sist synonymt med till slut. Det backas även upp av SAOL som ger oss samma definition om man slår upp slut. Där är det dock intressant att lägga märke till att till slut inte anges som synonym när man söker på sist. Däremot dyker till slut upp när man söker på till sist. Till slut ger inte några resultat alls (förutom tillsluta som inte är det vi är ute efter). Förvirrande? Ja, lite kanske. Men vi kan åtminstone dra slutsatsen att de båda är synonymer till varandra, och att det verkar som om till slut är vanligare än till sist.

Vilket uttryck använder du och varför? Väljer du olika i olika sammanhang?

Medan eller medans?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrog medan framför medans. Så här blev resultatet:

För en gångs skull blev resultatet faktiskt inte så annorlunda från vad jag hade förväntat mig.

Här handlar det egentligen om talspråk vs. skriftspråk. Att se medans i skrift är ganska ovanligt, åtminstone i mer formella texter. På sociala media förekommer det oftare, men där är ju också språkbruket ledigare än i många tryckta texter.

Medans finns med i SAOL och där beskrivs det som en vardaglig form av medan. Språkrådet säger att det heter medan i skriftspråk, medan medans är vanligt förekommande i talspråket. Rådet blir därför att hålla sig till medan när du skriver, men säg medans så mycket du vill när du pratar.

Vilken variant använder du dig helst av? Skiljer det sig beroende på text- eller talsituation?

Hellre bredvid än jämte?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrog bredvid framför jämte. Så här blev resultatet:

Är det bara jag som är förvånad? Jag hade förväntat mig att bredvid skulle vinna, men inte med hundra procent av rösterna!

Anledningen till att jag hade förväntat mig åtminstone några röster på jämte är att jag vet att jag har en del följare härifrån Göteborg, där jämte inte är ovanligt att använda synonymt med bredvid. Det här gäller även för landskap som till exempel Bohuslän och Östergötland. I och med att jag valde ett ganska talspråkigt exempel, trodde jag absolut på ett par röster i jämtes försvar.

Användningen av jämte i stället för bredvid är alltså dialektal och därför regionalt begränsad. SO ger följande förklaring:

Formuleringen ”får dock anses” känns inte särskilt uppmuntrande … Trots det blir slutsatsen ändå: välj själv vilket alternativ du vill använda, men ha i åtanke att bredvid är mer accepterat och favoriserat i stora delar av landet.

Vilket ord föredrar du? Varför? Använder du olika ord i olika sammanhang?