Ska du skicka in ditt CV eller ditt cv?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva CV framför cv. Så här blev resultatet:

En övervägande majoritet röstade alltså på alternativ ett, CV. Det var också det resultatet jag hade förväntat mig (om än något jämnare), mest baserat på mitt intryck av att en stor del av oss väljer att skriva den här förkortningen med versaler i stället för gemener. Bara en enkel googling visar att CV skrivs just så i de allra flesta träffarna, åtminstone enligt min sökning. Men stämmer det då? Ska man skriva CV med stora bokstäver?

Nej, egentligen inte. Det finns ett par anledningar till att välja gemener i stället för versaler i det här fallet. För det första är det så förkortningen skrivs i både SAOL och SO. Där finns inte ens CV listat som alternativ, vilket gör det ganska tydligt att det är just den gemena varianten som anses vara korrekt. Den här anledningen kan vara god nog för många, men för dig som vill ha lite fördjupning så kommer det här ytterligare en anledning:

Cv är – som du säkert redan vet – en initialförkortning av curriculum vitae. Ofta skrivs en initialförkortning som inte kan uttalas som ett ord med versaler. Det här gäller framför allt förkortningar av namnkaraktär (till exempel SAOL) och fackspråkliga förkortningar (till exempel ASL – att skriva sig till läsning). Vissa förkortningar skrivs med versaler av hävd (till exempel VM) eller för att vi har lånat in dem från ett språk där de skrivs på det sättet (till exempel IQ). Men om förkortningen har blivit väletablerad i allmänspråket och inte riskerar att blandas ihop med något annat ord, skriver vi den med små bokstäver. Så gör vi bland annat med just cv, och även med vd, tv och adhd.

Rekommendationen är därför att du skriver cv och inte CV, åtminstone i texter där du är mån om att följa svenska skriv- och stavningsregler.

Hur skriver du helst cv: med stora eller små bokstäver? Varför?

Dags för en U(u)-sväng?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva U-sväng framför u-sväng. Så här blev resultatet:

De allra flesta föredrar alltså att skriva U-sväng. Jag hade nog förväntat mig att de flesta skulle välja det andra alternativet, u-sväng. Det är vad jag själv hade valt; mestadels på grund av att jag har någon form av personlig aversion mot versaler inom en mening (om de inte inleder ett egennamn då alltså). Men hur ska det egentligen vara då?

Jo, i det här fallet stämmer omröstningsresultatet överens med våra svenska skrivregler. Det korrekta är att skriva uttrycket med en inledande versal. Samma regel gäller för andra sammansättningar som inleds med en bokstav där bokstaven inte är en förkortning av något. Skriv alltså

C-vitamin, A-lag och S-kurva

och inte

c-vitamin, a-lag och s-kurva.

I de två första exemplen är C:et och A:et bokstäver som beskriver vilken kategori resten av sammansättningen tillhör (C-vitamin och inte B-vitamin, A-lag och inte B-lag) och i den sista sammansättningen används S:et för att beskriva formen på en kurva i ett statistikdiagram.

U:et i U-sväng är ju inte heller en förkortning av något, utan beskriver bara formen på svängen i fråga, och därför bör du skriva uttrycket med en inledande versal (även om du som jag inte tycker att det är det mest estetiskt tilltalande alternativet).

Hur skriver du helst? Varför?

Är soffan från Ikea eller IKEA?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva Ikea framför IKEA. Så här blev resultatet:

De allra flesta har alltså valt alternativ två, IKEA. Och det är väl kanske inte så förvånande, särskilt inte med tanke på att det är så vi brukar se det här möbelföretagets namn. Men är det rätt att skriva så?

Njae, inte egentligen. Visserligen kan det finnas välgrundade anledningar till att man vill skriva ett ord med uteslutande stora bokstäver (till exempel för att understryka det eller för att det är en nybildad förkortning). Men just Ikea är ju en välkänd initialförkortning av Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd, och i svenskan finns en regel som säger att förkortningar som utläses som ett ord (och inte varje bokstav för sig) ska skrivas med gemener (små bokstäver). Man skriver alltså prao och aids, inte PRAO och AIDS. Den här regeln gäller också företagsnamn som utgörs av en förkortning, även om företaget själva skriver hela namnet med versaler. Således bör man skriva Ikea och inte IKEA när man nämner företaget i en text.

Råkar du däremot jobba på ett företag som skriver sitt namn helt med versaler (och du ska skriva en text där företaget står som avsändare) ska du så klart följa företagets riktlinjer.

Hur föredrar du att skriva den här typen av förkortningar? Varför?

Ett litet råd till Dig

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva (eller läsa) dig med stor eller liten begynnelsebokstav. Så här blev resultatet:

Det är tydligt att ni föredrar liten bokstav i stället för stor, vilket jag inte är så förvånad över. Att många föredrar den här variationen kan kanske bero på att de allra flesta är vana vid att både skriva och läsa du och dig, och ni och er. När man väl stöter på varianten med stor begynnelsebokstav sker det oftast i kommunikation från företag och organisationer, oftast handlar det då om reklam. Avsändaren försöker blidka sin mottagare genom att vara så artig som möjligt, vilket resulterar i Du och Dig, och Ni och Er. En teori är att många läsare ser igenom den här taktiken och irriterar sig på att bara bli tilltalade på detta överdrivet artiga sätt när något ska köpas. 

En annan teori som talar emot användandet av stor bokstav handlar om uttal och prosodi (språkets melodi). Det är nog inte bara jag som betonar ord som skrivs med stora bokstäver lite extra, även om texten inte läses högt utan bara ”i huvudet”. Att skriva ett ord med stor begynnelsebokstav kan på så vis störa rytmen i texten. Det här är självklart högst individuellt – allas inre läsröst funkar inte likadant och alla stör sig inte på samma saker. Hur läser du meningarna här nedanför? Låter de olika för dig?

Vi hjälper dig gärna.
Vi hjälper Dig gärna.
Vi hjälper DIG gärna.

Det är helt enkelt svårt att vara artig på svenska. Vi har en komplicerad historia när det gäller artighetsformer (med Ni, tredjepersonstilltal och du-reformer), och det råder skilda meningar kring vad som är lämpligt och inte. Mitt (och många andras, till exempel Språkrådets) råd är att i största möjliga mån undvika stor bokstav i början av tilltalsord som du, dig, ni och er. Den versala formen hör i dag hemma i mycket formella texter, sådana som de flesta av oss varken skriver eller läser särskilt ofta.

Vad föredrar du och varför? Läser du ord olika beroende på om de skrivs med stor eller liten bokstav?