Fiendskap eller fiendeskap

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva fiendskap framför fiendeskap. Så här blev resultatet:

Det var alltså alternativ två – fiendeskap – som klart och tydligt gick vinnande ur veckans omröstning. Är det också det som är rätt?

För en gångs skull har vi faktiskt ett snabbt och enkelt svar, nämligen nej. Enligt både SAOL och SO är fiendskap det enda alternativet, någon annan stavning listas inte. Fiendeskap som variant verkar dock cirkulera där ute i det digitala skriftspråkbruket, om än i ganska blygsam utsträckning: en googling ger relativt få resultat (15 700 vs 299 000 för fiendskap) och en sökning i slumpvis utvalda textsamlingar i Korp följer samma mönster (57 träffar vs 738 för fiendskap). Det är därför minst sagt intressant att det här alternativet fick så pass stor majoritet av rösterna. Kan det vara så att många av dem som röstade på det felaktiga alternativet visste att det inte var språkligt korrekt men ändå föredrar det av någon anledning?

Min hypotes är att de som väljer stavningen med det extra E:et gör det på grund av att det känns behagligare att uttala ordet på det sättet – så är det åtminstone för mig. Jag har svårt att tänka mig att jag någonsin skulle säga fiendskap; det där lilla E:et skulle nog smyga sig in där i mitten vare sig jag tänkte på det eller ej. Anledningen till att jag (och säkert flera med mig) uttalar ordet så kan vara att fiendskap är ett ganska ovanligt ord, i alla fall jämfört med dess nära släkting fiende (som i och för sig nog inte är så frekvent heller – tack och lov!). Kanske är det så att det avslutande E:et i fiende av gammal vana får hänga med även i fiend(e)skap?

Sammanfattningsvis rekommenderar jag att du följer riktlinjerna från SAOL och SO och skriver fiendskap utan mitten-E:et. När det gäller vilken variant du använder i ditt talspråk är risken för missförstånd minimal, men det är bra att vara medveten om att fiendeskap inte är korrekt (även om det låter bättre i vissa öron …).

Skanna eller scanna?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva skannade framför scannade. Så här blev resultatet:

Vinnaren i veckans onsdagsomröstning blev alltså alternativ två, scannade. Är det också det som är rätt?

Njae, det beror lite på hur man ser det. Både skanna och scanna finns med i SAOL och SO, vilket innebär att båda varianterna används i det svenska språket. I SAOL är det dock tydligt att det är skanna som förespråkas; skanna hellre än scanna står det nämligen där.

Föga förvånande är ordet inlånat från engelskans scan och scanner, och det kom in i svenskan på 1960-talet. När det gäller just engelska lånord är det ganska vanligt att vi håller fast vid originalstavningen, även när det finns goda anledningar att försvenska den. Ett exempel på en av dessa goda anledningar är att stavningen med k i stället för c bättre överensstämmer med svenska stavningsregler. S + c brukar ju annars uttalas som ett s-ljud (som i t.ex. scen), inte som ett mjukt s + k (som i t.ex. sken) eller ett hårt s + k (som i t.ex. skalle). Undantag, som scampi och scarf, råkar också vara lånord där originalstavningen har klamrat sig fast i språkbruket. Poängen med en försvenskad stavning är att ju oftare vi håller oss till konsekventa stavningsregler, desto enklare blir det för oss alla att stava fler ord rätt. Vi behöver då inte veta ordets ursprung för att göra en kvalificerad gissning om hur det ska stavas.*

Men, som sagt, är det inte ovanligt att vi håller hårt i originalstavningen. En snabb sökning bland slumpmässigt utvalda textsamlingar i Språkbankens verktyg Korp, visar att scanna är nästan dubbelt så vanligt förekommande som skanna (4 140 träffar vs. 1 879). Om det här är ett mönster som kommer att bestå även i framtiden får tiden utvisa. Vilket alternativ som är populärast om tjugo år beror helt enkelt på hur vi språkbrukare väljer att stava ordet.

Sammanfattningsvis och avslutningsvis rekommenderar jag samma stavning som framför allt SAOL förespråkar, nämligen skanna/skannade. När det gäller ord som dessa är dock risken för missuppfattningar ganska liten, och därför kan du som skribent känna dig lite friare i ditt eget val. Kom dock ihåg – som alltid – att vara konsekvent med din stavning, åtminstone inom en och samma text.

*Läs gärna det här inlägget för fler goda argument för en försvenskad stavning: (Näs)sprejen eller (näs)sprayen?

Nös eller nyste?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att säga nös framför nyste. Så här blev resultatet:

Vinnande ur omröstningen gick alltså alternativ ett, nös. Är det också det som är rätt?

Jajamän! Fast det hade nyste också varit. Enligt bland annat Språkrådet är det nämligen fritt fram att välja mellan nös och nyste*. Och som om det inte var ett tillräckligt övertygande svar på frågan så listar också SAOL och SO båda alternativen, vilket ger ytterligare stöd för att valet ligger hos dig som språkbrukare. Värt att notera är dock att nös anges först. I SO från 2009 står det ”nös äv. nyste” och i samtliga exempel förekommer endast den förstnämnda formen. I SAOL från 2015 står det ”nös el. nyste” i själva listningen och i böjningslistan står nyste inom parentes. Detta är en indikation på att nös är den form som är populärast bland språkanvändare.

Som lite extra ordlistekuriosa kan jag också nämna att nyste fanns med som alternativ redan i SAOL 1 från 1874. Det verkar som att nyste är en form som uppkommit senare än nös, men ett helt nytt påfund är den alltså inte.

För att vidare undersöka vilken av varianterna som är vanligast gjorde jag en snabb sökning bland slumpvis utvalda textsamlingar (allt från myndighetstexter till blogginlägg) i Språkbankens verktyg Korp. Där visade det sig att nös ger nästan tretton gånger så många träffar som nyste (723 vs. 57 träffar). Det tyder på att tesen om att nös är det vanligare alternativet verkar stämma.

Vanligare innebär inte nödvändigtvis mer korrekt (beroende på vilken språksyn man har, så klart), men det innebär att färre språkbrukare kommer att reagera när den formen används. Att använda en alternativ form som inte är så vanlig (vare sig det gäller stavning eller – som i det här fallet – böjning) kan fånga mottagarens uppmärksamhet och stjäla fokus från det faktiska budskapet i din text. När det gäller ett relativt okontroversiellt val – som mellan nös och nyste – är risken inte så stor, men i andra fall – som mellan de/dem och dom – kan valet ha större påverkan på läsaren.

Sammanfattningsvis: Både nös och nyste är korrekta och accepterade preteritumformer av nysa. Välj vilken form du vill, men var medveten om att nös är vanligare.

*Enligt ett inlägg på Språkrådets Twitter (följ den här länken för att se hela inlägget: rös/ryste, nös/nyste).

(Näs)sprejen eller (näs)sprayen?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva nässprej framför nässpray. Så här blev resultatet:

De allra flesta har alltså röstat på alternativ två, nässprayen. Är det också det som är rätt?

Njae, det beror lite på hur man ser det. Slår man upp sprej/spray i SAOL och SO kan man se att båda stavningarna finns listade, vilket tyder på att båda används och är accepterade i allmänspråket. Enligt SO verkar valet mellan de båda vara lite friare (där står det sprej el. spray) än enligt SAOL (där står det sprej hellre än spray). Det ska dock noteras att sprej är det första alternativ som anges i SO, och det är också denna stavning som förekommer i samtliga exempelmeningar i listningen. Det ger ett litet hum om vilken variant som anses vara lämpligast.

Sprej är alltså det alternativ som lyfts fram som mest korrekt, framför allt enligt SAOL. Ordet är (föga förvånande) inlånat från engelskan, och som så ofta när det handlar om lånord är det en försvenskning av stavningen som förespråkas. Försvenskningar görs för att det ska bli enklare för oss som språkbrukare att gissa oss till hur ett ord ska stavas utan att vi vet dess ursprung, och också för att ordet lättare ska kunna böjas enligt svensk grammatik.

Ibland försvenskas största delen av ett ord: till exempel fåtölj som kommer från franskans fauteuil

och ibland bara dess böjning: till exempel plural av container som blir containrar på svenska, trots att ordet på originalspråk (engelska) böjs med s-ändelse (containers).

I fallet med sprej handlar det om en blandning: dels har man ändrat på stavningen av substantivet i dess grundform (från spray till sprej), dels har man ändrat dess pluralform i både bestämd och obestämd form (från sprays till sprejer/sprejerna*). På så sätt passar det bättre in i svenskan, både stavningsmässigt och böjningsmässigt. (Huruvida det ser snyggare eller fulare ut är dock en annan fråga …)

Sammanfattningsvis: Båda stavningarna är okej att använda, men rekommendationen är att du hellre väljer att skriva sprej än spray (vilken sprej det än handlar om).

*När det gäller pluralformerna går det även att stava dem med ay: sprayer/sprayerna – men det är fortfarande ej-stavningen som rekommenderas.

Har du hög eller högt IQ?

I går frågade jag mina följare på Instagram vilket grammatiskt genus de föredrar för förkortningen IQ. Så här blev resultatet:

Det var alltså alternativ två, högt/ditt IQ som gick segrande ur omröstningen, vilket innebär att de flesta som röstade föredrar att räkna IQ som ett neutrum-ord (ett-ord). Är det också det som är rätt?

Nej, det är det faktiskt inte. Både SAOL och SO förespråkar kategoriseringen av IQ som ett en-ord. I SAOL ges inte ens några alternativ: där är det bara en IQ som gäller. I SO står det däremot ~n äv. ~t, plur. ~n äv. ~. Vid första anblick kan det verka lite kryptiskt, men det betyder att IQ i första hand är ett en-ord, men att det också används som ett-ord.

En anledning till att man kategoriserar IQ som utrum skulle kunna vara att det är en förkortning av ett sammansatt ord. Från början har vi lånat in IQ från engelskans intelligence quotient, och den svenska översättningen i sin helhet är intelligenskvot. När vi väljer vilket grammatiskt genus ett sammansatt substantiv ska ha är det dess sista delord som avgör. Därför heter det ett bord men en bordsduk och en telefon men ett telefonsamtal. Kvot är som bekant ett en-ord* och därför passar en IQ bättre än ett IQ.

Med det sagt är det dock inte så ovanligt att man säger högt IQ i stället för hög IQ. Utifrån mina (högst ovetenskapliga) observationer skulle jag till och med vilja hävda att det är ganska vanligt. Det räcker att googla på IQ och läsa bland sökresultaten för att se att valet av grammatiskt genus vacklar. Kanske beror det på att vi betraktar IQ som ett eget ord och inte nödvändigtvis som den förkortning det faktiskt är. Av någon anledning känns det då rätt för många av oss att klassa ordet som neutrum i stället för utrum. Trots detta rekommenderar jag att du skriver en/hög IQ i de fall där du vill vara noga med att följa svenska grammatiska regler.

Föredrar du att säga ett/högt IQ framför en/hög IQ? Varför?

* Intelligens råkar dock också vara ett en-ord, så i det här fallet hade det faktiskt inte spelat någon roll vilket av delorden vi väljer grammatiskt genus utifrån.

Ska du skicka in ditt CV eller ditt cv?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva CV framför cv. Så här blev resultatet:

En övervägande majoritet röstade alltså på alternativ ett, CV. Det var också det resultatet jag hade förväntat mig (om än något jämnare), mest baserat på mitt intryck av att en stor del av oss väljer att skriva den här förkortningen med versaler i stället för gemener. Bara en enkel googling visar att CV skrivs just så i de allra flesta träffarna, åtminstone enligt min sökning. Men stämmer det då? Ska man skriva CV med stora bokstäver?

Nej, egentligen inte. Det finns ett par anledningar till att välja gemener i stället för versaler i det här fallet. För det första är det så förkortningen skrivs i både SAOL och SO. Där finns inte ens CV listat som alternativ, vilket gör det ganska tydligt att det är just den gemena varianten som anses vara korrekt. Den här anledningen kan vara god nog för många, men för dig som vill ha lite fördjupning så kommer det här ytterligare en anledning:

Cv är – som du säkert redan vet – en initialförkortning av curriculum vitae. Ofta skrivs en initialförkortning som inte kan uttalas som ett ord med versaler. Det här gäller framför allt förkortningar av namnkaraktär (till exempel SAOL) och fackspråkliga förkortningar (till exempel ASL – att skriva sig till läsning). Vissa förkortningar skrivs med versaler av hävd (till exempel VM) eller för att vi har lånat in dem från ett språk där de skrivs på det sättet (till exempel IQ). Men om förkortningen har blivit väletablerad i allmänspråket och inte riskerar att blandas ihop med något annat ord, skriver vi den med små bokstäver. Så gör vi bland annat med just cv, och även med vd, tv och adhd.

Rekommendationen är därför att du skriver cv och inte CV, åtminstone i texter där du är mån om att följa svenska skriv- och stavningsregler.

Hur skriver du helst cv: med stora eller små bokstäver? Varför?

Är du på väg nå(go)nstans?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva nånstans framför någonstans. Så här blev resultatet:

De allra flesta föredrar alltså alternativ två, den något längre varianten någonstans. Är det också den som är rätt?

I det här fallet är båda alternativen faktiskt att betrakta som korrekta – men vart och ett är lämpligast i olika typer av texter och sammanhang. Nånstans är en kortform och, enligt SAOL och SO, en vardagligare variant av någonstans. I informellt språk (särskilt i talspråk) skulle nog de flesta välja den kortare formen så länge man inte vill ge ordet särskild emfas – då kan det kännas motiverat att välja den längre. I mer formellt språkbruk, vare sig det handlar om skrift- eller talspråk, är det nog fler som föredrar någonstans.

Här är det alltså inte fråga om att något av alternativen i sig skulle vara fel. Båda orden finns och används, om än i lite olika sammanhang. Min teori är att någonstans är mycket vanligare i textform än i talspråksform och att det är därför som den varianten gick vinnande ur veckans omröstning. En snabb sökning bland slumpvis utvalda textsamlingar (med hjälp av Språkbankens verktyg Korp) visar att någonstans är ungefär fyra gånger så vanligt förekommande som nånstans (80 500 träffar respektive 19 600). Hur det förhåller sig när det kommer till talspråk är svårare att undersöka. Med tanke på att vi ofta premierar effektivitet och snabbhet när vi uttrycker oss muntligt gissar jag dock på att den kortare varianten väljs oftare än den längre när vi pratar med varandra.

I och med detta får de båda orden lite olika konnotationer. Jag tror att de flesta tolkar någonstans som det mer ordentliga, formella och därför korrekta alternativet, åtminstone i skriftspråk. I talspråk kan det nog uppfattas som lite styltigt. Att skriva nånstans kan i stället ge texten en vardagligare och mer avslappnad ton, vilket kan vara helt på sin plats i många sammanhang. Min rekommendation är därför att du väljer variant efter i vilken kontext du uttrycker dig, vare sig det handlar om skrift eller tal (mer formellt = någonstans, mindre formellt = nånstans). Snyggast är det förstås om du är konsekvent inom en och samma text eller talsituation.

Vilket alternativ föredrar du? Väljer du olika i olika situationer? Varför?

Ska det regna i morgon eller imorgon?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva i morgon framför imorgon. Så här blev resultatet:

Vinnaren den är veckan är alltså alternativ två, imorgon. Resultatet går i linje med det för ifred/i fred* och här om dagen/häromdagen**, och ger ännu ett exempel på flerordsuttryck som många av oss gillar att skriva ihop. Men som du säkert redan vet vid det här laget är det som känns rätt eller ser rätt ut inte alltid det som faktiskt är rätt. Så hur ligger det till i det här fallet?

Jo, i SO listas – under sökordet morgon – bara den särskrivna varianten. I SAOL är också bara i morgon listat, men under det står det att uttrycket även kan hopskrivas. I frågelådan på Institutet för språk och folkminnens (Isof) webbplats*** finns ett utförligt svar på hur vi ska tänka kring hop- respektive särskrivning av uttryck som imorgon/ i morgon, istället/i stället och mittemot/mitt emot. När det gäller just de här uttrycken går det lika bra att skriva ihop som att skriva isär, men för vissa av uttrycken är den ena formen vanligare än den andra. Vill man ha en enkel tumregel att följa (och slippa slå upp varje uttryck för att se vilken stavning som är vanligast) rekommenderas den särskrivna varianten. Den kan ofta också uppfattas som lite mer formell av läsaren, vilket kan vara bra att känna till.

När det gäller just i morgon/imorgon är det än så länge den särskrivna varianten som är vanligast (enligt Isof), och också den som jag rekommenderar. Om du som jag tycker att konsekvens är viktigt är det en annan god anledning till särskrivning i det här fallet. Åtminstone så länge du håller med om att iförrgår och iövermorgon ser konstigt ut.

Hur skriver du helst: imorgon eller i morgon? Varför?

*Läs hela inlägget här: Lämna mig i()fred!
**Läs hela inlägget här: Här om dagen eller häromdagen?
***Läs hela svaret – inklusive en lista på vanliga liknande uttryck – här: Skriva ihop eller isär flerordsuttryck?

Scrolla eller skrolla?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar scrolla framför skrolla. Så här blev resultatet:

Det första alternativet, scrolla, gick alltså vinnande ur veckans onsdagsomröstning. Med tanke på att det här engelska lånordet är relativt nytt är det kanske inte så konstigt att många av oss föredrar det i en stavning som ligger så nära ursprunget som möjligt. Men är det verkligen det som är rätt?

Nej, inte om vi ska följa rekommendationen från SAOL. Där förespråkas den svenskare stavningen skrolla. Även i SO är det den stavningen som anges som första alternativ. Anledningen är helt enkelt att varianten med K stämmer bättre med svenska stavningsregler än den med C.

Man kan dock fråga sig varför många ”nya” (det är så klart en definitionsfråga) engelska lånord inte försvenskas mer. Varför skriver vi container och inte (till exempel) kontejner, leasing och inte lising? En anledning kan vara att fler svenskar i dag är bättre på engelska än för hundra år sedan. Fler kommer i kontakt med uttrycket på originalspråket först och då faller det sig lite mer naturligt att fortsätta skriva det på samma sätt även när man använder det i en annars svensk kontext. En annan anledning kan vara att våra ordlistor i dag mer än tidigare beskriver hur språkbruket faktiskt ser ut och inte bara hur det borde se ut. Det leder till att även alternativ som inte anses helt språkligt korrekta ändå finns listade, och så småningom kan de bli normen som vi rekommenderas att följa. Det är möjligt att det blir så med scrolla och skrolla i framtiden – only time will tell.

Sammanfattningsvis: Skriv hellre skrolla än scrolla – åtminstone än så länge. Eller ersätt scrolla/skrolla med rulla. Så sent som 2016 var det nämligen det som Språkrådet rekommenderade*.

Vilket av alternativen föredrar du: scrolla eller skrolla? Eller skriver du hellre rulla?

*Följ den här länken för att läsa hela rekommendationen: Språkrådet på Twitter

Stängt tillsvidare eller tills vidare?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva tillsvidare eller tills vidare. Så här blev resultatet:

De flesta verkar alltså föredra särskrivning i det här fallet, vilket innebär att alternativ två, tills vidare, gick vinnande ur omröstningen. Är det också det som är rätt?

För en gångs skull finns det ett ganska kort och enkelt svar, nämligen ja. Men jag ska utveckla det lite ändå för dig som är sugen på lite språkriktighetsnörderi.

Såväl SAOL som SO och SAOB har med båda alternativen. SAOL menar uttryckligen att tills vidare ska användas hellre än tillsvidare, medan SO och SAOB listar tills vidare först och tillsvidare som en variation. Rådgivande källor som Institutet för språk och folkminnen* och TT** propsar på särskrivning, eftersom betoningen ligger på vidare och inte tills***.

Det finns dock tillfällen när tillsvidare ska hopskrivas, nämligen när det utgör första ledet i exempelvis ett sammansatt substantiv eller verb som tillsvidareanställning och tillsvidareanställa. Att hopskrivning här är regel kanske komplicerar det hela något, men grundregeln (och därför också min rekommendation) är alltså att du skriver tills vidare så länge uttrycket står för sig självt.

*Följ den här länken för att läsa hela svaret: Flerordsuttryck med preposition
**Följ den här länken för att läsa hela inlägget: Sammanskrivning och särskrivning
***Vill du läsa mer om den här regeln kan du göra det i ett annat av mina blogginlägg, nämligen: Göra i ordning eller iordning?