Ska man dedicera eller dedikera?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar stavningen dedicera framför dedikera. Så här blev resultatet:

Jag är inte förvånad över att dedikera gick vinnande ur omröstningen, men jag hade inte räknat med att marginalen skulle vara så här stor. Särskilt inte eftersom det i det här fallet finns ett tydligt svar på vilket alternativ som är korrekt (åtminstone om man bryr sig om att lyssna på källor som SAOL och Språkrådet, och det brukar vi ju göra i den här bloggen). Den korrekta stavningen är alltså – trots resultatet i omröstningen – dedicera. Och det korrekta uttalet är ett s-ljud och inte ett hårt k-ljud, alltså: ”dedisera”.

Anledningen till att det heter och stavas dedicera och inte dedikera är att ordet (så länge det betyder ”tillägnas”) har tagits in i svenskan direkt från latinet, där det stavades dedicare. Varför heter det då dedikation och inte dedication? Jo, för att ordet följer samma mönster som multiplicera och multiplikation.

Men det kan ändå hända att du har sett stavningen dedikerad förekomma, särskilt i betydelsen ”hängiven” eller i datortekniska sammanhang när man pratar om något som är avsett för en särskild användning. Och då ska ordet stavas med k och inte med c. Förvirrande? Kanske lite. Anledningen till att stavningen skiljer sig åt är att vi har lånat in den här användningen av ordet från engelskans dedicate. Här stavas förvisso ordet också med c, men det uttalas som k. Eftersom orden betyder olika saker och visar på olika ursprung beroende på hur vi stavar dem, finns det en poäng med att hålla fast vid att dedicera (i betydelsen ”tillägna”) även i fortsättningen stavas med c i stället för k.

Med tanke på hur många som föredrar (eller väljer fel om man ska se det krasst) när det gäller dedicera och dedikera, är det kanske rimligt att anta att vi någon gång i framtiden kommer att överge c-stavningen. Som läget är nu, rekommenderar jag dock att du dedicerar och inte dedikerar när du tillägnar något till någon.

Vad tror du, kommer stavningen dedicera att försvinna i framtiden? Varför/varför inte?

Bh eller behå?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva bh i stället för behå. Så här blev resultatet:

Är det bara jag som är förvånad över resultatet? Jag hade förväntat mig en mycket större andel röster på behå, kanske till och med en vinst för just det alternativet. När man googlar runt lite grann på de olika varianterna, märker man snabbt att båda används ungefär lika mycket. Ibland händer det till och med att man blandar de båda alternativen i en och samma text, som i den här artikeln från Expressen:

Läs hela artikeln här: Bh – bästa sättet att förvara din behå

Men hur ska man egentligen skriva då? Här går meningarna isär. Bh är en förkortning av bysthållare, så det mest logiska vore att hålla sig till att skriva det just så när man vill använda förkortningen hellre än den långa versionen. Dock ser ordet då lite knepigt ut när man behöver böja det i bestämd form och plural.

Bh:n och bh:arna

ser enligt vissa inte lika snyggt ut som

behån och behåarna.

Man kan också argumentera för att stavningen behå ligger närmare ordets uttal än bh, och därför kan vara enklare att läsa i löpande text. Ordet är dessutom så pass välkänt att det inte finns någon stor risk för att betydelsen av det – eller dess ursprung – ska gå förlorat om man väljer att stava det på ett annat sätt än den ursprungliga förkortningen.

I SAOL står det behå el. bh, vilket innebär att de båda stavningsvariationerna är likvärdiga. Det är alltså fritt fram för dig att välja vilken variant du föredrar. Min rekommendation är dock att du håller dig till en och samma form inom en och samma text.

Vilket alternativ föredrar du? Varför?

Trailers eller trailrar?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att använda pluralformen trailers framför trailrar. Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså den mer engelskklingande böjningen trailers framför den svenskare varianten trailrar. Precis som i frågan om huruvida man ska stava kafé med c eller k, tror jag att många baserar sitt val på vilken variant som de är vanast vid att se. Trailers är ett ord som vi ser ganska ofta i framför allt engelskspråkiga sammanhang när det handlar om till exempel film- eller speltrailrar (och fordonstrailrar också, så klart). Därför är det inte så konstigt att vilja säga trailers i plural på svenska – det är ju det vi är vana vid att se och göra på engelska.

Problemet är att plural-s inte fungerar så bra i svenskan. Det funkar i obestämd form, men det blir lite konstigt när vi behöver prata om substantivet i bestämd form. Låter

två trailers – de där trailersarna

bättre än

två trailrar – de där trailrarna?

Hur är det med

två avokados – de där avokadosarna

i jämförelse med

två avokador – de där avokadorna?

De senare pluralalternativen är – enligt svenska grammatik-, stavnings- och uttalsregler – mer logiska och enklare att säga. Det är därför SAOL och Språkrådet rekommenderar att man undviker att använda plural-s på de allra flesta substantiv – även lånord.

Hur skriver du helst? Varför?

Är det god kvalité eller kvalitet?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva kvalité framför kvalitet. Så här blev resultatet:

Den här veckan blev alltså resultatet ovanligt jämnt, och jag är inte så förvånad. Det känns som att båda alternativen förekommer ganska frekvent i skriven text. Uttalsmässigt skulle jag dock säga att det är få som uttalar ordet som det stavas i alternativ två.

Men när det gäller just stavningen och vilken som rekommenderas, så är det just alternativ två – kvalitet – som rekommenderas. Det beror framför allt på att det är enklare att böja ordet enligt svensk grammatik och stavning om man skriver det just så. Det är alltså bättre att skriva

kvaliteten och kvaliteterna

än

kvalitén och kvalitéerna.

Hur skriver du helst? Uttalar du ordet som du skriver det?

Ska vi ses på caféet eller kaféet?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar stavningen café framför kafé. Så här blev resultatet:

Stavningen av café/kafé är något som jag själv kommer tillbaka till om och om igen. Personligen föredrar jag – precis som majoriteten av de som deltog i min omröstning – att stava med c i stället för k. Varför? Jag tror att det beror på att det är den stavningen som jag och många andra är vanast vid att se, både på andra språk och ute på stan.

Men hur ska det vara då? En enkel googling indikerar att båda alternativen är korrekta, och att det helt enkelt är fritt fram för dig att välja vilken stavning du föredrar. SAOL har dock en lite bestämdare åsikt än så. Slår man upp café blir man genast informerad om att man hellre bör stava ordet med k än med c. Förmodligen beror det dels på att vi oftast stavar det hårda k-ljudet med just k i svenskan, dels att kafé har ett liknande ursprung som kaffe. Att stava kaffe med c (caffe) är inte särskilt etablerat i svenskan.

Rekommendationen är därför att skriva kafé i stället för café, men i slutändan är det självklart upp till dig hur du vill skriva.

Vilken stavning föredrar du? Varför? Skriver du på olika sätt i olika texter?

Hur är det med tid(s)planen?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar stavningen tidplan framför tidsplan. Så här blev resultatet:

Ja, det är ju ganska tydligt: de allra flesta föredrar att inkludera ett litet foge-s i sammansättningen tidsplan. Det var också det jag hade förväntat mig när jag utformade den här undersökningen, även om jag trodde att tidplan skulle få några fler röster. Googlar man på tidplan hittar man nämligen ganska många som förespråkar det alternativet framför tidsplan, oftast för att de anser att foge-s:et är överflödigt och ger ett talspråkigt intryck.

Så hur ska det egentligen vara? Enligt de allra flesta språkrådgivningssidor som dyker upp när man googlar, är båda alternativen korrekta och går (nästan) lika bra att använda (oftast anges tidsplan som den vanligare stavningen). Tittar man i SAOL anges tidsplan som första stavningsalternativ, dessutom med anmärkningen ”hellre än tidplan”. Det innebär alltså att tidsplan (enligt SAOL) är den stavning man helst ska använda sig av.

Till syvende och sist är det ändå upp till dig som skribent och språkanvändare att själv välja hur du vill stava (åtminstone så länge du inte måste följa någon sträng skrivpolicy). Foge-s:et är där för att underlätta uttalet av ordet, men om du inte tycker att det behövs så kan du strunta i att skriva ut det (i just det här fallet). Men var i så fall medveten om att det sannolikt finns fler som stör sig på tidplanen än på tidsplanen.

Hur skriver du och varför?

Symptom eller symtom?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar stavningen symptom framför symtom. Så här blev resultatet:

Den här veckan har vi en klar vinnare – nämligen alternativ 1: symptom. Förra veckan skrev jag ett inlägg om uttalsnära stavning och huruvida det är dags för en ny stavningsreform eller inte (klicka HÄR för att läsa hela inlägget). Där nämnde jag att en anledning till att inte stava som det låter är att den lite krångligare stavningen ofta ger en ledtråd om ordets ursprung. Så är det även i fallet med symptom och symtom.

Ord som psalm, psykologi och symptom kommer från grekiskan, men när de förekommer i svenskt talspråk försvinner ofta p-ljudet. Det beror på att vi inte är så vana vid att uttala p före konsonanter som s och t. Det förekommer mycket sällan (om ens någonsin) i ord med germanskt eller nordiskt ursprung, och därför känns det konstigt och svårt att uttala. Lösningen blir därför att låta p:et försvinna i uttalet, men behålla det i stavningen för att visa var ordet en gång kom ifrån. Anledningen till att många fortfarande uttalar psykologi med ett tydligt p men psalm utan det, är att psalm kom in i svenskan mycket tidigare än psykologi. Ordet har därför fått tid att anpassa sig efter svenska uttalsregler.

När det gäller symptom/symtom är det, konstigt nog, symtom som nämns först i SAOL, och symptom som anges som alternativ stavning. Ingen av stavningarna är alltså fel, men det verkar som att p:et hellre ska bort än få finnas kvar.

Vilken stavning använder du? Varför?

Uttalsnära stavning – dags för en ny reform?

En del av de omröstningar som jag har haft på Instagram har handlat om olika stavningsvarianter av ett och samma ord. Nu senast hade vi de/dem vs. dom och dessförinnan diskuterades de olika alternativen av schyst (eller var det juste, schysst eller sjyst?). Oftast har jag ställt två alternativ mot varandra där det ena visar på en traditionell stavning och det andra en modernare sådan. Ofta har den ena stavningen visat ordets ursprung (okay) och den andra har legat närmare ordets faktiska uttal (okej). Resultaten har varit varierande, minst sagt.

Som språkkonsult vill jag rekommendera skribenter att skriva så lättförståeligt som möjligt. Det borde innebära att en uttalsnära stavning automatiskt är det bättre alternativet.

Visst vore det enklare om vi skrev så här:

mej, dej, sej, dom

vaschego, uschäkkta, sjornalist,

sykkel, Jötteborj, åkk


Några av de här exemplen ser ju inte riktigt kloka ut, men de är kanske lättare att uttala för någon som aldrig har sett dem förr. Dessutom vore de enklare att stava för barn och andraspråksinlärare som försöker hitta system för våra ologiska stavningsmönster. Så varför kör vi inte igång en stavningsreform och ändrar alla ord med svår stavning till en enklare?

En anledning till att behålla vår krångliga stavning är att den ofta visar ordets ursprung, vilket är viktigt för att vi ska behålla en tydlig koppling till ordets etymologi. Om man inte bryr sig så mycket om det, finns det en annan anledning, nämligen uttalsskillnader. Vilken dialekt ska vi stava efter? Ska det skrivas sjekks eller kekks?

Det finns säkert många fler anledningar till att vi inte borde reformera den svenska stavningen, åtminstone inte på det här sättet. Är det helt enkelt bra som det är?

Vad tycker du? Är det dags för en ny stavningsreform? 

För dig som är intresserad av att läsa mer om stavningsprinciper och varför vi stavar som vi gör, rekommenderar jag följande artiklar:
Därför stavar vi så himla konstigt (Språktidningen)
Varför stavas en del ord så galet? (Göteborgs-Posten)

Schys(s)t (juste) (sjyst) stavning

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att stava schyst med ett eller två s. Så här blev resultatet:

Man skulle kunna säga att dubbel-s-varianten tog hem segern med en ganska krossande marginal. Jag hade förväntat mig ett lite jämnare resultat, men som så många gånger förut blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Kärt barn har många namn, och i det här fallet flera stavningar. Förutom de två som jag lät mina följare välja på finns också alternativen juste och sjyst. Båda alternativen speglar ordets franska härkomst. Det sistnämnda menar de lärde vara lämpligt eftersom det följer svenska stavningsregler för franska lånord. Att stava samma ljud med sch i stället för sjy indikerar att ordet snarare kommer från tyskan än från franskan.

Men att stava ordet med sch och två s strider mot fler regler än så. Enligt svenska stavningsregler (återigen) behöver man inte placera två likadana konsonanter efter varandra för att vokalen före ska bli kort. Det räcker utmärkt med två olika (tänk på till exempel ord som tyst, plats och bild). Att stava med sch och dubbel-s verkar därför som det sämsta möjliga alternativet, om man ska tro alla regler och experter.

Trots det är det just den här formen som föredras av många (läs till exempel det HÄR blogginlägget för att få lite mer kött på benen). Och språkriktighet handlar inte alltid om vad som rent logiskt borde vara rätt, utan snarare om vad flest språkanvändare föredrar och stör sig minst på (tänk på försöket att införa jos i stället för juice).

Men hur ska det vara då? Vad är rätt?! Enligt Språkrådets frågelåda (läs hela svaret HÄR) kan man med fördel skriva schysst i informella sammanhang och sjyst i mer formella sammanhang. Juste kan man undvika, eftersom den stavningen blir problematisk när ordet behöver böjas (till exempel sjysta/justea).

Hur stavar du? Varför? Stavar du olika i olika situationer?

Tycker du om dej?

I går frågade jag er på Instagram om ni föredrar dig framför dej. Så här blev resultatet:

Precis som jag hade förväntat mig väljer de allra flesta dig framför dej. Det stämmer väl överens med gensvaret jag fick när jag lade ut den här bilden tidigare i veckan:

Ur: Timmen mellan hund och varg (Silke Scheuermann)

Jag tror att det var första gången jag såg jos användas i stället för juice, och jag var nyfiken på vad andra skulle tycka. Av de som kommenterade bilden var det bara någon som själv stavade på det här sättet. Majoriteten gjorde det inte, och verkade heller inte tycka om variationen.

Både dej och jos är exempel på uttalsnära stavningar. Logiskt sett vore det enklare för oss alla att stava fler ord enligt den här principen, men det förslaget möter ofta motstånd. Förmodligen beror det på att det är svårt att anamma en ny stavningsregel när man är van vid en äldre. Även de mest nytänkande kan känna ett litet hugg i hjärtat av varför-ändra-något-som-har-fungerat-i-evigheters-evighet när en ny stavningsvariation försöker ta plats i vårt språkbruk.

Så hur ska man då göra om man faktiskt vill använda de mindre omtyckta varianterna dej och jos? Mitt råd är att du använder dem precis så mycket som du själv vill, men att du kommer ihåg att ett sådant ställningstagande kan väcka känslor (ofta tyvärr negativa) hos din mottagare. Att använda den vanligaste stavningsvarianten när det finns flera, innebär att du håller dig på den säkra sidan när det kommer till mottagarreaktioner. Skriver du texter där du själv inte står som avsändare (gäller för till exempel texter du skriver inom ditt yrke) är det bäst att du följer gängse skrivregler och inte blir för avantgardistisk (tråkigt nog). Sådant får du spara till texter där du har lite mer frihet.

Hur stavar du och varför?