Lämna mig i()fred!

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva ifred framför i fred. Så här blev resultatet:

Det visade sig alltså att de allra flesta föredrar den hopskrivna varianten. Det här är ett resultat som stämmer väl överens med tidigare liknande omröstningar, till exempel Spelar över huvud taget någon roll? och Är det försent eller för sent?, som du gärna får kika närmare på om du är nyfiken.

Men hur ska ifred/i fred egentligen skrivas då? Jo, det finns en generell regel kring flerordsuttryck som säger att orden ska skrivas isär om betoningen ligger på det sista ledet. Enligt den regeln borde man alltså skriva i stället och i fred, men återigen och nerför. En annan regel säger dock att ju vanligare uttrycket är, desto större sannolikhet är det att man känner att man vill skriva ihop det. Det beror på att man slutar se de individuella orden i uttrycket och i stället tolkar det som ett ord med en betydelse. Varsågod är ett exempel på ett flerordsuttryck som förr oftast skrevs isär (var så god), men som nu för tiden är så etablerat i vårt vardagsspråk att vi tänker på det och stavar det som ett enda ord.

Enligt både SAOL och SO kan man skriva både i fred och ifred, men den särskrivna varianten nämns först. Det är också den som rekommenderas av Språkrådet när de svarar på frågan på Twitter (i och för sig är svaret från 2012, så rekommendationen är inte helt färsk, men den finns att läsa här: Ifred eller i fred?). Det är dock rimligt att tänka sig att det så småningom kommer att bli vanligare (och därför anses vara mer korrekt) att skriva ihop än isär i takt med att i fred/ifred blir mer och mer etablerat som uttryck. Just nu skulle jag rekommendera att du håller dig till Språkrådets rekommendation när du författar formella texter och väljer fritt när du skriver mer informella texter. Som vanligt bör du vara konsekvent inom en och samma text.

Föredrar du att skriva i fred eller ifred? Varför?

Ses vi imor(r)n?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att stava förkortningen av i morgon med ett eller två r (imorn/imorrn). Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså att stava med två r i stället för ett, även om marginalen inte är särskilt stor mellan de båda alternativen. Intressant nog var det flera som hörde av sig och sa att de inte alls använder den här förkortningen (åtminstone i skriftspråk), utan hellre skriver ut hela begreppet eller använder alternativet i morron. Det fick mig att fundera på om imorn/imorrn kanske är vanligare i vissa dialekter eller i vissa specifika grupper av språkbrukare. Jag stöter på det här och var när jag läser inlägg och kommentarer på sociala medier, och använder det även själv ibland när jag skriver mycket informella texter. Det verkar dock som att jag har överskattat användandet, åtminstone om man ser till den grupp av språkbrukare som följer mig på Instagram och som deltar i mina omröstningar.

Men för att återgå till diskussionen om vad som är rätt och inte: Förra veckans omröstning om nåt och nått handlade om ett liknande stavningsdilemma. (Klicka här för att läsa hela inlägget: Vad gör du för nåt(t)?). Ett av argumenten för att stava nåt med ett t, är för att ordet som det är en förkortning av (något) bara innehåller ett t. Det borde väl vara likadant med imorn och imorrn?

Njae, inte riktigt. Imorn/imorrn är inte en direkt förkortning av i morgon, utan har enligt Språkrådet gått en omväg via i morron, och därför borde ordet stavas med två r. Tyvärr finns förkortningen inte med i vare sig SAOL och eller SO, så därifrån finns det i den här frågan ingen uppbackning (den enda förkortningen som finns med för i morgon är i morron). I SAOB nämns däremot både i morron och i morn, men inte i morrn, vilket är lite motsägelsefullt.

Något som också talar emot stavningen med två r, är ordpar som gammal gamla. Uttalsmässigt borde inte stavningen förändras mellan de båda formerna, men ändå gör den det. Det beror på att vi på svenska inte behöver två likadana konsonanter för att vokalen som står före ska uttalas kort, utan det går lika bra med två olika. Se till exempel på orden samma – samla: det första a:et uttalas på exakt samma sätt, men bara det ena ordet har två likadana konsonanter i följd. Ett extra m i samla skulle vara överflödigt, trots att man kan argumentera för att det vore en mer logisk stavning. (Med tanke på hur vanliga felstavningar av ord som gamla och samla är, verkar det finnas många som håller med om det argumentet.) Ska vi följa den här principen, borde en förkortad form av i morron stavas imorn, eftersom den sista vokalen försvinner. Tack vare att det avslutande n:et flyttas bakåt blir ett av r:en överflödigt.

Den rekommenderade stavningen är i skrivande stund, trots resonemanget ovan, imorrn. Men med tanke på att imorn/imorrn är att betrakta som en (mycket) informell variant av i morgon, gissar jag att de flesta som använder orden gör det i just informella texter där personliga stavningspreferenser ofta är viktigare än att man alltid följer konventionella stavningsregler. I den typen av texter skulle jag säga att det är fritt fram för dig att välja själv hur du vill stava, så länge budskapet går fram.

Använder du imorn/imorrn? Vilken stavning föredrar du i så fall? Varför?

Vad gör du för nåt(t)?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att förkorta något till nåt eller nått. Så här blev resultatet:

De allra flesta föredrar alltså nåt framför nått. Många av de som har röstat på nåt i stället för nått anser kanske att de båda orden inte är jämförbara överhuvudtaget, och därför känner jag att en liten förklaring är på sin plats.

Ordet jag efterfrågade i den här veckans onsdagsomröstning var alltså förkortningen av pronomenet något. Det finns två varianter: den absolut vanligast förekommande nåt och dess stavningsvariation nått. För många är nog nått endast supinumformen av att nå (når, nådde, nått), men jag har märkt att nått då och då dyker upp som kortform av något, särskilt i mycket informella texter (till exempel i olika kommentarsfält på sociala medier). Egentligen är det inte så konstigt. Nåt uttalas ju med ett kort vokalljud, och vanligtvis följs korta vokalljud av fler än en konsonant (som i orden ett och kort). För konsekvensens skull skulle man därför kunna argumentera för att stava nåt med två t i stället för ett (det finns ju dessutom som sagt redan ett ord som stavas så på svenska). Det finns dock gott om undantag till denna regel, till och med bland våra mest frekventa ord som han och hon (och hen så klart, även om det pronomenet inte är riktigt lika välanvänt som de båda andra (än)). Konsekvensprincipen är i det här fallet alltså inte ett tillräckligt starkt argument för att skriva nått i stället för nåt.

Ett annat argument som talar emot handlar om stavningen av något. Förkortningen nåt har skapats genom att man har petat bort två bokstäver i mitten och dragit ihop ordet. Eftersom det från början bara fanns ett t i något, så vore det därför konstigt om det i förkortningen fanns två.

Som sista argument vill jag nämna att SAOL och SO bara har med nåt som förkortning av något.

Min rekommendation måste därför bli att du skriver nåt och inte nått när du inte orkar eller vill skriva något.

Vilken variant föredrar du? Varför?

En lotion, två … lotioner?

I går frågade jag mina följare på Instagram vilken pluralform de föredrar av det engelska lånordet lotion: lotions eller lotioner. Så här blev resultatet:

Det blev alltså en relativt klar seger för lotions, även om alternativet lotioner fick många fler röster än vad jag hade räknat med. Är det någon mer som är förvånad över resultatet?

Personligen har jag faktiskt svårt för pluralformen lotioner. Första gången jag såg den var så sent som häromdagen när jag var på jakt efter en ny hudlotion, och hamnade på en välkänd butikskedjas webbsida där de klart och tydligt hade skrivit just lotioner som rubrik för avdelningen där man kunde hitta diverse hudkrämer. Av ren nyfikenhet blev jag tvungen att konsultera min kära vän SAOL, och visst angavs lotioner som enda pluralform. Man fick sig inte ens en liten slap on the wrist om man använde den engelska pluralformen för den fanns inte med som alternativ. För säkerhets skull vände jag mig även till SO och där stod det samma sak, med tillägget att ordet funnits i svenskan sedan 1937. Har man verkligen gått runt och sagt lotioner här i Sverige sedan mitten på 1930-talet utan att jag har märkt det? Eller handlar det kanske snarare om att vi sällan använder pluralformen av lotion, åtminstone inte i skrift?

Hur som helst är det egentligen inte så konstigt att lotion får just pluraländelsen -er. Flera andra substantiv som slutar på -ion hamnar också i den tredje substantivgruppen, till exempel lektion och station (tillsammans med många lånord med betoning på sista stavelsen). Och skulle jag uttala lotion som jag uttalar lektion eller station, så skulle jag nog inte ha så mycket emot -er som suffix, men jag använder engelskt uttal, så i mina öron låter den svenska böjningen mycket märklig. Jag skulle alltså behöva säga något i stil med låttsjoner för att det ska funka. Gör ni som föredrar den svenska böjningen det?

Eftersom både SAOL och SO är så tydliga med att den korrekta pluralformen är lotioner, kan jag inte göra mycket annat än att rekommendera att du som vill eller måste skriva en språkriktig text håller dig till just den böjningen. Skriver du däremot en text i ett mindre formellt sammanhang, tycker jag att du kan välja den böjningsform som du själv föredrar.

Vilken pluralform använder du? Och hur uttalar du ordet: på engelska eller svenska?

Vilken(/t) fin(t) läppglans!

I går frågade jag mina följare på Instagram om vilket grammatiskt genus de tycker att ordet läppglans har. Heter det en läppglans eller ett läppglans? Så här blev resultatet:

Enligt resultatet heter det alltså klart och tydligt ett läppglans och inte en läppglans, vilket också stämmer överens med min egen språkkänsla och hypotes inför omröstningen. Men jag hade ju inte frågat om det inte hade funnits någon komplicerande omständighet …

Jag bestämde mig för att ställa den här frågan för att jag av någon anledning behövde skriva läppglans i bestämd form singular i min webbläsare, och såg att ordet autokorrigerades till läppglansen i stället för läppglanset, vilket jag tyckte var märkligt. Hade jag menat att prata om sminkprodukten i bestämd form plural så hade allt varit i sin ordning, men nu var det ju ett specifikt läppglans jag ville skriva om. Min första tanke var att autokorrigeringen var felaktig (så klart, det kunde ju inte vara jag som hade fel …). Nyfiken (och full av högmod) gick jag därför in och sökte i SAOL för att få min hypotes bekräftad. Men i stället fick sig mitt språkliga självförtroende en liten törn.

Enligt SAOL och SO heter det nämligen en läppglans (och det finns ingen pluralform alls). Autokorrigeringen hade således faktiskt gjort sitt jobb den här gången. Men jag kunde naturligtvis inte bara släppa det här och gå vidare med mitt liv. Så jag började fundera över varför läppglans har tilldelats neutrum som grammatiskt genus i stället för utrum. Egentligen är det faktiskt inte så konstigt. Läppglans är ett sammansatt substantiv som består av orden läpp och glans. När man skapar nya ord i svenskan genom att sätta ihop två substantiv, får sammansättningen samma grammatiska genus som det sista ordet i sammansättningen. Det heter därför

ett matbord och en ordbok

men

en matsal och ett ordspråk.

Föga förvånande heter det en glans när man menar ett ”jämnt återsken från blank yta” (definition från SO 2009), och därmed måste det också heta en läppglans. Det är ju logiskt, men varför känns det ändå så fel för mig och många andra? Kanske för att andra läpprodukter har fått neutrum som grammatiskt genus: ett läppstift, ett läppbalsam, ett cerat. Men det finns ju också undantag (en läppenna) så helt vattentät är inte den här teorin, även om jag tror att det är den mest rimliga. En annan teori handlar om att det ju inte är just glansen (alltså slutresultatet) man syftar på när man säger läppglans, utan produkten som skapar den. Det innebär att man skulle kunna säga

Mitt läppglans ger mig en fin läppglans.

och samtidigt göra en distinktion mellan produkt och resultat.

I vilket fall som helst, så finns det alltså ett rätt och ett fel svar den här veckan. Rekommendationen blir därför att du bör hålla dig till en läppglans om du bryr dig om att skriva språkligt korrekt. Det finns dock många vars språkkänsla går emot vad som anses vara grammatiskt korrekt i denna fråga, så att skriva eller säga ”fel” är relativt ofarligt i just det här fallet.

Vilket grammatiskt genus föredrar du för ordet läppglans? Varför? Använder du olika i olika situationer?

Ska man dedicera eller dedikera?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar stavningen dedicera framför dedikera. Så här blev resultatet:

Jag är inte förvånad över att dedikera gick vinnande ur omröstningen, men jag hade inte räknat med att marginalen skulle vara så här stor. Särskilt inte eftersom det i det här fallet finns ett tydligt svar på vilket alternativ som är korrekt (åtminstone om man bryr sig om att lyssna på källor som SAOL och Språkrådet, och det brukar vi ju göra i den här bloggen). Den korrekta stavningen är alltså – trots resultatet i omröstningen – dedicera. Och det korrekta uttalet är ett s-ljud och inte ett hårt k-ljud, alltså: ”dedisera”.

Anledningen till att det heter och stavas dedicera och inte dedikera är att ordet (så länge det betyder ”tillägnas”) har tagits in i svenskan direkt från latinet, där det stavades dedicare. Varför heter det då dedikation och inte dedication? Jo, för att ordet följer samma mönster som multiplicera och multiplikation.

Men det kan ändå hända att du har sett stavningen dedikerad förekomma, särskilt i betydelsen ”hängiven” eller i datortekniska sammanhang när man pratar om något som är avsett för en särskild användning. Och då ska ordet stavas med k och inte med c. Förvirrande? Kanske lite. Anledningen till att stavningen skiljer sig åt är att vi har lånat in den här användningen av ordet från engelskans dedicate. Här stavas förvisso ordet också med c, men det uttalas som k. Eftersom orden betyder olika saker och visar på olika ursprung beroende på hur vi stavar dem, finns det en poäng med att hålla fast vid att dedicera (i betydelsen ”tillägna”) även i fortsättningen stavas med c i stället för k.

Med tanke på hur många som föredrar (eller väljer fel om man ska se det krasst) när det gäller dedicera och dedikera, är det kanske rimligt att anta att vi någon gång i framtiden kommer att överge c-stavningen. Som läget är nu, rekommenderar jag dock att du dedicerar och inte dedikerar när du tillägnar något till någon.

Vad tror du, kommer stavningen dedicera att försvinna i framtiden? Varför/varför inte?

Bh eller behå?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva bh i stället för behå. Så här blev resultatet:

Är det bara jag som är förvånad över resultatet? Jag hade förväntat mig en mycket större andel röster på behå, kanske till och med en vinst för just det alternativet. När man googlar runt lite grann på de olika varianterna, märker man snabbt att båda används ungefär lika mycket. Ibland händer det till och med att man blandar de båda alternativen i en och samma text, som i den här artikeln från Expressen:

Läs hela artikeln här: Bh – bästa sättet att förvara din behå

Men hur ska man egentligen skriva då? Här går meningarna isär. Bh är en förkortning av bysthållare, så det mest logiska vore att hålla sig till att skriva det just så när man vill använda förkortningen hellre än den långa versionen. Dock ser ordet då lite knepigt ut när man behöver böja det i bestämd form och plural.

Bh:n och bh:arna

ser enligt vissa inte lika snyggt ut som

behån och behåarna.

Man kan också argumentera för att stavningen behå ligger närmare ordets uttal än bh, och därför kan vara enklare att läsa i löpande text. Ordet är dessutom så pass välkänt att det inte finns någon stor risk för att betydelsen av det – eller dess ursprung – ska gå förlorat om man väljer att stava det på ett annat sätt än den ursprungliga förkortningen.

I SAOL står det behå el. bh, vilket innebär att de båda stavningsvariationerna är likvärdiga. Det är alltså fritt fram för dig att välja vilken variant du föredrar. Min rekommendation är dock att du håller dig till en och samma form inom en och samma text.

Vilket alternativ föredrar du? Varför?

Trailers eller trailrar?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att använda pluralformen trailers framför trailrar. Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså den mer engelskklingande böjningen trailers framför den svenskare varianten trailrar. Precis som i frågan om huruvida man ska stava kafé med c eller k, tror jag att många baserar sitt val på vilken variant som de är vanast vid att se. Trailers är ett ord som vi ser ganska ofta i framför allt engelskspråkiga sammanhang när det handlar om till exempel film- eller speltrailrar (och fordonstrailrar också, så klart). Därför är det inte så konstigt att vilja säga trailers i plural på svenska – det är ju det vi är vana vid att se och göra på engelska.

Problemet är att plural-s inte fungerar så bra i svenskan. Det funkar i obestämd form, men det blir lite konstigt när vi behöver prata om substantivet i bestämd form. Låter

två trailers – de där trailersarna

bättre än

två trailrar – de där trailrarna?

Hur är det med

två avokados – de där avokadosarna

i jämförelse med

två avokador – de där avokadorna?

De senare pluralalternativen är – enligt svenska grammatik-, stavnings- och uttalsregler – mer logiska och enklare att säga. Det är därför SAOL och Språkrådet rekommenderar att man undviker att använda plural-s på de allra flesta substantiv – även lånord.

Hur skriver du helst? Varför?

Är det god kvalité eller kvalitet?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva kvalité framför kvalitet. Så här blev resultatet:

Den här veckan blev alltså resultatet ovanligt jämnt, och jag är inte så förvånad. Det känns som att båda alternativen förekommer ganska frekvent i skriven text. Uttalsmässigt skulle jag dock säga att det är få som uttalar ordet som det stavas i alternativ två.

Men när det gäller just stavningen och vilken som rekommenderas, så är det just alternativ två – kvalitet – som rekommenderas. Det beror framför allt på att det är enklare att böja ordet enligt svensk grammatik och stavning om man skriver det just så. Det är alltså bättre att skriva

kvaliteten och kvaliteterna

än

kvalitén och kvalitéerna.

Hur skriver du helst? Uttalar du ordet som du skriver det?

Ska vi ses på caféet eller kaféet?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar stavningen café framför kafé. Så här blev resultatet:

Stavningen av café/kafé är något som jag själv kommer tillbaka till om och om igen. Personligen föredrar jag – precis som majoriteten av de som deltog i min omröstning – att stava med c i stället för k. Varför? Jag tror att det beror på att det är den stavningen som jag och många andra är vanast vid att se, både på andra språk och ute på stan.

Men hur ska det vara då? En enkel googling indikerar att båda alternativen är korrekta, och att det helt enkelt är fritt fram för dig att välja vilken stavning du föredrar. SAOL har dock en lite bestämdare åsikt än så. Slår man upp café blir man genast informerad om att man hellre bör stava ordet med k än med c. Förmodligen beror det dels på att vi oftast stavar det hårda k-ljudet med just k i svenskan, dels att kafé har ett liknande ursprung som kaffe. Att stava kaffe med c (caffe) är inte särskilt etablerat i svenskan.

Rekommendationen är därför att skriva kafé i stället för café, men i slutändan är det självklart upp till dig hur du vill skriva.

Vilken stavning föredrar du? Varför? Skriver du på olika sätt i olika texter?