Stöder eller stödjer du förslaget?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar stöder framför stödjer. Så här blev resultatet:

De allra flesta har alltså röstat på alternativ två, stödjer. Intressant nog finns det faktiskt någon som redan har undersökt vilken av varianterna som är vanligast att använda (åtminstone i tidningstext), nämligen Linnea Hanell. I sin undersökning kom hon fram till att stöder är ungefär dubbelt så vanligt som stödjer (988 förekomster jämfört med 473), ett resultat som ju inte alls stämmer överens med det från vår omröstning. Värt att notera är att Hanell i sin undersökning inte bara tittade på presensformerna av verbet, utan även på infinitivformerna. Det visade sig att skillnaden är väldigt stor när det kommer till om man stavar ordet med J eller inte även i infinitiv: stöda förekom 11 gånger medan stödja förekom hela 1 583 gånger. Här gör vi alltså tvärtom. Slutsatsen är att vi är väldigt inkonsekventa när vi väljer mellan stöda/stödja och stöder/stödjer. Att vi väljer att stava den ena verbformen med J är helt klart inte en garanti för att även de andra verbformerna ska följa samma mönster.

Men är någon av formerna mer rätt?

Enligt SAOL ska du hellre välja stödja än stöda, vilket kan ses som en reflektion av det faktiska språkbruket. Hanell förespråkar samma sak. Eftersom stöda är så ovanligt finns det risk att ordet kan dra onödig uppmärksamhet till sig, menar hon. När det kommer till presensformerna stöder vs. stödjer är valet lite mer fritt, åtminstone enligt SAOL som menar att formerna är likvärdiga. Hanell däremot rekommenderar att du väljer stöder, av samma anledning som du ska välja stödja – för att det är den form som är vanligast.

Infinitivformen stödja och presensformen stöder är alltså de rekommenderade varianterna. Skulle det störa dig att du stavar med J i en form och utan i en annan, skulle jag rekommendera att du stavar med J i båda. Viktigast är dock att du väljer ett sätt att stava på och håller dig till det inom en och samma text.

Vilken stavning föredrar du och varför?

Om du är nyfiken på Linnea Hanells undersökning hittar du den i sin helhet här: Det går hårt – Finlandssvenska ur ett sverigesvenskt perspektiv

Skriver du allt mer eller alltmer?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva allt mer framför alltmer. Så här blev resultatet:

Vinnaren är alltså klart och tydligt den särskrivna varianten allt mer. Det förvånade mig faktiskt lite grann. Jag trodde att det skulle bli ett resultat i samma stil som det för här om dagen vs. häromdagen där det sistnämnda fick hela 71 procent av rösterna. (Inlägget om den omröstningen hittar du här: Här om dagen eller häromdagen?) Men självklart är det svårt att jämföra uttryck som är så olika varandra. (Bli därför inte förvånade om allt fler vs. alltfler dyker upp i en omröstning inom snar framtid – det vore intressant att se vilken linje det resultatet skulle följa.)

När jag jobbar med andras texter lägger jag ofta märke till en inkonsekvens när det kommer till stavningen av alltmer/allt mer. Ibland skrivs det med ett mellanslag, ibland utan – och ofta förekommer båda varianterna i en och samma text. Det tyder på att det finns en viss osäkerhet bland skribenter angående vad som är rätt och fel. Låt oss en gång för alla försöka reda ut hur det förhåller sig.

Man brukar vanligtvis särskriva flerordsuttryck där den starkaste betoningen ligger på det andra ordet. Man bör alltså skriva

framför allt och i stället
och inte
framförallt och istället.

Det logiska vore därför att särskriva även allt mer, eftersom den starkaste betoningen ligger på uttryckets andra del. Tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Det finns en del flerordsuttryck som särskrivs eller hopskrivs av hävd, trots att det egentligen bryter mot regeln jag just nämnde. Några av dem är

före detta, så pass, alltihop, häromdagen
och
alltmer.

Det är också den hopskrivna varianten som rekommenderas i både SAOL och SO, även om allt mer finns med som alternativ. Man kan dock fråga sig när vi började skriva ihop det här uttrycket och varför. Tittar man i SAOB anges nämligen inte den hopskrivna varianten någonstans (deras exempel kommer från 1800-talet). Att skriva ihop alltmer verkar alltså vara ett någorlunda modernt påfund (åtminstone om man ska tro mina ganska begränsade efterforskningar).

I vilket fall som helst är det ändå just den hopskrivna varianten som jag rekommenderar dig att använda om du skriver en text där du är mån om att följa svenska skriv- och stavningsregler.

Föredrar du att skriva allt mer eller alltmer? Varför?

Dags för en U(u)-sväng?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva U-sväng framför u-sväng. Så här blev resultatet:

De allra flesta föredrar alltså att skriva U-sväng. Jag hade nog förväntat mig att de flesta skulle välja det andra alternativet, u-sväng. Det är vad jag själv hade valt; mestadels på grund av att jag har någon form av personlig aversion mot versaler inom en mening (om de inte inleder ett egennamn då alltså). Men hur ska det egentligen vara då?

Jo, i det här fallet stämmer omröstningsresultatet överens med våra svenska skrivregler. Det korrekta är att skriva uttrycket med en inledande versal. Samma regel gäller för andra sammansättningar som inleds med en bokstav där bokstaven inte är en förkortning av något. Skriv alltså

C-vitamin, A-lag och S-kurva

och inte

c-vitamin, a-lag och s-kurva.

I de två första exemplen är C:et och A:et bokstäver som beskriver vilken kategori resten av sammansättningen tillhör (C-vitamin och inte B-vitamin, A-lag och inte B-lag) och i den sista sammansättningen används S:et för att beskriva formen på en kurva i ett statistikdiagram.

U:et i U-sväng är ju inte heller en förkortning av något, utan beskriver bara formen på svängen i fråga, och därför bör du skriva uttrycket med en inledande versal (även om du som jag inte tycker att det är det mest estetiskt tilltalande alternativet).

Hur skriver du helst? Varför?

Är soffan från Ikea eller IKEA?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva Ikea framför IKEA. Så här blev resultatet:

De allra flesta har alltså valt alternativ två, IKEA. Och det är väl kanske inte så förvånande, särskilt inte med tanke på att det är så vi brukar se det här möbelföretagets namn. Men är det rätt att skriva så?

Njae, inte egentligen. Visserligen kan det finnas välgrundade anledningar till att man vill skriva ett ord med uteslutande stora bokstäver (till exempel för att understryka det eller för att det är en nybildad förkortning). Men just Ikea är ju en välkänd initialförkortning av Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd, och i svenskan finns en regel som säger att förkortningar som utläses som ett ord (och inte varje bokstav för sig) ska skrivas med gemener (små bokstäver). Man skriver alltså prao och aids, inte PRAO och AIDS. Den här regeln gäller också företagsnamn som utgörs av en förkortning, även om företaget själva skriver hela namnet med versaler. Således bör man skriva Ikea och inte IKEA när man nämner företaget i en text.

Råkar du däremot jobba på ett företag som skriver sitt namn helt med versaler (och du ska skriva en text där företaget står som avsändare) ska du så klart följa företagets riktlinjer.

Hur föredrar du att skriva den här typen av förkortningar? Varför?

God Jul! Eller …?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva God jul eller God Jul. Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså att stava båda orden med stor bokstav, åtminstone när man får så lite kontext som i det här fallet. Kanske skulle resultatet ha blivit annorlunda om jag hade använt en hel mening i stället, till exempel något i den här stilen:

Jag önskar dig en god jul! // Jag önskar dig en God Jul!

Problemet med att använda längre meningar som ger mer kontext är att det är svårare att hålla nere antalet valbara alternativ till bara två. I just det här exemplet skulle jag kunna tänka mig att det finns många som hade velat gå en mellanväg och skriva:

Jag önskar dig en God jul!

Hade jag själv röstat i veckans omröstning skulle jag ha haft svårt att bestämma mig. Tänker jag mig att julhälsningen står på ett paket eller ett julkort hade jag kunnat låta båda orden skrivas med stor bokstav. Hade uttrycket däremot varit en del av en dialog i en berättelse eller annan längre text (men fortfarande utgjort en komplett grafisk mening och alltså inte bara varit en del av en längre mening), hade jag hellre valt att skriva God jul!

Men hur ska det egentligen vara då? Jo, den generella regeln är att helgdagar skrivs med liten bokstav (förutsatt att de inte inleder en mening då, så klart). Det ska alltså vara

Jag önskar dig en god jul och ett gott nytt år.

och inte

Jag önskar dig en God Jul och ett Gott Nytt År.

Enligt Språkrådet finns det dock de som gärna gör undantag av estetiska skäl när det kommer till julkort och paket (som redan nämnt är jag en av dem), men ska man hårdra det är det inte helt korrekt att skriva så. Ibland kan det dock vara befogat att bryta mot en regel eller två, särskilt om man är medveten om att det är just det man gör och varför man gör det. Det värsta som kan hända i det här fallet är att din läsare påpekar att du har begått ett språkligt fel (men chansen att ditt budskap ändå har gått fram är stor).

Hur föredrar du att skriva? Skriver du olika i olika sammanhang?

Här kan du läsa hela Språkrådets svar på samma fråga: Skriver man God Jul och Gott Nytt …

Lämna mig i()fred!

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva ifred framför i fred. Så här blev resultatet:

Det visade sig alltså att de allra flesta föredrar den hopskrivna varianten. Det här är ett resultat som stämmer väl överens med tidigare liknande omröstningar, till exempel Spelar över huvud taget någon roll? och Är det försent eller för sent?, som du gärna får kika närmare på om du är nyfiken.

Men hur ska ifred/i fred egentligen skrivas då? Jo, det finns en generell regel kring flerordsuttryck som säger att orden ska skrivas isär om betoningen ligger på det sista ledet. Enligt den regeln borde man alltså skriva i stället och i fred, men återigen och nerför. En annan regel säger dock att ju vanligare uttrycket är, desto större sannolikhet är det att man känner att man vill skriva ihop det. Det beror på att man slutar se de individuella orden i uttrycket och i stället tolkar det som ett ord med en betydelse. Varsågod är ett exempel på ett flerordsuttryck som förr oftast skrevs isär (var så god), men som nu för tiden är så etablerat i vårt vardagsspråk att vi tänker på det och stavar det som ett enda ord.

Enligt både SAOL och SO kan man skriva både i fred och ifred, men den särskrivna varianten nämns först. Det är också den som rekommenderas av Språkrådet när de svarar på frågan på Twitter (i och för sig är svaret från 2012, så rekommendationen är inte helt färsk, men den finns att läsa här: Ifred eller i fred?). Det är dock rimligt att tänka sig att det så småningom kommer att bli vanligare (och därför anses vara mer korrekt) att skriva ihop än isär i takt med att i fred/ifred blir mer och mer etablerat som uttryck. Just nu skulle jag rekommendera att du håller dig till Språkrådets rekommendation när du författar formella texter och väljer fritt när du skriver mer informella texter. Som vanligt bör du vara konsekvent inom en och samma text.

Föredrar du att skriva i fred eller ifred? Varför?

Ses vi imor(r)n?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att stava förkortningen av i morgon med ett eller två r (imorn/imorrn). Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså att stava med två r i stället för ett, även om marginalen inte är särskilt stor mellan de båda alternativen. Intressant nog var det flera som hörde av sig och sa att de inte alls använder den här förkortningen (åtminstone i skriftspråk), utan hellre skriver ut hela begreppet eller använder alternativet i morron. Det fick mig att fundera på om imorn/imorrn kanske är vanligare i vissa dialekter eller i vissa specifika grupper av språkbrukare. Jag stöter på det här och var när jag läser inlägg och kommentarer på sociala medier, och använder det även själv ibland när jag skriver mycket informella texter. Det verkar dock som att jag har överskattat användandet, åtminstone om man ser till den grupp av språkbrukare som följer mig på Instagram och som deltar i mina omröstningar.

Men för att återgå till diskussionen om vad som är rätt och inte: Förra veckans omröstning om nåt och nått handlade om ett liknande stavningsdilemma. (Klicka här för att läsa hela inlägget: Vad gör du för nåt(t)?). Ett av argumenten för att stava nåt med ett t, är för att ordet som det är en förkortning av (något) bara innehåller ett t. Det borde väl vara likadant med imorn och imorrn?

Njae, inte riktigt. Imorn/imorrn är inte en direkt förkortning av i morgon, utan har enligt Språkrådet gått en omväg via i morron, och därför borde ordet stavas med två r. Tyvärr finns förkortningen inte med i vare sig SAOL och eller SO, så därifrån finns det i den här frågan ingen uppbackning (den enda förkortningen som finns med för i morgon är i morron). I SAOB nämns däremot både i morron och i morn, men inte i morrn, vilket är lite motsägelsefullt.

Något som också talar emot stavningen med två r, är ordpar som gammal gamla. Uttalsmässigt borde inte stavningen förändras mellan de båda formerna, men ändå gör den det. Det beror på att vi på svenska inte behöver två likadana konsonanter för att vokalen som står före ska uttalas kort, utan det går lika bra med två olika. Se till exempel på orden samma – samla: det första a:et uttalas på exakt samma sätt, men bara det ena ordet har två likadana konsonanter i följd. Ett extra m i samla skulle vara överflödigt, trots att man kan argumentera för att det vore en mer logisk stavning. (Med tanke på hur vanliga felstavningar av ord som gamla och samla är, verkar det finnas många som håller med om det argumentet.) Ska vi följa den här principen, borde en förkortad form av i morron stavas imorn, eftersom den sista vokalen försvinner. Tack vare att det avslutande n:et flyttas bakåt blir ett av r:en överflödigt.

Den rekommenderade stavningen är i skrivande stund, trots resonemanget ovan, imorrn. Men med tanke på att imorn/imorrn är att betrakta som en (mycket) informell variant av i morgon, gissar jag att de flesta som använder orden gör det i just informella texter där personliga stavningspreferenser ofta är viktigare än att man alltid följer konventionella stavningsregler. I den typen av texter skulle jag säga att det är fritt fram för dig att välja själv hur du vill stava, så länge budskapet går fram.

Använder du imorn/imorrn? Vilken stavning föredrar du i så fall? Varför?

Vad gör du för nåt(t)?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att förkorta något till nåt eller nått. Så här blev resultatet:

De allra flesta föredrar alltså nåt framför nått. Många av de som har röstat på nåt i stället för nått anser kanske att de båda orden inte är jämförbara överhuvudtaget, och därför känner jag att en liten förklaring är på sin plats.

Ordet jag efterfrågade i den här veckans onsdagsomröstning var alltså förkortningen av pronomenet något. Det finns två varianter: den absolut vanligast förekommande nåt och dess stavningsvariation nått. För många är nog nått endast supinumformen av att nå (når, nådde, nått), men jag har märkt att nått då och då dyker upp som kortform av något, särskilt i mycket informella texter (till exempel i olika kommentarsfält på sociala medier). Egentligen är det inte så konstigt. Nåt uttalas ju med ett kort vokalljud, och vanligtvis följs korta vokalljud av fler än en konsonant (som i orden ett och kort). För konsekvensens skull skulle man därför kunna argumentera för att stava nåt med två t i stället för ett (det finns ju dessutom som sagt redan ett ord som stavas så på svenska). Det finns dock gott om undantag till denna regel, till och med bland våra mest frekventa ord som han och hon (och hen så klart, även om det pronomenet inte är riktigt lika välanvänt som de båda andra (än)). Konsekvensprincipen är i det här fallet alltså inte ett tillräckligt starkt argument för att skriva nått i stället för nåt.

Ett annat argument som talar emot handlar om stavningen av något. Förkortningen nåt har skapats genom att man har petat bort två bokstäver i mitten och dragit ihop ordet. Eftersom det från början bara fanns ett t i något, så vore det därför konstigt om det i förkortningen fanns två.

Som sista argument vill jag nämna att SAOL och SO bara har med nåt som förkortning av något.

Min rekommendation måste därför bli att du skriver nåt och inte nått när du inte orkar eller vill skriva något.

Vilken variant föredrar du? Varför?

En lotion, två … lotioner?

I går frågade jag mina följare på Instagram vilken pluralform de föredrar av det engelska lånordet lotion: lotions eller lotioner. Så här blev resultatet:

Det blev alltså en relativt klar seger för lotions, även om alternativet lotioner fick många fler röster än vad jag hade räknat med. Är det någon mer som är förvånad över resultatet?

Personligen har jag faktiskt svårt för pluralformen lotioner. Första gången jag såg den var så sent som häromdagen när jag var på jakt efter en ny hudlotion, och hamnade på en välkänd butikskedjas webbsida där de klart och tydligt hade skrivit just lotioner som rubrik för avdelningen där man kunde hitta diverse hudkrämer. Av ren nyfikenhet blev jag tvungen att konsultera min kära vän SAOL, och visst angavs lotioner som enda pluralform. Man fick sig inte ens en liten slap on the wrist om man använde den engelska pluralformen för den fanns inte med som alternativ. För säkerhets skull vände jag mig även till SO och där stod det samma sak, med tillägget att ordet funnits i svenskan sedan 1937. Har man verkligen gått runt och sagt lotioner här i Sverige sedan mitten på 1930-talet utan att jag har märkt det? Eller handlar det kanske snarare om att vi sällan använder pluralformen av lotion, åtminstone inte i skrift?

Hur som helst är det egentligen inte så konstigt att lotion får just pluraländelsen -er. Flera andra substantiv som slutar på -ion hamnar också i den tredje substantivgruppen, till exempel lektion och station (tillsammans med många lånord med betoning på sista stavelsen). Och skulle jag uttala lotion som jag uttalar lektion eller station, så skulle jag nog inte ha så mycket emot -er som suffix, men jag använder engelskt uttal, så i mina öron låter den svenska böjningen mycket märklig. Jag skulle alltså behöva säga något i stil med låttsjoner för att det ska funka. Gör ni som föredrar den svenska böjningen det?

Eftersom både SAOL och SO är så tydliga med att den korrekta pluralformen är lotioner, kan jag inte göra mycket annat än att rekommendera att du som vill eller måste skriva en språkriktig text håller dig till just den böjningen. Skriver du däremot en text i ett mindre formellt sammanhang, tycker jag att du kan välja den böjningsform som du själv föredrar.

Vilken pluralform använder du? Och hur uttalar du ordet: på engelska eller svenska?

Vilken(/t) fin(t) läppglans!

I går frågade jag mina följare på Instagram om vilket grammatiskt genus de tycker att ordet läppglans har. Heter det en läppglans eller ett läppglans? Så här blev resultatet:

Enligt resultatet heter det alltså klart och tydligt ett läppglans och inte en läppglans, vilket också stämmer överens med min egen språkkänsla och hypotes inför omröstningen. Men jag hade ju inte frågat om det inte hade funnits någon komplicerande omständighet …

Jag bestämde mig för att ställa den här frågan för att jag av någon anledning behövde skriva läppglans i bestämd form singular i min webbläsare, och såg att ordet autokorrigerades till läppglansen i stället för läppglanset, vilket jag tyckte var märkligt. Hade jag menat att prata om sminkprodukten i bestämd form plural så hade allt varit i sin ordning, men nu var det ju ett specifikt läppglans jag ville skriva om. Min första tanke var att autokorrigeringen var felaktig (så klart, det kunde ju inte vara jag som hade fel …). Nyfiken (och full av högmod) gick jag därför in och sökte i SAOL för att få min hypotes bekräftad. Men i stället fick sig mitt språkliga självförtroende en liten törn.

Enligt SAOL och SO heter det nämligen en läppglans (och det finns ingen pluralform alls). Autokorrigeringen hade således faktiskt gjort sitt jobb den här gången. Men jag kunde naturligtvis inte bara släppa det här och gå vidare med mitt liv. Så jag började fundera över varför läppglans har tilldelats neutrum som grammatiskt genus i stället för utrum. Egentligen är det faktiskt inte så konstigt. Läppglans är ett sammansatt substantiv som består av orden läpp och glans. När man skapar nya ord i svenskan genom att sätta ihop två substantiv, får sammansättningen samma grammatiska genus som det sista ordet i sammansättningen. Det heter därför

ett matbord och en ordbok

men

en matsal och ett ordspråk.

Föga förvånande heter det en glans när man menar ett ”jämnt återsken från blank yta” (definition från SO 2009), och därmed måste det också heta en läppglans. Det är ju logiskt, men varför känns det ändå så fel för mig och många andra? Kanske för att andra läpprodukter har fått neutrum som grammatiskt genus: ett läppstift, ett läppbalsam, ett cerat. Men det finns ju också undantag (en läppenna) så helt vattentät är inte den här teorin, även om jag tror att det är den mest rimliga. En annan teori handlar om att det ju inte är just glansen (alltså slutresultatet) man syftar på när man säger läppglans, utan produkten som skapar den. Det innebär att man skulle kunna säga

Mitt läppglans ger mig en fin läppglans.

och samtidigt göra en distinktion mellan produkt och resultat.

I vilket fall som helst, så finns det alltså ett rätt och ett fel svar den här veckan. Rekommendationen blir därför att du bör hålla dig till en läppglans om du bryr dig om att skriva språkligt korrekt. Det finns dock många vars språkkänsla går emot vad som anses vara grammatiskt korrekt i denna fråga, så att skriva eller säga ”fel” är relativt ofarligt i just det här fallet.

Vilket grammatiskt genus föredrar du för ordet läppglans? Varför? Använder du olika i olika situationer?