Uttalsnära stavning – dags för en ny reform?

En del av de omröstningar som jag har haft på Instagram har handlat om olika stavningsvarianter av ett och samma ord. Nu senast hade vi de/dem vs. dom och dessförinnan diskuterades de olika alternativen av schyst (eller var det juste, schysst eller sjyst?). Oftast har jag ställt två alternativ mot varandra där det ena visar på en traditionell stavning och det andra en modernare sådan. Ofta har den ena stavningen visat ordets ursprung (okay) och den andra har legat närmare ordets faktiska uttal (okej). Resultaten har varit varierande, minst sagt.

Som språkkonsult vill jag rekommendera skribenter att skriva så lättförståeligt som möjligt. Det borde innebära att en uttalsnära stavning automatiskt är det bättre alternativet.

Visst vore det enklare om vi skrev så här:

mej, dej, sej, dom

vaschego, uschäkkta, sjornalist,

sykkel, Jötteborj, åkk

Några av de här exemplen ser ju inte riktigt kloka ut, men de är kanske lättare att uttala för någon som aldrig har sett dem förr. Dessutom vore de enklare att stava för barn och andraspråksinlärare som försöker hitta system för våra ologiska stavningsmönster. Så varför kör vi inte igång en stavningsreform och ändrar alla ord med svår stavning till en enklare?

En anledning till att behålla vår krångliga stavning är att den ofta visar ordets ursprung, vilket är viktigt för att vi ska behålla en tydlig koppling till ordets etymologi. Om man inte bryr sig så mycket om det, finns det en annan anledning, nämligen uttalsskillnader. Vilken dialekt ska vi stava efter? Ska det skrivas sjekks eller kekks?

Det finns säkert många fler anledningar till att vi inte borde reformera den svenska stavningen, åtminstone inte på det här sättet. Är det helt enkelt bra som det är?

För dig som är intresserad av att läsa mer om stavningsprinciper och varför vi stavar som vi gör, rekommenderar jag följande artiklar:
Därför stavar vi så himla konstigt (Språktidningen)
Varför stavas en del ord så galet? (Göteborgs-Posten)