Ett eller en tennisracket?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar ett eller en tennisracket, och så här blev resultatet:

En stor majoritet röstade alltså på alternativ ett, ett racket. Är det också det som är rätt?

Nej, inte enligt SAOL och SO som båda menar att det ska vara en racket (racketar i plural). En anledning till att det ändå finns viss tvekan om vilket grammatiskt genus racket har kan vara att ordet i sin obestämda form ser ut som ett ett-substantiv i bestämd form. Andra ett-ord som hus och träd får ju ändelsen -et i bestämd form singular (huset, trädet), därför är det inte så konstigt om vi omedvetet väljer att placera racket i samma kategori.

En annan anledning, som går lite hand i hand med den första, är att många inte säger racket, utan bara rack. De ska alltså köpa ett nytt tennisrack, inte en ny tennisracket. Rack med samma betydelse som racket finns listat i SAOL, men med noteringen vard. som indikerar att det är en vardaglig variant av ordet. Det finns en andra betydelse av rack, nämligen ställ el. hylla för elektronisk utrustning. I den här betydelsen anses rack vara ett ett-ord (rack även i plural), och detta gäller också för rack som kortform av racket. Det finns dock en tredje betydelse av ordet, nämligen bygelformig anordning för förening av rundhult med mast el. stång, och då är det ett en-ord. Skillnaden i grammatiskt genus mellan de olika betydelserna kan bero på att orden har olika ursprung och har kommit in i svenskan under olika tidsperioder.

Sammanfattningsvis heter det alltså en racket eller ett rack. Du kan använda vilken form av ordet du vill, men ha i åtanke att den kortare varianten uppfattas som mer vardaglig och informell än den längre.

Språkligt utlåtande – diagnostisera din text

Hur står det till med textbindningen? Satsradar du? Hur bra fungerar din kommatering?

Om du vill få reda på hur du kan förbättra din text och ditt skrivande kan ett språkligt utlåtande vara precis vad du behöver.

Hur går det till?

Du skickar din text till mig och jag läser igenom den och sammanfattar vad du skulle kunna korrigera för att texten ska bli ännu bättre. Återkopplingen kommer i form av kommentarer i din text och en separat sammanfattning av vanliga fel och förbättringspunkter.

Hur ser sammanfattningen ut?

Sammanfattningen är en lista över vilka typer av fel jag har upptäckt, hur ofta förekommande de är och hur du kan lösa dem. Jag lämnar också kommentarer i din text för att visa hur felet kan se ut.

Är ett språkligt utlåtande rätt för mig?

Tjänsten passar dig som
– har skrivit en längre text (till exempel en vetenskaplig uppsats, en roman eller en facklitterär bok)
– har blivit textblind och behöver ett par nya, fräscha ögon som kan upptäcka eventuella fel i din text
– vill få konkreta tips på hur din text och ditt skrivande kan bli språkligt bättre.

Vad skiljer ett språkligt utlåtande från en korrekturläsning?

Vid en vanlig korrekturläsning eller språkgranskning går jag in och ändrar det som behöver ändras. Vid ett språkligt utlåtande får du reda på vilka typer av fel som behöver åtgärdas, men du får själv utföra alla ändringarna. Om du ska publicera din text offentligt rekommenderar jag alltid att du anlitar en professionell korrekturläsare eller språkgranskare. Ett språkligt utlåtande är främst tänkt att hjälpa dig som vill förbättra ditt skrivande och lära dig mer om vilka vanliga fel du gör.

Vad kostar det?

Priset beror bland annat på hur lång din text är och inom vilken genre den är. Mejla johanssonssprakkonsulteri@gmail.com för en prisbedömning.

Bortforslas eller forslas bort?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrog bortforslas framför forslas bort. Här är resultatet:

Den här gången är det ovanligt tydligt vilket förslag som har gått segrande ur omröstningen. Det är alltså det löst sammansatta verbet forslas bort som vann med största möjliga marginal mot det fast sammansatta verbet bortforslas. För mig som språkkonsult är det här ett glädjande resultat som stämmer överens med ett av de råd man brukar ge myndigheter och andra offentliga verksamheter när man pratar om klarspråk: nämligen att skriva isär fast sammansatta verb när det är möjligt.

Att skriva forsla bort eller ta emot ger texten en ledigare stil, och är lättare för läsaren att förstå än bortforsla och mottaga. Det finns dock fast sammansatta verb som inte är så bra att skriva isär, eftersom betydelsen av verbet då kan förändras. Det är till exempel skillnad på att avbryta något och att bryta av något.

Medan eller medans?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrog medan framför medans. Så här blev resultatet:

För en gångs skull blev resultatet faktiskt inte så annorlunda från vad jag hade förväntat mig.

Här handlar det egentligen om talspråk vs. skriftspråk. Att se medans i skrift är ganska ovanligt, åtminstone i mer formella texter. På sociala media förekommer det oftare, men där är ju också språkbruket ledigare än i många tryckta texter.

Medans finns med i SAOL och där beskrivs det som en vardaglig form av medan. Språkrådet säger att det heter medan i skriftspråk, medan medans är vanligt förekommande i talspråket. Rådet är därför att du håller dig till medan när du skriver. När du pratar kan du däremot säga medans så mycket du vill.

Uttalsnära stavning – dags för en ny reform?

En del av de omröstningar som jag har haft på Instagram har handlat om olika stavningsvarianter av ett och samma ord. Nu senast hade vi de/dem vs. dom och dessförinnan diskuterades de olika alternativen av schyst (eller var det juste, schysst eller sjyst?). Oftast har jag ställt två alternativ mot varandra där det ena visar på en traditionell stavning och det andra en modernare sådan. Ofta har den ena stavningen visat ordets ursprung (okay) och den andra har legat närmare ordets faktiska uttal (okej). Resultaten har varit varierande, minst sagt.

Som språkkonsult vill jag rekommendera skribenter att skriva så lättförståeligt som möjligt. Det borde innebära att en uttalsnära stavning automatiskt är det bättre alternativet.

Visst vore det enklare om vi skrev så här:

mej, dej, sej, dom

vaschego, uschäkkta, sjornalist,

sykkel, Jötteborj, åkk


Några av de här exemplen ser ju inte riktigt kloka ut, men de är kanske lättare att uttala för någon som aldrig har sett dem förr. Dessutom vore de enklare att stava för barn och andraspråksinlärare som försöker hitta system för våra ologiska stavningsmönster. Så varför kör vi inte igång en stavningsreform och ändrar alla ord med svår stavning till en enklare?

En anledning till att behålla vår krångliga stavning är att den ofta visar ordets ursprung, vilket är viktigt för att vi ska behålla en tydlig koppling till ordets etymologi. Om man inte bryr sig så mycket om det, finns det en annan anledning, nämligen uttalsskillnader. Vilken dialekt ska vi stava efter? Ska det skrivas sjekks eller kekks?

Det finns säkert många fler anledningar till att vi inte borde reformera den svenska stavningen, åtminstone inte på det här sättet. Är det helt enkelt bra som det är?

För dig som är intresserad av att läsa mer om stavningsprinciper och varför vi stavar som vi gör, rekommenderar jag följande artiklar:
Därför stavar vi så himla konstigt (Språktidningen)
Varför stavas en del ord så galet? (Göteborgs-Posten)

Att korrläsa skoluppgifter

Jag får ofta frågan om jag kan korrekturläsa eller språkgranska någons uppsats eller skoluppgift. Ibland säger jag ja, men oftast svarar jag nej. 

Vilket svar du får beror på uppsatsens eller uppgiftens ämne och hur mycket hjälp du önskar få. Om du har skrivit en kandidatuppsats i psykologi och vill få den språkligt korrekturläst innan den publiceras, så är det helt okej. Men har du däremot fått i uppgift att skriva en bokrecension på din SFI-kurs och vill att jag ska göra en språkgranskning av din text, måste jag tyvärr säga nej. 

Den främsta anledningen till att jag säger nej i sådana fall, är att jag inte vill att mitt arbete ska störa din lärares bedömning av dina färdigheter och din text. Hade jag rättat din text åt dig hade din lärare inte fått ett korrekt underlag att utgå ifrån när hen ska betygsätta dig (det skulle dessutom räknas som fusk). 

Men om du skriver en uppsats i ett ämne där din språkfärdighet inte betygsätts, gör jag mer än gärna en korrekturläsning av din text. Jag är dock alltid noga med att påpeka att jag inte gör några ändringar av ditt ämnesinnehåll eller din disposition, utan fokuserar helt och hållet på korrekturfel.  

Kommer kommer att att försvinna?

I går undrade jag på Instagram om ni föredrog konstruktioner med verbet kommer med eller utan ett att. Så här blev resultatet: 

Överraskande nog föredrog de flesta att behålla det lilla att:et. Och varför är det överraskande då? Jo, för att det har blivit allt vanligare att utesluta det lilla infinitivmärket (att) i anslutning till kommer när kommer används för att uttrycka något som sker i framtiden. 

Så har det blivit för att kommer i den här typen av konstruktioner blir till ett hjälpverb (precis som till exempel vill, brukar och måste). Hjälpverb finns för att uttrycka exempelvis när något ska ske (tempus) eller hur villiga vi är att göra något (modus). Alla klassiska hjälpverb kräver ett huvudverb för att meningen ska bli begriplig. Det går inte att bara säga: Jag vill. utan någon ytterligare kontext och tro att folk kommer att förstå vad det är du vill.

I vanliga fall kräver hjälpverb inget att. Det är inte grammatiskt korrekt att skriva: Jag vill att skriva en bok. Men med kommer är det lite annorlunda. Kommer är inte ett klassiskt hjälpverb, även om det beter sig som ett när vi använder det för att förklara att vi i framtiden kommer att göra något. Så som språkutvecklingen ser ut för svenskan så kommer dock kommer att ansluta sig till hjälpverben så småningom och det lilla att:et kommer att försvinna. Och visst är det mest logiskt? 

Du gör som du vill när du skriver, men det kan vara bra att ha i åtanke att det just nu är många som föredrar att att:et finns kvar och anser att det är det mest korrekta. Själv tycker jag att båda är okej, så länge användandet är konsekvent och genomtänkt. 

Får det vara lite ärter?

I går frågade jag mina Instagram-följare om de föredrog pluralformen ärtor framför alternativet ärter. Så här blev resultatet:

Jag tror att det här är första gången resultatet är helt enhälligt. Men hur ligger det till egentligen?

Enligt Institutet för språk och folkminnen är ärter pluralformen av ärt och ska användas när man syftar till en mängd ärter, som i uttrycket ärter och fläsk. Ärter är alltså en kollektivbeteckning som innebär att man inte räknar varje individuell ärta, utan snarare klumpar ihop dem till en kollektiv massa (någon annan som tänker på ärtpuré?). Pluralformen ärtor hör till singularformen ärta och används när man kan eller känner behov av att räkna antalet. Att säga jag har tio ärtor i handen är alltså helt korrekt. 

Vad var då egentligen korrekt i exemplet jag använde i onsdagsomröstningen? Jag skulle kunna argumentera för att båda formerna fungerar. Ärter eftersom det handlar om en mer bildlig mängd och inte en mängd som går att räkna. Ärtor för att det är pluralformen av ärta helt enkelt. 

Varför klarspråk?

Klarspråk är ett verktyg som framför allt används av myndigheter och stora organisationer för att förbättra den skriftliga kommunikationen med invånare och kunder. Men det är inte bara inom de här typerna av verksamheter som det kan löna sig att skriva klarspråk. I det här inlägget tänker jag lista tre allmänna anledningar till att använda klarspråk.

För att öka effektiviteten

Att skriva så att läsaren förstår innebär att du som skribent förhoppningsvis slipper lägga tid på att besvara frågor som borde ha förklarats på ett begripligt sätt i texten. Klar kommunikation är effektiv kommunikation. Och tid är – som bekant – pengar.

För tilliten

Det är svårt att lita på en skribent vars text man inte förstår. En krånglig text kan signalera att avsändaren har något att dölja, att hen vill vilseleda sin läsare, eller komma undan ansvar.

För demokratin

I ett demokratiskt samhälle har alla medborgare rätt att förstå information som angår dem. Det är en stor anledning till varför myndigheter och stora nationella organisationer i dag måste arbeta aktivt med att formulera begripliga texter. Det är även en god anledning till varför privata företag också borde syssla med klarspråk. 

Lär känna din mottagare

För att skriva en så bra text som möjligt är det viktigt att du vet vem din läsare är. I det här inlägget får du tips på några faktorer som är viktiga att fundera kring.

Antal
timon-studler-63413-unsplash
Riktar sig din text till en person, en liten grupp eller en större grupp? Att veta hur många personer du skriver till är avgörande för vilken ton du bör använda dig av. Generellt gäller regeln ju fler mottagare, desto formellare ton.

Sammansättning
rawpixel-651335-unsplash
Vilken typ av mottagare skriver du för? Hur gamla är dina läsare? Går de i skolan eller arbetar de? Har de en annan kulturell eller språklig bakgrund än du? Allt det här är viktigt att ta reda på innan du börjar skriva din text. Samtliga faktorer kan påverka hur du bör tilltala dina läsare, hur mycket information som är nödvändig och hur informationen ska paketeras. Om mottagargruppen innehåller en bred sammansättning av individer med vitt skilda bakgrunder, är det klokt att tänka sig att du riktar din text till den som behöver mest stöd från dig som skribent. Förklara hellre för mycket, än för lite. Använd hellre raka och enkla formuleringar, än ålderdomliga och krångliga.

Kunskaper
sharon-mccutcheon-532782-unsplash

Hur mycket förkunskap har din mottagare om ämnet du skriver om? Det här hör ihop med den föregående punkten, och ligger till grund för hur mycket information du behöver inkludera i din text, och på vilket sätt den bör formuleras. Ju mindre mottagaren vet om ämnet, desto viktigare är det att du förklarar svåra begrepp och är noggrann med vilken disposition din text har (i vilken ordning du presenterar vilken information).

Attityder
gem-lauris-rk-606993-unsplash
Hur tror du att din mottagare känner inför textens ämne, situationen texten förekommer i, och dig som skribent? Tror du att din läsare är negativt inställd till dig som avsändare (till exempel för att hen tidigare fått avslag på sin ansökan, eller för att ni tidigare har haft dålig stämning mellan er), eller är hen vänligt inställd (till exempel för att ni tidigare har haft god kommunikation, eller för att hen har ett intresse för textens ämne)? Att hålla god ton är oftast en fördel (framför allt när du företräder din arbetsplats), och absolut nödvändigt om läsarens inställning redan är negativ till dig som avsändare.