En lotion, två … lotioner?

I går frågade jag mina följare på Instagram vilken pluralform de föredrar av det engelska lånordet lotion: lotions eller lotioner. Så här blev resultatet:

Det blev alltså en relativt klar seger för lotions, även om alternativet lotioner fick många fler röster än vad jag hade räknat med. Är det någon mer som är förvånad över resultatet?

Personligen har jag faktiskt svårt för pluralformen lotioner. Första gången jag såg den var så sent som häromdagen när jag var på jakt efter en ny hudlotion, och hamnade på en välkänd butikskedjas webbsida där de klart och tydligt hade skrivit just lotioner som rubrik för avdelningen där man kunde hitta diverse hudkrämer. Av ren nyfikenhet blev jag tvungen att konsultera min kära vän SAOL, och visst angavs lotioner som enda pluralform. Man fick sig inte ens en liten slap on the wrist om man använde den engelska pluralformen för den fanns inte med som alternativ. För säkerhets skull vände jag mig även till SO och där stod det samma sak, med tillägget att ordet funnits i svenskan sedan 1937. Har man verkligen gått runt och sagt lotioner här i Sverige sedan mitten på 1930-talet utan att jag har märkt det? Eller handlar det kanske snarare om att vi sällan använder pluralformen av lotion, åtminstone inte i skrift?

Hur som helst är det egentligen inte så konstigt att lotion får just pluraländelsen -er. Flera andra substantiv som slutar på -ion hamnar också i den tredje substantivgruppen, till exempel lektion och station (tillsammans med många lånord med betoning på sista stavelsen). Och skulle jag uttala lotion som jag uttalar lektion eller station, så skulle jag nog inte ha så mycket emot -er som suffix, men jag använder engelskt uttal, så i mina öron låter den svenska böjningen mycket märklig. Jag skulle alltså behöva säga något i stil med låttsjoner för att det ska funka. Gör ni som föredrar den svenska böjningen det?

Eftersom både SAOL och SO är så tydliga med att den korrekta pluralformen är lotioner, kan jag inte göra mycket annat än att rekommendera att du som vill eller måste skriva en språkriktig text håller dig till just den böjningen. Skriver du däremot en text i ett mindre formellt sammanhang, tycker jag att du kan välja den böjningsform som du själv föredrar.

Vilken pluralform använder du? Och hur uttalar du ordet: på engelska eller svenska?

Vilken(/t) fin(t) läppglans!

I går frågade jag mina följare på Instagram om vilket grammatiskt genus de tycker att ordet läppglans har. Heter det en läppglans eller ett läppglans? Så här blev resultatet:

Enligt resultatet heter det alltså klart och tydligt ett läppglans och inte en läppglans, vilket också stämmer överens med min egen språkkänsla och hypotes inför omröstningen. Men jag hade ju inte frågat om det inte hade funnits någon komplicerande omständighet …

Jag bestämde mig för att ställa den här frågan för att jag av någon anledning behövde skriva läppglans i bestämd form singular i min webbläsare, och såg att ordet autokorrigerades till läppglansen i stället för läppglanset, vilket jag tyckte var märkligt. Hade jag menat att prata om sminkprodukten i bestämd form plural så hade allt varit i sin ordning, men nu var det ju ett specifikt läppglans jag ville skriva om. Min första tanke var att autokorrigeringen var felaktig (så klart, det kunde ju inte vara jag som hade fel …). Nyfiken (och full av högmod) gick jag därför in och sökte i SAOL för att få min hypotes bekräftad. Men i stället fick sig mitt språkliga självförtroende en liten törn.

Enligt SAOL och SO heter det nämligen en läppglans (och det finns ingen pluralform alls). Autokorrigeringen hade således faktiskt gjort sitt jobb den här gången. Men jag kunde naturligtvis inte bara släppa det här och gå vidare med mitt liv. Så jag började fundera över varför läppglans har tilldelats neutrum som grammatiskt genus i stället för utrum. Egentligen är det faktiskt inte så konstigt. Läppglans är ett sammansatt substantiv som består av orden läpp och glans. När man skapar nya ord i svenskan genom att sätta ihop två substantiv, får sammansättningen samma grammatiska genus som det sista ordet i sammansättningen. Det heter därför

ett matbord och en ordbok

men

en matsal och ett ordspråk.

Föga förvånande heter det en glans när man menar ett ”jämnt återsken från blank yta” (definition från SO 2009), och därmed måste det också heta en läppglans. Det är ju logiskt, men varför känns det ändå så fel för mig och många andra? Kanske för att andra läpprodukter har fått neutrum som grammatiskt genus: ett läppstift, ett läppbalsam, ett cerat. Men det finns ju också undantag (en läppenna) så helt vattentät är inte den här teorin, även om jag tror att det är den mest rimliga. En annan teori handlar om att det ju inte är just glansen (alltså slutresultatet) man syftar på när man säger läppglans, utan produkten som skapar den. Det innebär att man skulle kunna säga

Mitt läppglans ger mig en fin läppglans.

och samtidigt göra en distinktion mellan produkt och resultat.

I vilket fall som helst, så finns det alltså ett rätt och ett fel svar den här veckan. Rekommendationen blir därför att du bör hålla dig till en läppglans om du bryr dig om att skriva språkligt korrekt. Det finns dock många vars språkkänsla går emot vad som anses vara grammatiskt korrekt i denna fråga, så att skriva eller säga ”fel” är relativt ofarligt i just det här fallet.

Vilket grammatiskt genus föredrar du för ordet läppglans? Varför? Använder du olika i olika situationer?

Symptom eller symtom?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar stavningen symptom framför symtom. Så här blev resultatet:

Den här veckan har vi en klar vinnare – nämligen alternativ 1: symptom. Förra veckan skrev jag ett inlägg om uttalsnära stavning och huruvida det är dags för en ny stavningsreform eller inte (klicka HÄR för att läsa hela inlägget). Där nämnde jag att en anledning till att inte stava som det låter är att den lite krångligare stavningen ofta ger en ledtråd om ordets ursprung. Så är det även i fallet med symptom och symtom.

Ord som psalm, psykologi och symptom kommer från grekiskan, men när de förekommer i svenskt talspråk försvinner ofta p-ljudet. Det beror på att vi inte är så vana vid att uttala p före konsonanter som s och t. Det förekommer mycket sällan (om ens någonsin) i ord med germanskt eller nordiskt ursprung, och därför känns det konstigt och svårt att uttala. Lösningen blir därför att låta p:et försvinna i uttalet, men behålla det i stavningen för att visa var ordet en gång kom ifrån. Anledningen till att många fortfarande uttalar psykologi med ett tydligt p men psalm utan det, är att psalm kom in i svenskan mycket tidigare än psykologi. Ordet har därför fått tid att anpassa sig efter svenska uttalsregler.

När det gäller symptom/symtom är det, konstigt nog, symtom som nämns först i SAOL, och symptom som anges som alternativ stavning. Ingen av stavningarna är alltså fel, men det verkar som att p:et hellre ska bort än få finnas kvar.

Vilken stavning använder du? Varför?

Uttalsnära stavning – dags för en ny reform?

En del av de omröstningar som jag har haft på Instagram har handlat om olika stavningsvarianter av ett och samma ord. Nu senast hade vi de/dem vs. dom och dessförinnan diskuterades de olika alternativen av schyst (eller var det juste, schysst eller sjyst?). Oftast har jag ställt två alternativ mot varandra där det ena visar på en traditionell stavning och det andra en modernare sådan. Ofta har den ena stavningen visat ordets ursprung (okay) och den andra har legat närmare ordets faktiska uttal (okej). Resultaten har varit varierande, minst sagt.

Som språkkonsult vill jag rekommendera skribenter att skriva så lättförståeligt som möjligt. Det borde innebära att en uttalsnära stavning automatiskt är det bättre alternativet.

Visst vore det enklare om vi skrev så här:

mej, dej, sej, dom

vaschego, uschäkkta, sjornalist,

sykkel, Jötteborj, åkk


Några av de här exemplen ser ju inte riktigt kloka ut, men de är kanske lättare att uttala för någon som aldrig har sett dem förr. Dessutom vore de enklare att stava för barn och andraspråksinlärare som försöker hitta system för våra ologiska stavningsmönster. Så varför kör vi inte igång en stavningsreform och ändrar alla ord med svår stavning till en enklare?

En anledning till att behålla vår krångliga stavning är att den ofta visar ordets ursprung, vilket är viktigt för att vi ska behålla en tydlig koppling till ordets etymologi. Om man inte bryr sig så mycket om det, finns det en annan anledning, nämligen uttalsskillnader. Vilken dialekt ska vi stava efter? Ska det skrivas sjekks eller kekks?

Det finns säkert många fler anledningar till att vi inte borde reformera den svenska stavningen, åtminstone inte på det här sättet. Är det helt enkelt bra som det är?

Vad tycker du? Är det dags för en ny stavningsreform? 

För dig som är intresserad av att läsa mer om stavningsprinciper och varför vi stavar som vi gör, rekommenderar jag följande artiklar:
Därför stavar vi så himla konstigt (Språktidningen)
Varför stavas en del ord så galet? (Göteborgs-Posten)

Schys(s)t (juste) (sjyst) stavning

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att stava schyst med ett eller två s. Så här blev resultatet:

Man skulle kunna säga att dubbel-s-varianten tog hem segern med en ganska krossande marginal. Jag hade förväntat mig ett lite jämnare resultat, men som så många gånger förut blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Kärt barn har många namn, och i det här fallet flera stavningar. Förutom de två som jag lät mina följare välja på finns också alternativen juste och sjyst. Båda alternativen speglar ordets franska härkomst. Det sistnämnda menar de lärde vara lämpligt eftersom det följer svenska stavningsregler för franska lånord. Att stava samma ljud med sch i stället för sjy indikerar att ordet snarare kommer från tyskan än från franskan.

Men att stava ordet med sch och två s strider mot fler regler än så. Enligt svenska stavningsregler (återigen) behöver man inte placera två likadana konsonanter efter varandra för att vokalen före ska bli kort. Det räcker utmärkt med två olika (tänk på till exempel ord som tyst, plats och bild). Att stava med sch och dubbel-s verkar därför som det sämsta möjliga alternativet, om man ska tro alla regler och experter.

Trots det är det just den här formen som föredras av många (läs till exempel det HÄR blogginlägget för att få lite mer kött på benen). Och språkriktighet handlar inte alltid om vad som rent logiskt borde vara rätt, utan snarare om vad flest språkanvändare föredrar och stör sig minst på (tänk på försöket att införa jos i stället för juice).

Men hur ska det vara då? Vad är rätt?! Enligt Språkrådets frågelåda (läs hela svaret HÄR) kan man med fördel skriva schysst i informella sammanhang och sjyst i mer formella sammanhang. Juste kan man undvika, eftersom den stavningen blir problematisk när ordet behöver böjas (till exempel sjysta/justea).

Hur stavar du? Varför? Stavar du olika i olika situationer?

Tycker du om dej?

I går frågade jag er på Instagram om ni föredrar dig framför dej. Så här blev resultatet:

Precis som jag hade förväntat mig väljer de allra flesta dig framför dej. Det stämmer väl överens med gensvaret jag fick när jag lade ut den här bilden tidigare i veckan:

Ur: Timmen mellan hund och varg (Silke Scheuermann)

Jag tror att det var första gången jag såg jos användas i stället för juice, och jag var nyfiken på vad andra skulle tycka. Av de som kommenterade bilden var det bara någon som själv stavade på det här sättet. Majoriteten gjorde det inte, och verkade heller inte tycka om variationen.

Både dej och jos är exempel på uttalsnära stavningar. Logiskt sett vore det enklare för oss alla att stava fler ord enligt den här principen, men det förslaget möter ofta motstånd. Förmodligen beror det på att det är svårt att anamma en ny stavningsregel när man är van vid en äldre. Även de mest nytänkande kan känna ett litet hugg i hjärtat av varför-ändra-något-som-har-fungerat-i-evigheters-evighet när en ny stavningsvariation försöker ta plats i vårt språkbruk.

Så hur ska man då göra om man faktiskt vill använda de mindre omtyckta varianterna dej och jos? Mitt råd är att du använder dem precis så mycket som du själv vill, men att du kommer ihåg att ett sådant ställningstagande kan väcka känslor (ofta tyvärr negativa) hos din mottagare. Att använda den vanligaste stavningsvarianten när det finns flera, innebär att du håller dig på den säkra sidan när det kommer till mottagarreaktioner. Skriver du texter där du själv inte står som avsändare (gäller för till exempel texter du skriver inom ditt yrke) är det bäst att du följer gängse skrivregler och inte blir för avantgardistisk (tråkigt nog). Sådant får du spara till texter där du har lite mer frihet.

Hur stavar du och varför?

Helt okay/okej?

I går frågade jag er på Instagram om ni föredrar stavningen okay framför okej. Så här blev resultatet:

Jag hade i ärlighetens namn förutsett att okej skulle få fler röster, men jag trodde inte att majoriteten skulle bli så övervägande som den faktiskt blev. Efter att ha genomfört omröstningen funderar jag på om resultatet hade blivit annorlunda om alternativet okey hade funnits med. Tyvärr kan man bara ha två alternativ i omröstningarna på Instagram, så jag kanske får återkomma med ytterligare en okej-omröstning om några veckor för att se vilken variant som är den verkliga vinnaren. 

När det kommer till vilken variant som är vanligast, så är det helt klart okej. Det är den enda stavningen som kommer upp i SAOL (2015), och den första som kommer upp i Svensk ordbok (2009). Okej är också den form som Språkrådet säger är vanligast, trots att andra stavningar också är korrekta.

Det är alltså upp till dig hur du vill stava just det här ordet. Men värt att påpeka är att den vanligaste stavningsformen oftast är den som väcker färst reaktioner. Ett anspråkslöst okej retar förmodligen upp färre än ett ställningstagande okay.

Hur stavar du? Varför?

Kollego(e?)rnas revolution

I går frågade jag på Instagram om du som följer mig om du hellre använder pluralformen kollegor än konkurrenten kolleger. Resultatet ser ut som följer:

img_4845.jpg

Snacka om en övervägande majoritet för alternativ 1! Jag trodde att resultatet skulle vara jämnare, kanske till och med väga tyngre för för alternativ 2 än 1. Men tänk så fel man kan ha.

En liten Google-djupdykning visar dessutom att det har skett en smärre revolution när det kommer till pluralformen av kollega. Många med mig har nog fått lära sig att kollegor inte är riktigt lika rätt som kolleger. Det beror på att man länge har ansett den senare böjningen ligga närmare ordets ursprungsböjning i latinet (kollegæ), medan kollegor följer ett svenskt pluralmönster (gata–gator, kula–kulor, etc.). Därför har det florerat en uppfattning kring att det är mer bildat att skriva kolleger än kollegor. 

Men på senare år har förhållandet mellan de båda formerna förändrats. Söker man på ordet kollega i SAOL 13 anges pluralformen kolleger som den form som föredras framför kollegor. Redan i SAOL 14 är det tvärtom – nu föredras i stället kollegor framför kolleger. 

Båda formerna är dock korrekta, och du väljer själv vilken du vill använda (hurra för valfrihet!). Det viktigaste är att du är konsekvent i din användning och inte blandar formerna (åtminstone inte inom samma text).

 

Vilken av formerna föredrar du? Varför?

 

Emojier och skiljetecken

I går handlade onsdagsomröstningen på Instagram om emojier (visst känns den här pluralformen lite svåruttalad?) och skiljetecken. Jag ville se om ni föredrar skiljetecken före eller efter själva emojin. Så här blev resultatet:

img_4806.png

Den här gången är jag inte så förvånad – resultatet blev som jag hade förväntat mig. Jag tycker själv att det känns bäst att placera emojin efter skiljetecknet, men kan förstå varför man skulle vilja sätta det före i stället.

Enligt Språkrådet får man placera emojier precis som man vill, vilket känns härligt befriande. Men de anger också en regel för dem som känner sig lite vilsna i emojipannkakan:

Skärmavbild_2018-10-25_kl__07_53_00

Båda placeringarna är helt enkelt oproblematiska. Visst känns det skönt att få välja att göra precis som man vill?

 

Tror du att användandet av emojier blir mer ”reglerat” i framtiden? 

 

Vill du se Språkrådets svar i sin helhet? Följ länken: Emojier och skiljetecken.

En av mina eviga käpphästar

Under den senaste tiden har jag funderat på hur jag ska utveckla mitt Instagram-konto.  Min tanke var att jag skulle ha en omröstning varje onsdag (vilken annan dag liksom? OOOnsdagsOOOmröstning) för att få in ett återkommande element på kontot. I går kom dagen när det var dags för mig att testa att lägga ut min första omröstning på ovan nämnda konto.

Men jisses, vad oteknisk jag har blivit på äldre dar! Det tog pinsamt lång tid och en rad googlingar innan jag äntligen lyckades genomföra alla steg och stolt kunde publicera omröstningen.

Som ämne hade jag valt en av mina eviga språkkäpphästar, nämligen fenomenet att ersätta ”eftersom” med ”då”. Jag är väldigt fast i min övertygelse (som mestadels grundar sig på tycke och smak, jag vet att det är grammatiskt okej) om att det inte passar sig, men var nyfiken på att se hur andra tycker och känner.

Så här såg resultatet ut:

IMG_4736

Nu var ju det här inte speciellt vetenskapligt (jag tror att det bara var nio personer som svarade), men jag låter ändå resultatet ge mig lite tröst. Det känns skönt att veta att jag inte är den enda som föredrar ”eftersom” i stället för ”då” när man försöker förklara en orsak till något.

Jag får säkert anledning att prata om det här mer någon gång i framtiden …

 

Vad föredrar du, och varför?