Brann huset upp eller ner?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de tycker att ett hus brinner upp eller ner. Så här blev resultatet:

De allra flesta anser alltså att huset brann ner och inte upp. Att just ner vann kanske inte är så förvånande, men jag trodde nog att det skulle bli lite jämnare än vad det blev.

Huruvida något brinner upp eller ner är en ganska populär språkfråga som har diskuterats många gånger förr. Finns det något tydligt svar på vilket uttryck som är rätt eller fel då? Nja, som vanligt så beror det lite på. Att något brinner upp eller ner betyder egentligen samma sak, nämligen att något förtärs av eld. Enligt Språkrådet inbjuder uttrycket brinna ner till en lite mer konkret tolkning av vad som har hänt. I ett uttryck som

Huset har brunnit ner till grunden.

finns det inget mer än grunden kvar, resten har förtärts av eld. I det här uttrycket går det inte att byta ner mot upp, eftersom grunden ju fysiskt sett ligger lägre än resten av huset.

Säger man däremot att något har brunnit upp, betyder det snarare att något helt och hållet har förtärts av eld och att det inte finns något kvar. Upp används också i lite mer abstrakta exempel där man fokuserar mer på själva förlusten av vad det nu var som stod i lågor, än på själva brinnandet. I meningen

Frimärkssamlingen brann upp helt och hållet.

skulle man alltså inte kunna byta ut upp mot ner.

I exemplet från veckans onsdagsomröstning går det dock lika bra att säga att huset brann upp som att det brann ner, eftersom valet av verbpartikel snarare beror på vad exakt du menar med ditt uttalande. Brann huset ner till grunden eller brann alla dina saker upp?

Föredrar du något av uttrycken? När använder du ner och när använder du upp?

Om du är nyfiken på att läsa Språkrådets svar i sin helhet, så hittar du det här: Frågelådan: Brinna upp eller ner?

Skörda storm – Charlotte Al-Khalili

När Sonja börjar på sitt nya jobb på Accentera välkomnas hon av den karismatiska Karolina Cassel, en karriärsförebild för unga kvinnor i en mansdominerad bransch. Karolina är selfmade och har på kort tid avancerat till att bli försäljningschef. Det sägs att det är en merit att få arbeta med någon som hon.

Med charm och smicker sluter Karolina allianser med dem som kan vara till nytta, medan den som opponerar sig blir överkörd. Priset för Karolinas framgångar betalas av de som kommit i vägen för henne. Kommer det förflutna någonsin att hinna ikapp?

Skörda storm är en berättelse om rättvisa, upprättelse och hämnd.

Skörda storm av Charlotte Al-Khalili är en arbetsplatsroman där vi får alltså får följa karriärskvinnan Karolina Cassels hänsynslösa framfart. Hennes avancemang inom företaget Accentera skildras framför allt ur de övriga anställdas perspektiv, och de drabbas alla på olika sätt och i olika takt av Karolinas (ibland synnerligen extrema) metoder för att nå toppen. Här finns ett rikt galleri av välbekanta kontorspersonligheter: bland annat den medelålders vd:n Patrik som har tröttnat på sin fru och söker bekräftelse hos en yngre och attraktivare kvinna, allt-i-allon Anneli som villkorslöst gör vad som helst för Karolina, och nyanställda Sonja som kanske inte riktigt är så nöjd med tillvaron på det nya jobbet som det först verkar. Just de levande personporträtten är en av bokens största styrkor, eftersom de alla känns så realistiska. Igenkänningsfaktorn är hög och chansen (eller risken i vissa fall) är stor att du själv har träffat eller jobbat med människor som liknar karaktärerna.

Ett stort tema i boken är vuxenmobbning och vad som händer med de som står i vägen för en psykopat. Trots att en del av händelserna som beskrivs är otäcka och allvarliga, känns de tyvärr inte orimliga, och det är också det som gör att romanen berör. Efter att ha läst den här boken kan jag inte låta bli att undra varför vi inte pratar mer om mobbning på arbetsplatser. Böcker som Skörda storm tror jag är viktiga för att väcka och hålla liv i en diskussion kring den här typen av problematik.

När man vanligtvis läser en bok eller tittar på en film om en psykopat är det en brutal seriemördare som gestaltas, men det är faktiskt minst lika obehagligt att följa denna typ av karaktär i en kontorsmiljö. Trots allt allvar och obehag är det dock inte mörkt rakt igenom i den här romanen. Det finns gott om humor, särskilt i beskrivningarna av karaktärerna och deras utmärkande drag och vanor. Som jag har nämnt i tidigare recensioner är det alltid viktigt att det finns en balans mellan humor och allvar, ljus och mörker, och det tycker jag absolut att det finns här.

Sammanfattningsvis är Skörda storm en realistisk och välskriven arbetsplatsroman som är svår att lägga ifrån sig när man väl har börjat läsa den. Den är spännande utan att vara blodig och behandlar ett viktigt ämne som vi borde prata mer om.

Boken passar för dig som
– gillar realistiska romaner med fokus på relationer
– tycker om när händelser berättas ur flera olika perspektiv
– vill läsa något som är spännande utan att vara för blodigt
– själv har blivit utsatt för (eller känner någon som har utsatts för) vuxenmobbning eller arbetsplatstrakasserier.

Skörda storm kan du bland annat köpa på Bokus och lyssna på som ljudbok på Storytel.

Faller löven ner eller ned?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar ner framför ned. Så här blev resultatet:

Det blev alltså ner som gick segrande ur den här omröstningen, med lite mer än 20 procentenheters marginal. Jag hade förutspått att resultatet skulle bli ungefär så här, mestadels på grund av att jag upplever det som att jag oftare ser ner än ned i olika texter, och också för att det känns som att talspråket följer samma trend (fast egentligen är det nog skriftspråket som följer talspråkets trend, om vi ska vara petiga).

Men vilken av formerna är korrekt då? Det korta svaret är: båda. Det lite längre svaret är: oftast båda, men det beror på kontexten och vilket grammatiskt syfte ned/ner har i meningen.

Båda alternativen är förkortningar av neder, men ned anses vara mer formellt och skriftspråkligt än ner. När vi använder ned/ner som ett fristående adverb eller som en verbpartikel i ett löst sammansatt verb, går det bra att välja vilket alternativ man vill, men ner är vanligare än ned. Det går dock precis lika bra att skriva

Löven faller ner på marken. och Huset brann ner.

som

Löven föll ned på marken. och Huset brann ned.

I sammansatta ord – såväl verb som substantiv och adjektiv – är däremot ned fortfarande vanligast att använda. Det är också den formen som ofta är det enda alternativ som betraktas som korrekt. Du bör därför skriva

nedlägga, nedslag och nedvärderande

och inte

nerlägga, nerslag och nervärderande.

När det gäller verben har vissa av dessa sammansättningar en löst sammansatt variant. När du använder den löst sammansatta varianten – som anses vara mindre formell – går det återigen bra att skriva ner i stället för ned. Alltså:

nedlägga (sammansatt verb)

och

lägga ned eller lägga ner (löst sammansatta verb).

När ner/ned står för sig självt går det alltså utmärkt att använda vilket som. Det är dock bra att vara medveten om att det finns en stilskillnad mellan de båda alternativen, och att ned anses vara mer formellt än ner. Som vanligt är det också bra om man är konsekvent i sitt användande och håller sig till en form inom en och samma text.

Vilken stavning föredrar du? Varför?

Ska man dedicera eller dedikera?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar stavningen dedicera framför dedikera. Så här blev resultatet:

Jag är inte förvånad över att dedikera gick vinnande ur omröstningen, men jag hade inte räknat med att marginalen skulle vara så här stor. Särskilt inte eftersom det i det här fallet finns ett tydligt svar på vilket alternativ som är korrekt (åtminstone om man bryr sig om att lyssna på källor som SAOL och Språkrådet, och det brukar vi ju göra i den här bloggen). Den korrekta stavningen är alltså – trots resultatet i omröstningen – dedicera. Och det korrekta uttalet är ett s-ljud och inte ett hårt k-ljud, alltså: ”dedisera”.

Anledningen till att det heter och stavas dedicera och inte dedikera är att ordet (så länge det betyder ”tillägnas”) har tagits in i svenskan direkt från latinet, där det stavades dedicare. Varför heter det då dedikation och inte dedication? Jo, för att ordet följer samma mönster som multiplicera och multiplikation.

Men det kan ändå hända att du har sett stavningen dedikerad förekomma, särskilt i betydelsen ”hängiven” eller i datortekniska sammanhang när man pratar om något som är avsett för en särskild användning. Och då ska ordet stavas med k och inte med c. Förvirrande? Kanske lite. Anledningen till att stavningen skiljer sig åt är att vi har lånat in den här användningen av ordet från engelskans dedicate. Här stavas förvisso ordet också med c, men det uttalas som k. Eftersom orden betyder olika saker och visar på olika ursprung beroende på hur vi stavar dem, finns det en poäng med att hålla fast vid att dedicera (i betydelsen ”tillägna”) även i fortsättningen stavas med c i stället för k.

Med tanke på hur många som föredrar (eller väljer fel om man ska se det krasst) när det gäller dedicera och dedikera, är det kanske rimligt att anta att vi någon gång i framtiden kommer att överge c-stavningen. Som läget är nu, rekommenderar jag dock att du dedicerar och inte dedikerar när du tillägnar något till någon.

Vad tror du, kommer stavningen dedicera att försvinna i framtiden? Varför/varför inte?

Enkel biljett till blues – Tommy Lennartzon

Det här är en berättelse som handlar om en ung flicka – Angelika – som växer upp med sin alkoholiserade mamma. På grund av sina trassliga hemförhållanden, får Angelika vid femton års ålder nog och rymmer till Stockholm. Där förändras hennes liv och hon blir så småningom en firad sångerska. En stor del av handlingen utspelas på ett kafé där ett band bildas som så småningom slår igenom både i Sverige och i en stor del av övriga världen.

Enkel biljett till blues handlar som sagt om femtonåriga Angelika som en dag får nog av sina dåliga hemförhållanden och bestämmer sig för att rymma hemifrån. Hon hamnar i Stockholm där hon efter några om och men kommer i kontakt med syskonparet Linnea och Rolf som tycker synd om henne och bestämmer sig för att låta henne bo hos dem. Syskonen driver ett kafé där Angelika får hjälpa till, och det är också på det här kaféet som hennes sångkarriär tar fart. Utan att avslöja för mycket, är det även på kaféet som hon träffar Glenn – en kille som kommer att få stor betydelse i Angelikas liv.

Trots att boken faller in i genren ”feelgood”, behandlar den också en del tyngre teman. Som jag nämnde tidigare är Angelikas mamma alkoholist, och det är något som har stor påverkan på deras relation boken igenom. Boken skildrar också hur unga tjejer kan utnyttjas på olika sätt, vilket alltid (tyvärr) är ett mycket aktuellt och viktigt tema. Angelika har inte alltid direkt tur med killarna och männen som korsar hennes väg. Här vill jag också passa på att slänga in en liten varning: om du tycker att det är jobbigt att läsa om sexuella övergrepp och liknande så kan du behöva hoppa över några sidor här och var (det handlar inte om några särskilt grafiska gestaltningar, men jag vill ändå nämna det). Personligen är jag tacksam för de här tyngre delarna av boken. De ger djup till berättelsen och karaktärerna. En feelgood-bok som bara är positiv och ljus blir lätt platt och tråkig, men här finns det tillräckligt med mörker för att skapa en god balans i handlingen.

I slutändan är ändå Enkel biljett till blues en bok som man mår bra av att läsa. Här finns massor av musikreferenser, en riktigt fin kärlekshistoria och flera exempel på mänsklig godhet som väger upp för de tyngre delarna. Boken är skriven med värme, och som läsare gläder man sig åt hur karaktärerna utvecklas och hur saker och ting ordnar upp sig. Boken har ett relativt snabbt tempo och ganska korta kapitel, vilket gör den lättillgänglig och behaglig att läsa. En perfekt bok att läsa under en regnig höstdag, helt enkelt.

Boken passar för dig som
– vill läsa om en stark, ung tjej
– är sugen på en feelgood-roman som även innehåller lite allvarligare teman
– är musikintresserad (särskilt om du gillar blues)
– gillar fina kärlekshistorier.

Enkel biljett till blues kan du köpa som e-bok på Amazon eller lyssna på som ljudbok på Nextory.

Tar du trappan eller trappen?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar trappan framför trappen. Så här blev resultatet:

Så det visar sig att de allra flesta hellre väljer trappan än trappen, i alla fall när det kommer till den här exempelmeningen. Enligt min uppfattning är det mycket vanligare att skriva trappan än trappen – vilket förklarar omröstningsresultatet – men i talspråk skulle jag säga att fördelningen mellan de olika alternativen är lite jämnare. Jag tror också att exempelmeningen spelar stor roll i det här fallet. Hade jag använt en mening som

Jag står i trappan/trappen och väntar.

hade kanske fler röstat på trappen. Den hypotesen utgår ifrån att folk generellt sett inte är helt konsekventa i sitt språkbruk. Personligen skulle jag i 99 fall av 100 föredra trappan framför trappen, ändå känns trappen inte helt fel att använda i det sistnämnda exemplet. Hade jag sagt meningen muntligt, finns det en stor chans att jag hellre hade sagt trappen än trappan.

Så vad är då egentligen rätt? Enligt SAOL finns det i dag bara en korrekt form för ordet om du vill säga det i bestämd form singular, och det är trappan. Substantiv som ser ut så här i bestämd form singular hör till böjningsgrupp 1, där plural ger ändelsen -or (i det här fallet: trappor). Tittar man dock lite närmare i SAOB (som redogör för ordets härkomst och hur det har förändrats sedan det kom in i svenskan), kan man se att pluralformen för trappa en gång i tiden (för sisådär 300–500 år sedan) var trapper. Det skulle innebära att substantivet snarare hörde hemma i böjningsgrupp 3 än 1. Bestämd form singular i böjningsgrupp 3 skapas med ändelsen -en, vilket ger oss trappen i stället för trappan. Att en del fortfarande säger trappen i stället för trappan skulle alltså kunna bero på att det ansågs korrekt under en ganska lång tid, även om det var för ganska länge sedan. Den här typen av böjningsvariationer hänger ofta med långt efter att standardformen har ändrats, särskilt i olika dialekter.

För att undvika att folk hänger upp sig på den grammatiska formen (och kanske därför missar budskapet i din text), är mitt råd är att du väljer trappan i stället för trappen när du skriver. I talspråk spelar det mindre roll – säg det som känns bäst.

Vilken form föredrar du? Varför?

Att bo ensam (eller själv)

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar ensam framför själv. Så här blev resultatet:

Omröstningen slutade alltså lika, men det var långt ifrån jämnt från början till slut. När jag tjuvkikade under omröstningens gång lutade det åt att alternativ två skulle vinna ända fram tills jag faktiskt gick in för att spara det slutgiltiga resultatet och såg att siffrorna hade jämnat ut sig. Men vare sig vi har en vinnare eller inte, verkar det som att det här är lite av en språklig vattendelare. Det finns dessutom många artiklar och blogginlägg om när man ska använda själv och när man ska använda ensam, vilket skulle kunna tyda på att det både finns en osäkerhet gällande användandet, och också att det skapar någon form av (negativ) reaktion när man väljer fel ord i fel sammanhang.

Egentligen borde det här vara ett icke-problem, eftersom själv och ensam betyder två olika saker. Att göra någonting själv betyder att man gör det ”i egen hög person” eller utan hjälp från någon annan, och att göra något ensam betyder att man gör det utan någon annans sällskap. Men intressant nog bär själv också med sig positiva konnotationer i dagens språkbruk. Att säga att man klarar något själv är oftast en bra sak som visar på att man själv har valt att hantera vad det nu är man gör utan någon annans inblandning. Att däremot säga att man gör något ensam väcker inte samma associationer. Det antyder att situationen inte är självvald och att man förmodligen önskar att den vore annorlunda.

Anledningen till att själv har börjat ersätta ensam kan alltså ha att göra med att man vill vara noga med att understryka att man absolut inte lider av ofrivillig brist på vänner och närstående som kan dela upplevelser med en. Det har blivit lite fult att erkänna att man är ensam. (Läs gärna Fredrik Lindströms artikel i Språktidningen där han utvecklar det här resonemanget: Själv.)

Fast spelar det egentligen någon roll vilket ord vi använder? Nja. I dag förstår man oftast av sammanhanget vad som menas, vare sig man väljer själv eller ensam. Men det finns anledning att vara medveten om betydelseskillnaderna och att fundera på vad man verkligen menar i vissa fall. Till exempel betyder det inte exakt samma sak att själv gå ut med hunden som att ensam göra det. Att lilla Maja äter sin frukost själv varje dag betyder heller inte samma sak som att lilla Maja äter sin frukost ensam varje dag.

Hur använder du själv och ensam? Känner du att det finns någon betydelseskillnad mellan de båda orden?

Den blå(a) dörren

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar adjektivformen blåa framför blå. Så här blev resultatet:

Dubbelt så många föredrar alltså blå framför blåa, åtminstone i det här exemplet. Det verkar stämma överens med hur användningen ser ut i texter, där blå är mycket vanligare att skriva än blåa (upp till tio gånger vanligare till och med: Har du blå eller blåa ögon?).

Men att något är vanligare behöver inte nödvändigtvis betyda att det är mer korrekt. I det här fallet finns det en enkel förklaring till varför vi råkar ha två olika former för samma adjektiv. Stamvokalen (å:et i blå) var ursprungligen ett långt a som någon gång under medeltiden smälte samman med ändelse-a:et, och precis som med andra adjektiv som slutar på -a, föll ändelsen i bestämd form och plural bort (på samma sätt som med ord som rosa: den rosa stolen, de rosa stolarna). Senare började dock långa a-ljud att uttalas som å – precis som vi är vana vid i dag – och plötsligt gick det alldeles utmärkt att återigen lägga till ett ändelse-a för att följa samma mönster som de flesta andra svenska adjektiv gör.

Så i dag har vi alltså två likvärdiga former att välja på. Båda är lika språkligt korrekta, och så länge du är konsekvent (åtminstone inom en och samma text) går det hur bra som helst att välja fritt mellan formerna.

Vilken form föredrar du? Varför?

Centimetrar eller centimeter?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar centimetrar framför centimeter. Så här blev resultatet:

Den här veckan har vi minst sagt ett tydligt resultat. De allra flesta föredrar pluralformen centimeter framför centimetrar, och det är kanske inte så förvånande. Utan att ha gjort några större efterforskningar, vågar jag gissa att centimeter också är mycket vanligare att använda än centimetrar.

Men vilken pluralform är rätt då? SAOL nämner båda formerna. Centimetrar beskrivs som en form som används ”ibland”, så SAOL verkar hålla med om att centimeter används mer frekvent. Det finns dock ingen information kring vilken form som skulle vara mer språkligt korrekt. I SO står det samma sak, men söker man däremot på meter i stället får man lite extra information:

Det visar sig alltså att båda pluralformerna är såväl korrekta som användbara, om än i olika situationer.

Föredrar du någon av formerna? Varför/varför inte?

Går du (i)genom något?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar igenom framför genom. Så här blev resultatet:

Den här veckan har vi minst sagt ett tydligt resultat: de allra flesta föredrar (i den här exempelmeningen) att använda genom i stället för igenom. Har meningen i sig något med utfallet att göra? Hade resultatet blivit annorlunda med ett annat – likvärdigt – exempel? Hmm, det kanske är något vi får testa i framtiden.

Men stämmer det verkligen att genom är mer korrekt att använda i det här fallet än igenom? Det enkla, korta svaret är faktiskt nej – båda är lika korrekta.

Det lite längre svaret är att genom och igenom kan användas både som prepositioner och adverb.

Preposition: Vi åkte genom staden. De passerade igenom grinden.

Adverb: Hon föll genom det ruttna golvet. Han fick igenom sitt förslag.

I många fall – särskilt där det är en preposition vi behöver – går det lika bra att använda genom som igenom. Det går alltså lika bra att säga

Vi sprang genom parken.

som

Vi sprang igenom parken.

Däremot finns det en hel del andra exempel där det finns ett tydligt rätt och fel. När det kommer till olika typer av sammansättningar används genom:

genomgå, genomskinlig och genomsyra.

I vissa fall används igenom som ett efterled och går då inte att byta ut mot genom:

därigenom och varigenom.

Och ibland fungerar igenom som en verbpartikel i olika fasta uttryck:

igenom ett förslag och läsa igenom en instruktion.

Det finns alltså några regler att hålla sig till när det kommer till valet mellan igenom eller genom. I de fall där det är svårt att veta vilket som är rätt, kan SAOL ofta bistå med hjälp.

Föredrar du igenom eller genom i de fall där båda är likvärdiga? Varför?