Vad sa(de) du?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar preteritumformen sade framför sa. Så här blev resultatet:

Helt klart en klar vinst för den kortare formen sa. Det kanske inte är helt förvånande med tanke på att man i dagens språkbruk ganska sällan stöter på någon som säger eller skriver sade, åtminstone inte i informella situationer. Däremot ser jag då och då att formen dyker upp i skönlitterära sammanhang, särskilt i sådana berättelser där användandet av den längre preteritumformen fungerar som en stilmarkör.

Men vad är egentligen rätt då? Jo, både SAOL och SO anger sade som standardform och sa som vardaglig variant. Det är alltså inte ”fel” att använda något av orden, men det finns en stilskillnad mellan de båda, där sade anses vara mer formellt än den kortare versionen sa.

Det är inte ovanligt att ett verb kan böjas på olika sätt – jag har tidigare i bloggen till exempel tagit upp lös och lyste samt växt och vuxit. Oftast smyger sig en ny böjning in i det muntliga, informella språket och sprider sig senare till det lite mer konservativa skriftspråket. I fallet med sade och sa är det egentligen inte så konstigt att sa används i så stor utsträckning som det gör: stavningen stämmer ju helt överens med det moderna uttalet av ordet. Även om man själv föredrar att skriva sade i vilken text man än författar, så gissar jag att man ändå uttalar det som en stavelse i stället för två. Intressant att notera är dock att jag misstänker att det är betydligt färre som skriver säja i stället för säga, så helt konsekvent är inte teorin om att vi vill skriva som vi pratar.

Eftersom sa är så pass vanligt som det är, så är det också den formen jag rekommenderar att du använder i de allra flesta texter. Skulle du dock vilja uppnå någon särskild effekt (som att få din text att verka ålderdomlig eller mycket formell) går det alldeles utmärkt att använda sade.

En lotion, två … lotioner?

I går frågade jag mina följare på Instagram vilken pluralform de föredrar av det engelska lånordet lotion: lotions eller lotioner. Så här blev resultatet:

Det blev alltså en relativt klar seger för lotions, även om alternativet lotioner fick många fler röster än vad jag hade räknat med. Är det någon mer som är förvånad över resultatet?

Personligen har jag faktiskt svårt för pluralformen lotioner. Första gången jag såg den var så sent som häromdagen när jag var på jakt efter en ny hudlotion, och hamnade på en välkänd butikskedjas webbsida där de klart och tydligt hade skrivit just lotioner som rubrik för avdelningen där man kunde hitta diverse hudkrämer. Av ren nyfikenhet blev jag tvungen att konsultera min kära vän SAOL, och visst angavs lotioner som enda pluralform. Man fick sig inte ens en liten slap on the wrist om man använde den engelska pluralformen för den fanns inte med som alternativ. För säkerhets skull vände jag mig även till SO och där stod det samma sak, med tillägget att ordet funnits i svenskan sedan 1937. Har man verkligen gått runt och sagt lotioner här i Sverige sedan mitten på 1930-talet utan att jag har märkt det? Eller handlar det kanske snarare om att vi sällan använder pluralformen av lotion, åtminstone inte i skrift?

Hur som helst är det egentligen inte så konstigt att lotion får just pluraländelsen -er. Flera andra substantiv som slutar på -ion hamnar också i den tredje substantivgruppen, till exempel lektion och station (tillsammans med många lånord med betoning på sista stavelsen). Och skulle jag uttala lotion som jag uttalar lektion eller station, så skulle jag nog inte ha så mycket emot -er som suffix, men jag använder engelskt uttal, så i mina öron låter den svenska böjningen mycket märklig. Jag skulle alltså behöva säga något i stil med låttsjoner för att det ska funka. Gör ni som föredrar den svenska böjningen det?

Eftersom både SAOL och SO är så tydliga med att den korrekta pluralformen är lotioner, kan jag inte göra mycket annat än att rekommendera att du som vill eller måste skriva en språkriktig text håller dig till just den böjningen. Skriver du däremot en text i ett mindre formellt sammanhang, tycker jag att du kan välja den böjningsform som du själv föredrar.

Vilken(/t) fin(t) läppglans!

I går frågade jag mina följare på Instagram om vilket grammatiskt genus de tycker att ordet läppglans har. Heter det en läppglans eller ett läppglans? Så här blev resultatet:

Enligt resultatet heter det alltså klart och tydligt ett läppglans och inte en läppglans, vilket också stämmer överens med min egen språkkänsla och hypotes inför omröstningen. Men jag hade ju inte frågat om det inte hade funnits någon komplicerande omständighet …

Jag bestämde mig för att ställa den här frågan för att jag av någon anledning behövde skriva läppglans i bestämd form singular i min webbläsare, och såg att ordet autokorrigerades till läppglansen i stället för läppglanset, vilket jag tyckte var märkligt. Hade jag menat att prata om sminkprodukten i bestämd form plural så hade allt varit i sin ordning, men nu var det ju ett specifikt läppglans jag ville skriva om. Min första tanke var att autokorrigeringen var felaktig (så klart, det kunde ju inte vara jag som hade fel …). Nyfiken (och full av högmod) gick jag därför in och sökte i SAOL för att få min hypotes bekräftad. Men i stället fick sig mitt språkliga självförtroende en liten törn.

Enligt SAOL och SO heter det nämligen en läppglans (och det finns ingen pluralform alls). Autokorrigeringen hade således faktiskt gjort sitt jobb den här gången. Men jag kunde naturligtvis inte bara släppa det här och gå vidare med mitt liv. Så jag började fundera över varför läppglans har tilldelats neutrum som grammatiskt genus i stället för utrum. Egentligen är det faktiskt inte så konstigt. Läppglans är ett sammansatt substantiv som består av orden läpp och glans. När man skapar nya ord i svenskan genom att sätta ihop två substantiv, får sammansättningen samma grammatiska genus som det sista ordet i sammansättningen. Det heter därför

ett matbord och en ordbok

men

en matsal och ett ordspråk.

Föga förvånande heter det en glans när man menar ett ”jämnt återsken från blank yta” (definition från SO 2009), och därmed måste det också heta en läppglans. Det är ju logiskt, men varför känns det ändå så fel för mig och många andra? Kanske för att andra läpprodukter har fått neutrum som grammatiskt genus: ett läppstift, ett läppbalsam, ett cerat. Men det finns ju också undantag (en läppenna) så helt vattentät är inte den här teorin, även om jag tror att det är den mest rimliga. En annan teori handlar om att det ju inte är just glansen (alltså slutresultatet) man syftar på när man säger läppglans, utan produkten som skapar den. Det innebär att man skulle kunna säga

Mitt läppglans ger mig en fin läppglans.

och samtidigt göra en distinktion mellan produkt och resultat.

I vilket fall som helst, så finns det alltså ett rätt och ett fel svar den här veckan. Rekommendationen blir därför att du bör hålla dig till en läppglans om du bryr dig om att skriva språkligt korrekt. Det finns dock många vars språkkänsla går emot vad som anses vara grammatiskt korrekt i denna fråga, så att skriva eller säga ”fel” är relativt ofarligt i just det här fallet.

Ska man dedicera eller dedikera?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar stavningen dedicera framför dedikera. Så här blev resultatet:

Jag är inte förvånad över att dedikera gick vinnande ur omröstningen, men jag hade inte räknat med att marginalen skulle vara så här stor. Särskilt inte eftersom det i det här fallet finns ett tydligt svar på vilket alternativ som är korrekt (åtminstone om man bryr sig om att lyssna på källor som SAOL och Språkrådet, och det brukar vi ju göra i den här bloggen). Den korrekta stavningen är alltså – trots resultatet i omröstningen – dedicera. Och det korrekta uttalet är ett s-ljud och inte ett hårt k-ljud, alltså: ”dedisera”.

Anledningen till att det heter och stavas dedicera och inte dedikera är att ordet (så länge det betyder ”tillägnas”) har tagits in i svenskan direkt från latinet, där det stavades dedicare. Varför heter det då dedikation och inte dedication? Jo, för att ordet följer samma mönster som multiplicera och multiplikation.

Men det kan ändå hända att du har sett stavningen dedikerad förekomma, särskilt i betydelsen ”hängiven” eller i datortekniska sammanhang när man pratar om något som är avsett för en särskild användning. Och då ska ordet stavas med k och inte med c. Förvirrande? Kanske lite. Anledningen till att stavningen skiljer sig åt är att vi har lånat in den här användningen av ordet från engelskans dedicate. Här stavas förvisso ordet också med c, men det uttalas som k. Eftersom orden betyder olika saker och visar på olika ursprung beroende på hur vi stavar dem, finns det en poäng med att hålla fast vid att dedicera (i betydelsen ”tillägna”) även i fortsättningen stavas med c i stället för k.

Med tanke på hur många som föredrar (eller väljer fel om man ska se det krasst) när det gäller dedicera och dedikera, är det kanske rimligt att anta att vi någon gång i framtiden kommer att överge c-stavningen. Som läget är nu, rekommenderar jag dock att du dedicerar och inte dedikerar när du tillägnar något till någon.

Tar du trappan eller trappen?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar trappan framför trappen. Så här blev resultatet:

Så det visar sig att de allra flesta hellre väljer trappan än trappen, i alla fall när det kommer till den här exempelmeningen. Enligt min uppfattning är det mycket vanligare att skriva trappan än trappen – vilket förklarar omröstningsresultatet – men i talspråk skulle jag säga att fördelningen mellan de olika alternativen är lite jämnare. Jag tror också att exempelmeningen spelar stor roll i det här fallet. Hade jag använt en mening som

Jag står i trappan/trappen och väntar.

hade kanske fler röstat på trappen. Den hypotesen utgår ifrån att folk generellt sett inte är helt konsekventa i sitt språkbruk. Personligen skulle jag i 99 fall av 100 föredra trappan framför trappen, ändå känns trappen inte helt fel att använda i det sistnämnda exemplet. Hade jag sagt meningen muntligt, finns det en stor chans att jag hellre hade sagt trappen än trappan.

Så vad är då egentligen rätt? Enligt SAOL finns det i dag bara en korrekt form för ordet om du vill säga det i bestämd form singular, och det är trappan. Substantiv som ser ut så här i bestämd form singular hör till böjningsgrupp 1, där plural ger ändelsen -or (i det här fallet: trappor). Tittar man dock lite närmare i SAOB (som redogör för ordets härkomst och hur det har förändrats sedan det kom in i svenskan), kan man se att pluralformen för trappa en gång i tiden (för sisådär 300–500 år sedan) var trapper. Det skulle innebära att substantivet snarare hörde hemma i böjningsgrupp 3 än 1. Bestämd form singular i böjningsgrupp 3 skapas med ändelsen -en, vilket ger oss trappen i stället för trappan. Att en del fortfarande säger trappen i stället för trappan skulle alltså kunna bero på att det ansågs korrekt under en ganska lång tid, även om det var för ganska länge sedan. Den här typen av böjningsvariationer hänger ofta med långt efter att standardformen har ändrats, särskilt i olika dialekter.

För att undvika att folk hänger upp sig på den grammatiska formen (och kanske därför missar budskapet i din text), är mitt råd är att du väljer trappan i stället för trappen när du skriver. I talspråk spelar det mindre roll – säg det som känns bäst.

Centimetrar eller centimeter?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar centimetrar framför centimeter. Så här blev resultatet:

Den här veckan har vi minst sagt ett tydligt resultat. De allra flesta föredrar pluralformen centimeter framför centimetrar, och det är kanske inte så förvånande. Utan att ha gjort några större efterforskningar, vågar jag gissa att centimeter också är mycket vanligare att använda än centimetrar.

Men vilken pluralform är rätt då? SAOL nämner båda formerna. Centimetrar beskrivs som en form som används ”ibland”, så SAOL verkar hålla med om att centimeter används mer frekvent. Det finns dock ingen information kring vilken form som skulle vara mer språkligt korrekt. I SO står det samma sak, men söker man däremot på meter i stället får man lite extra information:

Det visar sig alltså att båda pluralformerna är såväl korrekta som användbara, om än i olika situationer.

Går du (i)genom något?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar igenom framför genom. Så här blev resultatet:

Den här veckan har vi minst sagt ett tydligt resultat: de allra flesta föredrar (i den här exempelmeningen) att använda genom i stället för igenom. Har meningen i sig något med utfallet att göra? Hade resultatet blivit annorlunda med ett annat – likvärdigt – exempel? Hmm, det kanske är något vi får testa i framtiden.

Men stämmer det verkligen att genom är mer korrekt att använda i det här fallet än igenom? Det enkla, korta svaret är faktiskt nej – båda är lika korrekta.

Det lite längre svaret är att genom och igenom kan användas både som prepositioner och adverb.

Preposition: Vi åkte genom staden. De passerade igenom grinden.

Adverb: Hon föll genom det ruttna golvet. Han fick igenom sitt förslag.

I många fall – särskilt där det är en preposition vi behöver – går det lika bra att använda genom som igenom. Det går alltså lika bra att säga

Vi sprang genom parken.

som

Vi sprang igenom parken.

Däremot finns det en hel del andra exempel där det finns ett tydligt rätt och fel. När det kommer till olika typer av sammansättningar används genom:

genomgå, genomskinlig och genomsyra.

I vissa fall används igenom som ett efterled och går då inte att byta ut mot genom:

därigenom och varigenom.

Och ibland fungerar igenom som en verbpartikel i olika fasta uttryck:

igenom ett förslag och läsa igenom en instruktion.

Det finns alltså några regler att hålla sig till när det kommer till valet mellan igenom eller genom. I de fall där det är svårt att veta vilket som är rätt, kan SAOL ofta bistå med hjälp.

Är du en/ett kontrollfreak?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de tycker att (kontroll)freak är ett en- eller ett-ord. Så här blev resultatet:

Det här är nog det minst förvånande resultatet på ganska länge. Jag hade förväntat mig att ett kontrollfreak skulle få flest röster, och så blev det också. I ärlighetens namn tror jag aldrig att jag har hört någon säga en freak, vilken(!) typ av freak det än rör sig om. Däremot har jag sett att ordets genus har diskuterats relativt flitigt bland språkintresserade på nätet.

Det är nämligen så att freak enligt SAOL är ett substantiv med genuset utrum, vilket innebär att det enligt dem heter en freak. Att man har valt utrum i stället för neutrum kan bero på flera saker. Till exempel är de flesta substantiv som beskriver levande ting i svenskan utrum:

en häst, en människa, en kvinna.

Det finns dock undantag:

ett barn, ett kid, ett bi.

Freak råkar också vara ett lånord, och de flesta nya lånord i svenskan kategoriseras som utrum:

en skateboard, en avokado, en wrap.

Det finns alltså goda skäl till att även freak borde få artikeln en. Men av någon anledning strider det mot mångas språkkänsla. Kanske kan det bero på att ord som låter liknande är neutrumord? Det finns några exempel (som ett fik och ett skrik), men det finns också många undantag (som en vik, och en spik), så den här teorin är långt ifrån perfekt.

Eftersom så pass många av oss föredrar ett freak framför en freak, så är det oftast relativt ”ofarligt” att bryta mot SAOL:s rekommendation, åtminstone så länge du skriver texter där du själv står som avsändare. Skriver du däremot en offentlig text som annars följer SAOL:s stavnings- och grammatikregler, kan det vara klokt att välja en framför ett.

Bh eller behå?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva bh i stället för behå. Så här blev resultatet:

Är det bara jag som är förvånad över resultatet? Jag hade förväntat mig en mycket större andel röster på behå, kanske till och med en vinst för just det alternativet. När man googlar runt lite grann på de olika varianterna, märker man snabbt att båda används ungefär lika mycket. Ibland händer det till och med att man blandar de båda alternativen i en och samma text, som i den här artikeln från Expressen:

Läs hela artikeln här: Bh – bästa sättet att förvara din behå

Men hur ska man egentligen skriva då? Här går meningarna isär. Bh är en förkortning av bysthållare, så det mest logiska vore att hålla sig till att skriva det just så när man vill använda förkortningen hellre än den långa versionen. Dock ser ordet då lite knepigt ut när man behöver böja det i bestämd form och plural.

Bh:n och bh:arna

ser enligt vissa inte lika snyggt ut som

behån och behåarna.

Man kan också argumentera för att stavningen behå ligger närmare ordets uttal än bh, och därför kan vara enklare att läsa i löpande text. Ordet är dessutom så pass välkänt att det inte finns någon stor risk för att betydelsen av det – eller dess ursprung – ska gå förlorat om man väljer att stava det på ett annat sätt än den ursprungliga förkortningen.

I SAOL står det behå el. bh, vilket innebär att de båda stavningsvariationerna är likvärdiga. Det är alltså fritt fram för dig att välja vilken variant du föredrar. Min rekommendation är dock att du håller dig till en och samma form inom en och samma text.

Har du växt eller vuxit?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att använda supinumformen vuxit framför växt. Så här blev resultatet:

Den här veckan är resultatet onekligen tydligt. De allra flesta rösterna har gått till det första alternativet, nämligen vuxit. Men vad är egentligen rätt?

I svenskan har vi starka, svaga och oregelbundna verb. Vanligtvis tillhör ett verb en av de här kategorierna, men det finns undantag där ett och samma verb kan böjas på olika sätt. Till exempel:

simma – simmade – simmat (svag böjning)

simma – sam – summit (stark böjning)

I fallet med simma har den starka formen i princip försvunnit från språkbruket, och i SAOL är det den svaga böjningen som rekommenderas. När det gäller verbet växa är vuxit den starka supinumformen och växt den svaga. I andra germanska språk – som tyska till exempel – böjs verbet enligt reglerna för starka verb, men i svenskan har vi alltså fått en alternativ böjning.

Båda verbformerna förekommer frekvent i dagens språkbruk, och båda anses vara korrekta. Det finns belägg för att växt har förekommit i svenskan ända sedan medeltiden, så det är inte ett nytt fenomen. Det är heller inte säkert att en person konsekvent håller sig till en av formerna. Min hypotes är att det i vissa uttryck – som Oj, vad du har vuxit! – känns naturligare att använda sig av en av formerna. I andra uttryck eller sammanhang kanske det känns annorlunda.