Uttalsnära stavning – dags för en ny reform?

En del av de omröstningar som jag har haft på Instagram har handlat om olika stavningsvarianter av ett och samma ord. Nu senast hade vi de/dem vs. dom och dessförinnan diskuterades de olika alternativen av schyst (eller var det juste, schysst eller sjyst?). Oftast har jag ställt två alternativ mot varandra där det ena visar på en traditionell stavning och det andra en modernare sådan. Ofta har den ena stavningen visat ordets ursprung (okay) och den andra har legat närmare ordets faktiska uttal (okej). Resultaten har varit varierande, minst sagt.

Som språkkonsult vill jag rekommendera skribenter att skriva så lättförståeligt som möjligt. Det borde innebära att en uttalsnära stavning automatiskt är det bättre alternativet.

Visst vore det enklare om vi skrev så här:

mej, dej, sej, dom

vaschego, uschäkkta, sjornalist,

sykkel, Jötteborj, åkk


Några av de här exemplen ser ju inte riktigt kloka ut, men de är kanske lättare att uttala för någon som aldrig har sett dem förr. Dessutom vore de enklare att stava för barn och andraspråksinlärare som försöker hitta system för våra ologiska stavningsmönster. Så varför kör vi inte igång en stavningsreform och ändrar alla ord med svår stavning till en enklare?

En anledning till att behålla vår krångliga stavning är att den ofta visar ordets ursprung, vilket är viktigt för att vi ska behålla en tydlig koppling till ordets etymologi. Om man inte bryr sig så mycket om det, finns det en annan anledning, nämligen uttalsskillnader. Vilken dialekt ska vi stava efter? Ska det skrivas sjekks eller kekks?

Det finns säkert många fler anledningar till att vi inte borde reformera den svenska stavningen, åtminstone inte på det här sättet. Är det helt enkelt bra som det är?

För dig som är intresserad av att läsa mer om stavningsprinciper och varför vi stavar som vi gör, rekommenderar jag följande artiklar:
Därför stavar vi så himla konstigt (Språktidningen)
Varför stavas en del ord så galet? (Göteborgs-Posten)

Messar eller smsar du?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att smsa framför att messa. Så här blev resultatet:

Den här gången blev resultatet lite jämnare än vad det har varit i de senaste omröstningarna, men det är fortfarande tydligt vilket alternativ som är populärast bland de som röstade.

Anledningen till varför jag ställde den här frågan kommer faktiskt från en ljudbok som jag lyssnade på för ett tag sedan. Jag vill minnas att det var en deckare där ett gift par hade en fnurra på tråden och kvinnan upptäckte att hennes man stod i badrummet och messade när han var på toaletten. Problemet för mig som lyssnare var att jag tolkade messade som mässade och undrade vad tusan han stod i badrummet och talade entonigt och utdraget om mitt i natten. Inte konstigt att hans fru blev irriterad!

Men självklart är messa och smsa (eller sms:a) synonymer för att skicka textmeddelanden över telefon. Verbet att messa är egentligen smidigare att använda eftersom det ser ut och beter sig som ett vanligt svenskt verb. Smsa/sms:a däremot är lite otympligare i och med att det egentligen är en förkortning och att det grafiskt inte ser ut som det uttalas. Dessutom uppstår en problematik kring om man ska skriva det med eller utan kolon.

För att reda ut vilken variant som är lämpligast att använda i skrift begav jag mig till SAOL. Där dök båda alternativen upp, men messa betecknas som vardagligt, medan sms:a förekommer utan anmärkning. Att stava utan kolon finns inte ens med som en variation, även om jag tror att det är så de allra flesta stavar det. Rekommendationen blir alltså att använda sms:a i formellare texter och sedan välja fritt mellan messa, smsa och sms:a i ledigare texter.

Schys(s)t (juste) (sjyst) stavning

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att stava schyst med ett eller två s. Så här blev resultatet:

Man skulle kunna säga att dubbel-s-varianten tog hem segern med en ganska krossande marginal. Jag hade förväntat mig ett lite jämnare resultat, men som så många gånger förut blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Kärt barn har många namn, och i det här fallet flera stavningar. Förutom de två som jag lät mina följare välja på finns också alternativen juste och sjyst. Båda alternativen speglar ordets franska härkomst. Det sistnämnda menar de lärde vara lämpligt eftersom det följer svenska stavningsregler för franska lånord. Att stava samma ljud med sch i stället för sjy indikerar att ordet snarare kommer från tyskan än från franskan.

Men att stava ordet med sch och två s strider mot fler regler än så. Enligt svenska stavningsregler (återigen) behöver man inte placera två likadana konsonanter efter varandra för att vokalen före ska bli kort. Det räcker utmärkt med två olika (tänk på till exempel ord som tyst, plats och bild). Att stava med sch och dubbel-s verkar därför som det sämsta möjliga alternativet, om man ska tro alla regler och experter.

Trots det är det just den här formen som föredras av många (läs till exempel det HÄR blogginlägget av språkrådgivaren och journalisten Eva Sahlström för att få lite mer kött på benen). Och språkriktighet handlar inte alltid om vad som rent logiskt borde vara rätt, utan snarare om vad flest språkanvändare föredrar och stör sig minst på (tänk på försöket att införa jos i stället för juice).

Men hur ska det vara då? Vad är rätt?! Enligt Språkrådets frågelåda (läs hela svaret HÄR) kan man med fördel skriva schysst i informella sammanhang och sjyst i mer formella sammanhang. Juste kan man undvika, eftersom den stavningen blir problematisk när ordet behöver böjas (till exempel sjysta/justea).

Är det försent eller för sent?

I går frågade jag på Instagram om ni föredrar det hopskrivna försent framför det särskrivna för sent. Så här blev resultatet:

Det här är nog första gången en omröstning har slutat så jämnt! Å ena sidan måste jag erkänna min förvåning över resultatet – jag trodde att den särskrivna varianten skulle ta hem en jordskredsseger. Å andra sidan borde jag ha kunnat vara lite mer förutseende: liknande omröstningar har fått liknande resultat (följ länkarna för att läsa mer: överhuvudtaget/över huvud taget och istället/i stället). Precis som jag nämner i de två blogginlägg som jag länkar ovan, tror jag även när det gäller försent vs. för sent att många föredrar den förstnämnda varianten på grund av rädslan för och hatet mot särskrivningar.

Men vad är egentligen rätt då? Jo, enligt SAOL är för sent den vanligare varianten. Det betyder att färre läsare förmodligen kommer att reagera negativt om du väljer att särskriva uttrycket, jämfört med om du väljer att hopskriva det. Det finns ytterligare en anledning till att skriva isär de båda orden, nämligen vikten av språklig konsekvens. Om du hellre skriver för tidigt än förtidigt och för ofta än förofta, kan det vara klokt att särskriva även för sent.

Spelar över huvud taget någon roll?

För det första: Jag hoppas att du har haft en underbar jul med ledighet, god mat och (förhoppningsvis) trevligt sällskap. För det andra: Nu är det vardag i ett par dagar innan nyårsfirandet, och som vanligt på torsdagar har det blivit dags att se vad min onsdagsomröstning på Instagram handlade om.

I går frågade jag mina följare om de föredrar över huvud taget framför överhuvudtaget. Så här blev resultatet:

En övervägande majoritet föredrog alltså den hopskrivna varianten framför den särskrivna. Att skriva ihop uttryck verkar ha blivit lite av en trend (läs till exempel om i stället vs. istället HÄR), kanske lite på grund av särskrivningshatet som har blivit något av en folkrörelse sedan internet och sociala medier slog igenom på riktigt. För att undvika att irritera alla som ondgör sig över särskrivning, blir det naturligt att skriva ihop uttryck som annars går lika bra att skriva isär. Överhuvudtaget är ett exempel på ett sådant uttryck.

Söker man i SAOL från 2015 anges båda varianterna: först den särskrivna och sedan den hopskrivna. Förr var det vanligare att skriva över huvud taget i stället för överhuvudtaget, och det var också det man förespråkade och ansåg vara det riktiga. Men nu har förändringarnas vindar blåst och gett oss alla möjligheten att göra som vi själva vill. Rådet kring huruvida man ska skriva ihop eller isär uttrycket lyder nämligen: Välj själv, så länge du är konsekvent inom en och samma text. Blanda alltså inte varianterna, utan håll dig till en och samma. 

Får det vara lite ärter?

I går frågade jag mina Instagram-följare om de föredrog pluralformen ärtor framför alternativet ärter. Så här blev resultatet:

Jag tror att det här är första gången resultatet är helt enhälligt. Men hur ligger det till egentligen?

Enligt Institutet för språk och folkminnen är ärter pluralformen av ärt och ska användas när man syftar till en mängd ärter, som i uttrycket ärter och fläsk. Ärter är alltså en kollektivbeteckning som innebär att man inte räknar varje individuell ärta, utan snarare klumpar ihop dem till en kollektiv massa (någon annan som tänker på ärtpuré?). Pluralformen ärtor hör till singularformen ärta och används när man kan eller känner behov av att räkna antalet. Att säga jag har tio ärtor i handen är alltså helt korrekt. 

Vad var då egentligen korrekt i exemplet jag använde i onsdagsomröstningen? Jag skulle kunna argumentera för att båda formerna fungerar. Ärter eftersom det handlar om en mer bildlig mängd och inte en mängd som går att räkna. Ärtor för att det är pluralformen av ärta helt enkelt. 

Helt okay/okej?

I går frågade jag er på Instagram om ni föredrar stavningen okay framför okej. Så här blev resultatet:

Jag hade i ärlighetens namn förutsett att okej skulle få fler röster, men jag trodde inte att majoriteten skulle bli så övervägande som den faktiskt blev. Efter att ha genomfört omröstningen funderar jag på om resultatet hade blivit annorlunda om alternativet okey hade funnits med. Tyvärr kan man bara ha två alternativ i omröstningarna på Instagram, så jag kanske får återkomma med ytterligare en okej-omröstning om några veckor för att se vilken variant som är den verkliga vinnaren. 

När det kommer till vilken variant som är vanligast, så är det helt klart okej. Det är den enda stavningen som kommer upp i SAOL (2015), och den första som kommer upp i Svensk ordbok (2009). Okej är också den form som Språkrådet säger är vanligast, trots att andra stavningar också är korrekta.

Det är alltså upp till dig hur du vill stava just det här ordet. Men värt att påpeka är att den vanligaste stavningsformen oftast är den som väcker färst reaktioner. Ett anspråkslöst okej retar förmodligen upp färre än ett ställningstagande okay.