Blogg

Stängt tillsvidare eller tills vidare?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva tillsvidare eller tills vidare. Så här blev resultatet:

De flesta verkar alltså föredra särskrivning i det här fallet, vilket innebär att alternativ två, tills vidare, gick vinnande ur omröstningen. Är det också det som är rätt?

För en gångs skull finns det ett ganska kort och enkelt svar, nämligen ja. Men jag ska utveckla det lite ändå för dig som är sugen på lite språkriktighetsnörderi.

Såväl SAOL som SO och SAOB har med båda alternativen. SAOL menar uttryckligen att tills vidare ska användas hellre än tillsvidare, medan SO och SAOB listar tills vidare först och tillsvidare som en variation. Rådgivande källor som Institutet för språk och folkminnen* och TT** propsar på särskrivning, eftersom betoningen ligger på vidare och inte tills***.

Det finns dock tillfällen när tillsvidare ska hopskrivas, nämligen när det utgör första ledet i exempelvis ett sammansatt substantiv eller verb som tillsvidareanställning och tillsvidareanställa. Att hopskrivning här är regel kanske komplicerar det hela något, men grundregeln (och därför också min rekommendation) är alltså att du skriver tills vidare så länge uttrycket står för sig självt.

*Följ den här länken för att läsa hela svaret: Flerordsuttryck med preposition
**Följ den här länken för att läsa hela inlägget: Sammanskrivning och särskrivning
***Vill du läsa mer om den här regeln kan du göra det i ett annat av mina blogginlägg, nämligen: Göra i ordning eller iordning?

Mosaik – min debutroman

Ni som följer min blogg och mina sociala medier vet kanske att jag då och då recenserar egenutgivares böcker. Något ni kanske inte vet är att jag faktiskt själv precis har gett ut en egen bok, nämligen min debutroman Mosaik. Är du nyfiken på vad den handlar om följer en liten introduktion nedan.

Annie säljer sin kropp på nätet till skamlösa män som betalar henne både genom bekräftelse och pengar. Männen är de enda människor hon numera har kontakt med: familjen har hon medvetet valt att ta avstånd från, några riktiga vänner har hon aldrig haft och hon aktar sig noga för att råka göra sig några nya bekantskaper i staden där hon bor.

Fast helt ensam är hon ändå inte. Barndomsminnen hemsöker hennes tankar och drömmar, och trots att hon försöker hålla sig undan andra människor lyckas Angelika och Charlie nästla sig in i hennes liv. Vänskap börjar snart spira, och i och med den tvingas Annie reflektera över sin tillvaro och möta sitt förflutna.

När Angelika och Charlie börjar ställa frågor och krav bemöter hon dem med lögner och falska löften. I ett desperat försök att klamra sig fast vid det trygga mörker hon vant sig vid, leder destruktiviteten henne längre bort från ljuset än någonsin.

”När klänningen var på snurrade jag runt som en prima ballerina. Tyllkjolen svängde kring benen, vinden från dess rörelse kändes magisk runt mina flickben. Jag skrattade högt när Torsten lyfte upp mig i sina armar och kramade om mig, berömde mig, sa hur fin jag var. Jag kände mig som en prinsessa, som om hela världen var min.”

I olikformade fragment visas Annies minnen, tankar och drömmar upp. Tillsammans skapar de en bild av den brokiga bakgrund – fylld av hemligheter, skam och smärta – som har format henne till den kvinna hon har blivit.

Triggervarning: Boken innehåller beskrivningar av självskadebeteende och sexuella övergrepp mot barn och vuxna.

Vill du ha ett smakprov?

Klicka på knappen nedan för att läsa de första två kapitlen.

Vill du läsa hela boken?

Mosaik går att köpa som e-bok på Adlibris och Bokus.

Kollar du på tv eller teve?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva tv framför teve. Så här blev resultatet:

Vinnande ur den här omröstningen går alltså det första alternativet: tv. Som vanligt har jag bara kunnat ta med två alternativ, men när det kommer till en kortform av television eller televisionsapparat så finns det åtminstone ytterligare en variant, nämligen TV. Initialförkortningar som uttalas bokstav för bokstav brukar skrivas med stora bokstäver om de antingen har namnfunktion (till exempel SAOL) eller är oetablerade i allmänspråket (till exempel ASL – att skriva sig till läsning). Tv är att betrakta som en väletablerad initialförkortning, och därför bör den skrivas med små bokstäver. Det var också därför jag valde att utesluta TV från omröstningen.

Men finns det ett rätt och ett fel i valet mellan tv och teve?

Njae. Enligt SAOL ska du hellre skriva tv än teve, men enligt SO (och faktiskt även SAOL från 2006) är alternativen likvärdiga. Om vi tar hänsyn till de senaste utgivningsåren för de båda normkällorna (SAOL 2015, SO 2009) visar det sig alltså att tv är den nyare rekommendationen.

Söker man efter svar hos andra rådgivare som sprakbruk.fi* och Språkrådet, får man veta att båda går lika bra att använda. Deras svar är dock från 2006 respektive 2012.

Personligen tycker jag att teve är lite smidigare att läsa, precis som jag föredrar behå framför bh**. De längre varianterna är också lite enklare att böja, eftersom man slipper använda kolon: tv:n/teven, bh:n/behån. (Fast jag måste medge att de ser lite lustiga ut i plural: tevear, behåar.) Det bör också nämnas att både teve och behå ger ett mindre formellt intryck än tv och bh, vilket kan vara bra att tänka på om man skriver i ett offentligt sammanhang.

Sammanfattningsvis: Båda varianterna är korrekta att använda, men teve passar bra i lediga texter, och i formella texter lämpar sig tv bättre. Som vanligt bör du vara konsekvent med ditt val, åtminstone inom en och samma text.

*Svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken, Helsingfors
**Följ länken för att läsa inlägget om bh/behå: Bh eller behå?

Går du till köpcentrumet eller köpcentret?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar köpcentrumet framför köpcentret. Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså alternativ två, köpcentret. Med det sagt har jag också hört att en del föredrar formen köpcentrat, så jag tänkte att vi skulle prata om den formen först. Sammansättningens sista del (-centrat) kommer från det latinska lånordet centrum, vars pluralform (om vi ska följa det latinska mönstret) är centra*. Nu borde ju pluralformen egentligen inte ha så mycket med bestämd form singular (som ju köpcentrat är) att göra, men jag tror att det kan ha skett en liten sammanblandning av de båda formerna här. Kanske har man tidigare hört att centra är en korrekt böjningsform av centrum och därför gör man en felaktig bedömning av hur den bestämda formen i singular borde se ut (en så kallad hyperkorrektion). Det skulle också kunna vara så att köpcentrat är dialektalt (jag lade märke till att de som använder den här formen verkar komma från Västkusten).

En anledning till att jag inte tog med köpcentrat i omröstningen är att jag bara kan ha två alternativ. En annan (mer avgörande) anledning är att både köpcentrumet och köpcentret finns med i SAOL, vilket köpcentrat inte gör. Vi kan alltså redan nu eliminera köpcentrat som språkligt korrekt alternativ, åtminstone enligt rådande norm.

Men hur är det då med köpcentrumet och köpcentret, vilket alternativ är rätt?

Båda går faktiskt lika bra att använda. På svenska är centrum och center synonyma och ofta helt utbytbara med varandra (förutom när vi till exempel pratar om medelpunkten/mitten av något, någon som spelar fotboll som center eller om vi äter chokladpralinen Center, då funkar det inte så bra att ersätta med centrum).

Valet är alltså fritt, men som vanligt rekommenderar jag att du är konsekvent i ditt val. Väljer du köpcentrum (obest. sing.) så bör du också böja det enligt följande: köpcentrumet (best. sing.), köpcentrum (obest. pl.) och köpcentrumen (best. pl.). Väljer du köpcenter (obest. sing.) bör du böja det så här: köpcentret (best. sing.), köpcenter (obest. pl.) och köpcentren (best. pl.).

Vilken av formerna föredrar du? Varför? Är du konsekvent i ditt användande?

*Nu för tiden rekommenderas svenskt böjningsmönster för ordet centrum. Eftersom det är ett ett-ord som slutar på konsonant blir således pluralformen densamma som singularformen, det vill säga ett centrum, två centrum. Bestämd form singular är centrumet och bestämd form plural är centrumen.

Elena – Tommy Lennartzon

Elena är en äventyrsroman eller en romantisk thriller som även innehåller en viss del erotik. Den handlar om en ordinär medelålders man som blir blixtförälskad i en sydamerikansk skönhet vilket så småningom leder till hans livs äventyr i en främmande världsdel. Men efter att han fått höra hennes fantastiska och tragiska historia blir de ett par innan hans värld rasar när hon blir kidnappad. Efter att ha dekat ner sig får han ett råd och rycker upp sig och försöker hitta henne.

Den här veckan har jag alltså haft nöjet att läsa Elena av Tommy Lennartzon. Jag har tidigare läst hans bok Enkel biljett till blues. Recensionen av den boken hittar du här: Enkel biljett till blues – Tommy Lennartzon.

Elena handlar (precis som titeln avslöjar) om vackra Elena som dyker upp i Klas liv och vänder upp och ner på det från en dag till en annan. Ur Klas perspektiv får vi följa hur han attraheras av och faller för den nya mystiska grannkvinnan som visar sig bära på en stor och oväntad hemlighet. Boken verkar först ”bara” vara en kärleksroman med erotiska inslag, men snart märker man att det vilar mycket mer under ytan.

Utan att gå in på för många detaljer kan jag avslöja att en stor del av berättelsen handlar om droghandel och kidnappningar. Vår huvudperson Klas blir dessutom tvungen att plötsligt resa till Surinam när han letar efter Elena som har försvunnit under mystiska omständigheter. Med kärlek som största drivkraft, och med hjälp av sin nyfunna vän Alonso, ger sig Klas ut på ett farligt sökande som leder honom ner i den mörka, kriminella undre världen.

Boken innehåller en bra blandning av humor och allvar, kärlek och spänning samt bekanta och exotiska miljöer. Tempot är snabbt, språket är rakt och lättillgängligt, och tonen är varm. Det här är en sådan där berättelse som passar perfekt att läsa i vårsolen ute på balkongen.

Boken passar för dig som
– behöver en verklighetsflykt med ett lyckligt slut
– vill läsa något som innehåller såväl romantik och lite erotik som spänning
– är ute efter en berättelse som utspelar sig både i Sverige och utomlands.

Elena är första delen i en trilogi. Den andra delen heter Linda och den tredje Bortförda. Samtliga böcker går att köpa via Tommy Lennartzons webbsida.

Scenarion eller scenarier?

I går frågade jag mina följare på Instagram vilken pluralform de föredrar: scenarion eller scenarier. Så här blev resultatet:

Det vinnande alternativet är alltså nummer ett, scenarion. Att just det här alternativet fick flest röster är inte så konstigt: det följer en av svenskans pluralregler som säger att ett-ord som slutar på vokal får -n som ändelse. Till exempel heter det ju

ett piano – två pianon och ett äpple – två äpplen.

Detta gäller dock inte alla ett-ord som slutar på vokal. Ord där betoningen ligger på just den sista vokalen får nämligen -er som ändelse. Till exempel:

ett frieri – två frierier och ett kafé – två kaféer.

Hur ligger det då till med scenario?

Jo, eftersom betoningen inte ligger på ordets sista vokal, borde det (om vi ska följa reglerna) få -n som pluraländelse. Scenarion skulle därför vara det rätta alternativet i veckans omröstning. Men vad vore väl en regel utan undantag?

Tittar vi i SAOL så nämns scenarier som första pluralform och scenarion som alternativ. Det finns alltså möjlighet att välja, men det förstnämnda är antingen vanligast och/eller anses vara mest korrekt. En sökning bland slumpvis utvalda textsamlingar i Korp* ger ungefär dubbelt så många träffar på scenarier som scenarion (995 vs. 1 985), vilket indikerar att det faktiskt är fler som använder -er-formen än -n-formen. En Google-sökning på de olika formerna visar på samma trend. Och som bekant: ju fler som använder en viss variant, desto större chans är det att just den blir normen.

Slutligen: ingen av formerna är fel att använda. Men när du gör ditt eget val kan det vara bra att vara medveten om att fler språkbrukare väljer scenarier hellre än scenarion.

Vilken pluralform av ordet scenario föredrar du? Varför?

Om du är nyfiken på att själv söka bland texter i Korp kan du göra det här: Språkbanken – Korp

Göra i ordning eller iordning?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva i ordning framför iordning. Så här blev resultatet:

De flesta röstade alltså på det första alternativet: i ordning. Huruvida man ska skriva ihop eller isär flerordsuttryck som inleds med en preposition är något som många känner sig osäkra på. Det är till exempel inte alltid helt lätt att veta om man ska skriva istället eller i stället och försent eller för sent (klicka HÄR om du vill få svar på det förstnämnda och HÄR om du vill få svar på det sistnämnda). Så hur förhåller det sig med i ordning eller iordning?

Jo, här kan vi faktiskt använda oss av huvudregeln för stavningen av den här typen av uttryck. Denna regel säger att uttryck där betoningen ligger på det första ordet ska hopskrivas, och uttryck där betoningen ligger på ett senare ord ska särskrivas. Det innebär att du bör skriva

alltför och återigen

samt

framför allt och i alla fall.

I uttrycket som användes i veckans onsdagsomröstning ligger betoningen på det andra ordet, vilket innebär att det är särskrivning som gäller. I ordning är alltså mer korrekt än iordning. Stöd för den här tesen finns hos såväl SAOL som SO, som båda anger endast den särskrivna varianten som alternativ. SAOB nämner faktiskt iordning som en möjlighet, men bara som prefix till verbet bringa (vilket alltså ger oss iordningbringa). Med tanke på att exemplen som ges är från 1800-talet, gissar jag dock att det här verbet inte används superofta i dagens språkbruk. Reglerna kring hur vi skapar sammansatta verb skiljer sig dessutom från hur vi pusslar ihop (eller skriver isär) flerordsuttryck.

Med det sagt är det inte självklart att vi alltid kommer att anse att särskrivning är det enda rätta för i ordning. Ord som ofta förekommer tillsammans – och som med tiden börjar ses som en enhet snarare än individuella ord – har en tendens att börja hopskrivas efter ett tag (läs mer om det här: Lämna mig i()fred!).

Men än så länge är det alltså i ordning som du bör skriva och inte iordning.

Föredrar du att skriva ihop eller isär det här flerordsuttrycket? Varför?

En lista över eller på?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva en lista över eller en lista på. Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså alternativ två, en lista på. Det där med prepositioner är något som många tycker är klurigt, och därför var det svårt för åtminstone mig att gissa hur utfallet av den här omröstningen skulle bli. Trots att huvudordet som prepositionen hör till (i det här fallet lista) är detsamma, kan prepositionsvalet dessutom skilja sig åt beroende på kontexten. Det är inte självklart att du väljer samma preposition för de här båda exempelmeningarna:

Här är en lista över allt jag behöver göra. // Här är en lista allt jag behöver göra.

Skriv en lista över vad du behöver handla. // Skriv en lista vad du behöver handla.

Du kanske till och med hade valt en helt annan preposition här (berätta gärna vilken i en kommentar i så fall).

Men om vi nu håller oss till över och … Vilken av dem är rätt?

Enligt SO (Svensk ordbok) nämns båda som alternativ, tillsammans med prepositionen med som ju inte ens var inkluderad i onsdagsomröstningens alternativ. Tittar man i SAOB (Svenska Akademiens ordbok) nämns också både och över, men inte med. Det verkar alltså som att valet är fritt mellan åtminstone och över.

Efter att ha funderat och sökt runt lite på lista på och lista över, fick jag känslan av att prepositionsvalet kanske hade något att göra med hur formellt sammanhanget var. Många av googleresultaten för lista över verkade komma från myndigheter och organisationer (och Wikipedia), medan många av resultaten för lista på verkade komma från företag och nyhetssidor. En (inte särskilt vetenskaplig) sökning i några korpusar på Språkbanken visade att en lista på var nästan tre gånger så vanligt förekommande som en lista över (33 162 vs. 11 939 förekomster) i texter från sociala medier. I akademiska texter och myndighetstexter var en lista över avsevärt vanligare än en lista på (1 905 vs. 1 174 förekomster). Det tyder på att det skulle kunna ligga något i mitt intryck av att en lista över är populärast i formellare texter och en lista på är populärast i informellare texter.

Varken över eller är alltså fel att använda tillsammans med lista, men det verkar som om alternativen uppfattas passa bäst i olika kontexter. Det kan vara bra att ta hänsyn till när du väljer vilken preposition du vill använda. Du bör som vanligt också vara så konsekvent som möjligt i ditt val och hålla dig till en av prepositionerna (åtminstone inom en och samma text).

Vilken av prepositionerna föredrar du tillsammans med lista: eller över? Beror det på sammanhanget?

Språkligt utlåtande – diagnostisera din text

Hur står det till med textbindningen? Satsradar du? Hur bra fungerar din kommatering?

Om du vill få reda på hur du kan förbättra din text och ditt skrivande kan ett språkligt utlåtande vara precis vad du behöver.

Hur går det till?

Du skickar din text till mig och jag läser igenom den och sammanfattar vad du skulle kunna korrigera för att texten ska bli ännu bättre. Återkopplingen kommer i form av kommentarer i din text och en separat sammanfattning av vanliga fel och förbättringspunkter.

Hur ser sammanfattningen ut?

Sammanfattningen är en lista över vilka typer av fel jag har upptäckt, hur ofta förekommande de är och hur du kan lösa dem. Jag lämnar också kommentarer i din text för att visa hur felet kan se ut.

Är ett språkligt utlåtande rätt för mig?

Tjänsten passar dig som
– har skrivit en längre text (till exempel en vetenskaplig uppsats, en roman eller en facklitterär bok)
– har blivit textblind och behöver ett par nya, fräscha ögon som kan upptäcka eventuella fel i din text
– vill få konkreta tips på hur din text och ditt skrivande kan bli språkligt bättre
– letar efter ett billigare alternativ till korrekturläsning eller språkgranskning.

Vad skiljer ett språkligt utlåtande från en korrekturläsning?

Vid en vanlig korrekturläsning eller språkgranskning går jag in och ändrar det som behöver ändras. Vid ett språkligt utlåtande får du reda på vilka typer av fel som behöver åtgärdas, men du får själv utföra alla ändringarna.

Vad kostar det?

Priset beror bland annat på hur lång din text är och inom vilken genre den är. Mejla johanssonssprakkonsulteri@gmail.com för en prisbedömning.

Den anställda eller den anställde?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva den anställda framför den anställde. Så här blev resultatet:

Det är inte ofta vi har ett helt jämt resultat, men så blev det alltså den här veckan. Anledningen till att jag valde just det här ämnet för veckans onsdagsomröstning är att jag ofta ser folk skriva detta (substantiverade) adjektiv med dess e-ändelse när a-ändelsen skulle passa minst lika bra (eller till och med bättre). Och varje gång jag ser det hajar jag till lite grann, särskilt när ordet används i ett generellt sammanhang som i omröstningens exempelmeningar. Det beror på att jag är van vid att en e-ändelse innebär att adjektivet beskriver en man, medan a-ändelsen för mig är könsneutral. Att använda en e-ändelse när man inte syftar på en specifik man, utan menar anställda rent generellt, är dock som sagt inte ovanligt. Men är det rätt?

Det korta svaret är njae.

Det lite längre svaret kommer här:

I svenskan har vi en neutral form och en maskulin form för våra adjektiv. Vi använder den neutrala formen bland annat när substantivets biologiska kön antingen är oviktigt, okänt eller obestämbart – eller kvinnligt. E-formen används till exempel när substantivet är manligt. (Rent språkpolitiskt skulle man kunna diskutera anledningen till varför det är så här och om det finns anledning att ändra på bruket, men tyvärr är det en diskussion som inte ryms i det här inlägget.) Att säga eller skriva

mitt fina plommonträd, min glada kompis Klara och min glade kompis Klas

känns därför rätt naturligt för de flesta av oss. Men det finns fler faktorer att väga in än bara huruvida personen adjektivet beskriver är man eller kvinna. Beskriver man till exempel ett ett-substantiv används a-formen, även om det råkar handla om en man, till exempel:

det skickliga fotbollsproffset Anders Andersson.

Men det finns också en del exempel på när e-formen används mer frekvent än a-formen. E-formen är särskilt populär i sammanhang där adjektivet är självständigt (substantivet som det beskriver har alltså uteslutits), till exempel:

den yngste i klassen.

När det handlar om adjektiv som enskilda/e, skyldiga/e och anställda/e är det ännu vanligare att e-formen används när adjektivet är självständigt. Språkrådet uttrycket det som att dessa ord har stelnat i den här formen.

Ser man till vad som är vanligast (och därför enligt många även den språkliga normen) är det alltså inte fel att använda e-formen på ett självständigt adjektiv (som anställda/e i veckans omröstning). Men en allt vanligare rekommendation är att du bör använda a-formen generellt, oberoende av faktorer som kön. Det är ju trots allt a-formen som (allra oftast) är adjektivets grundform, och således även den form som bör betraktas som såväl könsneutral som standard.

Vilken form föredrar du på den här typen av adjektiv, a-formen eller e-formen? Varför?

Om du vill läsa mer om det här ämnet har Språkrådet en mer detaljerad artikel om det här: Frågelådan: A-form eller e-form på adjektiv?