Elena – Tommy Lennartzon

Elena är en äventyrsroman eller en romantisk thriller som även innehåller en viss del erotik. Den handlar om en ordinär medelålders man som blir blixtförälskad i en sydamerikansk skönhet vilket så småningom leder till hans livs äventyr i en främmande världsdel. Men efter att han fått höra hennes fantastiska och tragiska historia blir de ett par innan hans värld rasar när hon blir kidnappad. Efter att ha dekat ner sig får han ett råd och rycker upp sig och försöker hitta henne.

Den här veckan har jag alltså haft nöjet att läsa Elena av Tommy Lennartzon. Jag har tidigare läst hans bok Enkel biljett till blues. Recensionen av den boken hittar du här: Enkel biljett till blues – Tommy Lennartzon.

Elena handlar (precis som titeln avslöjar) om vackra Elena som dyker upp i Klas liv och vänder upp och ner på det från en dag till en annan. Ur Klas perspektiv får vi följa hur han attraheras av och faller för den nya mystiska grannkvinnan som visar sig bära på en stor och oväntad hemlighet. Boken verkar först ”bara” vara en kärleksroman med erotiska inslag, men snart märker man att det vilar mycket mer under ytan.

Utan att gå in på för många detaljer kan jag avslöja att en stor del av berättelsen handlar om droghandel och kidnappningar. Vår huvudperson Klas blir dessutom tvungen att plötsligt resa till Surinam när han letar efter Elena som har försvunnit under mystiska omständigheter. Med kärlek som största drivkraft, och med hjälp av sin nyfunna vän Alonso, ger sig Klas ut på ett farligt sökande som leder honom ner i den mörka, kriminella undre världen.

Boken innehåller en bra blandning av humor och allvar, kärlek och spänning samt bekanta och exotiska miljöer. Tempot är snabbt, språket är rakt och lättillgängligt, och tonen är varm. Det här är en sådan där berättelse som passar perfekt att läsa i vårsolen ute på balkongen.

Boken passar för dig som
– behöver en verklighetsflykt med ett lyckligt slut
– vill läsa något som innehåller såväl romantik och lite erotik som spänning
– är ute efter en berättelse som utspelar sig både i Sverige och utomlands.

Elena är första delen i en trilogi. Den andra delen heter Linda och den tredje Bortförda. Samtliga böcker går att köpa via Tommy Lennartzons webbsida.

Scenarion eller scenarier?

I går frågade jag mina följare på Instagram vilken pluralform de föredrar: scenarion eller scenarier. Så här blev resultatet:

Det vinnande alternativet är alltså nummer ett, scenarion. Att just det här alternativet fick flest röster är inte så konstigt: det följer en av svenskans pluralregler som säger att ett-ord som slutar på vokal får -n som ändelse. Till exempel heter det ju

ett piano – två pianon och ett äpple – två äpplen.

Detta gäller dock inte alla ett-ord som slutar på vokal. Ord där betoningen ligger på just den sista vokalen får nämligen -er som ändelse. Till exempel:

ett frieri – två frierier och ett kafé – två kaféer.

Hur ligger det då till med scenario?

Jo, eftersom betoningen inte ligger på ordets sista vokal, borde det (om vi ska följa reglerna) få -n som pluraländelse. Scenarion skulle därför vara det rätta alternativet i veckans omröstning. Men vad vore väl en regel utan undantag?

Tittar vi i SAOL så nämns scenarier som första pluralform och scenarion som alternativ. Det finns alltså möjlighet att välja, men det förstnämnda är antingen vanligast och/eller anses vara mest korrekt. En sökning bland slumpvis utvalda textsamlingar i Korp* ger ungefär dubbelt så många träffar på scenarier som scenarion (995 vs. 1 985), vilket indikerar att det faktiskt är fler som använder -er-formen än -n-formen. En Google-sökning på de olika formerna visar på samma trend. Och som bekant: ju fler som använder en viss variant, desto större chans är det att just den blir normen.

Slutligen: ingen av formerna är fel att använda. Men när du gör ditt eget val kan det vara bra att vara medveten om att fler språkbrukare väljer scenarier hellre än scenarion.

Om du är nyfiken på att själv söka bland texter i Korp kan du göra det här: Språkbanken – Korp

Göra i ordning eller iordning?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva i ordning framför iordning. Så här blev resultatet:

De flesta röstade alltså på det första alternativet: i ordning. Huruvida man ska skriva ihop eller isär flerordsuttryck som inleds med en preposition är något som många känner sig osäkra på. Det är till exempel inte alltid helt lätt att veta om man ska skriva istället eller i stället och försent eller för sent (klicka HÄR om du vill få svar på det förstnämnda och HÄR om du vill få svar på det sistnämnda). Så hur förhåller det sig med i ordning eller iordning?

Jo, här kan vi faktiskt använda oss av huvudregeln för stavningen av den här typen av uttryck. Denna regel säger att uttryck där betoningen ligger på det första ordet ska hopskrivas, och uttryck där betoningen ligger på ett senare ord ska särskrivas. Det innebär att du bör skriva

alltför och återigen

samt

framför allt och i alla fall.

I uttrycket som användes i veckans onsdagsomröstning ligger betoningen på det andra ordet, vilket innebär att det är särskrivning som gäller. I ordning är alltså mer korrekt än iordning. Stöd för den här tesen finns hos såväl SAOL som SO, som båda anger endast den särskrivna varianten som alternativ. SAOB nämner faktiskt iordning som en möjlighet, men bara som prefix till verbet bringa (vilket alltså ger oss iordningbringa). Med tanke på att exemplen som ges är från 1800-talet, gissar jag dock att det här verbet inte används superofta i dagens språkbruk. Reglerna kring hur vi skapar sammansatta verb skiljer sig dessutom från hur vi pusslar ihop (eller skriver isär) flerordsuttryck.

Med det sagt är det inte självklart att vi alltid kommer att anse att särskrivning är det enda rätta för i ordning. Ord som ofta förekommer tillsammans – och som med tiden börjar ses som en enhet snarare än individuella ord – har en tendens att börja hopskrivas efter ett tag (läs mer om det här: Lämna mig i()fred!).

Men än så länge är det alltså i ordning som du bör skriva och inte iordning.

En lista över eller på?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva en lista över eller en lista på. Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså alternativ två, en lista på. Det där med prepositioner är något som många tycker är klurigt, och därför var det svårt för åtminstone mig att gissa hur utfallet av den här omröstningen skulle bli. Trots att huvudordet som prepositionen hör till (i det här fallet lista) är detsamma, kan prepositionsvalet dessutom skilja sig åt beroende på kontexten. Det är inte självklart att du väljer samma preposition för de här båda exempelmeningarna:

Här är en lista över allt jag behöver göra. // Här är en lista allt jag behöver göra.

Skriv en lista över vad du behöver handla. // Skriv en lista vad du behöver handla.

Du kanske till och med hade valt en helt annan preposition här (berätta gärna vilken i en kommentar i så fall).

Men om vi nu håller oss till över och … Vilken av dem är rätt?

Enligt SO (Svensk ordbok) nämns båda som alternativ, tillsammans med prepositionen med som ju inte ens var inkluderad i onsdagsomröstningens alternativ. Tittar man i SAOB (Svenska Akademiens ordbok) nämns också både och över, men inte med. Det verkar alltså som att valet är fritt mellan åtminstone och över.

Efter att ha funderat och sökt runt lite på lista på och lista över, fick jag känslan av att prepositionsvalet kanske hade något att göra med hur formellt sammanhanget var. Många av googleresultaten för lista över verkade komma från myndigheter och organisationer (och Wikipedia), medan många av resultaten för lista på verkade komma från företag och nyhetssidor. En (inte särskilt vetenskaplig) sökning i några korpusar på Språkbanken visade att en lista på var nästan tre gånger så vanligt förekommande som en lista över (33 162 vs. 11 939 förekomster) i texter från sociala medier. I akademiska texter och myndighetstexter var en lista över avsevärt vanligare än en lista på (1 905 vs. 1 174 förekomster). Det tyder på att det skulle kunna ligga något i mitt intryck av att en lista över är populärast i formellare texter och en lista på är populärast i informellare texter.

Varken över eller är alltså fel att använda tillsammans med lista, men det verkar som om alternativen uppfattas passa bäst i olika kontexter. Det kan vara bra att ta hänsyn till när du väljer vilken preposition du vill använda. Du bör som vanligt också vara så konsekvent som möjligt i ditt val och hålla dig till en av prepositionerna (åtminstone inom en och samma text).

Språkligt utlåtande – en typ av skrivhandledning

Hur står det till med textbindningen? Satsradar du? Hur bra fungerar din kommatering?

Om du vill få reda på hur du kan förbättra din text och ditt skrivande kan ett språkligt utlåtande vara precis vad du behöver.

Hur går det till?

Du skickar din text till mig och jag läser igenom den och sammanfattar vad du skulle kunna korrigera för att texten ska bli ännu bättre. Återkopplingen kommer i form av kommentarer i din text och en separat sammanfattning av vanliga fel och förbättringspunkter.

Hur ser sammanfattningen ut?

Sammanfattningen är en lista över vilka typer av fel jag har upptäckt, hur ofta förekommande de är och hur du kan lösa dem. Jag lämnar också kommentarer i din text för att visa hur felet kan se ut.

Är ett språkligt utlåtande rätt för mig?

Tjänsten passar dig som
– har skrivit en längre text (till exempel en vetenskaplig uppsats, en roman eller en facklitterär bok)
– har blivit textblind och behöver ett par nya, fräscha ögon som kan upptäcka eventuella fel i din text
– vill få konkreta tips på hur din text och ditt skrivande kan bli språkligt bättre.

Vad skiljer ett språkligt utlåtande från en korrekturläsning?

Vid en vanlig korrekturläsning eller språkgranskning går jag in och ändrar det som behöver ändras. Vid ett språkligt utlåtande får du reda på vilka typer av fel som behöver åtgärdas, men du får själv utföra alla ändringarna. Om du ska publicera din text offentligt rekommenderar jag alltid att du anlitar en professionell korrekturläsare eller språkgranskare. Ett språkligt utlåtande är främst tänkt att hjälpa dig som vill förbättra ditt skrivande och lära dig mer om vilka vanliga fel du gör.

Vad kostar det?

Priset beror bland annat på hur lång din text är och inom vilken genre den är. Mejla johanssonssprakkonsulteri@gmail.com för en prisbedömning.

Den anställda eller den anställde?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva den anställda framför den anställde. Så här blev resultatet:

Det är inte ofta vi har ett helt jämt resultat, men så blev det alltså den här veckan. Anledningen till att jag valde just det här ämnet för veckans onsdagsomröstning är att jag ofta ser folk skriva detta (substantiverade) adjektiv med dess e-ändelse när a-ändelsen skulle passa minst lika bra (eller till och med bättre). Och varje gång jag ser det hajar jag till lite grann, särskilt när ordet används i ett generellt sammanhang som i omröstningens exempelmeningar. Det beror på att jag är van vid att en e-ändelse innebär att adjektivet beskriver en man, medan a-ändelsen för mig är könsneutral. Att använda en e-ändelse när man inte syftar på en specifik man, utan menar anställda rent generellt, är dock som sagt inte ovanligt. Men är det rätt?

Det korta svaret är njae.

Det lite längre svaret kommer här:

I svenskan har vi en neutral form och en maskulin form för våra adjektiv. Vi använder den neutrala formen bland annat när substantivets biologiska kön antingen är oviktigt, okänt eller obestämbart – eller kvinnligt. E-formen används till exempel när substantivet är manligt. (Rent språkpolitiskt skulle man kunna diskutera anledningen till varför det är så här och om det finns anledning att ändra på bruket, men tyvärr är det en diskussion som inte ryms i det här inlägget.) Att säga eller skriva

mitt fina plommonträd, min glada kompis Klara och min glade kompis Klas

känns därför rätt naturligt för de flesta av oss. Men det finns fler faktorer att väga in än bara huruvida personen adjektivet beskriver är man eller kvinna. Beskriver man till exempel ett ett-substantiv används a-formen, även om det råkar handla om en man, till exempel:

det skickliga fotbollsproffset Anders Andersson.

Men det finns också en del exempel på när e-formen används mer frekvent än a-formen. E-formen är särskilt populär i sammanhang där adjektivet är självständigt (substantivet som det beskriver har alltså uteslutits), till exempel:

den yngste i klassen.

När det handlar om adjektiv som enskilda/e, skyldiga/e och anställda/e är det ännu vanligare att e-formen används när adjektivet är självständigt. Språkrådet uttrycket det som att dessa ord har stelnat i den här formen.

Ser man till vad som är vanligast (och därför enligt många även den språkliga normen) är det alltså inte fel att använda e-formen på ett självständigt adjektiv (som anställda/e i veckans omröstning). Men en allt vanligare rekommendation är att du bör använda a-formen generellt, oberoende av faktorer som kön. Det är ju trots allt a-formen som (allra oftast) är adjektivets grundform, och således även den form som bör betraktas som såväl könsneutral som standard.

Om du vill läsa mer om det här ämnet har Språkrådet en mer detaljerad artikel om det här: Frågelådan: A-form eller e-form på adjektiv?

socialdemokraterna eller Socialdemokraterna?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva politiska partier med stor begynnelsebokstav eller inte. Så här blev resultatet:

Det var alltså alternativ två som gick vinnande ur omröstningen, vilket innebär att de flesta föredrar stor begynnelsebokstav framför liten när det kommer till politiska partier. Men är det också det som är rätt?

För en gångs skull har vi ett kort och koncist svar, nämligen: ja. Beteckningar på politiska partier ska alltid skrivas med stor bokstav. Det gäller också partiförkortningar och sammansättningar, till exempel

S, C och MP

och

Moderatledaren och Vänsterstyrd.

Den här regeln har gällt sedan 2009, så i lite mer än ett decennium. Anledningen till att vi ska stava partinamn med stor begynnelsebokstav är för att de är just namn. Innan den här regeln trädde i kraft var rekommendationen att stava vissa partier med liten begynnelsebokstav och vissa med stor. En orsak till att man ofta valde liten bokstav var att partinamn traditionellt sett har tolkats som ideologiska beteckningar snarare än namn. (Vill du läsa mer om historien bakom ändringen och fördjupa dig ännu mer i reglerna kring stavning av politiska partier, kan du klicka här: Partinamn: artikel från Språket, Sveriges radio.)

Rekommendationen är alltså att du skriver alla partinamn samt deras sammansättningar och förkortningar med stor bokstav.

EUs eller EU:s?

I går frågade jag mina följare på Instagram hur de föredrar att skriva genitivformen av EU: EUs eller EU:s. Så här blev resultatet:

De allra flesta föredrar alltså att ha ett kolon före genitiv-s:et i det här exemplet. Just det här med huruvida det ska vara ett kolon efter en förkortning och före ett genitiv-s är något som jag upplever att många är osäkra på, och det var därför jag valde det som tema för veckans omröstning. Så hur ska det egentligen vara – kolon eller inte?

Det beror på vilken typ av förkortning vi pratar om. Förkortningar som utläses som ett ord (Ikea, Saab och så vidare) behöver inte något kolon, medan förkortningar som utläses bokstav för bokstav (EU, USA och så vidare) bör ha kolon före genitiv-s. Slutar förkortningen på S kan man sätta ut ett kolon och ett extra s (hellre än en apostrof), men man måste inte om det ändå tydligt framgår av sammanhanget att det är genitivformen som menas. Det innebär att du till exempel bör skriva

Ikeas nya varuhus, EU:s nya direktiv och SAS/SAS:s nya flygplan.

Det här gäller så kallade initialförkortningar. För sammandragningar utelämnas kolon och vid avbrytningar tas punkten bort och ersätts med ett kolon. Till exempel:

Sthlms finaste restaurang och art:s (artikelns) författare.

(Psst: Jag skulle rekommendera att du skriver ut artikelns i stället för att använda förkortningen, men för att ge ett exempel går jag emot min egen rekommendation.)

Det finns alltså några regler att ha i åtanke när det gäller det här med förkortningar och genitiv-s, och förhoppningsvis känner du dig nu lite säkrare på när du ska använda kolon och inte.

Överblick över eller av?

I går frågade jag mina följare på Instagram vilken preposition de föredrar tillsammans med substantivet överblick: av eller under. Så här blev resultatet:

De allra flesta föredrar alltså prepositionen över i det här exemplet. Anledningen till att jag bestämde mig för att ställa just den här frågan är att jag ganska ofta ser skribenter välja av i stället, så jag tänkte att det vore intressant att se vilket av de olika alternativen som skulle vinna i en onsdagsomröstning. Nu blev det som sagt över som tog hem majoriteten av rösterna, men är det verkligen det som är rätt?

Det korta svaret är ja. I SAOB används prepositionen över tillsammans med överblick både när det handlar om något konkret som man kan ha överblick över, till exempel:

Från sin plats på övre läktaren hade han god överblick över tävlingarna.

och när uttrycket används mer bildligt:

ekonomiska analytiker med god överblick över marknaden”.

Av anges inte som alternativ (inte någon annan preposition heller för den delen).

Letar man däremot svar på Språkrådets Twitter ser det lite annorlunda ut. Ett svar från 2012 säger att över är rätt och inte av, medan ett svar från 2013 säger att båda prepositionerna går bra att använda. De olika rekommendationerna kan bero på vilken exempelmening frågeställaren gav. I svaret från 2012 var exempelmeningen (ungefär):

Vi vill få en överblick över/av vilka …

och i svaret från 2013 fanns ingen specifik exempelmening. Bristen på konkreta exempel kan vara anledningen till att 2013 års svar är lite mer generellt och inte ger ett klart rätt och fel.

Sammanfattningsvis blir min rekommendation till dig som vill vara på den säkra sidan att du kombinerar överblick med prepositionen över.

Stöder eller stödjer du förslaget?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar stöder framför stödjer. Så här blev resultatet:

De allra flesta har alltså röstat på alternativ två, stödjer. Intressant nog finns det faktiskt någon som redan har undersökt vilken av varianterna som är vanligast att använda (åtminstone i tidningstext), nämligen Linnea Hanell. I sin undersökning kom hon fram till att stöder är ungefär dubbelt så vanligt som stödjer (988 förekomster jämfört med 473), ett resultat som ju inte alls stämmer överens med det från vår omröstning. Värt att notera är att Hanell i sin undersökning inte bara tittade på presensformerna av verbet, utan även på infinitivformerna. Det visade sig att skillnaden är väldigt stor när det kommer till om man stavar ordet med J eller inte även i infinitiv: stöda förekom 11 gånger medan stödja förekom hela 1 583 gånger. Här gör vi alltså tvärtom. Slutsatsen är att vi är väldigt inkonsekventa när vi väljer mellan stöda/stödja och stöder/stödjer. Att vi väljer att stava den ena verbformen med J är helt klart inte en garanti för att även de andra verbformerna ska följa samma mönster.

Men är någon av formerna mer rätt?

Enligt SAOL ska du hellre välja stödja än stöda, vilket kan ses som en reflektion av det faktiska språkbruket. Hanell förespråkar samma sak. Eftersom stöda är så ovanligt finns det risk att ordet kan dra onödig uppmärksamhet till sig, menar hon. När det kommer till presensformerna stöder vs. stödjer är valet lite mer fritt, åtminstone enligt SAOL som menar att formerna är likvärdiga. Hanell däremot rekommenderar att du väljer stöder, av samma anledning som du ska välja stödja – för att det är den form som är vanligast.

Infinitivformen stödja och presensformen stöder är alltså de rekommenderade varianterna. Skulle det störa dig att du stavar med J i en form och utan i en annan, skulle jag rekommendera att du stavar med J i båda. Viktigast är dock att du väljer ett sätt att stava på och håller dig till det inom en och samma text.

Om du är nyfiken på Linnea Hanells undersökning hittar du den i sin helhet här: Det går hårt – Finlandssvenska ur ett sverigesvenskt perspektiv