God Jul! Eller …?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva God jul eller God Jul. Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså att stava båda orden med stor bokstav, åtminstone när man får så lite kontext som i det här fallet. Kanske skulle resultatet ha blivit annorlunda om jag hade använt en hel mening i stället, till exempel något i den här stilen:

Jag önskar dig en god jul! // Jag önskar dig en God Jul!

Problemet med att använda längre meningar som ger mer kontext är att det är svårare att hålla nere antalet valbara alternativ till bara två. I just det här exemplet skulle jag kunna tänka mig att det finns många som hade velat gå en mellanväg och skriva:

Jag önskar dig en God jul!

Hade jag själv röstat i veckans omröstning skulle jag ha haft svårt att bestämma mig. Tänker jag mig att julhälsningen står på ett paket eller ett julkort hade jag kunnat låta båda orden skrivas med stor bokstav. Hade uttrycket däremot varit en del av en dialog i en berättelse eller annan längre text (men fortfarande utgjort en komplett grafisk mening och alltså inte bara varit en del av en längre mening), hade jag hellre valt att skriva God jul!

Men hur ska det egentligen vara då? Jo, den generella regeln är att helgdagar skrivs med liten bokstav (förutsatt att de inte inleder en mening då, så klart). Det ska alltså vara

Jag önskar dig en god jul och ett gott nytt år.

och inte

Jag önskar dig en God Jul och ett Gott Nytt År.

Enligt Språkrådet finns det dock de som gärna gör undantag av estetiska skäl när det kommer till julkort och paket (som redan nämnt är jag en av dem), men ska man hårdra det är det inte helt korrekt att skriva så. Ibland kan det dock vara befogat att bryta mot en regel eller två, särskilt om man är medveten om att det är just det man gör och varför man gör det. Det värsta som kan hända i det här fallet är att din läsare påpekar att du har begått ett språkligt fel (men chansen att ditt budskap ändå har gått fram är stor).

Här kan du läsa hela Språkrådets svar på samma fråga: Skriver man God Jul och Gott Nytt …

Har du hobbies eller hobbyer?

I går frågade jag mina följare på Instagram vilken pluralform av hobby de föredrar: hobbies eller hobbyer. Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså den engelska böjningen, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på ordets ursprung. Men är det verkligen rätt att skriva hobbies på svenska?

Enligt SO och SAOB finns det (skriftliga) belägg för att hobby har använts i svenskan sedan 1916. I SAOL har ordet funnits med sedan 1950, och redan då var hobbyer pluralformen som rekommenderades. I den här utgåvan nämndes även böjningen hobbies som en variant, men i nästa utgåva av SAOL (från 1973) hade den engelska böjningen fått stryka på foten: där nämns den inte ens som ett alternativ. Och så har det i princip sett ut sedan dess (med undantag för SAOL 1998 och SO 2009 där hobbies återigen finns med som variant).

Anledningen till att man rekommenderar hobbyer i stället för hobbies är att den förstnämnda formen passar bättre in i svenska böjningsmönster, särskilt när det kommer till bestämd form plural. Hobbiesarna låter helt enkelt inte riktigt lika elegant som hobbyerna. Samma sak gäller ord som avokado. Visst går det bra att säga två avokados, men de där avokadosarna låter genast lite konstigt (i det här fallet skulle jag säga att den rekommenderade böjningen bara låter marginellt mindre konstig, men ändå: avokadorna ska det vara).

Sammanfattningsvis rekommenderar jag alltså att du skriver hobbyer hellre än hobbies, åtminstone i lite mer formella texter.

Om du vill läsa mer om engelska vs. svenska pluralböjningar av engelska lånord, kan du göra det i det här blogginlägget från tidigare i år: Trailers eller trailrar.

Hungerns skörd – Nils-Petter Löf

Hur länge skulle du klara dig på maten i ditt kylskåp? Några dagar kanske, kanske längre. Men du vet att det finns mer i affären. Det är bara att gå, ta bilen eller bussen. Men vad gör du när en liter mjölk börjar kosta det femdubbla? Eller när bröddisken gapar tom?

Och detta är bara början. Det verkliga provet har inte kommit än. Någon tror sig sitta på en lösning som är lika omänsklig som brutal.

Hungerns skörd är en dystopisk berättelse om när samhället vaknar upp till en bister men tydlig sanning. Alla tecken har pekat på det. Dålig ekonomi och ett klimat som gett små, om ens några, skördar. En av våra viktigaste grundpelare räcker inte längre för att tillfredsställa alla.

Den här veckan har jag alltså haft nöjet att läsa Hungerns skörd av Nils-Petter Löf. Största delen av nöjet har kommit i form av skräckblandad förtjusning inför bokens högaktuella tema, nämligen klimatförändringar och vad som skulle kunna hända om de leder till att vi inte kan få tag på tillräckligt mycket mat. Hungerns skörd är i allra högsta grad en dystopisk berättelse, men (det något deprimerande) faktum(et) är att det inte känns som att de scenarion som beskrivs i boken är särskilt orimliga.

Som sagt så är det inte direkt en ljus och munter framtidsbild som Löf presenterar i sin nya bok. Det är inte bara naturen som ger upp, utan även samhället rasar samman. Det dröjer inte länge innan ”den starkaste överlever” blir standardmottot för de allra flesta, och våld, stölder och brist på empati för andra människor blir vardagsmat. Och det är väl kanske just på grund av det här mörkret som jag tycker om Hungerns skörd. Ja, det är tungt och eländigt, men det är också spännande och tankeväckande (och stundtals faktiskt kul också – en sund dos humor utportioneras med jämna mellanrum).

Vi får följa en rad olika karaktärer under berättelsens gång. Gemensamt för dem alla är att de är intressanta och unika. Ibland när jag läser böcker med fler än ett par perspektiv börjar jag efter ett tag att blanda ihop karaktärerna, men det är verkligen inte ett problem här. Varje person har en egen tydlig röst och personlighet, och det faktum att ett par av karaktärerna är rätt obehagliga och fattar omoraliska beslut håller berättelsen intressant.

Det sista som jag vill lyfta fram är hur väl spänningen behålls genom boken. Små ledtrådar lämnas här och var som gör att man hela tiden vill fortsätta läsa. När man tror att det är som värst blir det alltid lite värre (vilket jag tycker bara är positivt i den här typen av böcker). Särskilt spännande tycker jag att de politiska inslagen är, och hade gärna läst mer om bakgrunden till varför vissa beslut fattades och även mer om vad som hände efteråt. Det är nästan så man önskar sig en uppföljare …

Sammanfattningsvis är Hungerns skörd en spännande, skrämmande och läsvärd bok om klimathotet och hur det skulle kunna påverka världen generellt och oss här i Sverige specifikt.

Boken passar för dig som
– gillar dystopiska böcker
– vill läsa något som utspelar sig i Sverige
– gillar att läsa berättelser som berättas ur flera olika perspektiv
– inte har något emot att utsätta dig för lite mer klimatskräck.

Hungerns skörd kan du köpa på till exempel Bokus eller lyssna på på Storytel.

Jag har också recenserat Kärnpartiet av Nils-Petter Löf. Den recensionen kan du läsa här: Kärnpartiet – Nils-Petter Löf.

Till()slut blev det ändå till slut

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva tillslut framför till slut. Så här blev resultatet:

En klar majoritet av de som röstade föredrar alltså att skriva isär de båda orden i stället för att skriva ihop dem. Och för en gångs skull finns det ett ganska enkelt svar på vad som faktiskt är rätt.

Enligt både Språkrådet och SAOL ska till slut i betydelsen avslutningsvis skrivas isär. Faktum är att tillslut inte förekommer alls i vare sig SAOL eller SO, annat än som imperativform för verbet tillsluta. Att tillslut redan har en annan betydelse är en god anledning till att fortsätta särskriva uttrycket när det är betydelsen avslutningsvis du är ute efter.

Det är dock inte så konstigt att tillslut dyker upp här och var (och allt oftare), även när man inte säger till någon att stänga till något. Som jag skrev i förra veckans inlägg om ifred/i fred: ju vanligare ett flerordsuttryck blir i vårt vardagsspråk, desto större är sannolikheten att vi kommer att börja skriva ihop det, även om det egentligen strider mot de vanliga reglerna. (Om du är nyfiken på att läsa mer om den här teorin kan du göra det genom att följa den här länken: Lämna mig i()fred!) Att tillslut redan finns som ord (fast med en annan betydelse) kan också spela in. Kanske gör våra hjärnor ibland en undermedveten sammanblandning av orden, dess betydelse och användning, och vips blir det tillslut när vi egentligen menar till slut. Eftersom ordet faktiskt existerar blir det ju inte ens rödmarkerat i telefonen eller datorns stavningsprogram!

Sammanfattningsvis: Skriv till slut när det är avslutningsvis du menar. Vill du däremot säga till någon att stänga till något (och samtidigt låta lite formell) så är det tillslut du ska använda.

För dig som vill läsa mer om vilken förargelse den hopskrivna varianten kan orsaka, finns det en krönika från Aftonbladet om just det: Till slut måste någon sätta stopp för hopskrivningen tillslut

Lämna mig i()fred!

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva ifred framför i fred. Så här blev resultatet:

Det visade sig alltså att de allra flesta föredrar den hopskrivna varianten. Det här är ett resultat som stämmer väl överens med tidigare liknande omröstningar, till exempel Spelar över huvud taget någon roll? och Är det försent eller för sent?, som du gärna får kika närmare på om du är nyfiken.

Men hur ska ifred/i fred egentligen skrivas då? Jo, det finns en generell regel kring flerordsuttryck som säger att orden ska skrivas isär om betoningen ligger på det sista ledet. Enligt den regeln borde man alltså skriva i stället och i fred, men återigen och nerför. En annan regel säger dock att ju vanligare uttrycket är, desto större sannolikhet är det att man känner att man vill skriva ihop det. Det beror på att man slutar se de individuella orden i uttrycket och i stället tolkar det som ett ord med en betydelse. Varsågod är ett exempel på ett flerordsuttryck som förr oftast skrevs isär (var så god), men som nu för tiden är så etablerat i vårt vardagsspråk att vi tänker på det och stavar det som ett enda ord.

Enligt både SAOL och SO kan man skriva både i fred och ifred. Trots detta är det ändå den särskrivna formen som rekommenderas av Språkrådet när de svarar på frågan på Twitter (i och för sig är svaret från 2012, så rekommendationen är inte helt färsk, men den finns att läsa här: Ifred eller i fred?). Det är dock rimligt att tänka sig att det så småningom kommer att bli vanligare (och därför anses vara mer korrekt) att skriva ihop än isär i takt med att i fred/ifred blir mer och mer etablerat som uttryck.

Just nu skulle jag rekommendera att du håller dig till Språkrådets rekommendation när du författar formella texter och väljer fritt när du skriver mer informella texter. Som vanligt bör du vara konsekvent inom en och samma text.

Ses vi imor(r)n?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att stava förkortningen av i morgon med ett eller två r (imorn/imorrn). Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså att stava med två r i stället för ett, även om marginalen inte är särskilt stor mellan de båda alternativen. Intressant nog var det flera som hörde av sig och sa att de inte alls använder den här förkortningen (åtminstone i skriftspråk), utan hellre skriver ut hela begreppet eller använder alternativet i morron. Det fick mig att fundera på om imorn/imorrn kanske är vanligare i vissa dialekter eller i vissa specifika grupper av språkbrukare. Jag stöter på det här och var när jag läser inlägg och kommentarer på sociala medier, och använder det även själv ibland när jag skriver mycket informella texter. Det verkar dock som att jag har överskattat användandet, åtminstone om man ser till den grupp av språkbrukare som följer mig på Instagram och som deltar i mina omröstningar.

Men för att återgå till diskussionen om vad som är rätt och inte: Förra veckans omröstning om nåt och nått handlade om ett liknande stavningsdilemma. (Klicka här för att läsa hela inlägget: Vad gör du för nåt(t)?). Ett av argumenten för att stava nåt med ett t, är för att ordet som det är en förkortning av (något) bara innehåller ett t. Det borde väl vara likadant med imorn och imorrn?

Njae, inte riktigt. Imorn/imorrn är inte en direkt förkortning av i morgon, utan har enligt Språkrådet gått en omväg via i morron, och därför borde ordet stavas med två r. Tyvärr finns förkortningen inte med i vare sig SAOL och eller SO, så därifrån finns det i den här frågan ingen uppbackning (den enda förkortningen som finns med för i morgon är i morron). I SAOB nämns däremot både i morron och i morn, men inte i morrn, vilket är lite motsägelsefullt.

Något som också talar emot stavningen med två r, är ordpar som gammal – gamla. Uttalsmässigt borde inte stavningen förändras mellan de båda formerna, men ändå gör den det. Det beror på att vi på svenska inte behöver två likadana konsonanter för att vokalen som står före ska uttalas kort, utan det går lika bra med två olika. Se till exempel på orden samma – samla: det första a:et uttalas på exakt samma sätt, men bara det ena ordet har två likadana konsonanter i följd. Ett extra m i samla skulle vara överflödigt, trots att man kan argumentera för att det vore en mer logisk stavning. (Med tanke på hur vanliga felstavningar av ord som gamla och samla är, verkar det finnas många som håller med om det argumentet.) Ska vi följa den här principen, borde en förkortad form av i morron stavas imorn, eftersom den sista vokalen försvinner. Tack vare att det avslutande n:et flyttas bakåt blir ett av r:en överflödigt.

Den rekommenderade stavningen är i skrivande stund, trots resonemanget ovan, imorrn. Men med tanke på att imorn/imorrn är att betrakta som en (mycket) informell variant av i morgon, gissar jag att de flesta som använder orden gör det i just informella texter där personliga stavningspreferenser ofta är viktigare än att man alltid följer konventionella stavningsregler. I den typen av texter skulle jag säga att det är fritt fram för dig att välja själv hur du vill stava, så länge budskapet går fram.

Konflikternas tid – Mattias Lönnqvist

OBS! Konflikternas tid är bok två i Oldenasagan, så recensionen nedan kan innehålla spoilers för den första boken. Bok ett, Den mörka portalen, har jag recenserat här: Den mörka portalen – Mattias Lönnqvist.

Ella är på väg tillbaka, glad över att de till slut räddat Wasas syster. Men räddningsaktionen ledde till att Marmat befriade den magiker som skapade splittring och krig för femhundra år sedan.

I huvudstaden studerar Tirandim i kyrkans skola och njuter av att hon hittat både vänskap och kärlek. Föga anar hon att en fiende på andra sidan havet närmar sig och snart kastar in dem alla i kaos och konflikter.

Som sagt är Konflikternas tid alltså del två i Oldenasagan, och den bibehåller samma spänning och ger samma fina läsupplevelse som föregångaren Den mörka portalen. Handlingen kretsar fortfarande kring och utspelar sig huvudsakligen i landet Oldena, även om vi nu också får bekanta oss lite med grannlandet Wakari. Huvudkaraktärerna är fortfarande Ella, Marmat och Tirandim: tre ungdomar som på olika sätt spelar en stor roll i de konflikter som bokens titel hintar om. Något som gör den här berättelsen så läsvärd, är att samtliga karaktärer (inte bara huvudkaraktärerna, utan även bikaraktärer som Sofyn och Risurra) känns realistiska och mångdimensionella. De både utför hjältemodiga handlingar och begår ödesdigra misstag, samt tampas med såväl banala som allvarliga problem, precis som vilken verklig människa som helst (även om de flesta av oss knappast har hela världens öde på våra axlar så där till vardags).

Världen är inte särskilt skonsam mot karaktärerna, men de prövningar som de utsätts för gör att de utvecklas under berättelsens gång (som välskrivna karaktärer ska göra). Alla utvecklas inte nödvändigtvis i en positiv riktning, vilket bäddar för en mer dynamisk berättelse. Enligt min mening är det inte så intressant att enbart läsa om hjältar som blir mer hjältemodiga, oftast är det mer spännande när saker och ting går åt helsike (och det gör de).

Något annat som höjer kvaliteten är berättelsens detaljrikedom. Jag nämnde det här även i min recension av Den mörka portalen, men det tål att nämnas igen. Oldena skiljer sig så klart markant från den värld vi lever i till vardags, men det finns också mycket som man känner igen. Många vardagliga företeelser har fått nya namn och dessa hjälper till att skapa en speciell atmosfär (dessutom är det kul att fundera på vilka begrepp/företeelser som menas, vissa är mer självklara än andra).

Sammanfattningsvis är Konflikternas tid en välskriven, detaljrik och absolut läsvärd fortsättning av Den mörka portalen. Det är en fantasybok som lyckas behandla klassiska teman som hämnd, magi vs. religion samt kampen mellan gott och ont på ett sätt som inte känns förlegat, utan snarare nytt och fräscht – mycket tack vare att karaktärerna tillåts vara annorlunda och normbrytande på ett sätt som inte känns krystat.

Boken passar för dig som
– gillar fantasygenren
– vill läsa en bok med realistiska karaktärer som utvecklas under berättelsens gång
– är ute efter en ungdomsbok som även passar äldre läsare
– vill läsa något spännande och engagerande.

Konflikternas tid finns att köpa både i pappersutgåva och som e-bok på bland annat Bokus.

Vad gör du för nåt(t)?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att förkorta något till nåt eller nått. Så här blev resultatet:

De allra flesta föredrar alltså nåt framför nått. Många av de som har röstat på nåt i stället för nått anser kanske att de båda orden inte är jämförbara överhuvudtaget, och därför känner jag att en liten förklaring är på sin plats.

Ordet jag efterfrågade i den här veckans onsdagsomröstning var alltså förkortningen av pronomenet något. Det finns två varianter: den absolut vanligast förekommande nåt och dess stavningsvariation nått. För många är nog nått endast supinumformen av att nå (når, nådde, nått), men jag har märkt att nått då och då dyker upp som kortform av något, särskilt i mycket informella texter (till exempel i olika kommentarsfält på sociala medier). Egentligen är det inte så konstigt. Nåt uttalas ju med ett kort vokalljud, och vanligtvis följs korta vokalljud av fler än en konsonant (som i orden ett och kort). För konsekvensens skull skulle man därför kunna argumentera för att stava nåt med två t i stället för ett (det finns ju dessutom som sagt redan ett ord som stavas så på svenska). Det finns dock gott om undantag till denna regel, till och med bland våra mest frekventa ord som han och hon (och hen så klart, även om det pronomenet inte är riktigt lika välanvänt som de båda andra (än)). Konsekvensprincipen är i det här fallet alltså inte ett tillräckligt starkt argument för att skriva nått i stället för nåt.

Ett annat argument som talar emot handlar om stavningen av något. Förkortningen nåt har skapats genom att man har petat bort två bokstäver i mitten och dragit ihop ordet. Eftersom det från början bara fanns ett t i något, så vore det därför konstigt om det i förkortningen fanns två.

Som sista argument vill jag nämna att SAOL och SO bara har med nåt som förkortning av något.

Min rekommendation måste därför bli att du skriver nåt och inte nått när du inte orkar eller vill skriva något.

La(de) du boken på bordet?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar den kortare formen la framför lade. Så här blev resultatet:

Det blev alltså mycket jämnt, särskilt om vi jämför med förra veckans omröstning där jag frågade om sa och sade. Där var det en betydligt större majoritet som föredrog den kortare preteritumformen än den längre (läs mer här: Vad sa(de) du?). I veckans omröstning ser alltså trenden likadan ut, även om det inte skiljer lika mycket mellan de båda alternativen.

I SAOL och SO behandlas lade och la precis som sade och sa: lade anses vara standardformen och la en vardagligare variant. Anledningen till att många föredrar den kortare formen framför den längre, är förmodligen att den kortare är just kortare och för att den stavas mer som ordet uttalas, precis som i fallet med sade och sa. Gott så. Men trots det finns det en del personer som hellre skriver lade än la, trots att de föredrar sa framför sade.

En sökning bland skönlitterära texter via Korp (en databas full av texter från olika genrer, den finns att hitta via Språkbanken) visar att användandet av lade är mer än dubbelt så vanligt som la (cirka 6 000 träffar för lade och 2 500 för la). För sade och sa är förhållandet i princip tvärtom: sade får ungefär 35 000 träffar och sa 55 600. Det är visserligen inte dubbelt så vanligt att skriva sa som sade, men det är ändå en signifikant skillnad i användandet.

Jag har en teori om vad inkonsekvensen kan bero på. Eftersom den totala förekomsten av la/lade hamnar på ungefär 8 500 träffar och sa/sade på 90 600, kan vi dra slutsatsen att det förstnämnda verbet förekommer mycket mer sällan i skönlitterär text än det sistnämnda. Det beror med största sannolikhet på att sa/sade är svenskans vanligaste anföringsverb och att de skönlitterära texterna innehåller många dialoger och andra situationer där någon berättar vad någon annan har sagt. Sa/sade är också ett ganska ”osynligt” verb: Man fokuserar sällan på själva ordet sa/sade, utan på vad det är som har sagts och av vem. Man kan argumentera för att samma sak gäller för la/lade (att det är de omgivande substantivfraserna som bär betydelsen), men den stora skillnaden är att vi inte läser och skriver det här verbet lika ofta, och därför har vi inte fått lika mycket träning i att byta ut lade mot la och att också läsa la i stället för lade. Ju oftare vi ser och använder ett ord, desto lättare blir det att ta det till sig och göra det till en naturlig del av vårt eget språkbruk.

Men vad ska man skriva då? Här gäller samma regel som för sa/sade: Skriver du en informell text går det ypperligt att använda vilken av formerna som helst, men vill du att din text ska låta lite mer formell (eller ålderdomlig) är det bäst att använda lade.

Vad sa(de) du?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar preteritumformen sade framför sa. Så här blev resultatet:

Helt klart en klar vinst för den kortare formen sa. Det kanske inte är helt förvånande med tanke på att man i dagens språkbruk ganska sällan stöter på någon som säger eller skriver sade, åtminstone inte i informella situationer. Däremot ser jag då och då att formen dyker upp i skönlitterära sammanhang, särskilt i sådana berättelser där användandet av den längre preteritumformen fungerar som en stilmarkör.

Men vad är egentligen rätt då? Jo, både SAOL och SO anger sade som standardform och sa som vardaglig variant. Det är alltså inte ”fel” att använda något av orden, men det finns en stilskillnad mellan de båda, där sade anses vara mer formellt än den kortare versionen sa.

Det är inte ovanligt att ett verb kan böjas på olika sätt – jag har tidigare i bloggen till exempel tagit upp lös och lyste samt växt och vuxit. Oftast smyger sig en ny böjning in i det muntliga, informella språket och sprider sig senare till det lite mer konservativa skriftspråket. I fallet med sade och sa är det egentligen inte så konstigt att sa används i så stor utsträckning som det gör: stavningen stämmer ju helt överens med det moderna uttalet av ordet. Även om man själv föredrar att skriva sade i vilken text man än författar, så gissar jag att man ändå uttalar det som en stavelse i stället för två. Intressant att notera är dock att jag misstänker att det är betydligt färre som skriver säja i stället för säga, så helt konsekvent är inte teorin om att vi vill skriva som vi pratar.

Eftersom sa är så pass vanligt som det är, så är det också den formen jag rekommenderar att du använder i de allra flesta texter. Skulle du dock vilja uppnå någon särskild effekt (som att få din text att verka ålderdomlig eller mycket formell) går det alldeles utmärkt att använda sade.