Vad skulle din svensk(a)lärare säga?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar svenskalärare framför svensklärare. Så här blev resultatet:

Med tanke på hur många gånger jag har hört folk bli tillrättavisade när de säger eller skriver svenskalärare, är jag förvånad över att just det alternativet gick vinnande ur den här omröstningen. Okej, det är knappast en jordskredsseger vi pratar om, men ändå.

Jag har uppfattat det som att huruvida man låter a:et stå kvar eller inte i den här sammansättningen, är lite av en vattendelare. Vad kan det bero på?

Det handlar – som så många gånger – om tanken på att de grammatikmönster som har funnits med oss i språket under längst tid är de som anses vara ”bättre” eller ”mer korrekta” än de som har dykt upp under senare tid. Argumentet att ”det här är rätt, för så har det alltid varit” kan ofta kännas lockande att ta till. Ibland är den här tankegången till och med den enda anledningen till att något anses vara ”rättare” än något annat . Den här gången är dock det nyare grammatiska mönstret ungefär tvåhundra år gammalt, så man tycker ju att vi borde haft tid att vänja oss.

Enligt det gamla mönstret för hur vi sätter ihop substantiv där förledet slutar på -a, försvinner vokalen vid sammansättningen. Det heter ju som bekant

fickpengar, flicknamn och skolledning

och inte

fickapengar, flickanamn och skolaledning.

Under de senaste tvåhundra åren har det dock skett en förändring i språket. Ingen skulle drömma om att säga

datspel, pizzrestaurang och villtomt

i stället för

dataspel, pizzarestaurang och villatomt,

trots att det är så det borde heta om vi gick efter det klassiska, grammatiska mönstret.

De flesta substantiv som i dag får behålla sina a:n är lånord, men det nya mönstret har börjat smitta av sig på sammansättningar med betydligt äldre ord som förled – som svenskalärare till exempel. Eftersom vi har gått från att ha en enda variant till att nu ha två att välja på, tycker många att det äldre alternativet är lite finare och lite mer korrekt än det yngre. Svenskalärare anses därför vara vardagligare än svensklärare, och skriver du en formell text är det det sistnämnda alternativet som rekommenderas. Men i de allra flesta situationer går det alldeles utmärkt att välja att säga och skriva med eller utan slutvokal.

Hur skriver och säger du? Varför?

Tills eller till?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar tills framför till. Så här blev resultatet:

Det visar sig alltså att ungefär två tredjedelar föredrar till i stället för tills. Jag har en teori om att det skulle kunna bero på att tills uppfattas som mer talspråkigt än till. Dessutom har många lärt sig att tills är en förkortning av till dess, och i den här meningen skulle till dess inte fungera som synonym till till.

Men vad är egentligen rätt?

Jo, enligt Språkrådets frågelåda är tills och till ofta synonyma med varandra – men inte alltid. När de båda används som prepositioner betyder de precis samma sak. I meningarna

Hon är på semester tills på måndag.

och

Hon är på semester till på måndag.

fungerar tills och till som prepositioner, och är därför också synonymer. Precis som jag misstänkte anses dock tills som lite mer talspråkigt än till, vilket kan vara bra att vara medveten om när man väljer vilket ord man vill använda.

Tills är som sagt också en förkortning av till dess. Till dess används ofta som en subjunktion (eller bisatsinledande konjunktion/underordnad konjunktion). Till exempel:

Hon är på semester till dess/tills att helgen är över.

Här går det inte att byta ut tills eller till dess mot till. Det är inte heller korrekt att skriva tills dess, eftersom det i praktiken skulle betyda till dess dess.

Vilket ord föredrar du att använda? Varför?

Bh eller behå?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva bh i stället för behå. Så här blev resultatet:

Är det bara jag som är förvånad över resultatet? Jag hade förväntat mig en mycket större andel röster på behå, kanske till och med en vinst för just det alternativet. När man googlar runt lite grann på de olika varianterna, märker man snabbt att båda används ungefär lika mycket. Ibland händer det till och med att man blandar de båda alternativen i en och samma text, som i den här artikeln från Expressen:

Läs hela artikeln här: Bh – bästa sättet att förvara din behå

Men hur ska man egentligen skriva då? Här går meningarna isär. Bh är en förkortning av bysthållare, så det mest logiska vore att hålla sig till att skriva det just så när man vill använda förkortningen hellre än den långa versionen. Dock ser ordet då lite knepigt ut när man behöver böja det i bestämd form och plural.

Bh:n och bh:arna

ser enligt vissa inte lika snyggt ut som

behån och behåarna.

Man kan också argumentera för att stavningen behå ligger närmare ordets uttal än bh, och därför kan vara enklare att läsa i löpande text. Ordet är dessutom så pass välkänt att det inte finns någon stor risk för att betydelsen av det – eller dess ursprung – ska gå förlorat om man väljer att stava det på ett annat sätt än den ursprungliga förkortningen.

I SAOL står det behå el. bh, vilket innebär att de båda stavningsvariationerna är likvärdiga. Det är alltså fritt fram för dig att välja vilken variant du föredrar. Min rekommendation är dock att du håller dig till en och samma form inom en och samma text.

Vilket alternativ föredrar du? Varför?

Har du växt eller vuxit?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att använda supinumformen vuxit framför växt. Så här blev resultatet:

Den här veckan är resultatet onekligen tydligt. De allra flesta rösterna har gått till det första alternativet, nämligen vuxit. Men vad är egentligen rätt?

I svenskan har vi starka, svaga och oregelbundna verb. Vanligtvis tillhör ett verb en av de här kategorierna, men det finns undantag där ett och samma verb kan böjas på olika sätt. Till exempel:

simma – simmade – simmat (svag böjning)

simma – sam – summit (stark böjning)

I fallet med simma har den starka formen i princip försvunnit från språkbruket, och i SAOL är det den svaga böjningen som rekommenderas. När det gäller verbet växa är vuxit den starka supinumformen och växt den svaga. I andra germanska språk – som tyska till exempel – böjs verbet enligt reglerna för starka verb, men i svenskan har vi alltså fått en alternativ böjning.

Båda verbformerna förekommer frekvent i dagens språkbruk, och båda anses vara korrekta. Det finns belägg för att växt har förekommit i svenskan ända sedan medeltiden, så det är inte ett nytt fenomen. Det är heller inte säkert att en person konsekvent håller sig till en av formerna. Min hypotes är att det i vissa uttryck – som Oj, vad du har vuxit! – känns naturligare att använda sig av en av formerna. I andra uttryck eller sammanhang kanske det känns annorlunda.

Vilken av formerna föredrar du? Väljer du olika supinumform i olika sammanhang, eller är du konsekvent?

Trailers eller trailrar?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att använda pluralformen trailers framför trailrar. Så här blev resultatet:

De flesta föredrar alltså den mer engelskklingande böjningen trailers framför den svenskare varianten trailrar. Precis som i frågan om huruvida man ska stava kafé med c eller k, tror jag att många baserar sitt val på vilken variant som de är vanast vid att se. Trailers är ett ord som vi ser ganska ofta i framför allt engelskspråkiga sammanhang när det handlar om till exempel film- eller speltrailrar (och fordonstrailrar också, så klart). Därför är det inte så konstigt att vilja säga trailers i plural på svenska – det är ju det vi är vana vid att se och göra på engelska.

Problemet är att plural-s inte fungerar så bra i svenskan. Det funkar i obestämd form, men det blir lite konstigt när vi behöver prata om substantivet i bestämd form. Låter

två trailers – de där trailersarna

bättre än

två trailrar – de där trailrarna?

Hur är det med

två avokados – de där avokadosarna

i jämförelse med

två avokador – de där avokadorna?

De senare pluralalternativen är – enligt svenska grammatik-, stavnings- och uttalsregler – mer logiska och enklare att säga. Det är därför SAOL och Språkrådet rekommenderar att man undviker att använda plural-s på de allra flesta substantiv – även lånord.

Hur skriver du helst? Varför?

Är det god kvalité eller kvalitet?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva kvalité framför kvalitet. Så här blev resultatet:

Den här veckan blev alltså resultatet ovanligt jämnt, och jag är inte så förvånad. Det känns som att båda alternativen förekommer ganska frekvent i skriven text. Uttalsmässigt skulle jag dock säga att det är få som uttalar ordet som det stavas i alternativ två.

Men när det gäller just stavningen och vilken som rekommenderas, så är det just alternativ två – kvalitet – som rekommenderas. Det beror framför allt på att det är enklare att böja ordet enligt svensk grammatik och stavning om man skriver det just så. Det är alltså bättre att skriva

kvaliteten och kvaliteterna

än

kvalitén och kvalitéerna.

Hur skriver du helst? Uttalar du ordet som du skriver det?

Hennes nye eller nya man?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva nye framför nya när ordet man är huvudord. Så här blev resultatet:

Är du förvånad? Jag måste erkänna att jag faktiskt är det. Jag hade förväntat mig att det skulle bli en jämnare fördelning mellan rösterna, eller till och med ett omvänt resultat.

På svenska tycker vi om att böja våra adjektiv på olika sätt, bland annat efter huvudordets grammatiska genus, och huruvida vi pratar om singular eller plural. Om huvudordet som adjektivet beskriver råkar vara något som kan ha ett biologiskt kön, går det att på svenska böja adjektivet även efter det. Om adjektivet beskriver en kvinna böjer man med ändelsen –a, och om det beskriver en man med –e. Den här typen av böjning kallas för sexusböjning, och kan till exempel se ut så här:

Hennes nye man är mäklare.

Hennes nya fru är mäklare.

Det finns dock en hel del adjektiv som är oböjliga, som till exempel nära, före detta och äkta. De ska inte böjas enligt den här principen – även om det ofta förekommer ändå, särskilt i vissa dialekter. Adverb ska inte heller böjas på det här sättet, även om även det förekommer bland många språkbrukare. Om du vill vara grammatiskt korrekt ska du alltså inte säga eller skriva

Hennes före dette man var mäklare.

utan

Hennes före detta man var mäklare.

Eftersom det finns så många regler att hålla i huvudet kring när man ska sexusböja och inte, rekommenderar Språkrådet att man håller sig till a-böjningen om man är osäker.

Sexusböjer du adjektiven eller inte? Varför/varför inte?

”Vore” eller ”skulle vara”?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar vore framför skulle vara. Så här blev resultatet:

Jag är både förvånad och inte så förvånad över resultatet. Å ena sidan trodde jag att resultatet skulle bli jämnare, och att det första alternativet skulle få fler röster. Å andra sidan är det inte så konstigt att det andra alternativet är mer populärt. Jag ska förklara.

Båda meningarna är skrivna i konditionalis. Vanligtvis använder man konditionalis när man uttrycker någon form av villkor. Efter träffas skulle man kunna lägga till till exempel om du har tid för att tydliggöra att det finns ett villkor med i satsen.

I modern svenska är det vanligare att använda skulle vara i stället för vore. Vore är konjunktiv av verbet vara. Konjunktiv användes förr i svenskan för att uttrycka just olika typer av hypotetiska tillstånd. Många av de här konjunktivformerna har dock nästan helt försvunnit (till exempel finge, ginge och torde), och används i dag främst för att skapa en stilistisk effekt i skrift eller tal. Vore har lyckats klamra sig fast lite längre än sina andra konjunktivkamrater, men ska man tro trenden kommer även vore att så småningom försvinna från språkbruket.

När det kommer till vilket alternativ som är rätt i den här veckans omröstning, är därför svaret (som så ofta) båda. Valet beror helt enkelt på tycke och smak, och på om du vill slå ett slag för utdöende verbformer eller inte.

Vilken form föredrar du? Använder du olika i olika situationer?

De här eller dessa?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva de här framför dessa. Så här blev resultatet:

Den här veckan blev det alltså ett ganska jämnt resultat, något som faktiskt förvånade mig. Jag hade förväntat mig att det första alternativet skulle gå segrande ur omröstningen, förmodligen på grund av att jag själv föredrar att använda mig av de här i stället för dessa.

Men stämmer resultatet då? Är det mer korrekt att använda dessa i stället för de här?

Svaret är att båda varianterna går lika bra att använda, och att det snarare handlar om tycke och smak, än vilken formulering som är mest korrekt. Det verkar som att valet till största delen baseras på vilken dialekt man har. I södra och västra Sverige är det vanligare att välja denna/detta/dessa, och på östkusten och norrut väljer man hellre den/det/de här. Den här teorin strider mot min egen språkanvändning (göteborgare som jag är), men det kan ha en naturlig förklaring.

När man i södra och västra Sverige använder denna/detta/dessa, är substantivet som kommer efteråt oftast i bestämd form, särskilt i talat språk. Enligt svensk grammatik ska dock substantivet efter denna/detta/dessa egentligen stå i obestämd form. Till exempel:

Denna vecka (obestämd form) ska vi prata om dessa och de här. (Grammatiskt korrekt.)

Denna veckan (bestämd form) ska vi prata om dessa och de här. (Inte grammatiskt korrekt.)

Substantivet efter den/det/de här ska däremot vara i bestämd form. Det innebär att

Den här veckan ska vi prata om dessa och de här.

är grammatiskt korrekt.

Min teori är att jag för egen del föredrar de här framför dessa för att jag under min barndom någon gång har blivit tillsagd att det är ”fult” eller ”fel” att till exempel säga denna veckan. Som reaktion drog jag mig för att använda formuleringen överhuvudtaget, och bytte i stället till den här (åtminstone i skrift och i lite mer formellt talat språk, annars kör jag på denna/detta/dessa + bestämd form som vilken annan sydsvensk/västkustare som helst).

Efter den här långa utläggningen kan vi dock dra slutsatsen att båda alternativen i veckans omröstning är grammatiskt korrekta. Vill man understryka sin dialekt så är det inget fel med att bryta mot grammatiska regler, men jag skulle avråda från att göra det i formella (skriv)situationer.

Vilken form föredrar du? Har ditt val med din dialekt att göra?

Är din text väl()skriven?

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar väl skriven framför välskriven. Så här blev resultatet:

En klar majoritet föredrar alltså den hopskrivna varianten, vilket kanske inte är så överraskande. I tidigare omröstningar där en hopskriven variant har stått mot en särskriven, har den hopskrivna alltid vunnit (se till exempel Spelar över huvud taget någon roll?). Förmodligen på grund av den stora (och oftast förståeliga) hetsen mot särskrivningar.

I fallet med väl skriven vs. välskriven, handlar det nog snarare om vad vi är vana vid att se, än vilket alternativ som faktiskt är mest språkligt korrekt. Här är nämligen båda varianterna rätt att använda.

I uttrycket Boken är fantastiskt väl skriven är väl ett adverb som beskriver hur boken är skriven. I uttrycket Boken är fantastiskt välskriven är välskriven ett adjektiv som beskriver vad boken är. Valet av hopskrivning eller särskrivning beror alltså på vad i meningen du vill understryka: verbet eller substantivet.

Värt att nämnas är dock att välskriven dyker upp mycket mer frekvent i texter än vad väl skriven gör. Det ger en indikation på att det förstnämnda alternativet är mer accepterat och förmodligen upprör färre personer, än det sistnämnda alternativet.

Vilken variant föredrar du och varför?