Hej! Eller?

Gårdagens omröstning på Instagram handlade om vilket skiljetecken som borde komma efter hälsningsordet hej – kommatecken eller utropstecken. Så här blev resultatet:

Det är ganska tydligt att utropstecken är den stora vinnaren om mina följare får bestämma. Det tyder på att det nog är fler än jag som har fått höra att utropstecken efter hälsningsfras är det korrekta svenska sättet att inleda ett mejl eller brev – att pilla dit ett kommatecken är att vika sig för anglicismens påverkan. Men är verkligen all påverkan och förändring av ondo?

När jag gjorde lite eftersökningar inför omröstningen och skrivandet av det här inlägget, stötte jag på en artikel från Språktidningen (läs hela här: LÄNK). Där diskuterar man effekten av utropstecken och punkt efter hej. Slutsatsen är att utropstecken kan uppfattas som hurtigt, punkt som stelt. Vad man bör använda beror på situationen: för en uppsluppen, avslappnad text fungerar utropstecken bäst, för ett lite mer allvarstyngt meddelande bör man använda punkt. Kommatecken nämns som en relativt ny mellanväg som är lämplig att använda när man inte riktigt tycker att vare sig utropstecken eller punkt passar. Det finns alltså en möjlighet att välja don efter person (eller skiljetecken efter situation, men det låter inte riktigt lika bra).

I den nyaste upplagan av alla språknördars bibel – Svenska skrivregler (2017) – anges utropstecken som det vanligaste skiljetecknet efter hejet, men både punkt och kommatecken nämns som korrekta alternativ att använda för den som vill – även om de fortfarande inte anses vara lika vanligt förekommande som den svenska klassikern. Återigen: valmöjligheter!

Så hur ska man då egentligen skriva? Mitt tips är att välja skiljetecken dels efter situation (precis som man kommer fram till i Språktidningens artikel), dels efter tycke och smak. Föredrar du att alltid använda utropstecken? Gör det! Föredrar du punkt? Kör på. Är kommatecken mer din grej? Inga problem, men se till att du är medveten om vilken effekt ditt val kan ha på din läsare.

Spelar över huvud taget någon roll?

För det första: Jag hoppas att du har haft en underbar jul med ledighet, god mat och (förhoppningsvis) trevligt sällskap. För det andra: Nu är det vardag i ett par dagar innan nyårsfirandet, och som vanligt på torsdagar har det blivit dags att se vad min onsdagsomröstning på Instagram handlade om.

I går frågade jag mina följare om de föredrar över huvud taget framför överhuvudtaget. Så här blev resultatet:

En övervägande majoritet föredrog alltså den hopskrivna varianten framför den särskrivna. Att skriva ihop uttryck verkar ha blivit lite av en trend (läs till exempel om i stället vs. istället HÄR), kanske lite på grund av särskrivningshatet som har blivit något av en folkrörelse sedan internet och sociala medier slog igenom på riktigt. För att undvika att irritera alla som ondgör sig över särskrivning, blir det naturligt att skriva ihop uttryck som annars går lika bra att skriva isär. Överhuvudtaget är ett exempel på ett sådant uttryck.

Söker man i SAOL från 2015 anges båda varianterna: först den särskrivna och sedan den hopskrivna. Förr var det vanligare att skriva över huvud taget i stället för överhuvudtaget, och det var också det man förespråkade och ansåg vara det riktiga. Men nu har förändringarnas vindar blåst och gett oss alla möjligheten att göra som vi själva vill. Rådet kring huruvida man ska skriva ihop eller isär uttrycket lyder nämligen: Välj själv, så länge du är konsekvent inom en och samma text. Blanda alltså inte varianterna, utan håll dig till en och samma. 

Tycker du om dej?

I går frågade jag er på Instagram om ni föredrar dig framför dej. Så här blev resultatet:

Precis som jag hade förväntat mig väljer de allra flesta dig framför dej. Det stämmer väl överens med gensvaret jag fick när jag lade ut den här bilden tidigare i veckan:

Ur: Timmen mellan hund och varg (Silke Scheuermann)

Jag tror att det var första gången jag såg jos användas i stället för juice, och jag var nyfiken på vad andra skulle tycka. Av de som kommenterade bilden var det bara någon som själv stavade på det här sättet. Majoriteten gjorde det inte, och verkade heller inte tycka om variationen.

Både dej och jos är exempel på uttalsnära stavningar. Logiskt sett vore det enklare för oss alla att stava fler ord enligt den här principen, men det förslaget möter ofta motstånd. Förmodligen beror det på att det är svårt att anamma en ny stavningsregel när man är van vid en äldre. Även de mest nytänkande kan känna ett litet hugg i hjärtat av varför-ändra-något-som-har-fungerat-i-evigheters-evighet när en ny stavningsvariation försöker ta plats i vårt språkbruk.

Så hur ska man då göra om man faktiskt vill använda de mindre omtyckta varianterna dej och jos? Mitt råd är att du använder dem precis så mycket som du själv vill, men att du kommer ihåg att ett sådant ställningstagande kan väcka känslor (ofta tyvärr negativa) hos din mottagare. Att använda den vanligaste stavningsvarianten när det finns flera, innebär att du håller dig på den säkra sidan när det kommer till mottagarreaktioner. Skriver du texter där du själv inte står som avsändare (gäller för till exempel texter du skriver inom ditt yrke) är det bäst att du följer gängse skrivregler och inte blir för avantgardistisk (tråkigt nog). Sådant får du spara till texter där du har lite mer frihet.

Att korrläsa skoluppgifter

Jag får ofta frågan om jag kan korrekturläsa eller språkgranska någons uppsats eller skoluppgift. Ibland säger jag ja, men oftast svarar jag nej. 

Vilket svar du får beror på uppsatsens eller uppgiftens ämne och hur mycket hjälp du önskar få. Om du har skrivit en kandidatuppsats i psykologi och vill få den språkligt korrekturläst innan den publiceras, så är det helt okej. Men har du däremot fått i uppgift att skriva en bokrecension på din SFI-kurs och vill att jag ska göra en språkgranskning av din text, måste jag tyvärr säga nej. 

Den främsta anledningen till att jag säger nej i sådana fall, är att jag inte vill att mitt arbete ska störa din lärares bedömning av dina färdigheter och din text. Hade jag rättat din text åt dig hade din lärare inte fått ett korrekt underlag att utgå ifrån när hen ska betygsätta dig (det skulle dessutom räknas som fusk). 

Men om du skriver en uppsats i ett ämne där din språkfärdighet inte betygsätts, gör jag mer än gärna en korrekturläsning av din text. Jag är dock alltid noga med att påpeka att jag inte gör några ändringar av ditt ämnesinnehåll eller din disposition, utan fokuserar helt och hållet på korrekturfel.  

Ett litet råd till Dig

I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva (eller läsa) dig med stor eller liten begynnelsebokstav. Så här blev resultatet:

Det är tydligt att ni föredrar liten bokstav i stället för stor, vilket jag inte är så förvånad över. Att många föredrar den här variationen kan kanske bero på att de allra flesta är vana vid att både skriva och läsa du och dig, och ni och er. När man väl stöter på varianten med stor begynnelsebokstav sker det oftast i kommunikation från företag och organisationer, oftast handlar det då om reklam. Avsändaren försöker blidka sin mottagare genom att vara så artig som möjligt, vilket resulterar i Du och Dig, och Ni och Er. En teori är att många läsare ser igenom den här taktiken och irriterar sig på att bara bli tilltalade på detta överdrivet artiga sätt när något ska köpas. 

En annan teori som talar emot användandet av stor bokstav handlar om uttal och prosodi (språkets melodi). Det är nog inte bara jag som betonar ord som skrivs med stora bokstäver lite extra, även om texten inte läses högt utan bara ”i huvudet”. Att skriva ett ord med stor begynnelsebokstav kan på så vis störa rytmen i texten. Det här är självklart högst individuellt – allas inre läsröst funkar inte likadant och alla stör sig inte på samma saker. Hur läser du meningarna här nedanför? Låter de olika för dig?

Vi hjälper dig gärna.
Vi hjälper Dig gärna.
Vi hjälper DIG gärna.

Det är helt enkelt svårt att vara artig på svenska. Vi har en komplicerad historia när det gäller artighetsformer (med Ni, tredjepersonstilltal och du-reformer), och det råder skilda meningar kring vad som är lämpligt och inte. Mitt (och många andras, till exempel Språkrådets) råd är att i största möjliga mån undvika stor bokstav i början av tilltalsord som du, dig, ni och er. Den versala formen hör i dag hemma i mycket formella texter, sådana som de flesta av oss varken skriver eller läser särskilt ofta.

Kommer kommer att att försvinna?

I går undrade jag på Instagram om ni föredrog konstruktioner med verbet kommer med eller utan ett att. Så här blev resultatet: 

Överraskande nog föredrog de flesta att behålla det lilla att:et. Och varför är det överraskande då? Jo, för att det har blivit allt vanligare att utesluta det lilla infinitivmärket (att) i anslutning till kommer när kommer används för att uttrycka något som sker i framtiden. 

Så har det blivit för att kommer i den här typen av konstruktioner blir till ett hjälpverb (precis som till exempel vill, brukar och måste). Hjälpverb finns för att uttrycka exempelvis när något ska ske (tempus) eller hur villiga vi är att göra något (modus). Alla klassiska hjälpverb kräver ett huvudverb för att meningen ska bli begriplig. Det går inte att bara säga: Jag vill. utan någon ytterligare kontext och tro att folk kommer att förstå vad det är du vill.

I vanliga fall kräver hjälpverb inget att. Det är inte grammatiskt korrekt att skriva: Jag vill att skriva en bok. Men med kommer är det lite annorlunda. Kommer är inte ett klassiskt hjälpverb, även om det beter sig som ett när vi använder det för att förklara att vi i framtiden kommer att göra något. Så som språkutvecklingen ser ut för svenskan så kommer dock kommer att ansluta sig till hjälpverben så småningom och det lilla att:et kommer att försvinna. Och visst är det mest logiskt? 

Du gör som du vill när du skriver, men det kan vara bra att ha i åtanke att det just nu är många som föredrar att att:et finns kvar och anser att det är det mest korrekta. Själv tycker jag att båda är okej, så länge användandet är konsekvent och genomtänkt. 

A Cup of Coffee – Petrus Matiros

Om ”A Cup of Coffee”: 

Detective Ed Dubois discovers a news article about the death of a 16 year old boy, ”John Kershaw”, who is the son of to the owner of a major surveillance and security company who dies on a Sunday at Emerald Harbor. The story follows the case where Ed uses all his skills and knowledge to find out what really happened that Sunday. Why is he being followed? The Central bank’s money is mysteriously disappearing and then when Ed finally finds a solid clue, the ones going against Ed strikes first. 

Another day, another case and another cup of coffee.

Hittills har alla egenutgivna verk som jag har recenserat varit romaner, men den här gången tog jag mig an en novell. Alla andra verk som jag har läst har dessutom varit på svenska, men ”A Cup of Coffee” är skriven helt på engelska.

Novellen finns att läsa gratis på Wattpad, vilket innebär att du som läser kan lämna kommentarer och prata direkt med författaren. Jag har själv inte läst något på Wattpad innan, men det verkar faktiskt vara en riktigt bra plattform för skribenter.

Novellen är indelad i sex kapitel. Varje kapitel innehåller en illustration som hjälper till att sätta rätt stämning för det aktuella avsnittet. Jag önskar att fler författare använde illustrationer i sina verk, det bidrar verkligen till helheten!

Matiros lyckas skapa spänning och humor i sin novell. Den innehåller många träffande beskrivningar och invecklade spår som leder detektiv Dubois mot lösningen på handlingens gåta. Trots att språket inte alltid är perfekt, dras man lätt in i berättelsen och blir snabbt nyfiken på upplösningen. 

Novellen passar för dig som 
– gillar deckarhistorier 
– vill läsa på engelska 
– gärna för en dialog med författaren
– vill läsa något när du är ute på språng. 

Novellen kan du läsa genom att klicka HÄR. Passa också på att lämna en kommentar till författaren!

Får det vara lite ärter?

I går frågade jag mina Instagram-följare om de föredrog pluralformen ärtor framför alternativet ärter. Så här blev resultatet:

Jag tror att det här är första gången resultatet är helt enhälligt. Men hur ligger det till egentligen?

Enligt Institutet för språk och folkminnen är ärter pluralformen av ärt och ska användas när man syftar till en mängd ärter, som i uttrycket ärter och fläsk. Ärter är alltså en kollektivbeteckning som innebär att man inte räknar varje individuell ärta, utan snarare klumpar ihop dem till en kollektiv massa (någon annan som tänker på ärtpuré?). Pluralformen ärtor hör till singularformen ärta och används när man kan eller känner behov av att räkna antalet. Att säga jag har tio ärtor i handen är alltså helt korrekt. 

Vad var då egentligen korrekt i exemplet jag använde i onsdagsomröstningen? Jag skulle kunna argumentera för att båda formerna fungerar. Ärter eftersom det handlar om en mer bildlig mängd och inte en mängd som går att räkna. Ärtor för att det är pluralformen av ärta helt enkelt. 

Varför klarspråk?

Klarspråk är ett verktyg som framför allt används av myndigheter och stora organisationer för att förbättra den skriftliga kommunikationen med invånare och kunder. Men det är inte bara inom de här typerna av verksamheter som det kan löna sig att skriva klarspråk. I det här inlägget tänker jag lista tre allmänna anledningar till att använda klarspråk.

För att öka effektiviteten

Att skriva så att läsaren förstår innebär att du som skribent förhoppningsvis slipper lägga tid på att besvara frågor som borde ha förklarats på ett begripligt sätt i texten. Klar kommunikation är effektiv kommunikation. Och tid är – som bekant – pengar.

För tilliten

Det är svårt att lita på en skribent vars text man inte förstår. En krånglig text kan signalera att avsändaren har något att dölja, att hen vill vilseleda sin läsare, eller komma undan ansvar.

För demokratin

I ett demokratiskt samhälle har alla medborgare rätt att förstå information som angår dem. Det är en stor anledning till varför myndigheter och stora nationella organisationer i dag måste arbeta aktivt med att formulera begripliga texter. Det är även en god anledning till varför privata företag också borde syssla med klarspråk. 

Liv – Carl-Henrik Monrad-Aas

Om ”Liv”:

Boken Liv innehåller mina första 132 fotopoem och de finns bara där, inte här på webben. Det är en sorts bilderbok för vuxna. En löst berättad sannsaga om verkligheten där fotopoemen tecknar en årscykel från ett nyår till ett annat. Men de behöver inte läsas i följd utan kan väljas som andan faller på.

Poesi är något som jag läser långt ifrån tillräckligt av. Därför blev jag väldigt glad när författaren bakom ”Liv”, Carl-Henrik Monrad-Aas, hörde av sig till mig och frågade om jag ville recensera hans bok. Självklart ville jag det. Så här i efterhand är jag så glad att jag tackade ja.

För det första är det en mycket vacker bok. Det är en sådan där bok som man vill ha liggandes framme på soffbordet, eller ge en hedersplats åt i bokhyllan, för den är verkligen fin. Jag förstår att utförandet har varit viktigt för Monrad-Aas – det märks att han har lagt ner mycket tid och energi på att förpacka sina ord på bästa sätt. 

Och själva texterna då? Jo, på varje uppslag finns en text på ena sidan och en liten bild på den andra. Texterna är korta, sällan längre än en halv sida, och skrivna med ett målande språk fyllt av metaforiska liknelser och träffsäkra beskrivningar. Miljön för scenerna är ofta förlagd till Västkusten och Göteborgsområdet, vilket gör innehållet lite extra sentimentalt för en göteborgare som jag själv. Bilderna är, trots sin blygsamma storlek (eller kanske tack vare?), uttrycksfulla och ger texterna en extra dimension.  

”Liv” är en bok som man bör läsa med en penna i handen, så man kan stryka under rader som berör lite extra. Det är en bok man kan bläddra i och läsa från lite här och där, eller från början till slut. 

Boken passar för dig som
– är intresserad av att börja läsa poesi, men inte vill börja med något för krångligt och svårt
– är ute efter att köpa en vacker presentbok
– tycker om vackert språk med tillhörande vackra bilder, alltihop förpackat i ett vackert utförande
– tycker om texter där du själv får utrymme att göra tolkningar.

Besök gärna författarens webbplats genom att klicka HÄR för att få mer information om ”Liv” och arbetet bakom boken.