För ett tag sedan brukade jag en gång i veckan lägga ut en liten text i behov av språkkonsultande på min Instagram. Tillsammans med texten visade jag även ett redigeringsförslag och ett skrivtips. De här inläggen var ganska populära, men av olika anledningar tog jag en paus från att skapa dem.
Tills nu.
Nu är Veckans förbättring tillbaka, men i lite annan form. I stället för endast ett inlägg på Instagram, kommer du som följer bloggen att kunna få lite extra information här. Förhoppningsvis får du som läser lite inspiration till att förbättra ditt eget skrivande.
Tips! Skriv det viktigaste först. Fundera över vilken information som du tror att din läsare vill få reda på först, och underlätta för hen genom att ge den så tidigt som möjligt i texten.
I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar ska framför skall. Så här blev resultatet:
Vinnande ur omröstningen går alltså ska med en rätt så övervägande majoritet av rösterna. Skall ses inte så ofta i informell text, så i en Instagram-omröstning som den här är jag lite förvånad över att alternativet fick några röster alls.
För det är ju så att den äldre formen skall har fått lämna plats åt modernare ska. Till och med lagar och förordningar skrivs sedan 2007 med ska i stället för skall. När även så pass formella texter väljer det modernare alternativet, är det nog dags att implementera det även i dina egna texter.
Jag rekommenderar således att du använder dig av ska i stället för skall – vilken text du än skriver. Och står du i valet och kvalet mellan skall-krav och ska-krav (när det gäller till exempel upphandlingar), så är ska-krav det bästa alternativet.
Förra veckan skrev jag ett inlägg om hur du kan inleda en skönlitterär text (läs om det HÄR), och i dag tänkte jag ge tre tips som lämpar sig bättre för sakprosa.
Skriv det viktigaste först Om du skriver en text där du delger din läsare någon typ av beslut (vanligt inom myndigheter) eller resultat (ofta inom sjukvården), är det klokt att inleda din text med just beslutet eller resultatet. Läsaren har förmodligen väntat på att få läsa den här texten, och är kanske lite nervös eller stressad när hen får tillgång till den. Att då ha beslutet sist – eller ännu värre: någonstans mitt i texten – är bara onödigt. Servera det först för att underlätta för din läsare.
Sammanfatta innehållet I långa, informerande och redogörande texter är det bra att inleda med en sammanfattning av innehållet. Det här är vanligt i till exempel akademiska uppsatser. Strategin används för att snabbt ge läsaren ett hum om vad hen kan förvänta sig av texten och dess innehåll. På så sätt hittar rätt text lättare till rätt läsare.
Välj en bra rubrik Många sakprosatexter innehåller och inleds med någon form av rubrik. Rubriker använder man för informera läsaren om vad hen kan förvänta sig av antingen texten som helhet, eller avsnittet som följer. Var noga med hur du utformar dina rubriker. Undvik till exempel att vara för generell – det är ju meningen att du med din rubrik ska leda läsaren vidare och ge hen lite förförståelse kring vad som kommer härnäst. Bra rubriker får gärna innehålla verb (Välj en bra rubrik i stället för En bra rubrik).
I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva timme eller timma. Så här blev resultatet:
Jag är förvånad över att en så stor majoritet av rösterna gick till timme. Min hypotes var att resultatet skulle bli mycket jämnare mellan de här två alternativen, främst för att jag själv ibland velar mellan att stava med e och med a.
Anledningen till att det ens finns två alternativ är att vi en gång i tiden hade ett kasussystem med både subjekts- och objektsformer av substantiv. I det här fallet var timme subjektsformen och timma objektsformen. Kasussystemet försvann så småningom från svenskan, men av någon anledning fortsatte både subjektsformen och objektsformen av timme att existera sida vid sida.*
Är då någon av formerna mer korrekt? Nej, SAOL listar båda alternativen som likvärdiga, så valet står dig fritt.
Att välja ett bra sätt att inleda sin berättelse på är A och O för att fånga läsaren och göra hen nyfiken på att läsa vidare. I det här inlägget bjuder jag på tre tips på hur du kan inleda din skönlitterära text.
In medias res En populär strategi för att fånga läsarens intresse och nyfikenhet är att kasta in hen direkt i händelsernas centrum. Knepet kallas för in medias res, vilket på latin betyder just i händelsernas mitt.
Att utan omsvep börja mitt i dramatiken ger berättelsen en rivstart. Det är dock viktigt att tänka på att någon gång ge läsaren chans att komma ikapp händelserna för att förstå vad som har lett fram till berättelsens startpunkt.
Med en miljöbeskrivning Vill du ge din läsare en lite lugnare start, kan du inleda din berättelse med att beskriva världen (eller rummet) som din huvudkaraktär befinner sig i. Det här är en strategi som lämpar sig bättre för längre romaner än för korta noveller.
För att miljöbeskrivningen ska bli lyckad är det viktigt att du går från stort till smått. Inled till exempel med att beskriva huset som huvudkaraktären befinner sig i, fortsätt med rummet som hen står i och avsluta med att beskriva själva huvudpersonen. Akta dig dock för att skriva en för lång miljöbeskrivning i berättelsens inledning – det kan göra tempot för lågt.
Med en allmängiltig sanning Ytterligare ett sätt att skapa intresse och nyfikenhet hos läsaren, är att låta berättelsens första mening gestalta en allmängiltig sanning. Det kan till exempel vara ett ordspråk: ”Kärlek börjar med bråk och slutar med barnvagn”, eller en slutsats om en företeelse: ”Dör man i hemmet så gör man det oftast i badrummet”.
En allmängiltig sanning måste inte nödvändigtvis vara objektivt sann (faktum är att det ofta blir mer intressant om den inte är det), men den behöver säga något om världen din berättelse utspelar sig i, eller karaktärerna du skriver om.
I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrog bortforslas framför forslas bort. Här är resultatet:
Den här gången är det ovanligt tydligt vilket förslag som har gått segrande ur omröstningen. Det är alltså det löst sammansatta verbet forslas bort som vann med största möjliga marginal mot det fast sammansatta verbet bortforslas. För mig som språkkonsult är det här ett glädjande resultat som stämmer överens med ett av de råd man brukar ge myndigheter och andra offentliga verksamheter när man pratar om klarspråk: nämligen att skriva isär fast sammansatta verb när det är möjligt.
Att skriva forsla bort eller ta emot ger texten en ledigare stil, och är lättare för läsaren att förstå än bortforsla och mottaga. Det finns dock fast sammansatta verb som inte är så bra att skriva isär, eftersom betydelsen av verbet då kan förändras. Det är till exempel skillnad på att avbryta något och att bryta av något.
I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar att skriva styckesindelning framför styckeindelning. Så här blev resultatet:
Den här gången blev det alltså ganska jämnt mellan de båda alternativen, men styckesindelning vann med några procentenheters marginal.
I måndags skrev jag ett blogginlägg om just stycke(s)indelning, och jag insåg då att jag själv tvekade när jag skulle välja vilken stavningsvariant jag ville använda. Med s kändes bättre rent uttalsmässigt, men utan s såg prydligare ut (rent subjektiva åsikter, så klart).
Men hur ska det egentligen vara då? Jo, enligt Språkrådet kan man använda båda varianterna, men styckeindelning är vanligare, och också det som rekommenderas. Tittar man i SAOL så anges inte styckesindelning ens som ett alternativ. Vill man vara på den säkra sidan är det nog alltså bäst att slopa s:et.
För att en text ska flyta på bra är det viktigt att styckeindelningen fungerar. Här kommer därför tre tips på hur du styckeindelar en text på bästa sätt.
Styckenas längd Hur långa styckena kan och ska vara beror delvis på i vilken kanal din text ska publiceras. Generellt sett är styckena oftast längre i tryckta texter (som böcker och liknande) och kortare i texter som läs på nätet (till exempel i sociala medier).
En annan faktor som spelar in när du bedömer hur långa dina stycken ska vara är textens innehåll. Nyhetsartiklar har som regel korta stycken, medan vetenskapliga och utredande texter har längre.
Självständiga stycken Det kan vara svårt att bedöma hur långt ett stycke ska vara, trots att man vet i vilken kanal texten ska publiceras och inom vilken genre man skriver. En bra tumregel är att varje stycke ska innehålla en tanke. Det är dags att starta ett nytt stycke när du till exempel börjar skriva om ett nytt argument, en ny händelse eller en annan tid.
Varje stycke ska kunna stå för sig självt (det finns självklart undantag, särskilt när det kommer till skönlitterära texter). Styckena ska kunna flyttas runt i texten utan att dess innebörd ändras. Det innebär till exempel att du helst ska undvika att inleda ett nytt stycke med ett pronomen som syftar tillbaka på stycket innan. Med det sagt är det dock viktigt att styckena förhåller sig logiskt till varandra, att de kommer i rätt ordning och skapar en struktur i texten som gör den enklare att läsa och förstå.
Markera rätt Stycken markeras antingen med blankrad eller med indrag – inte med båda. Blankrad används oftast för texter som publiceras på nätet eller i formella dokument, och indrag används oftast i texter som ska publiceras på papper (som böcker, tidningsartiklar, etcetera).
Om du markerar dina stycken med indrag är det viktigt att komma ihåg att du inte ska göra indrag direkt efter rubriker, tabeller eller punktuppställningar.
Kung Zakastvur och hans två grymma kusiner regerar över riket Erkelzaar med järnhand, men barden Targan organiserar ett uppror. Piri blir vän med furstinnan Fenestra och tillsammans ger de sig iväg på äventyr för att finna Visdomens nyckel som ska rädda Piris lillebror, men färden blir mycket lång och mödosam. Furst Nikoforaz vill söka efter en av maktens tiaror, men den finns någonstans i det kusliga Mögalirträsket där klippvarelser förstenar allt levande. Under sina äventyr möter de främmande folk och märkliga personer och råkar ut för kulturkrockar. Makt korrumperar och det goda är inte alltid gott …
De senaste veckorna har jag haft nöjet att få läsa den episka fantasytrilogin Maktens tiaror av Sandra Petojevic. Trilogin består av Bortom Eldravinen, Bortom Khuzul Daar och Bortom världens mur. Berättelsen cirkulerar kring ett gäng karaktärer som beger sig ut på äventyr i Artezania, en värld som är full av farliga varelser såväl som intressanta och spännande kulturer. Petojevic har inte bara skrivit den här episka berättelsen om kampen mellan gott och ont – hon har också gjort de fantastiska illustrationerna som förekommer genom hela serien. Här är ett exempel på hur de kan se ut (i böckerna är de dock svartvita):
Detaljrikedomen i den här serien är oerhörd: här finns förutom kartor, ordlistor och personförteckningar även levande beskrivningar av de olika länderna och deras kultur. Här finns dessutom unika (och ibland rejält otäcka) varelser som navelsvin, träskell och mumlor. Karaktärerna beskrivs ingående och med en värme som verkligen visar på Petojevics enorma engagemang för berättelsen. I trilogins avslutande del finns en intervju med författaren som jag som läsare uppskattade oerhört. Här förklaras var inspirationen har kommit från och lite mer djup ges kring några av berättelsens nyckelscener. Det gav en ytterligare dimension till den här historien om Artezania.
I böckerna figurerar många speciella karaktärer som kommer från olika kulturer och som drivs av olika drifter. Gemensamt för (nästan!) samtliga karaktärer är att de inte är antingen alltigenom goda eller alltigenom onda. Varje person har drag från båda sidor och kämpar med att följa sin egen moraliska kompass. Det sker en stor utveckling av karaktärerna under berättelsens gång, något som självklart är både intressant och spännande att få följa. Jag tycker själv om när man som läsare ”luras” att gilla karaktärer som senare visar sig begå gärningar som är lite moraliskt tveksamma …
Teman som behandlas i berättelsen är bland annat kampen mellan ont och gott, religionens påverkan på människan, och dynamiken mellan män och kvinnor. Det finns en del otäcka och otrevliga scener som berör på flera olika sätt. Du som har läst mina andra recensioner vet kanske att jag tycker om när det blir lite obehagligt, så för min del har jag inte annat än positivt att säga om de här scenerna. Men är du superkänslig för (sexuellt) våld och äckelpäckel kanske du behöver skippa en sida eller två då och då.
Allt som allt är det här en välskriven, välformulerad och mycket detaljerad fantasyserie att försvinna in i och omslutas av.
Serien passar för dig som – älskar fantasy – vill läsa fantasy som riktar sig till vuxna (snarare än ungdomar/unga vuxna) – tycker om detaljerade berättelser där allt hänger samman och små ledtrådar lämnas under historiens gång – gillar berättelser med stort fokus på karaktärsutveckling.
Besök hemsidan för Maktens tiaror HÄR för att läsa mer om Artezania och böckernas handling, eller köp böckerna till exempel hos Fantastikbokklubben.
I går frågade jag mina följare på Instagram om de föredrar stavningen tidplan framför tidsplan. Så här blev resultatet:
Ja, det är ju ganska tydligt: de allra flesta föredrar att inkludera ett litet foge-s i sammansättningen tidsplan. Det var också det jag hade förväntat mig när jag utformade den här undersökningen, även om jag trodde att tidplan skulle få några fler röster. Googlar man på tidplan hittar man nämligen ganska många som förespråkar det alternativet framför tidsplan, oftast för att de anser att foge-s:et är överflödigt och ger ett talspråkigt intryck.
Så hur ska det egentligen vara? Enligt de allra flesta språkrådgivningssidor som dyker upp när man googlar, är båda alternativen korrekta och går (nästan) lika bra att använda (oftast anges tidsplan som den vanligare stavningen). Tittar man i SAOL anges tidsplan som första stavningsalternativ, dessutom med anmärkningen ”hellre än tidplan”. Det innebär alltså att tidsplan (enligt SAOL) är den stavning man helst ska använda sig av.
Till syvende och sist är det ändå upp till dig som skribent och språkanvändare att själv välja hur du vill stava (åtminstone så länge du inte måste följa någon sträng skrivpolicy). Foge-s:et är där för att underlätta uttalet av ordet, men om du inte tycker att det behövs så kan du strunta i att skriva ut det (i just det här fallet). Men var i så fall medveten om att det sannolikt finns fler som stör sig på tidplanen än på tidsplanen.
Johanssons språkkonsulteri 