Helt okay/okej?

I går frågade jag er på Instagram om ni föredrar stavningen okay framför okej. Så här blev resultatet:

Jag hade i ärlighetens namn förutsett att okej skulle få fler röster, men jag trodde inte att majoriteten skulle bli så övervägande som den faktiskt blev. Efter att ha genomfört omröstningen funderar jag på om resultatet hade blivit annorlunda om alternativet okey hade funnits med. Tyvärr kan man bara ha två alternativ i omröstningarna på Instagram, så jag kanske får återkomma med ytterligare en okej-omröstning om några veckor för att se vilken variant som är den verkliga vinnaren. 

När det kommer till vilken variant som är vanligast, så är det helt klart okej. Det är den enda stavningen som kommer upp i SAOL (2015), och den första som kommer upp i Svensk ordbok (2009). Okej är också den form som Språkrådet säger är vanligast, trots att andra stavningar också är korrekta.

Det är alltså upp till dig hur du vill stava just det här ordet. Men värt att påpeka är att den vanligaste stavningsformen oftast är den som väcker färst reaktioner. Ett anspråkslöst okej retar förmodligen upp färre än ett ställningstagande okay.

Tre tips för en bättre karaktär

När du skriver din berättelse är det dina karaktärer som du bör lägga mest tid och kraft på att utveckla. Det är de som kommer att följa med läsaren från första till sista sidan, och som ger liv och trovärdighet till miljöer och skeenden. 

I det här inlägget ger jag tre tips på vad du bör tänka på när du utformar dina karaktärer (särskilt sådana som kommer att ta mycket plats i din berättelse). 

Fel och brister

Att ingen är perfekt är väl närmast en kliché, men av en god anledning. Det är nämligen sant. Det finns inte en enda riktig människa som är fysiskt eller psykiskt perfekt, och därför är det viktigt att dina karaktärer inte är det heller. Att läsa om någon som är helt utan fel och brister är tråkigt. Är din huvudkaraktär supersmart och supersnygg? Då är det kanske rimligt att hen också har svårt att, till exempel,  skapa goda relationer med andra karaktärer. 

Tvivel och misstag

Precis som det inte existerar perfekta människor, existerar det inte heller någon som aldrig har begått ett misstag eller befunnit sig i en situation där hen har tvivlat på sig själv. Låt din karaktär fatta ett dåligt beslut eller göra en felbedömning och tvivla på sig själv som följd. Kanske sprang hen ut ur ett brinnande lägenhetshus utan att ta sin katt med sig? Det skulle onekligen kunna ligga till grund för en god dos av självreflektion.

Lärdomar och utveckling

Eftersom dina karaktärer nu har brister och begår misstag, finns det också möjlighet för dem att växa och lära sig (och även läsaren) något under berättelsens gång. Se berättelsen som en resa: karaktären börjar på en plats i sig själv (och kanske även i den fysiska världen), och slutar på en helt annan. Den drogmissbrukande professorn kanske inser – efter att ha förlorat sin bästa vän på grund av en drogaffär som gick fel – att det är dags att bli nykter?

Jag ställer ut min huskatt – Celine Christensen-Nilsson

Om ”Jag ställer ut min huskatt”:

Anledningen till att jag nu har skrivit denna bok har att göra med att många inte ens vet om att man kan ställa ut huskatter, vilket jag tycker är väldigt synd. Och givetvis tycker jag att fler ska ställas ut oftare. Det är ett ypperligt sätt att höja huskattens/bondkattens status i samhället.

Jag har den här veckan haft det stora nöjet att läsa om kattutställningar, och inte vilka som helst – utan utställningar för huskatter. Du som följer mig på Instagram kanske vet att jag själv har två katter (”vanliga” huskatter/bondkatter). Jag har också volontärarbetat på ett katthem här i Göteborg (inte så mycket den senaste tiden på grund av tidsbrist), så katter och deras plats i samhället ligger mig varmt om hjärtat. 

I den här boken får läsaren lära sig det mesta hen behöver veta innan hen ställer ut sin huskatt. Det är en mycket informativ text som innehåller såväl SVERAK och WCFs regler kring utställningarna, som tips på vad du bör ta med dig när du åker till evenemanget. Boken är en praktisk guide för dig som är nyfiken på att ställa ut din huskatt, men inte riktigt vet var du ska börja. Här är allt samlat på ett och samma ställe. Boken hör verkligen hemma på varje katthem och hos varje kattägare som är nyfiken på att ställa ut sin lilla älskling.

Christensen-Nilsson nämner i sin bok hur viktigt det är att höja kattens status i allmänhet och huskattens status i synnerhet. Som det ser ut i dag värderas inte katter särskilt högt. Det syns bland annat på det låga priset som sätts vid försäljning (jämför bara med hundpriser!) och antalet övergivna katter som (om de har tur) tas om hand av olika organisationer. För att höja djurets status i allmänhet brukar man förespråka bland annat kastrering (för att minska antalet oönskade katter) och chippning (för att katten inte ska kunna ”försvinna”). Ett sätt att höja just huskattens status, är genom att tillåta den att ställas ut, precis som raskatter. 

Något annat som jag vill lyfta fram från boken är de fina kommentarerna från personer som själva sysslar med utställningar och andra kattfrågor, som finns med i slutet av boken. De gav verkligen ett intressant perspektiv på huskatten och dess rätt att ställas ut. Dessutom måste jag nämna de fina fotona som genomgående dyker upp genom boken. De gjorde mig verkligen sugen på att själv besöka en utställning!

Boken passar för dig som
– är intresserad av katter
– är engagerad i djurfrågor
– vill ha en komplett handbok om kattutställningar
– bryr dig om kattens status i samhället. 

Besök gärna Celines Instagram (@artbycelle) där du inte bara kan hålla dig uppdaterad om hennes kattengagemang, utan även följa hennes tatuerande. 

Vill du spendera eller tillbringa tid?

I går frågade jag er på Instagram om ni föredrar att spendera eller tillbringa tid. Resultatet såg ut som följer:

Den här gången visade sig resultatet vara ovanligt jämt, och dessutom stämmer det väl överens med hypotesen jag ställde innan jag lade ut omröstningen. 

Att använda spendera i stället för tillbringa, när det handlar om tid och inte pengar, kan göra läsare och lyssnare irriterade. Det beror på att de – med största sannolikhet – anser att den här metaforen är ny i svenskan (att den alltså inte skulle ha använts för några årtionden sedan) och att den är en anglicism (alltså inlånad från engelskan).

Det första påståendet stämmer inte. Efter en snabb sökning i SAOB hittar jag åtminstone ett exempel från 1700-talet där man använder spendera i samband med ett tidsuttryck:

Horkarl! huru mången skiön afton-stund spenderar tu på tina Maitresser? [min fetning]

Användningen är alltså inte på något sätt ny. Att den däremot används oftare nu för tiden än förr, är dock något som de flesta språkvetare är överens om.

Det andra påståendet är därför sant. Åtminstone när det gäller dagens spenderande av tid. Användandet av spendera i samband med tid hänger förmodligen ihop med att man anser tid vara något värdefullt, precis som pengar (som ju går alldeles utmärkt att spendera). Att engelskan både spends money och spends time, samtidigt som språket har haft en stor inverkan på dagens svenska, bidrar nog till uttryckets ökning och utbredning även i Sverige. 

För att avgöra frågan om vad som är rätt, tar jag jag hjälp av SAOL14. Där anges två definitioner av spendera, nämligen:

spend·­era verb ~de ~t

1 an­vända, göra slut på pengar

2 till­bringa tid

Slutsats: spendera eller tillbringa så mycket tid du vill. Gör det som känns rätt för dig. 

Musik + skrivande = ?

När jag var yngre skrev jag en del fanfiction. Jag brukade slå mig ner framför datorn när jag kom hem från skolan, och samtidigt som jag öppnade upp Word startade jag även upp musikspelaren och valde den artist, låt eller album som jag för tillfället var besatt av. Det var omöjligt att skriva utan musik i bakgrunden.

Nu för tiden har jag vant mig vid att skriva utan någon form av musikaliskt ackompanjemang. Jag tror att det framför allt beror på att jag under flera år inte skrev något annat än uppsatser och hemtentor, och att ha musik i bakgrunden då blev helt enkelt för distraherande. När jag nu så sakteliga försöker komma tillbaka till mitt skönlitterära skrivande märker jag att jag någonstans på vägen liksom glömde bort hur man gör när man skriver till musik.

spencer-imbrock-487035-unsplash

Eftersom jag är nyfiken på vad andra har att säga om skrivande och musiklyssnande gjorde jag en liten googling om ämnet. Det verkar som att många lyssnar på musik för att komma i rätt stämning när de skriver. En del gör det också för att hitta en bra rytm i sitt skrivande. Vissa hävdar till och med att de skriver mer om de lyssnar på musik samtidigt. Instrumentell musik verkar vara att föredra, eftersom låttexter kan störa koncentrationen.

Att lyssna på musik samtidigt som man skriver kan få inspirationen att flöda. Många väljer musikgenre efter scenen som de håller på att skriva: romantiska pianotoner för en kärleksscen, mäktiga filmsoundtracks för actionscener eller gråtmilda fiolmelodier för tårdrypande scener. En del lyssnar hellre på naturljud som fågelsång eller ljudet av regn.

Jag blir själv lite sugen på att testa att skriva till musik igen. Kanske kan jag hitta tillbaka till gamla vanor, eller helt enkelt skapa mig nya.

Skuggbarnet – Helén Varenius

Skuggbarnet 1 och 2 - omslagsbilder 016

Om ”Skuggbarnet”:

Det här är en stark och personlig skildring av hur det är att växa upp med syskonmisshandel. Boken beskriver en kaotisk resa genom en svår uppväxttid, med fängslande redogörelser om tillgivenhet, humor, förtvivlan och smärta. Det är en enastående berättelse om ett barns och tonårings utsatthet och om hur det är att bli myndig i skuggan av ett trauma och hur det är att leva med efterverkningarna av syskonmisshandeln som vuxen.

Helén Varenius biografiska verk är uppdelat i två böcker som båda beskriver hennes uppväxt och erfarenhet av att ha blivit utsatt för syskonmisshandel i nästan 40 år. Dessutom innehåller del två även ett faktaavsnitt där läsaren får lära sig mer om hur syskonmisshandel kan gestalta sig och vilka tecken man som förälder eller närstående bör vara uppmärksam på. Men böckerna behandlar inte bara ämnet syskonmisshandel, utan de är också en detaljerad beskrivning av hur det kunde vara att växa upp i Västsverige på 1970- och 1980-talet: vilken musik det lyssnades på, vilka händelser som utspelade sig i omvärlden, och mycket mer.

Syskonmisshandel är något som man mycket sällan pratar om. Trots det tror jag att många med mig har hört – antingen i media eller från vänner och bekanta – om personer som på något sätt har utsatts för kränkningar från sina syskon. Varenius böcker bidrar med ett naket och ärligt perspektiv på vad syskonmisshandel faktiskt kan göra med den utsatta. Hennes skildring är en som jag – tyvärr – tror är långt ifrån unik.

Böckerna känns alltigenom mänskliga, äkta och drabbande. Skildringen är välskriven och gripande, och uppfyller definitivt sitt syfte med att belysa ämnet på ett starkt sätt. I och med att böckerna är biografiska, får handlingen ett annat djup och mening än om de vore skönlitterära. Jag kan inte annat än beundra författarens styrka – dels för att hon har tagit sig igenom så många år av misshandel, dels för att hon har orkat sätta sig ner och skriva en sådan lång och detaljerad redogörelse av sina upplevelser. Och dels också inte minst för att hon nu har bestämt sig för att ägna en del av sitt liv åt att försöka uppmärksamma ämnet och undervisa andra om det.

De här böckerna passar dig som 
– gillar att läsa biografiska romaner om drabbande livsöden
– är intresserad av olika typer av misshandelsproblematik
– själv har (eller känner någon som har) blivit utsatt för syskonmisshandel
– vill bli inspirerad av någon som har lyckats vända sitt liv, trots svåra förutsättningar.

Besök Helén Varenius hemsida genom att klicka HÄR. Där kan du bland annat hitta mer information om hennes författarskap och böcker.

Kollego(e?)rnas revolution

I går frågade jag på Instagram om du som följer mig om du hellre använder pluralformen kollegor än konkurrenten kolleger. Resultatet ser ut som följer:

img_4845.jpg

Snacka om en övervägande majoritet för alternativ 1! Jag trodde att resultatet skulle vara jämnare, kanske till och med väga tyngre för för alternativ 2 än 1. Men tänk så fel man kan ha.

En liten Google-djupdykning visar dessutom att det har skett en smärre revolution när det kommer till pluralformen av kollega. Många med mig har nog fått lära sig att kollegor inte är riktigt lika rätt som kolleger. Det beror på att man länge har ansett den senare böjningen ligga närmare ordets ursprungsböjning i latinet (kollegæ), medan kollegor följer ett svenskt pluralmönster (gata–gator, kula–kulor, etc.). Därför har det florerat en uppfattning kring att det är mer bildat att skriva kolleger än kollegor. 

Men på senare år har förhållandet mellan de båda formerna förändrats. Söker man på ordet kollega i SAOL 13 anges pluralformen kolleger som den form som föredras framför kollegor. Redan i SAOL 14 är det tvärtom – nu föredras i stället kollegor framför kolleger. 

Båda formerna är dock korrekta, och du väljer själv vilken du vill använda (hurra för valfrihet!). Det viktigaste är att du är konsekvent i din användning och inte blandar formerna (åtminstone inte inom samma text).

Gratis rådgivning

Är du osäker på om din text behöver en korrekturläsning eller en språkgranskning? 

Är du intresserad av att förbättra ditt skrivande men vet inte riktigt hur?

kaitlyn-baker-422999-unsplash

Jag erbjuder gratis rådgivning av din text. Syftet är att ge dig några goda råd som kan hjälpa dig när du ska bestämma vilken typ av tjänst du vill beställa.

Skicka ett mejl till mig där du berättar lite om ditt skrivande och din text. Bifoga texten (max 10 sidor) som du vill att jag läser. Därefter återkommer jag med en bedömning av vilken tjänst som skulle passa dig bäst.

Mejlet skickar du till johanssonssprakkonsulteri@gmail.com

”Nästan en familj” – Eva-Lena Bjarneborg

NastanEnFamilj_omslag

Om ”Nästan en familj”:

I centrum av berättelsen står Petra, Jonas och Nova i Göteborg, var och en med komplicerade relationer. Mystiska händelser tränger sig på och det är omöjligt att förutse om de kommer att växa eller överskuggas av varandra när vardagen övergår i något annat.

”Nästan en familj” är en relations- och utvecklingsroman med psykologiskt djup och övernaturliga inslag. Läsaren kommer riktigt nära karaktärerna och dessa mystiska händelser i Göteborg.

Först och främst måste jag nämna hur roligt det är att boken utspelar sig i Göteborg, som ju av naturliga orsaker ligger mig varmt om hjärtat. Det är något särskilt med att läsa berättelser som utspelar sig nära ens egen verklighet, och Bjarneborg gör ett utmärkt jobb i sin gestaltning av staden och dess olika delar.

Boken är en blandning av många genrer – något som skulle kunna bli rörigt, men som i det här fallet verkligen fungerar över förväntan. Handlingen innehåller thrillermoment, såväl som perspektiv på karaktärernas psykologi och relationer. Utöver dessa komponenter behandlas även övernaturliga inslag på ett sätt som känns trovärdigt och som ger boken det där lilla extra.

Något som jag vill lyfta fram är hur väl texten flyter och hur levande den känns. Alltihop är välskrivet och formulerat med mycket värme. Det är omöjligt att inte ryckas med i handlingen och bry sig om karaktärerna som beskrivs noggrant och mänskligt. Här och var glimmar stråk av humor och träffsäkra beskrivningar som får mig som läsare att le. Det märks hur mycket arbete författaren har lagt ner på sitt verk, och det har verkligen lönat sig. ”Nästan en familj” är svår att lägga ifrån sig, och lätt att förlora sig i.

Den här boken passar dig som
– gillar relationsbaserade handlingar
– är ute efter en spännande thriller som inte utspelar sig ur polisens perspektiv
– är nyfiken på att läsa om övernaturliga saker som händer i en vardag som du kan relatera till
– vill läsa en välskriven berättelse som utspelar sig i Göteborg.

Klicka HÄR för att komma till författaren Eva-Lena Bjarneborgs hemsida. Där kan du (bland mycket annat) hitta information om hennes författarskap och köpa boken ”Nästan en familj”.

Lös eller lyste?

Gårdagens omröstning på Instagram handlade om lös och lyste, två olika preteritumformer av verbet lysa. Jag var nyfiken på att se vilket alternativ som var mest populärt, och så här blev resultatet:

IMG_4828

Jag hade på känn att lyste skulle vara populärare än lös, men inte att skillnaden skulle vara så stor. Min hypotes var också att valet av preteritumform skulle bero på vilken dialekt man talar. Det verkar som att den här teorin har ganska starkt stöd om man ser till Google-resultat och samtal med följare som röstade i min omröstning. Som göteborgare känns det naturligast att använda lyste i stället för lös, men för en av mina följare som kommer från Örebro, fanns det något som lockade i varianten lös.

Så hur ska det egentligen vara då? Ska man tro SAOL (och det tycker jag att man ska) anges lyste först som preteritumform, och lös följer som en provinsiell variation. Det innebär att lös absolut finns och används, men att formen är dialektal och typisk för särskilda områden i landet.

Skärmavbild_2018-11-01_kl__08_09_08

Det är alltså inte fel att säga lös, men det är bra att vara medveten om att den vanligaste formen är lyste och att det också är den formen som oftast förekommer i skrift. Det är ganska rimligt att anta att en läsare som inte kommer från ett område i Sverige där lös är den vanligaste formen, kan reagera (möjligtvis skeptiskt) om du skriver det i stället för lyste.